(…precis när vi ska lägga till…)

 Poros, Saroniska bukten, Grekland

Våra vänner på La Banda låg i den stora ankarviken på Dokos och väntade på oss. Vi hade just rullat in ena förseglet och de resterande trasorna väntade. Strax därpå skulle vi gå in och ankra upp. Plötsligt ringer Ulf på La Banda och säger;

 – Ta inte ner era segel, jag står med kameran beredd!

Det är inte varje dag man får sin båt fotograferad under färd. Glada drog vi ut seglet på nytt och några minuter senare passerade vi framför La Banda där Ulf sköt av bild efter bild. Med tre välfyllda segel lyckades vi undvika att segla in i land, inte heller krockade vi med någon av de andra ankrade båtarna. Efter passagen gjorde vi en kontrollerad gipp och styrde ut ur bukten och tog ner seglen för att åter gå in en andra gång – nu för att ankra.

Inte hade vi långt kvar till platsen där vi tänkt sänka kroken, uppskattningsvis ett femtiotal meter, då ett ilsket och oavbrutet tjut plötsligt ljuder. Det kommer nerifrån styrhytten. Vi inser att det är ett motorlarm, men vilket?! Styrman som står vid rodret blir smått stressad, tidpunkten är illa vald. Skulle vi behöva ankra utan motorn så skulle proceduren bli ett äventyr utöver det önskvärda, intill oss låg en katamaran som vi behövde hålla undan för. Med en pålandsvind så hade vi ju fördelen att kunna driva in mot ett lämpligare ankringsdjup, men å andra sidan skulle vi få problem om ankaret inte tog – för då skulle pålandsvinden obönhörligt putta Wilma in på för grunt vatten. Bonk i botten kände vi inte alls för.

När larmet hade gått stod Kapten ute på peket och förberedde ankringen. Han hade också hört och nu kom han ångandes i stora kliv och försvann ner i båten som en oljad blixt. Med en snabb kontroll ropade han upp till Styrman Pimpsten;

 -DET ÄR SJÖVATTENLARMET!!!

 Styrman lutade sig ut över relingen för att kolla avgaserna, men det kom sjövatten precis som det skulle. Samtidigt lägger Kapten sin hand på avgaslimpan för att känna om den är ovanligt varm. Men tvärt om så var den inte alls särskilt varm, så inget konstigt där. Men trots att vi inte kunde finna något uppenbart fel så tjöt larmet oavbrutet. Kapten tog det snabba beslutet att vi inte behövde stänga av motorn på stört, utan att vi kunde ankra klart – om än lite hastigt.

 Strax därefter släpper Kapten kättingen och den far ur sin box med en väldans fart…razzel…razzel…razzel! Hela ankringsproceduren hade gått lite extra fort på grund av larmet och vi hade inte gått upp i vind som vi brukar göra – med resultatet att kättingen nu lyckats göra en loop om ankarrullen. Kapten var lite het på gröten att få ut ankaret så fort som möjligt. Men snart hade vi lagt ut trettio meter och kunde stänga av motorn. PUH!

För att få en roligare kväll än att stå och mecka motor och felsöka så valde vi en umgängeskväll med våra vänner istället. Vi hade ju inte setts på flera veckor och de bjöd nu på drink i solnedgången samt en smarrig och väldoftande pastarätt till våra kurrande magars stora lycka. Smaker av finaste oregano och parmesan var precis vad vi behövde efter vår tillspetsade tilläggning. Men kvällen blev inte lång, vi behövde sömn och vi hade ju ett mystiskt larm att felsöka. Snart var vi tillbaka på Wilma.

Nästkommande dag började vi botanisera i motorlarmens outgrundliga värld. Snart kunde Kapten konstatera att det inte var något fel på själva motorn, utan att det var givaren som gått sönder. Men någon ny givare hade vi inte på lager så för att slippa tjutet så lossade Kapten kontakten. För säkerhets skull så bytte vi impeller också, fast det inte var något fel på den. Lika bra resonerade vi.

Mörka moln hade börjat gadda ihop sig på himlen och hotade om regn, klockan var ett mitt på dagen och Wilma var äntligen klar att kunna lämna sin ankarvik, våra vänner på La Banda hade redan gett sig av. Vi puttrade ut och styrde mot Poros. Våra matförråd gapade tomma så lite samhällsservice kände vi för efter flera veckor på svaj i klorofyllen. När vi närmade oss Poros kom ett hällande regn över oss, det första riktiga regnet på flera månader och strax innan vi var framme så strilade regnet oskönt innanför våra kläder och åsksmällarna slog ner i bergen intill. Ännu en gång blev vi småstressade när det var dags att ankra. Fort hamnade kroken i vattnet på första bästa ställe så vi kunde stänga av motorn och skydda vår elektronik från åskan. Vi kopplade bort navigationsutstyret och gömde den i vår Faradays bur, ja i ugnen vill säga (men utan värmen påslagen för målet var såklart inte att gratinera plottern). Som två dränkta katter konstaterade vi att det hade gått bra trots allt. Men det kändes lite stört att vi två ankringar i rad behövd stressa på grund av oväntade händelser. Det är inte riktigt vår stajl att behöva stressa liksom.

Nästa morgon sken solen som vanligt och under de efterföljande dagarna ägnade vi tiden åt trevliga umgängen och bunkring. Det var ju första gången vi var in till land på Poros men inte första gången vi var här. För några veckor sedan hämtade vi vår vän Konstruktören på Poros men den gången backade vi bara in till kaj och han fick hoppa ombord i farten, sen drog vi iväg på äventyr. Därför var det kul att se oss om denna gång. Poros gav oss lite av samma känsla som Naxos, trevligt men rätt så tillrättalagt för turister och med ett högre tempo. Här mötte vi våra österrikiska seglarvänner på S/Y Tiki, de som seglar en Colin Archer precis som vi. Vi hann även med lite sällskapsspel med Ulf och Kicki och för första gången så kom varken Kapten Betong eller Styrman Pimpsten på jumboplatsen (det tar sig som mordbrännaren sa). Vi blev även inbjudna på den svenska motorbåten Pegasus på en kopp svensk bryggkaffe och det smakade prima fint.

Men så var plötsligt helgen över och det blev dags att kasta sig loss för nya destinationer och äventyr. Vi vinkade hejdå och höll tummarna för att nästa ankring inte skulle bjuda på något oförutsett och bekymmersamt. En del överraskningar vill man helst vara utan.

Skepp o Hoj!

