(…gjorde tillvaron stökig för båtgrannar och färjetrafiken…)

Wilma har vi för en tid släppt och hennes inlägg här på bloggen får dröja en aning. Anledningen är att vi har fullt upp – och denna gång på helt annan plats än i vår hemmahamn på Naxos.

Natten till igår så vaknade vi av att det blåste något så fruktansvärt. Det skulle enligt väderprognosen inte alls blåsa så mycket och vi oroades över att passagerarfärjan in till Pireus/Aten skulle bli inställd. Vi var visserligen ute i god tid men med bara två turer om dagen och resan tar fem timmar, så krymper snabbt fönstret för att hinna med vårt bokade flyg till Köpenhamn.

Efter att ha vaknat till och från under natten med attackregn och båtens högt protesterande förtöjningar så började ett nytt ljud höras. Flopp, flopp, flopp…vi flög upp för att kolla om skotet till förseglet hade lossnat, händer det så har man snart ett helt segel som löper amok i stormen. Men vi är alltid noga med att fästa våra linor och skot ordentligt så vi tvivlade på att ljudet kom från Wilma. Det visade sig vara en segelbåt på kajen mittemot vars segel nu piskade i vinden. Vi kröp ner i sängen igen och vi började söka på rederiets hemsida om eventuella förseningar eller inställda turer. Vi fann ingen uppdaterad information så vi la huvudet på kudden igen för lite mer sömn.

Det gick bara någon timme så hörde vi ett nytt ”flopp flopp flopp”. Nu var det en segelbåt på vår egen kaj vars försegel slog herrelöst i vinden. Våra tankar gick runt, vi behövde verkligen vår sömn inför stundande hemresa och i regnet och det kolsvarta mörkret hade vi inte alls lust att försöka komma ombord för att dra in seglet. Båten låg rejält utdragen från kajen av säkerhetsskäl och vi var inte sugna på ett nattligt dopp. Vi visste ju dessutom att hamnen fått betalt för att agera vakt åt ägarna, så ansvaret låg inte ytterst på oss.

När det började dagas så klev vi upp, drack en kopp te och vi mötte vår närmaste båtgranne. Wilma hade klarat natten bra, detsamma gällde vår båtgranne som nu gick runt på däck och inspekterade sina förtöjningar. Han berättade att det hade blåst 56 knop under natten, vilket är ca 28,8 meter per sekund. Vi började tvivla på om vi skulle kunna lämna Naxos, det kändes väldigt tveksamt att färjan skulle gå som planerat klockan nio. Men utan information så var det bara att packa det sista och sedan stänga och släcka ombord och ge oss iväg. Innan vi lämnade kajen så tog sig Kapten ombord på den båten vars försegel stod och fladdrade och han fick in seglet och det enerverande ljudet försvann. Tyvärr så hade vinden skadat seglet.

Sen kramade vi om våra båtgrannar, ägarna på båtarna Agate och Vaare – så gick vi iväg mot färjeterminalen. Där fick vi veta att passagerarbåten blivit kraftigt försenad, mer information skulle vi få klockan 11. Vi tog tillflykten till ett kafé där vi slog ihjäl tiden. Medan vi satt där så såg vi att ovädret började bedarra.

Klockan elva fick vi veta att ny avgångstid var satt till klockan 15. Vi kände oss glada, för detta innebar att vi skulle komma in till Pireus/Aten i tid för att hinna med flyget hem. Vi ringde vår norske vän och frågade om han ville fika med oss, att gå tillbaka till Wilma var inte längre ett alternativ då vi släckt, städat, låst och stängt alla båtens genomföringar. Till råga på allt så hade vi plockat in vår landgångsbräda så det gick inte längre att komma ombord. Bättre då att sitta skönt med väskorna på ett rymligt hak nära hamnen.

Vi möttes upp och slog oss ner på ett annat fik denna gång och vi beställde varsin kopp varm choklad med grädde. Dagen var en av de kallaste så det satt fint med denna förrädiskt goda dryck. Humöret var inte det minsta påverkat av förseningen, tvärtom var vi högst muntra – väder rår man ju inte på. Det kändes helt overkligt att vi två dagar tidigare hade gått runt i t-shirt i den sköna vårvärmen.

