(…är ön Skyros…)

 

Vi tackade nej till erbjudandet för vi ville inte störa familjen nu när de slagit igen för säsongen. De kunde erbjuda oss en grekisk sallad om det knep, men vi hade vår kaffetermos med och stod inte alls rådlösa. Tavernan var nu enkom en privat bostad och först nästa sommar skulle de dra igång på nytt. De få badande gästerna kunde dock låna solstolar och toalett utan problem, men någon förtäring fanns inte längre nu på hösten.

 

 Efter den korta pratstunden med ägarna så började vi knata bort längs med den ensliga vägen. Några andra hus såg vi inte så långt ögat nådde. Ögat tog slut vid bergets krön och dit var det långt. Vi passerade barrträd och klippblock och nedanför glittrade havet i eftermiddagssolen. Det intensiva blå havet mot den gröna växtligheten var som godis för ögonen.

 

 I slänten slog vi oss ner för en fika, kaffe och kex med ost. Vi hade velat ta oss innanför ett inhägnat område där det skuttade hjortar, men staketet var för högt och svårforcerat. Tanken var att kliva ut på den kulle och tillika ett näs där ett litet hus stod övergivet med ett halvt raserat tak. Där vilade Wilma nedanför i bukten och vi visste att det skulle bli fantastiska bilder om vi kunde ta oss dit. Men nu fick det bero.

 

Väl tillbaka på stranden så bestämde vi oss för att ro runt näset, för att om det var möjligt, ta oss upp den vägen. Men slänten var brant och staketet fortsatte uppe på krönet där växtligheten tog vid. Istället fäste vi jollen runt en sten av marmor och vi klev i land.

 

Varenda sten låg len och rund, många var kritvita men även rosa och havsvattnet var klart som dricksvatten. Vi tittade på varandra och frågade oss om vi skulle bada. Varken handduk eller badkläder hade vi med oss, men solen var varm och vi var helt ensamma. Familjen med den säsongsstängda tavernan kunde inte se oss från vårt gömställe.

Vi klädde av oss nakna och klev båda ner i det klara och friska vattnet. Längre bort från mänskligheten än så här kommer man sällan, utan kontakt med omvärlden – bara en bedårande natur. Solen värmde våra kroppar gott trots att det nu är i slutet av september och vi sa till varandra; ”detta går inte att köpa för pengar”. Sen satte vi oss på marmorn och lät solen torka våra nakna kroppar.

 När vi kom tillbaka till Wilma så var vi så trötta av sol och bad så vi la oss på soffan och somnade en stund. En söndagslur i bästa Kronbloms-anda.

 

 Ja vad säger man om Skyros. Fick vi använda tre ord så skulle dessa vara naturlig, orörd och ren. Eller kanske vild, vacker och ärlig. Klarare vatten har vi aldrig skådat på något annat ställe vi besökt, vattnet är krispigt friskt likt den klaraste bäck eller naturliga källa.

  Det finns ett par byar på Skyros, den ena passerade vi häromdagen men vi gick aldrig in i den lilla hamnen och vi gissar att de flesta av öns tretusen invånare bor i någon av de två samhällena. För vår egen del innebär dagarna så kallade ”zero-dollar-days”, plånboken öppnas inte. Även om vi skulle vilja så går det inte att spendera några pengar. Tvärt om så får vi klara oss själva. Man får helt enkelt rå sig själv och vara sin egen bästa vän. Gillar man det så är Skyros ett paradis.

 

 Vill du ankra upp i de natursköna vikarna på öns västra sida så är vårt råd att komma fram i solsken och dagsljus så man ser sandfläckarna. Nu har vi förflyttat oss norrut på ön och i de flesta vikar upptäder sandplättarna fläckvis. Där vårt ankare ligger nu är sandfläcken av storlek 3 x 3 meter, i övrigt växer ett tjockt lager sjögräs som får jultomtens skägg att blekna i jämförelse.

 Hit kommer vi gärna åter, då för att besöka någon av byarna och njuta den lokala maten som lär vara genuin och tillverkad utan tillsatser och andra konstigheter. Men det får bli en annan gång för nu drar vi snart vidare – till ett ännu mindre ställe…

 

Skepp o Hoj!