Den låga solen lyser genom Wilmas segel…                                 (Foto: Ulf Blencke)

 

 

Vi seglar utåt för att ta ner Wilmas segel för att sen återvända…      (Foto: Ulf Blencke)

 

 

Kaptens enda golfpryl ombord – en avståndsmätare…   (Foto: Ulf Blencke)

 

Styrman ger klartecken åt att ankra, larmet tjuter…                   (Foto: Ulf Blencke)

En bild tagen i farten, den är lite rolig för ögonblicket ankaret far i vattnet kom med…själva hoppas vi på att inte dragga för vi ligger rätt nära land och vi vill kunna stänga av motorn så fort det bara är möjligt…

 

 

Kättingen har hoppat av sin rulle och gjort en loop runt bågen, Kapten visar prov på sin vighet…  (Foto: Ulf Blencke)

 

Detta var ett axplock av alla de foton som Ulf på La Banda tog. Tack Ulf och tack snälla Kicki (puss och kram) för att ni skämde bort oss med god mat och drink i solnedgången vid ankomsten. Det satt extra fint denna gång när vår tilläggning fick en oväntad knorr – allt med på bild dessutom!   (Foto: Ulf Blencke)

 

 

Over and Out

 

 

 

 (…Kyparissi är en svårbesökt pralin…)

 

 

Kyparissi, Peloponnesos, Grekland

Så småningom backade en av segelbåtarna ut från den lilla stenkajen i Kyparissi och försvann. Vi fick då chansen att knipa platsen och det kändes lyxigt att för en gångs skull ligga långsides intill en stadig kaj, gratis dessutom.

Innan vi kunde vandra iväg på en upptäcktsfärd så behövde vi byta en av dieselslangarna till motorn. Den hade av någon outgrundlig anledning börjat lösa upp sig inuti. Men snart kunde vi kliva i land och titta närmare på omgivningarna. Kyparissi visade sig vara precis lika underbar som vi hoppats på, där den låg grön och frodig i sin dal. En smal och slingrande väg skar genom den sparsamma bebyggelsen och husen var förvånansvärt väl omskötta med prunkande trädgårdar. En handfull tavernor fann vi, några med en högst anspråkslös exteriör. Det enda som skvallrade om pågående verksamhet var att det stod bord och stolar utanför, annars var det lätt att missta den för någons privata hus och trädgård. I avsaknad av skyltar, gatupratare och annat displaymaterial så blir helhetsintrycket mer städat.

Kyparissi består egentligen av tre byar, Vrisi, Parilea och Mitropoli. Parilea är den som ligger nere vid vattnet och som man först kommer till om man lägger till vid kajen. Medan Vrisi är den man först når när man färdas med bil. Landsvägen går över bergen och fastän bilvägen är modern så tar det två timmar att köra till Monemvasia som bara ligger 6,5 landmil bort (från Aten tar det fyra timmar). I litteraturen har Kyparissi beskrivits som Greklands vackraste by, men besöksantalet är på blygsam nivå trots detta, mycket på grund av att det är lite krångligt att ta sig hit. Dess isolerade läge lockar kändisar som önskar sig lite avskildhet, vad sägs om George HW Bush och Prince Charles. Det sägs att Kyparissi var det sista stället som prinsessan Diana besökte innan hon gjorde den ödesdigra resan till Paris där hon så tragiskt omkom.

Efter en timmes promenad passerade vi lanthandeln. Kvinnan bakom disken berättade att om vintern bor här endast tre hundra personer och solen försvinner bakom bergen redan klockan fyra på eftermiddagen. För det är så med bergen, att de är så höga så antalet soltimmar begränsas. En del av husen beroende på placering nås bara några få timmar av direkt solljus, sommar som vinter.

Endast några timmar på eftermiddagen når solens strålar detta hus…

Förr i tiden kunde man ta passagerarbåt till Kyparissi. Men med hamnens oskyddade läge så kunde man många gånger inte lägga till vid kajen. Då ankrade båten upp mitt i bukten och passagerarna transporterades i mindre båtar in till land. Tyvärr inträffade det ofta att båten inte kunde gå in i bukten överhuvudtaget på grund av vädret, så passagerarna fick kliva av i Gerakas eller Monemvasia och ta droska tillbaka. Det sägs att alla skeppare var glada dagen traden lades ner, för ingen av dem gillade att gå in till Kyparissi nyckfulla hamn. Idag är det bara fritidsbåtar som hittar sjövägen hit, och det i stilla väder utan svall från havet.

 Något att notera är att Kyparissi är ett vallfärdsmål för bergsklättrare. Det anordnas resor hit och årligen hålls Kyparissi Climbing Festival. Klipporna sägs vara extraordinära och utsikten makalöst vacker med Kyparissi som ett vackert smycke nedanför.

Innan vi gick tillbaka till Wilma så passerade vi badstranden. Stranden bestod av perfekta rundslipade stenar i skalorna grått, vitt och svart. De liknade nonstops, ni vet godiset som man lägger på pepparkakshusets tak och vi blev helt fascinerade av naturens förmåga till perfektionism. Med ett svalkande bad, temperaturen har under de senaste dagarna rasat ner till tjugosex grader (jo vi har varit bortskämda, vi vet) så avslutade vi med en efterlängtad sötvattendusch. Kyparissi håller med dusch till sina badgäster vilket är något vi seglare gärna tar fasta på.

Nästa morgon kastade vi loss, svallen hade börjat leta sig in i viken och vi gungade obehagligt intill kaj fast det inte blåste något, det slet och drog i förtöjningarna. Så vi puttrade ut och satte kursen på 26 grader med målet att nå Dokos.

 Helt klart är denna lilla pralin värd en omväg och platsen kvalar in på vår topplista över bästa besöksmål. Vi kan dock inte bestämma oss för om den kniper första platsen, men inte långt ifrån. Det är i vart fall en ojämförlig vacker plats och byn är alldeles bedårande.

Skepp o Hoj!

Fler bilder från Kyparissi:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så en liten bonusfilm som vi fann på youtube, om bergsklättring i Kyparissi…

 

 

 

 

Over and Out

 (…och vi funderar över vart man ska segla i framtiden…)

Skoutari, Södra Peloponnesos, Grekland

Som en siluett i den tidiga morgonens första solstrålar såg vi Nic´s båt avteckna sig. I ankarvikens glittrande skimmer droppade han sitt ankare ungefär där det legat förut, alldeles intill oss andra. Vi var såklart glada att ha honom tillbaka efter det hans båt hållits i kvarstad av Port Police i Githio. Problemet hade löst sig när Nic´s försäkringsbolag specificerat sin försäkring lämpligare och därefter placerat den i Mr Googles grekiska översättningsläge. Port Police godkände och Nic fick tillåtelse att segla därifrån.