Innan vi visste ordet av så såg vi att färjan var på ingående. Kram och hejdå och äntligen kunde vi äntra det flytande färdmedlet som skulle ta oss in till den grekiska huvudstaden.

Ja och här är vi nu, på ett fint och mysigt hotell. Här finns det dusch och en stor säng som inte gungar. Lyx för 38 euro för en natt och vi känner oss som kungar. Nu ska vi nog kunna sätta fötterna på svensk mark inom kort.

Skepp o Hoj!

(..några dråpliga händelser ur mitt stenhårda liv…)

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Det är jag som seglar runt med stollarna Kapten Betong och Styrman Pimpsten i Medelhavet. Har du missat de två första inläggen så hittar du dem HÄR;

Wilma har ordet, del 1

Wilma har ordet, del 2

Det är ju såklart svårt att minnas allt efter så lång tid. Men jag kom att bo i mitt byggtält fram till 1985 då jag äntligen fick komma ner i plurret. Då var jag ännu inte färdigbyggd men skönt var det att komma bort från min klorofyll-omgivna prassellåda. Felix hade lagt många timmar på mig under åren som gått och ofta var Kapten Betong med och hjälpte till. Ja på den tiden var han bara en liten parvel, knappt en tvärhand hög.

Jag minns att det byggdes tankar så jag hade någonstans att förvara vatten, diesel och det vi brukar kalla för grå- eller svarttank. Ja det sistnämnda berör fekala angelägenheter om ni undrar (fattar du fortfarande inte så kanske polletten trillar ner om jag säger BAJS) Jag blev försedd med salong, byssa och sovkoj. Lite udda inslag är att jag inhyser en verkstad. Den är jag extra stolt över.

Några episoder från byggtiden poppar upp i huvudet. Som den gången då Felix stod och skar plåt med vinkelslip för glatta livet, så att det slog eld i hans jacka. Han märkte inget, det rök och brann i kläderna och när kompisen Bam-Bam kommer förbi och studerar arbetet så kunde vännen inte undgå att utbrista; -Ja ha Felix, här står du och brinner!

En annan händelse var den gången då däcksmattorna skulle limmas på plats. Av misstag tappade Felix en av mattorna över Kapten, som vid tidpunkten var tonåring. Mattan landade över rygg och hår, vilket inte låter så dramatiskt. Om de inte vore för att det låg kladdig epoxy på den sidan som landade på kroppen. Akut lyfts telefonluren till frisör Pelle Råsten inne i Vaxholm, som fick rädda situationen. Pelle tvättade håret med lösningsmedel, därefter blev Kapten klippt. Det blev den kortaste frisyren i mannaminne, den stod i klass med kustjägarnas.

Fast riktigt tråkigt blev det den gången som Felix höll på att plasta upp spanten på insidan av mitt skrov. Han hade hjälp av en bekant, som av misstag glömde hälla härdare i en av hinkarna med polyester. Härdningsprocessen uteblev således och Felix fick sen slita hårt med att försöka torka upp den kletiga massan. Det var kladd överallt och Felix som normalt är en munter man, var det nu definitivt inte.

En dag blev det dags att registrera mig som båt hos myndigheterna. Besviken konstaterade Felix att min tilldelade registreringsbeteckning löd DED 41. Lite skrockfullt så låter ju DED som DEAD, det vill säga DÖD och det tyckte inte Felix om. Felix skrev därför ett brev till Länsstyrelsen där han angav skrockfullhet som skäl, och att han därför ville bli tilldelad ett nytt. Jo minsann, det fungerade. Självaste byrådirektören svarade att ”Länsstyrelsen finner att synnerliga skäl föreligger för att ändra tilldelad registreringsbeteckning”. Det var så jag fick min beteckning DES 89, som jag bär än idag. Skönt att inte bli kallad död, jag lever ju i allra högsta grad!

