(…och där möter vi gäss, hästar och får…)
Kyparissi, Peloponnesos, Grekland
Äntligen hade vi hissat segel och bakom oss såg vi de kvarvarande båtarna krympa till små prickar. Susan och Nic skulle segla vidare senare samma dag men själva ville vi komma iväg och förhoppningsvis fånga resterna från meltemin som blåst hårt de senaste dagarna. Men vi behövde ännu stötta med motorn, vattnet låg platt och rofyllt utan en minsta krusning på ytan. Efter någon timme såg vi de karaktäristiska vita strecken långt framför oss, de som skvallrar om att det minst blåser fem meter per sekund. Någon av dagarna i Skoutari hade Styrman Pimpsten varit i land tillsammans med Nic och Susan. Med ärendena avklarade satte vi oss utanför den lilla lanthandeln för en välbehövlig paus i skuggan. Samtalen avlöste varandra och vid ett tillfälle gled vid in på temat lustiga uttryck och ordspråk. Så som när vi svenskar beskriver vågskum och vi säger att det går vita gäss på vågen. Susan däremot säger ”white horses waves”. I England går det vita hästar på havet och inte alls några gäss. Franska Nic skrattade gott åt oss flickor och sa att vi fått det hela om bakfoten ”nej, nej, nej, det går varken gäss eller hästar på havet” förklarade Nic. ”Det är ju får och vågskummet är ju ull som syns.”
Nu såg vi då de vita gässen (eller hästarna eller fåren) komma emot oss och de låg täta. Innan vi visste ordet av så fångades vi av blåsten och vi kunde äntligen stänga av motorn och njuta av lite segling. Men snart tilltog vindstyrkan och vi brottades med en stompig sjö. Vi var mäkta förvånade, det blåste betydligt mer än prognosen sagt. Vi uppskattade intensiteten i vindbyarna till femton meter per sekund och saker ombord som inte var surrade (och som vi inte heller brukar behöva surras) ville nu plötsligt byta plats med varandra; kakpaketet hamnade i soffan och soffkuddarna på golvet. När kuddarna rymmer sin väg har man ingen behaglig segling har vi lärt oss. Vi stånkade på i den obekväma brottsjön som kom in alldeles för brant så Wilma tappade fart. Så mäkta glada var vi när vi efter flera timmar äntligen nådde Elafonisos, ön med de exotiskt vackra badstränderna som vi berättat om förut. Så fort vi droppat ankaret i den skyddande viken så la sig vindarna helt, ute på fjärden gick nu inga gäss, än mindre någon stor häst eller ulligt får. Meltemin hade slutat blåsa helt.
Nu hade vi några olika alternativ som vi diskuterade hett över en bit mat, allt medan solen gick ner och suddade ut det turkosa vattnet. Skulle vi stanna här en seglingsfri dag var frågan, eller skulle vi segla vidare redan nästkommande morgon. Men en extrakoll på väderleken så bestämde vi oss för att segla på. Vinden skulle vrida sig till sydliga framåt nästkommande dags eftermiddag och vi skulle då ligga oskyddade för havets svall. Vi var vid det här laget rätt trötta på allt gungande efter tio dagar i Skoutari. På södra Peloponnesos skapas ofta lokala väderfenomen kring de tre landtungorna, där vinden under dygnet snurrar 360 grader. Någon helt skyddande vik är svår att finna i området och trots att Skoutaribukten tillhör en av de bättre så hade vi svall in från havet några timmar varje dag. Värst var det när det nästan blev vindstilla för då la sig Wilma med bredsidan till så svallen kom in midskepps. Om natten känns det som man ska falla ur sängen och man önskar sig en pyjamas med kardborre så man sitter fast i lakanet. Nä, bättre vad det då att passa på att gå runt kapet redan nästkommande morgon medan det fortfarande var helt stilla och sen på eftermiddagen fångas av de sydliga vindarna. Vindar från syd ska man för övrigt vara rädd om här, i vart fall om man ska segla norrut då de är få och sällsynta.
Det blev trots allt ett bad i det turkosa klara vattnet på Elafonisos, så vi njöt av platsen även om det blev kort. Nästa morgon styrde vi kosan ut på havet och rundade kapet och precis som väderleken utlovat som fick vi till eftermiddagen sydliga vindar. Med saxade segel och plattläns kom vi norr om såväl Monemvasia och Gerakas och precis innan solnedgång så styrde vi in i den lilla viken där byn Kyparissi ligger. Där tappade vi andan. Naturen vi mötte liknade mer Schweiz, Alaska eller möjligtvis Norge och detta var något helt annorlunda mot det vi sett av Grekland så här långt. Skönheten var slående och det gick inte att titta sig nog. Tyvärr var det fullt vid bryggan, tre båtar låg där redan, så vi droppade ankaret på tio meters djup i fin sandbotten mitt i viken. Här ville vi stanna men platsen ligger lite oskyddat så tillät vädret så ville vi lägga en seglingsfri dag här. Vi hoppades att någon av segelbåtarna skulle ge sig av den nästkommande morgonen och vi bestämde oss för att vakna tidigt och vakta på en ledig plats så ingen kom och knep den framför våra näsor. Men först skulle vi få sova på svaj en natt, omfamnade av de resliga bergen och den kolsvarta himlen. Så fick det bli…
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 