 Port Police i Githio är minst sagt nitiska och gör livet onödigt komplicerat för oss fritidsseglare. Deras attityd och sätt att handla på stämmer inte alls överens mot våra annars så goda erfarenheter av Grekland.

Vi kommer att följa utvecklingen noggrant så detta inte blir ett regelrätt tillvägagångssätt, att så fort något är oklart hålla fritidsbåtar i kvarstad. Få seglare har uppsåt att fuska. I vår väns fall handlade det om att försäkringsbolaget och han själv som båtägare inte kände till grekernas krav på försäkringens utformning, som att den ska finnas utskriven på grekiska och innehålla en ansvarsdel med bärgning, miljöförstöring och skada på tredje part. Som båtägare så tecknar man ju bara en försäkring för aktuellt farvatten och så räknar man med att det räcker, i vart fall tänker vi så.

 Kan vi se någon skillnad mellan Susans och Nic´s exempel så skulle det väl vara att Nic har sin båt försäkrad hos ett litet försäkringsbolag. De har sannolikt inte samma erfarenhet och kännedom om vad som krävs i försäkringsväg för att få segla i Grekland, medan Susan har sin försäkring hos ett av Englands största båtförsäkringsbolag. Det hela känns lite olustigt där ens försäkring blir en falsk trygghet – som man dessutom betalar dyra pengar för.

 Grekernas får nog se upp. Det är inte genom hot, böter och kvarhållande av båtar som man lockar turister till sitt land. Faktum är att när Nic bad om att få flytta båten till en mer skyddad plats, det rådde oväder och det ryckte hårt i tamparna när båtarna kastades mot den stenbelagda kajen i Githio, så blev han nekad. Port Police befarade att han skulle avvika och inte komma tillbaka. Må så vara, men så säger de till honom att om han avviker, så kommer han få böta 5000 euro och hamna i fängelse och där han kommer att bli slagen.

Nic svär nu en lång ramsa för sig själv bestående av mindre passande vokabulär såsom svordomar och könsord, för att han inte hade sinnesnärvaron att spela in samtalet. För vi kan väl inte tro att de högre instanserna inom det grekiska rättsväsendet jublar när de hör hur deras undersåtar hotar turisterna med misshandel. Vi vill ju gärna tro att utvecklingen gått framåt något litet sedan dagar man under romerskt styre ägnade sig åt blodiga leker, så som man gjorde i Colosseum och på andra platser. Det hela låter som ett dåligt teaterstycke och vi har ingen anledning att misstro vår vän när han berättar vad han varit med om. Han är dessutom till sin person enormt ödmjuk och försynt, hans kroppsmassa ligger på viktklassen lätt flugvikt där linne och shorts formlöst hänger på hans gängliga gestalt – han borde inte utgöra något större hot mot den beväpnade polisen. Men visst, han är ju fransman och de anses ju slå alla andra länder i matlagningens ädla konst. Kanske är det där skon klämmer, att fransmännen vet hur en äkta croissant ska bakas och detta gör grekerna avundsjuka. Ja man kan skämta åt det, eller skratta och gråta….

 Flera av våra vänner har hört av sig efter att ha läst våra senaste inlägg (inlägg 1 och inlägg 2). En seglande vän tog fram sitt försäkringspapper och synade det noga – han kommer att kontakta sitt försäkringsbolag med anledning av det inträffade vilket vi tycker är bra. Seglarvänner som (ännu) inte befinner sig i Grekland uppger att de överväger att undvika Grekland som seglingsdestination, på samma vis som många idag gör med Kroatien och Turkiet (dessa två länder undviker vi själva att segla i av olika anledningar) Vår erfarenhet är dock att Grekland trots allt är ett väldigt trevligt land att segla i, inte dyrt och landet är väldigt fritt – så länge du undviker Githio vill säga. Men krånglas det för mycket kommer ingen hit. Kanske att de bästa åren redan ligger bakom oss, där vi i framtiden inte längre kommer att erbjudas ett obekymrat seglande i Grekland och annorstädes. Kanske flottan här bara kommer att bestå av charterbåtar där ägarna står för avgifter och sköter det administrativa och håller med skeppare. Kanske grekerna inte vill att någon längre ska segla under egen flagg i egen båt?

Nu håller de hårda meltemi-vindarna på att lägga sig och vi börjar runda av här i Skoutari på södra Peloponnesos. Snart styr vi kosan vidare och vi kommer att vinka farväl till Nic och Susan, våra vägar skiljs här. Innan dess ska vi ställa till med ett litet avskedskalas. Vart vi seglar, ja det får ni se. Om inte annat så fortsätter vi med den starka övertygelsen att våra papper, kompetens och båt håller den standard som motsvarar de grekiska kraven. Vi har ju trots allt blivit godkända av Port Police i Githio, vilket säger det mesta.

Nu hoppas vi att alla är nöjda och glada så vi får ägna tiden åt det vi främst tänkt. Såsom sol, värme, bad, segling, god mat, vacker natur, trevliga människor, en intressant historia och fin kultur…förstör inte det här nu Grekland!

Skepp o Hoj!

(…och vi arbetar för att få loss vår kompis…)

Ett par dagar har förflutit sedan Port Police var här i vår ankarvik och rigoröst kontrollerade våra papper. Susan hämtade sig snabbt efter att ha blivit hårt ansatt där hon till slut blev godkänd, detta efter att ha visat upp sin försäkring som fanns i ett mejl. För att inte riskera hamna i samma sits igen så ordnade vi så Susan kunde få dra ut sin försäkring i pappersform…ja ni anade helt rätt…självklart seglar Wilma runt med en skrivare i sin last.

 Vi trodde dock att saken nu skulle vara ur världen. Men icke. Susan hade med sig sin vän Nic hit, även han en soloseglare. Nic´s båt är i storlek mellan Wilma och Isean, kanske en nio meter om ögat får gissa. När Port Police var här så stack de ju iväg som en avlöning efter striden med Susan och Nic som låg ankrad mittemellan oss slapp således påhälsning. Så skönt att slippa bli kontrollerad tänkte Nic efter att hört om Susans krångel.