Fast en gång var jag faktiskt på väg att dö på riktigt. Det var inte långt före sjösättning, så inredningen började bli rätt så klar. Det hade arbetats en lång dag ombord och Felix hade sågat och slipat en hel del. När Felix släckte ljuset för att gå hem så noterade Kapten som var med, att det rök och brann på glödtrådarna inne i fläkten, sannolikt av det sågspån och damm om fanns efter arbetet. Hade inte Kapten varit kvar nere i båten när Felix släckte så hade detta inte noterats, och vem vet. Kanske hade hela min inredning brunnit upp då. PUH!

Halvvägs in i bygget började Felix fundera på vilket namn jag skulle få. Valet föll till slut på Wilma. Det är ett namn jag trivs med och jag bär namn efter Fred Flintstones fru, WILMA. Denna tecknade serie utspelar sig på Stenåldern och med mig tillverkad i betong, vilket är det närmaste sten man kan komma, så sitter ju mitt namn som en smäck! –WIIILMAAA!

Kapten minns en gång då hans far pratade med en bekant och denne föreslog att jag skulle heta Felicia. -Icke så heller, svarade Felix. -Felicia låter väldigt likt förlisa, det namnet går bort.

Själv tänker jag, att ifall jag fått heta Felicia så hade namnet främst associerat till en av Cornelis Vreeswijks låtar. Det låter ju inte så skoj att Felicia försvann, oavsett om hon är en människa eller en båt. Min egna textrad på låten går såhär;

Felicia försvann – kan någon säga hur

Hon sjönk som en sten – på sin första tur…

Nä det var tur det att jag varken blev Felicia eller fick det morbida namnet DED. Riktigt bra har mitt namn Wilma visat sig vara utanför svenska farvatten. För när Kapten och hans fjälla ropar upp över radion så uppfattas alltid namnet Wilma utan några missförstånd. Många båtägare missar vikten av ett bra och praktiskt namn som även fungerar internationellt.

Ja det var några historier från tiden jag stod under presenningen på Stegesund. Men än är min historia inte slut, så jag återkommer inom kort.

Orubbliga kramar

Wilma

(…kanske är jag starkast i hela Medelhavet…)

Hej!

Det är jag, betongbåten Wilma som är på tråden igen. Ni vet hon som seglar runt med ett par stollar i Medelhavet. I förra inlägget berättade jag om hur det gick till när jag i begynnelsen blev beställd. Har du inte läst del 1, så finner du inlägget HÄR.

Med kontraktet påskrivet så kunde min skapare (ja det var inte Gud, utan han heter Ola) börja bygga mig. Mina revben, det som båtspråk heter spant, tillverkades först och när jag låg där upp och ner så klädde de mig med armeringsjärn och nät. Ja som en stålkorsett för fina damer skulle man kunna säga…de ville kanske få mig att bli smäcker likt fru Swan och Hallberg Rassy. Men jag rädd för att jag aldrig kommer att få någon getingmidja precis. För säkerhets skull, för att jag inte skulle tappa korsetten, så satte de dit tusentals små järntrådar Det tog flera hundra timmar att naja ihop armeringsjärnet och nätet, en kille stod på insidan och stack igenom tråden medan en annan snygging stod på utsidan och snurrade till tråden och klippte av densamma. Ska man vara fin får man lida pin!

Därefter var det dags för mig att få lite betong på min lekamen. Det går inte bara att smacka på betong hur som helst utan varje sats skall noga tillredas. Därefter pressades betongsmeten igenom skrovet från ena sidan, vilket var viktigt för de ville inte att jag skulle få några luftbubblor i mig (endast champagne är värt bubblor). Hela gjutningen av mitt skrov var tvunget att göras på en och samma gång, det är så med oss betongdamer och det krävde en 10-12 man som höll på oavbrutet tills all betong var på plats. Många snygga män arbetade med mig och det må jag säga om en får vara lite fräck, att det var manshänder överallt på min kropp. Hå, hå, hå…det var tider det. Därefter fick jag vila och härdas i 28 dygn.

Så kom min kropp till och även om jag inte blev lika smäcker som mina medsystrar så är ju fördelen att mitt skrov är hårt som sten och jag kan varken brinna eller ruttna. Faktum är att jag bara blir starkare för var dag som går, betong fungerar så. Ja mig vill ni inte möta ensam i en mörk gränd, inte i en ljus heller för den delen. Kanske är jag idag den starkaste damen i hela Medelhavet.

