(…av en argsint åskfront som tvingat oss att vända tillbaka…)

 

 

 

 

I skrivande stund är klockan tre på natten. Det har gått tolv timmar sedan vi lämnade Sardinien för en närmare två dagars lång segling över till Sicilien. Men vi har fått avbryta och är nu på väg tillbaka. 25 distans ut från kusten, strax före midnatt så tornade det upp sig ett enormt brett åskoväder. Blixtarna avlöste varandra i strid ström där energin i dessa var något makalöst. Som breda pelare slog blixtarna ner i vattnet framför oss, det såg ut som eld som rann och de tycktes aldrig ta slut. Gott och väl uppåt två sekunder tog det innan den ena försvann och en ny blixt tändes. Vi låg precis intill ovädret, i kanten mellan stjärnklar himmel och argsinta mörka moln. Enligt radarn så var ovädret 1,5 landmil ifrån…skulle vi verkligen välja att styra rakt emot detta energiutlopp?

 

Vi tog en diskussion över radion vi tre båtar som hade följe och vi enades om att styra dikt babord för att försöka gå runt ovädret. På den helt nordliga kursen gick vi i en timme och vi tyckte då att vi borde kunna korsa och vi styrde därför mer mot det italienska fastlandet. Men efter en kvart eller så dök det upp ännu en åskfront, denna gången snett bakom. Området med blixtnedslag låg nu som ett brett band och himlen sken upp ideligen med bara några sekunder mellan varje blinkning. Återigen kändes blixtnedslagen alldeles för nära…

 

Vi på Wilma är inte alls särskilt rädda för åska, men något sådan här ska man inte segla in i. Kapten har varit med om nedslag ute på havet förut, där blixten fått havet att frasa och lukta konstigt, likt svavel eller nåt. Kapten kände risk för att vi kunde bli instängda mellan de olika frontsystemen, det slog ner blixtar såväl snett framför oss, på sidan och snett bakom. Vi ville inte riskera att inte ha en reträtt.

 

När intensiteten ökade i ovädret fick det oss att fort fatta beslutet att avbryta och gå tillbaka. Till en början så seglade vi men när åskmolnen kom över oss och blixtnedslagen närmare, ja då startade vi motorn och gick i friska 7 knop. Under någon halvtimme så höll vi noga koll på ovädret bakom oss innan vi kände att vi kunde pusta ut. Vi hade kommit ur ovädret lite med andan i halsen kändes det som.

 

Snopet så säg, men beslutet kändes klokt och enligt radarn så flyttade sig inte ovädret nämnvärt utan tvärtom, det spred bara ut sig och la sig som en lång barriär mellan Sardinien och Sicilien. Ännu i skrivande stund, fast vi nu är på behörigt avstånd, så blinkar himlen upp ideligen från fronten som vi nu har akter om Wilma.

 

Nu ska vi leta upp vår ankarvik på nytt, i mörkret. Vi kommer fram strax före gryning. Så får vi sova ut och ladda nya krafter. På onsdag ser vi ut att kunna göra ett nytt försök. Men vi får se…det är lite för tidigt att säga. Förvånad blir nog dock Susan, som valde att inte segla med oss över. När hon vaknar är vi alla tre båtarna Vaare, Goodvibes och Wilma tillbaka i ankringsviken. Hon måste tro att hon drömt eller nåt…tänk att få se hennes min!

 

På återhörande!

 

Skepp o Hoj!