Efter att vi sussat gott på vår första plats i två nätter så knackade hamnkaptenen på och meddelade att vi behövde byta plats. Så vi klev upp och fick i oss lite te innan vi startade motorn och gick till vår nyanvisade plats. Den nya platsen ligger precis uppevid slussporten och vår Kapten kunde därmed inte längre se den stora neonskylten som tidigare suktat honom efter en Quattro Formaggi. Varannan gång lysande röd text och varannan gång blå.

PIZZA (röd) PIZZA (blå) PIZZA (röd) PIZZA (blå)…som ett mantra i kvällsmörkret har den kallat på Kapten.

Däremot har vi annat som blev bra med den nya platsen. Vi kan se när slussporten är öppen eller inte, vad det nu ska vara bra för. Och vi har närmare till duscharna och soptunnan. Vi tror att den nya platsen därmed är bättre än den förra…även om saken kan diskuteras.

Vår norske vän ligger ännu på utsidan. Han åker hiss upp och ner i tidvattnet medan vi får ligga skyddat i innerhamnen. De timmar som slussporten står öppen vid högvatten så gungar det och lever om även i innerhamnen. Men så fort de stängt så infinner sig lugnet. Vi uppskattar att ha det lugnt, havet och vindarna får gärna vänta när det blåser upp.

Efter ett par dagar i gråväder här så gjorde Kapten slag i saken. Han deklarerade för Styrman att ”ikväll fixar jag middag”. Så han gick med bestämda steg bort till pizzerian med neonskylten och beställde en stor familjepizza ”fyra ostar”. Senast vi åt pizza var i somras i Dordrecht. Gisses så gott och så mätta vi blev. Vi känner verkligen att detta inte är vad kroppen egentligen behöver, man (vi iallafall) dricker kopiösa mängder vatten efteråt (för saltet kanske) och man känner sig däst och uppsvälld. Men ta me tusan så var det verkligen värt det. Det bästa med att leva nyttigt är att varje avsteg blir till en enorm fest. Vår reaktion på en torr liten kaka: Woohoo! Det är så nackhåret reser sig.

Vi har trotsat vädergudarna och gått långa promenader varje dag. Fecamp är charmigt slitet och gammalt. Trottoarerna är så lappade och ojämna att Åres puckelpistar känns lättare att forcera. Men vi upplever allt detta som väldigt positivt. Skulle man jämna till det för mycket så skulle det förstöra helheten. För man vet inte riktigt i vilken tidsålder man knatar runt i, stundom tusentalet bara, för att senare vara på 1500-talet och vips så står man nere i hamnen framför neonskylten och då är det 1980-tal. Det är enormt kuperat, man knatar gata upp och gata ner. Så här mycket backar har vi inte sett sedan Höganäs i Sverige. Vi överväger att ta fram cyklarna men inser att en mountainbike hade varit lämpligare än våra minicyklar. Frågan är om man orkar uppför och om man slår ihjäl sig nedför. Vi måste testa…det värsta som kan hända är att man hamnar på ett franskt sjukhus och får rödvinsdropp eller nåt.

Lite nyare bebyggelse…1500-tal.

På tal om alkohol så är det så att många utav frankrikes ädla drycker från början är skapade av kloster (Champagne bland annat). Fecamp är världsberömt för deras örtlikör DOM Bénédictine. Den kallas även för Munklikör och framställdes av benediktinklostret här i Fecamp efter ett recept som komponerats år 1510 av den Italienske munken Don Bernardo Vincelli. Idag inhyser klostret ett museum och här kan man titta på tillverkningen av de ädla dropparna (och även köpa).

Vi gick förbi museet men vi gick inte in. Inte för priset alls, utan det var stängt. Här i Fecamp är allt öppet två timmar på förmiddagen och sen är det siesta i minst två timmar innan man öppnar åter efter klockan två på eftermiddagen förhoppningsvis. Vi lyckas alltid gå våra promenader då allt är stängt. Men nu hade vi nog inte gått in på museet oavsett, huset var väldigt vackert och imponerande i sig och utanför fann vi en skylt som förkunnade att hundar som bajsar på klostrets gräsmatta får punga upp med just 68 euro. Varför inte 70 Euro när man ändå var i farten undrade vi, men så är det bestämt. Så nödiga jyckar får ta med sig den stora plånboken till platsen.