Ja det var det var lite om blommor och bin.

Med min råbarkade kropp utan mast och segel så hämtades jag i Uppsala på hösten 1978. Jag fick åka trailer ut till Vaxholm och därefter beställdes en färja ut till ön Stegesund. Sista biten drogs jag med traktor upp på familjen Norbergs tomt. Äntligen hemma!

Och där började arbetet med att få mig färdig…det skulle komma att ta många fler år än vad Felix från början tänkt. Det hänger på pengar och tid säger de lärde…men bra blev det till slut. Fördelen tyckte Felix med att ha mig på tomten var att jag fanns nära, så han kunde gå fram och tillbaka mellan huset och mig under lediga stunder. Jo där promenerade Felix mellan sina båda kvinnor, där hon den andra, Kerstie, fick bo under tak i goa värmen inne i huset. Allt medan jag lämnades åt att stå ute i kylan. Jag hotade då att gå till facket, så Felix gav även mig tak över huvudet – en fin byggställning med presenningar sattes upp runt om mig. Då var jag nöjd och arbetet kunde fortsätta. Först slipade Felix mitt skrov, därefter blev jag tvättad innan jag slutligen fick epoxyspackel på mig. Avslutningsvis så blev jag målad. Ja säg den dam som inte önskar få sig lite smink… ja ni vet ju hur grå och blek man kan känna sig såhär om vintern! Och vilken färg sen, engelsk racerbilsgrön!

Men hur vacker jag än var på skrovet så kände jag mig lite tom inombords. Det ekade mellan betongväggarna. Därför började Felix bygga min inredning. Men mer om det får ni läsa om i nästa avsnitt, vi hörs!

Wilma

Naxos, Kykladerna, Grekland

Redan på Nyårsdagen så fortsatte festligheterna, dock bara för halva Wilmas besättning. Vårt glada gäng hade blivit hembjuden till målarbutiksägaren och hans fru. Kapten kände sig klar med festandet från nyårsafton. Trött och sliten och med en byssa att kakla så lät han sin fru gå fri för ett par timmar.

Målarbutiksägaren Nektarios träffade vi för första gången i oktober. Vi behövde målarfärg till byssan och när vi klev in i butiken så stod Nektarios fru bakom kassadisken och hon sken upp när hon såg Styrmans två pippi-flätor pryda sin uppenbarelse. Jo den frisyren går hem överallt kring Medelhavet, två långa blonda flätor är ett exotiskt inslag i dessa brunettdominerande regioner. Nektarios fru klingar till namnet Katarina. Sedan den dagen så har vi upprepade gånger besökt deras butik i diverse ärenden och alltid blivit välkomnade med stora famnen, bästa service och till och med choklad och frukt.

Det är dock inte Wilmas besättning som ska ta åt sig äran av nyårsdagsinbjudan. Vår norske vän gick på årets sista dag iväg för att kompletteringshandla och på stan sprang han på herr och fru Målarbutik. De slog sig tillsammans ner för en cappuccino och det ena ledde till det andra och plötsligt så var hela vårt glada gäng hembjudna till dem på nyårsdagen. Vi tackade självklart ja.

Klockan 14 blev vi hämtade med bil, nu var vårt sällskap nedbantat till fem mot ordinarie sju. Kapten avstod som sagt och därtill så hade halva den tyska besättningen dukat under för nyårsnattens festligheter. Men resten av oss var fräscha, hungriga och nyfikna. Uppför bar det på små vägar och snart kunde vi kliva ur bilarna. Vi blev stumma av förundran, vi stod vid öns bästa utsikt med hela dalen och havet i blickfånget. Vilket ställe!