 Kapten Betong fortsatte därefter med installationen av nytt elsystem på Susans båt. Under tiden det arbetades så tänkte Nic att han kunde ta sin segelbåt upp till Githio, som ligger fem distans norr om oss. Han drog upp sitt ankare på förmiddagen och puttrade ut ur viken, hejdå vinkade vi. I Githio skulle Nic bunkra vatten, diesel och mat och han planerade komma tillbaka nästkommande dag. Då skulle vi ordna en barbeque på stranden…

I vår ankarvik ligger bara Wilma och Susan nu sedan Nic lämnat oss…

 Framåt eftermiddagen hör Nic av sig. Han berättar att hans båt hålls i kvarstad av Port Police. Avviker han från platsen så riskerar han höga böter, 5000 euro och fängelse. Det låter helt absurt, men tyvärr är det sant. Nic berättade vidare att han hade blivit uppvaktad av Port Police så fort han lagt till i hamnen. Hans papper kontrollerades men hans försäkring godkändes inte. Nic blev såklart jättestressad över situationen, han har några deadlines och inte alls tid att bli fast. Inte hjälpte det bättre att polismännens engelska var bristfällig. Nic förstod helt enkelt inte vad felet var, han hade ju en försäkring. Med problemet olöst så fick Nic gå tillbaka till sin båt och återkomma nästa dag. Och han var strängt tillsagd att inte lämna Githio.

 Dagen därpå så började frågetecknen klarna lite. Dels hade en seglarkompis till oss hört av sig efter att ha läst vårt förra inlägg. Vännen hade råkat ut för exakt samma sak några månader tidigare där han fastnade i klorna på Port Police i Githio på grund av otillräcklig försäkring. Nu fick vi lite matnyttig information som kunde leda Nic´s situation framåt.

Medan trafiken av textmeddelanden gick mellan oss – Susan och Nic och halva vår arsenal av kunnigt folk på området, så passade vi själva på att ta oss i land. Efter flertalet dagar på svaj så var det skönt att få känna fast mark under fötterna. Byn Skoutari visade sig vara en oansenlig liten by med betoning på liten. Några tavernor, ett mindre hotell och en handfull bostadshus som ligger utslängda på berget och ner mot vattnet. I ett av de övre husen fann vi en liten lanthandel med ett högst begränsat sortiment och dubblerade priser. Men hellre lite dyrare mat än att ta båten in till Githio, tänkte vi. För vem vet vad Port Police klämmer till en då på, kanske man anklagas för att ha supit en fisk full (det finns faktiskt en sådan lag i Ohio, där är det enligt lag förbjudet att supa fiskar fulla – vilket man för övrigt inte förstår hur det går till). Så ett par euros extra för maten var vi beredda att ta och handla behövde vi, för senast var i Monemvasia för tio dagar sedan. Med ägg, mjölk, potatis och grönsaker så satte vi oss ner utanför lanthandeln i skuggan och njöt av stillheten, detta var verkligen en plats utan rörelse. Under den timmen vi satt där, butiken hade stängt för siesta strax efter, var den enda varelsen vi såg en katt som korsade gatan. Själva njöt vi av varsin glass, vi var ju trots allt klara med Susans båt och glada åt vår frihet till skillnad från Nic. Till slut reste vi oss och började promenera ner mot stranden igen.

På vägen ner för backen hälsade vi på hästarna, ett sto och hennes vackra föl. Vi passerade tavernor och badande människor, en kohage och en vacker kyrka som såg ut som ett sandslott. En skön och stilla dag på tu man hand var precis vad vi behövde. Innan vi tog jollen ut till Wilma körde vi längs med stranden och spanade lite. Skoutari-bukten är vacker med sina berg runt om, vattnet är klart och på sina ställen fann vi små ensliga vikar, folktomma och öde. Här kan man finna sig en egen strand om man vill.

När vi var tillbaka på Wilma så fortsatte dialogen med andra runt Nic och hans situation. För nu vet vi vad det hela handlar om. Sedan 2014 så finns en lag i Grekland som heter 4256/14. I den står det vilka kriterierna som gäller för fritidsbåtars försäkring. Först och främst ska försäkringsbeviset vara på såväl grekiska som på engelska (vilket vi själva har då vårt försäkringsbolag skriver ut ett ”blue card” åt oss). Där till så ska det finnas en typ av P&I, det vill säga att försäkringen även ska täcka bärgning, orsakande till skada till sjöss såsom utsläpp och miljöförstöring samt skada på tredje part och detta upp till ett visst belopp. Vi synade vårt eget Blue Card och vi insåg genast att vi har en riktigt bra försäkring. Vårt försäkringsbolag har sannolikt arbetat fram ett skydd som täcker de kraven som gäller för att segla i grekiska vatten (och worldwide dessutom). Så nu hoppas vi att Nic kan lösa det med sitt försäkringsbolag hemma i Frankrike så han får en ny som klarar de grekiska kraven. För annars ser det ut som han blir kvar i Githio på obestämd tid.

 Men dock ljuder en falsk kråksång i denna historia. När man seglar till Grekland sin allra första gång, så går man ju till ”Port of Entry” för att registrera sig och få seglingstillståndet DEPKA beviljat. I det förfarandet så får man visa upp all sin dokumentation hos Port Police, försäkringen inte minst. Så vår fråga är, varför i jösse namn beviljar man DEPKA om nu försäkringarna inte är ok?! Redan där borde ju bristfälligheten i försäkringen ha upptäckts. Men detta argument biter inte på Port Police i Githio, vår vän har försökt.

Nu vet vi inte riktigt vad som händer, Nic har inte kunnat lösa sin prekära situation än. Men vi hoppas han kan dyka upp hos oss här i viken innan det utlovade ovädret kommer över oss i morgonbitti. Väderprognosen lovar starka meltemivindar som valt att ta en västligare bana än vanligt. Vi har valt att ligga kvar, för här ligger vi nästan bäst skyddade även om vi säkert får in en hel del svall. I övrigt så hoppas vi att alla våra seglarvänner hinner finna sig en bra skyddande hamn eller vik medan blåsten drar över, så håll i hatten!

Fotnot. Förra året höll Port Police i Githio 11 fritidsbåtar i kvarstad

.

Fler bilder från Skoutari;

 

 

 

I morgon utlovas starka vindar, vi är vid den röda pricken till vänster, Naxos är ringen till höger ute på havet emellan så kommer det blåsa 22 meter/sekund (Beaufort 9)

 

 Over and Out 

För dig som vill läsa mer om märkliga lagar; Länk till 21 konstiga lagar…

 (…när myndigheterna kommer på besök…)

Port Police kontrollerar Wilmas och besättningens dokument…

Skoutari, Peloponnesos, Grekland

 Den blyertsgråa ribbåten kör upp jämte och mannen ropar ut sin fråga som gränsar till ett påstående. Tonen är fordrande och smått fientlig.