För övrigt så kan vi berätta att vi är i regionen Normandie nu. Namnet Normandie härstammar från Normanderna (”nordmännen”) som var ättlingar till skandinaver som på 900-talet invaderade och ockuperade den delen av Frankrike som idag kallas för Normandie. Så kanske är det någon av våra förfäder som satt sin prägel på staden. Kul tanke.

 Här bor någon annan…

 

 I detta hus finns inte längre ett konditori. Men texten ”Patisserie” pryder ännu husväggen.

 

 Den smalaste gatan vi fann var ”lilla casino-gatan”…

 

 Så här smal är gatan…

Det finns nog en massa mer att berätta om Fecamp. Mycket historia inte minst. Men vi återkommer säkerligen. För nu inväntar vi rätt vindar som inte ser ut att komma. Så vi blir här ett tag. Och för att inte försoffa oss så sätter vi upp lite mål och planer för varje dag. Härnäst står på agendan att slänga den tomma pizzakartongen. Och se, vilken tur, vi som har nära nu till sopnedkastet. Vi visste väl att den nya platsen var bra. Det blir gärna bra. Häpp!

Skepp o Hoj!

Jämfört med den seglingen vi hade innan, så blev denna nattsömnen bättre. Så bra den nu kan bli när man kliver upp halv fyra på morgonen. Våra rutiner sitter fint nu och snart var vi klara för avfärd och vi stod i våra segeloveraller ute i den kyliga morgonluften. Vår norska vän la ut före oss och vi strax efter.

Vi fick upp storseglet innanför hamnpirarna och det var skönt då det även här var rätt strömt och bråkig sjö utanför inloppet. Känslan förstärks väl också av att allt är kolsvart runtomkring. Allt du ser är lite från stadens ljus, dina lanternor och någon enstaka navigationsboj som lyser.

Vi kom fort på rätt kurs och fick fart i seglen och vi satte oss tillsammans i sittbrunnen och väntade in den stundande soluppgången.  Vi hade internetmottagning och vi satte på Radio Halland. Så där satt vi utanför den Franska kusten och lyssnade på vår hemmaradiostation. Så annorlunda vår moderna värld är jämfört med tidigare tidsperioder.

Vår plan var från början att gå till Le Treport. Men när vi ringde dit så fick vi veta att vi inte kommer in i den hamnen på grund av mudderarbeten. Le Treport är en hamn som är helt torrskodd vid lågvatten, så man måste in i den inre hamnbassängen via en sluss. Men som sagt, vi blev hänvisade till Dieppe istället, en hamn som man når twentyfour-seven.

Vi turades om under seglatsen att ta en tupplur och vi roade oss under seglingen med lite spel. Populärast ombord just nu är Yatzy (som vi spelar på datorn för annars skulle tärningarna fara i vattnet) och ”2048” (ett sifferspel som man älskar tills man hatar det) och så spelar Helena Sudoku.

Vi hade en god fart men framåt eftermiddagen så vände strömmen och vi började tryckas in mot land, mot Le Treport, och vi skulle ju till Dieppe. Vi kunde inte gå högre upp i vind så till slut slog vi för att kunna komma längre ut från kusten. Men på nästa bog gick det inte alls…vi drev mot England, helt i random riktning. Så vi slog på nytt och startade motorn. Så vi motorseglade och gick så högt mot vind som vi kunde och när vi fick en bättre strömriktning så kunde vi gå direkt på Dieppe. Fortfarande för motor dock men vi tog hjälp av seglen och gjorde ändå närmare sex knop. Vi kände oss ändå nöjda då vi kunnat segla utan motor iallafall fram till klockan två på eftermiddagen.

Dieppe närmade sig och de vita klipporna, likt Dovers, tornade upp sig. Solen sprack upp rejält och havet la sig.

När vi kom fram till Dieppe så ropade vi upp Harbour Control på VHF 12. I Dieppe finns en stor passagerarbåt som inte får hindras av annan trafik. Dels finns det trafikljus in till hamnen men de vill även att man ropar upp och får klartecken. Vår norske vän ropade upp en halvtimme innan han var framme vid hamninloppet och han blev hänvisad att ropa upp på nytt, när han var precis utanför. De påpekade att det var särskilt viktigt att han ropade upp på nytt och inte bara körde in utan att ha fått klartecken. Så vi tänkte att det är bäst att göra som regelverket säger, så alla känner sig glada. Så när vi ropade upp så var det inga bekymmer, bäste Kapten Betong ombord blev välkomnad in till Dieppe.