Vi bjöds på kycklingsoppa till förrätt…kycklingen kom från deras egen hönsgård såklart. Därefter blev det kyckling på fat med lättkokta grönsaker. Två sorters getost från hemmets egna getter och vin, även det hemtrampat. I deras trädgård fanns citroner, apelsiner och mandariner och andra frukter. Kaniner, fyra hundar och ett gäng katter. Vi åt så vi storknade och när vi trodde festen var över, ja då blev det nyårskaka. Därefter nötter och frukt. Och raki – hemmagjord såklart! Explosionsrisken var överhängande, buken var tänjd till bristningsgränsen och maten stod i alla hörn. Generositeten såg inga gränser och Styrman gjorde sitt bästa för att kompensera Kaptens frånfälle, hon åt för två.

Vi slår oss ned vid dukat bord…här på bilden syns förrätten…den godaste kycklingsoppan Styrman någonsin ätit lagas av Katarina på berget…hemligheten är råvarorna hävdar hon och utanför köksfönstret kacklar hönsen…på bilden syns en vinkaraff och ett fat med getost – också från den egna gården…

 

 

Som en bunt gödgrisar fick vårt sällskap senare skjuts tillbaka till hamnen. Väl ombord på Wilma gick inte Kapten lottlös. Styrman hade fått med sig en doggybag från familjen Målarkludd, godsaker från måltiden hon just avnjutit uppe på berget. Kapten åt med stor förnöjsamhet.

Ja ni vet ju hur pigga folk överlag brukar vara på nyårsdagen. NOT, NADA, NJET…inte pigga alls (Och Styrman hade två dagar av kalas att vila upp sig från). Så det var en fröjd att få lägga huvudet på kudden redan halv åtta på kvällen. Styrman behövde få sova bukfyllan av sig och hon somnade med ett stort leende på läpparna.

Nu är ju sannolikheten inte så stor att våra färgglada målarvänner Nektarios och Katarina läser bloggen. Men om de av någon anledning skulle göra det, så vill vi ju tacka för en fantastiskt dag. Deras vackra hem, deras självhushåll på mat. Ägg, höns, getmjölk, getost, apelsiner, citroner, mandariner, vindruvor samt andra grödor. Och det som de inte producerar själva levererar deras respektive gamla mamma. Båda kring 85 år där de bland annat odlar vitkål och blomkål (vi blev visade). Den enas mor trampar dessutom vin som en gudinna. Roligt var också att se Katrinas vävstol där hon väver de vackraste dukarna.

Av allt det vi upplever längs med vår resa så är det just dessa tillfällen vi uppskattar mest. Och det går inte att köpa för pengar. Att bli hembjuden till någon som bor i det land vi besöker, där de generöst delar med sig av sina liv, sin kultur och sin mat – tar vårt äventyr till nya dimensioner. Vi vet att det finns seglare som aldrig integrerar sig den inhemska befolkningen. Vi tycker det är synd, för oss är detta den bästa kryddan. I dessa möten föds empati, fred och vänskap. Och det är något mänskligheten behöver i dessa tider.

Skepp o Hoj!

Nedan följer bonusbilder från dagen…håll tillgodo;

Här på familjens terass, vi njuter av dalen och havet från vår utsiktspost…

 

Dukat bord…

 

 

 Grönsakerna, morötter, zuccini, potatis och stjälkselleri…

 

Kycklingfatet…

Hela sällskapet…Niko bakom kameran. Tyvärr så blev vi två man kort men vi andra hade skoj ändå…

Nyårskakan…2019 är det sista året på 2010-talet…

 

Familjens två getter…Mamma Get är dräktig och är i tredje månaden… Här med Pappa Get på bild…

 

Några av familjens alla höns och tuppar…de hade flera olika raser och det var roligt att se… 

 

Niko hittade en kompis…

 

Typiskt grekiskt…frukt med kanel och ringlad honung…

 

Over and Out

Naxos, Kykladerna, Grekland

Innan vi visste ordet av så var det nyårsafton. Timmarna rusade på och plötsligt satt vi där på restaurangen strax före tolvslaget. Först var bara vi där, vi som bokat bord till klockan tjugo-noll-noll. En rätt så traditionell tid för en skandinav. I sällskapet var vi två danskar, två tyskar en norrman och så vi två galna svenskar. Det kändes lite speciellt att sitta ensamma där i matsalen och bli uppassad medan alla andra bord gapade tomma på folk. Livemusiken var utlovad till klockan 22.00.