– ARE YOU ON YOUR OWN!!?

 Mannen är en uniformerad sjöpolis, eller Port Police som det heter här. Det är vår vän Susan som fått besök och snabbt svarar hon ”YES”. I samma sekund hoppas hon att diskussionen inte ska fastna på ett vis som så många gånger hänt förr. Ofta blir hon ifrågasatt för sin självständighet som ensamseglande kvinna där det på något sätt stör män, myndighetspersoner inte minst. Misstron mot henne märks då tydligt och frågorna som ställs blir utformade ett såväl nedvärderande som dumt sätt. Mer än en gång har hon fått bedyra att det inte finns någon man ombord.

Att ensam äga, ansvara och framföra sin båt över främmande hav och länder är inte fullt accepterat om man är tjej. Havet är ännu i dessa dagar en arena för män, där kvinnor möjligtvis kan få delta och vara engagerade, men ensam – nä, där går gränsen. Nu anade Susan oråd då frågan framfördes lite väl burdust. För att hjälpa polismannen att förstå förklarade hon sig lite närmare. Samtidigt vill hon inte göra en stor sak av att hon är en ensamseglande tjej, det är i grunden ovidkommande.

 -Yes it´s my boat and I got the papers here if you want to see them...

 Susan hade haft gott om tid på sig att hämta båtens dokument innehållande allt det som myndigheterna brukar vilja se vid en kontroll. Susan hade sett hur vi på Wilma först fått påhälsning av Port Police. På avstånd hörde hon muntra tillrop och ett och ett annat skratt från Kapten Betong, så Susan trodde att även hon skulle få samma trevliga bemötande som hennes vänner just fått. Men ack, hon bedrog sig.

 Det var som sagt Port Police som dykt upp i vår ankarvik där vi ligger tre segelbåtar och guppar på en i övrigt nästan helt öde plats. På olika seglingsforum hade vi läst att i denna region så är Port Police extra påpassliga och båtar kontrolleras titt som tätt, därför var vi inte helt överraskade när de dök upp. Inte heller oroliga då alla våra papper är i sin ordning. Kapten Betong tilläts hoppa över till polisernas ribbåt alltmedan dokumenten kontrollerades. Det blåste en hel del så polisen lät sin båt driva fritt medan seglingstillstånd, skatt, pass, försäkringsbevis och registreringsbevis synades minutiöst. Till och med så kontrollerades våra intygsböcker ”Diplomas” vilket är de bevis för vilka nautiska kompetenser vi innehar, något som aldrig annars efterfrågas. Den ena polisen var mer pratsam och hade en mjukare framtoning medan hans kollega definitivt var en korthuggen typ som inte verkade vilja dra på smilbanden. Till synes så fattades de helt. Mötet var inte otrevlig, inte alls. Men definitivt mer formellt än vanligt, de sammanträffanden vi hittills haft med Port Police och Coast Guard har varit trevliga. Snart kom Kapten tillbaka och han släpptes av hos sin Styrman Pimpsten som tålmodigt väntat på Wilma. Alla papper hade varit i sin ordning, vilket kändes gott.

 Ja så styrde då Port Police bort mot Susan där hon stod beredd med sina papper…

Vad vi gör i denna ankarvik under dessa dagar, är att Kapten håller på att installera ett nytt elsystem ombord på Susans båt Isean. Dels har hon fått övertagit våra gamla blybatterier, de som vi hade på Wilma före vi installerade litium. Dessutom så behöver Susans båt bli bättre anpassad för långsegling så Susan i framtiden kan ha kylskåp och kunna använda autopiloten hela natten utan att behöva köra motorn. Därtill att kunna ladda datorn och mobilen så hon kan arbeta från båten och inte behöva hänvisas i land varje gång. I den stund som Port Police dök upp så var Susans båt helt strömlös, startbatteriet var bortplockat och de två andra stod oinstallerade i sittbrunnen i väntan på att den hylla Kapten höll på att snickra skulle bli färdig. Installationen krävde att Kapten byggde om inredningen en del, för att batterierna skulle passa.

 Susan räckte över sina papper och påkallade samtidigt polismännens uppmärksamhet om att hennes giltiga försäkringsbevis fanns i hennes mobil. Med endast någon procent kvar av batterikapaciteten så bad hon dem först titta på försäkringen, så det var ur världen – för vilken sekund som helst så skulle mobilen dö.

 Männen nonchalerade Susans vädjan och ena mannen snäste av hennes initiativ. Istället tog de hennes papper och synade dessa medan Susan stod kvar på sin båt och ribbåten guppande en bit ifrån. Snart var de tillbaka. Direkt så ifrågasatte de hennes försäkringsbevis, datumet för giltigheten hade passerat. Susan försökte förklarade på nytt, att det aktuella försäkringsbeviset fanns i ett mejl i hennes mobil. Men nu kunde inte Susan starta sin mobil, den hade nu helt slut på batterier och var död.

 På något vis så tolkade poliserna detta som att Susan försökte komma undan med en dålig bortförklaring och poliserna blev väldigt ifrågasättande. Nu ville de hänga upp sin ribbåt vid sidan av Susans båt, trots blåsten. De slängde över en tross och beordrade Susan att ta den och dra in båten mot Isean. Susan försökte men ribbåten var lika stor som hennes båt och då Susan lider av ryggproblem med värk så vågade hon inte ta i med full kraft. Faktum var att Susan dagen innan varit mer eller mindre sängliggandes på grund av ryggen. Därför avböjde Susan uppmaningen, vilket fick irritationen hos polismännen att öka än mer, särskilt hos den ena mannen – han utan smilband.

 Väl upphängda längs med Susans båt, männen fick själva förtöja och göra jobbet, så kunde diskussionen ta vid igen. Men poliserna hade nu höjt sitt röstläge rejält. Först och främst bannade de henne för att landsflaggan saknades. Susan sprang fort ner i båten och hämtade den och fäste den illa kvickt. Därefter hävdade polisen på nytt att hon inte hade någon giltig försäkring. Susan förklarade en tredje gång; ”jag försökte visa er men jag hade bara lite batteri kvar och sen dog mobilen”. Susan pekar på de två batterierna i sittbrunnen och tillägger ”min båt är för tillfället strömlös då jag håller på att byta batterier så jag kan inte ladda mobilen just nu”.