Seglingen hade tagit 13,5 timme och vi la till innan det mörknade. Vi åt och dök i säng klockan 21.

Känslan man har när man kliver upp på morgonen på en ny plats och tittar ut genom ventilen, är obeskrivlig. Blå himmel och sjöfåglar. Alla solbadande fritidsbåtar och staden uppe på kullen (det var lågvatten så världen finns 10-15 meter ovanför oss) Samt vackra hus och folk som flanerar. Vi gick till hamnkontoret och i Dieppe så ville de se båtens papper och när det byråkratiska var över så gick vi på en stadspromenad.

 

 

Det var lördag och till synes marknad i staden. Och vilken marknad. Hela långa gator, många gator och i varenda vrå stod en knalle. Från de små specialbutikerna såsom ost, bröd och kött så ringlade sig kön långt ut i gatan. Vi gick hänförda i solen och tittade på folkvimlet. Skulle vi handla något. Det var inte tänkt. Men när vi kom fram till ett stånd där de precis la upp nygrillade kycklingar så kunde vi inte motstå. Snålvattnet rann..det doftade ljuviligt och vi bestämde där och då att det fick bli en grillad kyckling till lunch.

 

Folkvimmel längs strandpromenaden och på varenda gata och välbesökta uteserveringar, alla verkar ha sökt sig ut i solen denna lördag.

Ja och så mycket mer av Dieppe är inte planerat att se. För i morgon bär det av igen är tanken. Till Fecamp. En mindre stad, pittoresk men med en hamn som bara är 1,5 meter djup. Så vi måste dyka upp i högvatten och ta oss igenom en sluss. Nu har vi försökt att ringa hamnen och prata med dem. För att försäkra oss om att inget muddringsarbete förekommer och att slussen är öppen till innerhamnen. Men vi fick bara prata med en telefonsvare. Vi får se om vi lyckas få kontakt senare. Men vi tänkte kasta loss klockan 06 (åhhh…sovmorgon) och så får vi försöka passa in högvattnet. Kortast väg är 30 distans men vi räknar med att ha en waypoint rent västligt innan vi viker av ner mot Fecamp, för annars får vi vinden rätt i näbben. Och därefter så tar vi ett segelben rätt söderut. Vi räknar med 40 distans och det borde göra att vi kommer fram lagom till HW (högvatten) som inträffar ca klockan 17:30.

Vi lämnade hamnen i Dunkerque klockan 5 på morgonen. Vi hade sovit rätt så dåligt. Bara vetskapen om att väckarklockan ringer klockan 04.00 gör det lite omöjligt att somna in tungt. Och därtill så var det så mycket ljud och oväsen i hamnen. Det blåsiga vädret höll på att lägga sig men försvann inte förrän just timmarna innan vi gav oss av. Så våra förtöjningar låg och gnisslade och riggarna spelade lite i vinden. Och när allt började lägga sig.. ja då ljöd det skrapande ljudet från fiskebåtarnas bogpropellrar, då de gav sig iväg klockan tre på natten. Men vi tog den sömnfattiga natten med ro. Så förväntansfulla så kastade vi loss i beckmörkret och tuffade ut ur hamn. Vår norske vän gav sig av samtidigt.

Vi fick upp segel innan vi lämnade ytterhamnen och så styrde vi ut genom hamninloppet. Det var böljande vågor, dock ganska höga, som Wilma trivdes i. Så när vi svängde västerut i farleden så fick vi vågorna bakifrån och vi surfade fram genom natten och fick fort upp en fart på över 5 knop trots motström. Månen lyste upp och gav ett romantiskt glitter ner i havet.

Vi tuffade på som tåget och snart gjorde vi såväl 7 som 8 knop. Vi räknade ut att vi skulle hinna fram till Boulogne-sur-Mer rätt fort. Helena hade meddelat att vi trodde vi skulle dyka upp någon gång mellan klockan 13 och 15. Nu verkade det bli snarare klockan 13.

Det började ljusna strax innan Calais. Vi fick en fantastisk soluppgång. Och strömmen vände och vi ökade farten till närmare 9 knop. Vid något tillfälle så var vi uppe i över tio knop. Vi jublade, vilken segling!!