Vi åt och njöt av maten och den vackra utsikten över hamnen. Wilmas julbelysning i masten där hon stoltserade med formen av en julgran. Tänk att vi bidragit till Naxos härliga jul- och nyårsstämning denna vinter.

När klockan var tio, två timmar kvar till tolvslaget så syntes ännu inga andra gäster. Och det var inte en tillstymmelse till något musikaliskt band (inget omusikaliskt heller för den delen). Servitören hade i förbigående dryftat något om klockan elva… Vi glömde med tiden av att det skulle spelas musik, för maten lät sig njutas och drycken med rus fick oss att prata högt med yviga gester likt tvättäkta sydeuropéer.

Men så plötsligt, när det var mindre än en halvtimme kvar till tolvslaget…då trillade folket in. Och så mycket folk…galet och vansinnigt roligt att se. Familjer med barn och gamla farmor – alla var med. Köket sprang med sina stora fat mellan borden och ett band fann sina stolar på ett litet podium. Så började de spela grekisk musik.

Sen i ett trollslag så var restaurangen full av folk…Ursäkta dålig bildkvalitet…men vi har ändå blurrat folks ansikten så de inte går att känna igen så lätt, vi ville ogärna gå runt och fråga alla om de ville vara med på bild på en svensk blogg. 

Intresserat studerade Styrman hur grekerna firade sin kväll. Genomgående så var grekernas ansikten rätt så allvarsamma. De sjöng förvisso med i sången men vi visst ju inget om vad sångtexten berättade, kanske var det om jämmer och elände, såsom förtryck och ekonomisk kris. Men helt klart så kan man påstå att grekerna inte gärna tappar fejset. De var inte alls sura, så missförstå inte. Men allvarsamma där små leenden emellanåt spricker upp men snart sluts igen. Greker tillhör inte det skrattande folket precis. Vårt bord lättade garanterat upp stämningen vill vi mena.

Några minuter före tolvslaget delades tomtebloss ut till varje person. Och när klockan slog midnatt tände vi alla våra bloss i den nedsläckta lokalen. Stämningsfullt och utanför fönstret syntes inte en enda raket. Inte ett fyrverkeri så långt ögat kunde nå. Egentligen en fantastiskt tradition. Att skrämma ljudkänsliga hundar, skapa panik i ladugårdar där kor och hästar löper amok av rädsla från nöjes-explosionerna – är ju egentligen bara vansinnigt. Så vi vill verkligen slå ett slag för att fira tolvslaget med tomtebloss. I restaurangen befann sig sannolikt 100 personer, kanske fler. Med 100 tomtebloss så blev stämningen magisk. Dessutom så slapp vi alla stå ute och frysa, halka i snön och dricka bubbel fast det inte är gott. Här var det ingen som drack champagne denna kväll, i allas glas fanns inhemskt vin av svagare karaktär.

När vi lämnade lokalen så hade klockan passerat ett på natten. Kapten Betong betalade snällt notan, blyga 49 euro kändes på tok för billigt. Var sin förrätt, varmrätt och nyårskaka samt tomtebloss, till det bordsvatten och flera karaffer med vin (ja emellanåt ställer de fram en karaff som inte är beställd och som inte heller kommer med på notan). Så när Kapten gjorde upp skulden så håvade han fram en 20 euros sedel och gav till vår servitör som dricks. Han såg smått chockad ut och kvällens bredaste leende var ett faktum.

Vårt sällskap var så gott som först att lämna festen. När vi gick var stämningen bland grekerna mer uppsluppen än tidigare och servitörerna hade fullt upp med att dela ut den traditionella nyårskakan som restaurangen bjöd alla sina gäster på. Vi rumlade ut på gatan och vi kom efter en kort promenad bort till våra båtar. Knökmätta och lite smårunda under fötterna så kom alla ombord utan något ofrivilligt nyårsdopp. Och nu med en erfarenhet rikare. Vetskapen om hur man firar nyår på grekiskt vis (och det gör vi gärna om).

Skepp o Hoj!