Kontentan av detta blir att den ena polisen skäller högt på Susan medan den andra försöker släta över sin kollega. Men de landar i det gemensamma beslutet att Susan måste ta sin båt till den närmaste staden som heter Gytheio, den ligger fem nautiska mil norr om vår ankarvik och där ska hon ställa in sig på stationen hos Port Police. Susan förklarar att hon kan inte starta sin båt för tillfället, hon saknar ju ström ombord och tillägger ”vore det inte lättare om jag kan få ta mig över till mina vänner och ladda min mobil så jag kan visa er det giltiga försäkringsbeviset, det tar bara två minuter”. Samtidigt ber hon dem sänka tonen lite, hon förklarar att de skrämmer henne. Susan vet ju att hon inte har gjort något fel och hon tycker att problemet måste kunna lösas på enklare sätt än att hon ska behöva tvingas segla utan motor till Gytheio.

 Polismännen är inte intresserad av Susans förslag till lösning om att få ladda sin mobiltelefon lite snabbt, även om poliserna verkar en aningens oense sinsemellan.

I detta läge har vi börjat ana oråd på Wilma, kontrollen har dragit ut på tok för länge för att vara i sin ordning. Vi sätter på VHF-radion utifall Port Police vill ropa upp oss för vi vet ju att Susan inte kan påkalla vår uppmärksamhet. Vi tittar i kikaren och försöker tolka det som händer på Isean, avståndet mellan våra båtar är uppskattningsvis 100 meter. Av vad som sägs hör vi inte, men på röstläget att döma har det uppstått en diskussion och vi hör hur en av männen skäller. Vad de i ilskan har sagt till Susan är att hon inte får lämna sin båt, inte för att ladda sin telefon och inte överhuvudtaget – utan ordern lyder att hon måste stanna på sin båt och följa med Port Police till stationen i Gytheio. Nu skakar Susans händer som asplöv och hon känner sig vansinnigt maktlös och trängd. Hon vill definitivt inte segla utan möjlighet att gå för motor så hon replikerar ”om jag måste till Gytheio med båten så får ni bogsera mig hela vägen”. I samma stund så vänder sig Susan om mot Wilma för en sekund, Susan har hela tiden stått med ryggen emot oss men nu vänder hon sig om och vi får ögonkontakt. Susan ger tecken åt oss att komma. Själva vet vi inte vad diskussionen handlar om men Styrman Pimpsten har i vart fall sinnesnärvaron att ta med sig sin bärbara mobilladdare. Vi ror över så fort vi kan.

 Med mobilen lite snabbt laddad så kan Susan äntligen visa sitt giltiga försäkringsbevis. Nu håller männen en lugnare fasad, kanske för att Wilmas Kapten plötsligt dykt upp vid Susans sida. Försäkringsbeviset kontrolleras av männen och sen svarar de kort ”OK” vilket vi andra uppfattar som att de är nu är nöjda. Sen släpper Port Police sina förtöjningar och lämnar oss i hög hastighet. Snart är de ute ur viken. Susan som ännu skakar berättar för oss om hur hon blivit ansatt och ifrågasatt kring det mesta, såsom flaggan, försäkring, batterier, obrukbar båt, ond rygg…och för att vara tjej! Vi lyssnar och Kapten tillägger ”konstigt att de inte ville hjälpa till att lösa situationen genom att ladda din telefon ombord på deras båt, de hade utrustning för det”. Ja, varför hade de inte erbjudit Susan den lösningen?

Nu ska vi inte dra alla myndighetspersoner över en kam, Susan bär även goda erfarenheter. En gång fick hon ligga förtöjd på Kustbevakningens brygga, ett exemplariskt fint exempel där de höll ett lite extra vakande öga över Susan och hennes båt medan ovädret rasade. Detta var i Italien. Medan hon en annan gång i samma land sökte nödhamn, men där ville myndigheterna tvinga ut henne på havet igen trots att det var långt till nästa hamn och det blåste vindbyar uppemot stormstyrka. Den gången vägrade Susan för vädret var så dåligt att hon var rädd för såväl sin egen säkerhet som för båtens. Till slut fick de ge sig. Susan ifrågasätter starkt hur man med uppsåt kan skicka ut något i ett så dåligt väder att det medför en direkt fara för den lilla människan, det är ju mot alla lagar om gott sjömanskap.

 Men så bländar Susan av ett brett leende och säger lite triumferande;

 ”Vad de däremot inte vet är att tjejen de bråkar med skriver för The Guardians” och hon fortsätter ”nu har jag tillräckligt med material för att skriva om hur man som ensamseglande tjej blir sämre behandlad, diskriminerad och ifrågasatt än männen blir. Dessutom måste man vara dubbelt så duktig för att anses ha något på havet att göra överhuvudtaget.” -Om detta ska jag skriva, säger Susan med beslutsamhet i rösten.

 Den artikeln ser vi fram emot att få läsa, och Susan som ändå är rättvis tillägger ”jag kommer såklart erbjuda de olika myndigheternas högsta instanser att få uttala sig, förklara och dementera innan artikeln går till tryck – så får läsarna chansen att höra bådas sidor”. För Susan menar att detta beteende måste stoppas. Och vi håller med. Dessutom ska inte myndighetspersoner underskatta en liten tjej som ensam tar sig fram i en blott åtta meter lång segelbåt. För med sig ombord har hon ett oanat vasst vapen – pennan!

Underskatta aldrig tjejer på havet…                                                          (foto: Susan Smillie)

 Skepp o Hoj!

(…och ett kärt återseende…)

Skoutari, Peloponnesos, Grekland

Vår alternativa ankarplats, den vi rymde till efter sydliga vindar skrämt bort oss från den vackraste av vikar – valde vi att stanna ett dygn extra i. Vi ville ta oss i land en sväng för vi hade sett på sjökortet att det fanns en lagun gömd innanför strandlinjen och människobyn i norra änden på Elafonisos såg vansinnigt inbjudande och pittoresk ut. Men det blåste ännu ihärdigt så vi ville vänta till eftermiddagen då det utlovades mojnande vindstyrkor.

Men på eftermiddagen minskade inte blåsten nämnvärt och hade vi kommit igång med pyssel ombord som vi inte kände för att avbryta, Styrman Pimpsten satt och skrev och Kapten Betong sydde slagpytsar för glatta livet. Därtill ägnade Kapten sin tid åt att förbättra kökslådorna, detta efter att den ena lådans säkerhetslås gått upp och kommit farande som en projekt i den stökiga sjön som rådde dagen innan. Lådan hade förvisso landat snyggt på mattan nedanför. Men lite tråkigt var det att ett par glas och tallrikar gått i spillror. Som ni förstår så seglar vi runt med äkta porslin och glas där vi gillar känslan av att äta på riktig matservis. Wilma är vårt hem och vi har arbetat för att bygga bort känslan av ”sommarstuga” eller annat tillfälligt boende, så långt det bara är möjligt. Det är också därför vi kaklade köksväggarna ovanför köksbänken i vintras, för att Styrman P ska trivas än bättre i den kulinariska sektionen av båten. Kapten tänkte nog när han satte kaklet att ”trivs ruffhäxan i byssan så lagar hon nog lite extra god och varierad mat åt mig”. Kapten gillar god mat och det är ett av de värsta straffen en sjöman kan råka ut för, att hamna i klorna på en oinspirerad och uttråkad kock. Nyttig och god mat är viktigt och i vårt tycke lika betydelsefullt som ett bra sjökort och flytvästar.

