(…det blev ett intensivt avslut med ruskväder i bukten…)

-Excuse me…I think you are dragging…?!

 Frågan fick vi av den unge mannen som stod på fören av sin segelbåt. Lite försynt för att stöta sig med oss så kände han sig till slut tvungen att ställa frågan. Detta efter att vår jolle börjat dunsa in i deras ankarkätting. Vi var oroväckande nära varandra, några få meter bara.

 

Vi låg framför dem och det hade börjat blåsa upp rejält. Själva var vi övertygade om att vi inte alls hade börjat dragga, utan att vår femtio meter långa kätting nu hade börjat sträcka ut sig i den tilltagande vinden. Vi förklarade orsaken till att vi kommit så nära varandra och gav som lösning att de kunde släppa ut mer kätting de också, så skulle allt vara frid och fröjd. De hade bara tjugo meter utlagt och i den tilltagande vinden så var det lite snålt oavsett.

 

Den unga killen och hans kamrater hade dykt upp i viken medan vi var i land och drog en repa med cyklarna. Alldeles oavsett så hade de ankrat alldeles för nära Wilma. Killen såg ut att fundera ett tag och han verkade ha svårt att bestämma sig. Släppa ut mer kätting eller flytta på sig. Vi själva tänkte stanna oavsett, vi hade ju varit här i närmare en vecka och började det nu att blåsa upp så behövde vi verkligen vara säkra på att vårt ankare satt djupt nergrävt i sandbotten. Vi visste att knappt bågen på Rocna-ankaret syntes i sanden där vi låg nu och vi var mogna att möta vilka väder som helst.

 

Tonen mellan båtarna var mycket trevlig, vilket är angenämt och inte alltid ett faktum. Nu meddelade den unge mannen att han tänkte flytta på sig. Men problemet var att deras ankare låg under Wilma. Kapten Betong gav dem förslaget att fendra styrbordssidan deras, så skulle vi göra detsamma med vår babordssida. Allt för att säkra upp ifall vi skulle dunsa emot varandra när de började komma upp jämsides med oss.

 

Manövern gick hur smidigt som helst. Vi startade motorn och körde fram en bit så de fick bättre utrymme medan de vinschade in sin kätting. När de var loss och förbi så vinkade vi glatt till varandra och så kunde vi låta Wilma glida bakåt igen och åter sträckas ut i ankarkättingen. De la sig på behörigt avstånd snett framför oss denna gång.

 

Under tiden så hade vinden tilltagit. Kvar i viken var inte längre några badande semesterfirare. Inga människor låg på däck och solade. Nä, nu stod alla förvånat upp och funderade över det plötsliga väderomslaget. Framme i fören på varje båt stod någon orolig själ och tittade ner i det argsinta havet. Och när stora vågor började rulla in var det inte längre lika roligt. Vi och alla andra båtar krängde kraftigt där vinden nu kom från ett håll och vågorna mer från sidan. Masterna svängde och krängde som dirigentpinnar, likt i ett stycke hetsigt verk av Beethoven. Alla i otakt.

 

Så började båtägarna dra upp sina ankare för att söka skydd inne i den dyra hamnen istället. Efter någon halvtimme såg hamninloppet ut som en cirkus-manege med den kö som uppstått. Alla ville in i hamnen snabbast möjligt men det hade uppstått en propp och båtarna cirkulerade runt, runt. Det var stora lyxyachter, segelbåtar, ribbåtar, jollar och motorbåtar som nu inte tyckte livet på sjön var skoj längre. Vi satt förundrade och tittade på spektaklet där vi själva krängde rejält och vi tänkte att NU, nu tjänar den dyra hamnen stora pengar! Och från vi varit femtio, sextio båtar i bukten så blev det bara ett handfull kvar. Sannolikt ett gäng rutinerade rävar, där vårt gäng utgjorde hälften av dessa. Av våra ungdomar som legat bakom oss och sen ankrat om, syntes intet mer. Även de hade sökt skydd i hamnen.

 

Kvällen blev väl inte som vi tänkt. Enligt väderleksrapporten så skulle detta oväder inte alls komma in över oss. Sannolikt så är det lokala väderfenomen som bildas och som inte går att förutspå. Vi som tänkt förbereda oss inför överfarten med käk. Men nu blir det att vi kastar loss om en timme eller så, på söndag eftermiddag istället för på morgonen.  För nu är allt preppat och klart. 

Tack Sardinien för denna gång!

Vi gillar dig…

 

Skepp o Hoj!