Vi har lärt oss att i Calais så måste man se upp för alla fartyg till höger och vänster. Att trafiken är instensiv. Men det blev istället en ”Walk in the park”. På ett ställe så passerade vi två större fartyg som vi gick mittemellan. Kapten var nere under däck och var helt ovetandes men Styrman löste det smidigt själv. Och därefter var det över med all spänning vad det gäller mötande och korsande trafik. Vår norska vän låg en tre sjömil bakom oss och vi såg hans segel som en liten prick i horisonten.

Precis när vi passerat infarten till Calais så dog vår fina vind. Våra segel stod och fladdrade och vi gled fram med strömmen lite långsamt. Vi passade på att fylla på med energi, och fixade frukost och kaffe och te. Och därefter startade vi motorn men lät storseglet vara uppe ifall vinden skulle komma tillbaka.

Mätt och nöjd så blev Kapten trött så han gick och la sig en stund. Styrman körde för maskin ner mot udden som rundar efter Calais. Och visst kom vinden tillbaka. Det blev en kort tupplur, endast tjugo minuter för vi drog ut förseglet igen och stängde av motorn.

Dock fick vi en ren motvind efter hörnet och det gjorde att vi valde att fortsätta på ett kryssben så långt ut vi bara kunde utan att toucha i den stora farleden Dover Strait. Där ska man inte segla. Och med nästa kryssben tillbaka ner mot Boulogne så hade strömmen vänt emot oss. Vi var nere på 3 knop och vi blev genskjutna av vår norske vän som sedan länge hade tagit ner seglen och nu tuffade för motor rakt mot målet. Vi själva övervägde om vi skulle fortsätta segla och ta ett par kryssben till eller om vi skulle ta ner seglen och fortsätta med motor. Vi valde det senare. Mest på grund av att vi just då hade högvatten i Boulogne och vi ville inte riskera att glida in i lågvatten. Hamnen är på sina ställen rätt grund, sjökortet att bedöma.

Kapten testar fiskelyckan (det blev ingen egenfångad fisk till middag)

Vi la till vid halv fyra på eftermiddagen. Och inte klockan ett som vi först gissat. Avsaknaden av vind vid Calais och fel vindriktning på slutet hade sinkat oss. Men ändå bra gissat. Men vilken dag på havet, sol och periodvis en helt fantastisk segling. Men nu kom tröttheten.

Vi gjorde kort kväll och gick och la oss och likt två knubbade sälar då tog vi igen för en taskig nattsömn och en lång dag ute på havet. Vad Boulogne-sur-Mer har att erbjuda får bli nästkommande dag. Innan vi somnade så konstaterade vi ett par saker.

– Vi har en fantastisk båt. Wilma tar så väl hand om oss ute på havet och hon är trygg och säker. Även i lite tuffa förhållanden så hanterar hon sjön så fint.

– Vi trivs så otroligt bra med detta livet. Det fattas oss ingenting. Ingenting. Har vi bara båten fungerande så behöver vi bara se till att inte frysa och gå hungriga. Det finns ingen längtan efter någonting utanför detta. Vi har uppenbarligen landat mitt i drömmen och vi ser inget slut på den.

– Vi är ett fantastiskt team. Ja det visste vi ju innan också. Men vi lever väldigt tätt sida vid sida med få kontakter med andra människor. Så vi bär för varandra såväl rollen som bästa vän, stora kärleken och arbetskamrat. Vi är tillsammans likt en motor, som spinner fint som katten. Att aldrig ha grus i maskineriet ger en enorm lyckokänsla. Vi håller vår motor välservad och välsmord.

(Många långseglare vittnar om detta med sammanhållningen ombord. Att man svetsas ihop när man har så mycket tid för varandra på liten yta samtidigt som man får uppleva så mycket stort i övrigt. Att långsegla är nog att ställa sitt förhållande på prov. Antingen så går det mycket bra eller inte alls. Oavsett vilken effekt så är det ett svar).

Ja nu ska vi snart utforska vad Boulogne-sur-Mer har att erbjuda. När vi gnuggat sömnen ur ögonen och fått i oss en stadig frukost. Framför allt är det häftigt med tidvattnet här, där höjdskillnaden mellan låg och högvatten är över 8 meter.  Tala om att vi åker hiss i hamnen. Upp o ner o upp och ner o upp o ner….

 Här kommer en film från senaste seglatsen. Håll tillgodo.