Under denna seglingsfria dag så passade som sagt Kapten på att fixa kökslådorna. Låsspärrarna är bra, det visste vi. Men skulle en låda mot förmodan åka ut igen i busig sjö så är det ju bra om lådan inte helt lossnar. Kapten tog fram kraftiga snören med resår i, samt sin borrmaskin. Så fixade han fästen i bakkant på varje låda där ett gummiband fästes som broms. Nu spelar resåren fint när man drar ut lådorna och det blir ett mjukt stopp och de kan inte längre fara ut som en hård Brexit utan avtal.

Dagen därpå vaknade vi tidigt och snart vi gled ur vår vik i den stilla morgonen där vi satte kurs mot det mittersta av Peloponnesos tre fingrar. Dagen var mäkta fin och vattnet låg blankt. Vinden lös förvisso med sin frånvaro och det blev motorgång, men under dagen fick vi lite draghjälp från en nordlig vind.

Under sena eftermiddagen kunde vi puttra in i en ankarvik och där längst in låg två små segelbåtar på svaj alldeles för sig själva. Den ena båten kände vi igen och det var ingen slump att vi dykt upp just här. För nu så hade tillfället kommit då vi äntligen kunde sammanstråla med ensamseglande Susan. Lite senare på året än vad vi först planerat, såväl Susan som vi hade blivit lite bromsade av olika skäl. Men nu äntligen så kunde vi droppa vår krok alldeles intill hennes lilla båt Isean (uttalas ”iischiän”, fråga inte vart namnet kommer ifrån men Susan är skotte och det säger väl allt).

Återseendet blev kärt. Med denna tjej har vi ett särskilt band, vilket säkert grundar sig i att hon var med om den dramatiska natten förra året då Wilma blev rammad och bordad av migranter. Susan satte helt osjälviskt kurs mot Wilma när MAYDAY-exklamationen gick ut över radion. Vi ville inte att hon skulle komma efter oss utan att hon i första hand skulle tänka på sin egen säkerhet, vilket vi sa till henne. Hon var ju betydligt mer sårbar som ensamseglande tjej i en blott åtta meter lång båt. Men hon kunde inte förmå sig att segla vidare mot Balearerna, utan kom till vår undsättning ändå – om inte annat för att göra oss sällskap medan vi väntade på räddningshelikoptern och SAR-båten. Hon är modig och osjälvisk vår vän Susan. Och vi är evigt tacksamma att det inte var Susans båt migranterna fann där mitt ute på havet mitt i natten, panikslagna och rädda samt elva till antal som migranterna var, det hade kunnat sluta riktigt illa. Förutom att Susan är en god vän till oss så kickade nog beskyddarinstinkten igång i oss. Vi är måna om att hon har det bra, vår egen lilla äventyrliga olegitimerade lillasyster, där ett vakande öga aldrig kan skada. Fast egentligen reder hon sig själv, hon har skinn på näsan och står på egna ben som få andra.

Nu ska vi umgås under några dagar och vi ska lämna över våra gamla blybatterier som vi seglat runt med sedan vi bytte till litium. Nu ska vi se om vi inte kan få till ett bättre elsystem på Isean så Susan kan installera ett kylskåp ombord och få lite bättre tillgång på ström. Så det blir inte enkom nöjesdagar ihop, vi ska även låta flitens lampa lysa över oss.

Skepp o Hoj!

(…fast bättre trygg än snygg…)

 Peloponnesos sydspets, Grekland

I det gamla livet, den sortens liv vi levde före vi blev seglare på heltid, hände det sällan några större överraskningar som omkullkastade våra planer. När vi vaknade om morgonen så visste vi ungefär hur resten av dagen skulle bli. Dagarna flöt förbi enligt mall, tryggt men samtidigt lite tråkigt och utrymmet för lekfullhet och spontanitet var minimalt. Men så är det inte nu, häromdagen blev dagen inte alls som vi trodde den skulle bli, en del saker blev till det bättre medan andra ting kanske inte blev lika bra.

 Vi hade spanat in väderprognosen och sett ut en ankarvik inför nästkommande seglats. Vi ville ankra i den kanske i särklass vackraste bukten i hela Grekland, intill Cross Sea-Island på ön Elafonisos. Turkost klart vatten och kritvit strand som får vem som helst att börja längta och drömma sig bort. Dit ville vi. Men för att komma dit så behövde vi runda den beryktade udden, den som sticker ut som ett knotigt finger på södra Peloponnesos. Där möts ofta Egeiska havets meltemivindar med dem som kommer uppifrån Ioniska havet.

Precis som runt de flesta uddar som sticker långt ut i havet så skapas lokala väderfenomen med bångstyrigt hav och plötsliga vindvridningar. Enligt prognosen så skulle vi ha fina vindar med oss från Monemvasia men efter udden så skulle vinden helt dö av och vi skulle få gå för motor de sista tretton distansen. Men det fick vi ta, hellre det än oväder, resonerade vi.

 När vi hissade upp Wilmas röda segel utanför hamnpiren så såg vi våra svenska seglarvänner på S/Y Carpe Diem försvinna i nordlig riktning. Själva styrde vi söderut och snart fångades vi av helt underbara vindar och Wilma susade fram i sex-sju knop, lite bättre än utlovat. Vi drog ut samtliga segel och vi drack en efterlängtad kopp te och åt Wasa knäckebröd med ost och smör. Livet log och färden gick undan.

Havet hade börjat resa sig lite mer när vi närmade oss udden. Emellanåt kom större vågor som fick Wilma att tynga över på den andra bogen och hon krängde från sida till sida. Men snart skulle vi ju runda udden så vi visste att det skulle bli kortvarigt. Plötsligt hörde vi ett dånade KABOOOM från byssan. Säkringen till kökslådan hade släppt och hela lådan flög ut som en projektil och landade på den röda mattan på durken. Glas och porslin låg i skärvor och utgjorde en skaderisk för besättningen. Vilken röra!

Nu råkar det tillhöra vår absoluta lyx att kunna dammsuga ute till havs. Vi har anpassat våra batterier utefter brukare och åtgång, och inte tvärt om. Så vi startade motorn och satte på omformaren för att få tillgång till 220 volt och så satte vi på vår högeffektiva dammsugare och sög mattan ren och fluffig, allt medan Wilma dansade fram i vinden. Vid närmare inspektion så hade inte så många glas och tallrikar gått i spillror, utan vi kan fortsatt duka upp till ett helt kompani om vi behöver. När städningen var klar så stängde vi av motorn och strax därpå rundade vi udden.

Vi kunde konstaterade att vinden inte alls dog av. Vi fortsatte segla och varje seglad distans kändes som en bonus. Vinden vred sig snart men utan att krångla med våra segel och någon enstaka gång kom det någon kastvind uppe från bergen. Men med Wilmas tunga köl så skakade hon av sig vinden och for fram med fullt segelställ i sex knop. Rätt var det var så knastrade det till på VHF-radion.

 -WILMA WILMA WILMA!

 Runt södra Peloponnesos så går det en del handelstrafik men vi hade inget fartyg särskilt nära och vi blev mäkta nyfikna på vem som ropade upp oss.

Med en stark asiatisk brytning i andra änden så fick Kapten Betong kontakt med ett fartyg som låg fyra distans bakom oss. Fartyget höll just på att runda udden och höll en högre hastighet än oss. Fartyget var upphinnande. Asiaten bad om att få passera oss på insidan mellan land och Wilma, fast det kanske var mer naturligt att gå på utsidan. Men det väntade några möten längre fram och då blev insidan ett bra alternativ (även om det var gott mått att passera på vilken sida som). Nu ville asiaten försäkra sig om att vi inte skulle slå och ändra kurs plötsligt.

 Vi hälsade att det gick bra att passera på vår styrbordssida och så ändrade vi kurs fem grader för att ytterligare lämna lite mer plats och samtidigt visa att vi uppfattat korrekt. Tydlighet hör till gott sjömanskap. Snart kom fartyget ångande i tretton friska knop.

Till saken hörde att nu blåste det rejält, vi låg på en kryssbog och gässen vandrade täta så skummet blåste av vågtopparna, det måste ha blåst 12 meter per sekund minst. Nu gick det plötsligt lite för fort tyckte vi och vi funderade på om fartyget verkligen skulle hinna förbi innan det var dags för oss att vika av, det vore ju snopet att segla förbi och behöva vända tillbaka. Samtidigt undrade vi vart vårt vindstilla väder tagit vägen med den planerade motorgången, detta var ju mycket mer än vi kunnat hoppats och vi skojade om det. Hade vi deltagit i en kappsegling som tillämpar lystal för de deltagande båtarna, så hade vi sannolikt slagits om en topplacering. För er ovetandes kan vi berätta att lystal är ett handikappsystem inom kappsegling som syftar till att olika båtar ska kunna segla i hop på lika premisser, ungefär som i golf. Vi drog in ena förseglet och släppte ut storseglet för att tappa lite fart och snart var fartyget förbi och vi kunde vika av bakom. Puh! Det blev perfekt…

 Ankarviken var rätt full när vi kom fram, inte så konstigt kanske med tanke på den vackra omgivningen, dessutom blåste det så mycket att de flesta båtägare nog ville söka skydd bakom ett stycke land och inte vara ute på havet. För vår del så innebar det att vi inte kunde droppa ankaret nere i hörnet där det turkosa vattnet skvallrade om fin sandbotten, utan vi hittade en ljus fläck i den västra delen av bukten. Snart låg vi med kroken i sjöbotten och en sen lunch kunde äntligen dukas fram, vi var hungriga som vargar. Därefter sjösatte vi jollen och satte upp vår vindfångare så vi fick lite fläktande luft genom båten. Mätta och nöjda la vi oss på soffan och somnade en stund, vi hade ju trots allt klivit upp tidigt på morgonen.

Snart vaknade vi av att det gungade obekvämt mycket…

Vinden hade vridit och vi låg nu oskyddade. Svallen gick höga och Wilmas peke var nära att doppa i vattnet och den sydvästliga vinden var helt tvärtemot vad prognosen hade sagt, vindstyrkan likaså. Båtarna som låg längst in i hörnet låg ännu bra men en handfull båtar låg precis lika illa som Wilma. Deras besättningar stod nu upp i båtarna och kliade sina huvuden och undrade likt oss vart detta väder kom ifrån. Kapten tog beslutet att hoppa i plurret för att se efter hur ankaret låg, hade det grävt ner sig rejält så övervägde vi att rida ut vädret och svallen och stanna. Snart kom Kapten upp och berättade att sandfläcken ankaret låg på vår väldigt liten och runtomkring var det idel berghäll. Ankaret hade dessutom inte grävt ner sig ordentligt så Kapten simmade ner och krafsade i sanden och upptäckte att det låg mer stenhäll under det tunna lagret av sand. -Jag har ingen bra maggropskänsla, klagade Kapten. Bakom oss låg klippor sjuttiofem meter bort och skulle greppet släppa så skulle vi sitta som ett frimärke i första bästa bergskreva.

Solen stod lågt när vi drog upp ankaret och puttrade ut ur vår vik, det var det bästa vi kunde göra och strax efter klockan åtta i blåtimmen så fann vi en ny trygg plats att lägga oss på. Nu inte längre på ön Elafonisos utan på Pelaponnesos. Här skulle vi ligga fint och när vi var helt klara så hade solen gått ner och det var becksvart ute. Middagsmaten intogs ovanligt sent.

Sammantaget så var dagen helt fantastiskt, men annorlunda och absolut inte så vi trodde den skulle bli. Dels kunde vi segla hela dagen fast vi trodde vi skulle få gå för motor en stor del av sträckan. Vi var också rätt säkra på att vår heltäckningsmatta skulle vara precis lika skräpig som den hade varit på morgonen, men nu hade den blivit dammsugen ren och fluffig. Mängden porslin trodde vi skulle vara intakt. Men framför allt så trodde vi att vi skulle få ankra i Simos Beach intill Cross-Sea Island på Elafonisos, platsen är en av de mest fotograferade och stranden anses vara en av Greklands allra bästa. Så att bli snuvade på paradiset grämer oss lite. Men det är väl med ankarvikar som med oss människor; hellre trygg än snygg!

Skepp o Hoj!

En översiktsbild, vi ligger vid den röda pricken på södra Peloponnesos…