(…och ankarlarmet tjuter…)

 Skyros, Sporaderna, Grekland

 

Middagsmaten lät sig smakas fast klockan gott och väl passerat midnatt. Den nattliga måltiden var inte planerad, inte tidsmässigt i vart fall och nu var vi rejält hungriga. Medan vi lät den hemlagade Coq au Vin-grytan fylla våra magar så summerade vi dagen, den hade varit lång. Väldigt lång.

 

Samma morgon hade vi ställt klockan på ringning. Kvart över fem vilket är en okristlig tid för morgontrött Kapten. Höstdagarna kryper sig allt kortare – och så även dagseglingarna. Vi har egentligen ingenting emot att nattsegla, tvärt om. Men helt klart är det en fördel att komma fram i dagsljus när man ska ankra. De grekiska ankarvikarna i området består inte av idel sandbotten som många andra ställen gör, utan här uppträder sanden fläckvis mellan tjocka lager av sjögräs. På dagen speglar solen vattenytan och skapar turkosa fläckar som är lätta att se. Droppar man ankaret över en sådan fläck så vet man att man får fäste. Men kommer man fram för sent så har förtrollningen brutits, borta är pastellernas färger och Medelhavet syns inte längre blått, utan svart. I avsaknad av ljusets strålar så projiceras inte havets botten längre och man får chansa när man ska ankra. Därför valde vi ställa klockan för att ge oss av före soluppgång, för att ha en liten chans att komma fram före solens nedgång.

 När vi rundade det södra hörnet av ön Evia så klev solen upp och den hade med sig värme som tack. Nätterna är svala nu, mellan arton och tjugo grader. Solvärmen torkade upp Wilmas fuktiga däck och vi kunde ta av oss våra långärmade tröjor och åter njuta av en fin sommardag. Med sista ön i ryggen och rak kurs satt mot ön Skyros så låg vi på en härlig slör med vinden snett akterifrån. Första timmarna hade vi med strömmen med oss, jo det är strömt här och det står till och med i sjökortet. Men snart vände strömmen emot och vi tappade fart och vi gjorde mellan tre och fyra knop. Vi hade inte hjärta att köra motorn trots att farten var lite undermålig för att komma fram i dagsljus, för seglingen var så där ypperligt fin. Wilma lutade endast någon grad och porlet från havet i ögonblicket vattnet släpper akterpartiet gav oss en behaglig gång och en känsla av svensk skärgårdssegling. Vi tänkte att snart släpper nog motströmmen och vi kan göra bättre fart och ta igen lite av den förlorade tiden, eftermiddagen hade lovat vindar uppemot åtta meter per sekund.

 

Men någon ström släppte inte, än mindre började det blåsa mer och till slut behövde vi starta motorn. Den magiska förtrollningen var borta och den tysta seglingen hade nu gått över till att bli en mullrande motorbåt. Vi behöll dock alla segel uppe för att ha lite draghjälp.

 Med femton distans kvar inser vi att det kommer att bli svårt att hinna fram i tid, solen hade börjat vika ner sig mot horisonten. Vi tittar ut en lämplig ankarvik i sjökortet, med kortaste distans från vår position, för att om möjligt ha lite kvardröjande dagsljus att kunna dra nytta av. En vik låg precis mitt för oss men vi var lite fundersamma på om svallen skulle kunna leta sig in, vinkeln var inte den bästa. Men vi bestämde oss för att ge det ett försök. Nästan framme dog vinden helt av och havet började resa sig. Wilma rullade obönhörligt från sida till sida i sjön från den uppgrundande havsbotten och det krängde än hit, än dit. Till slut kom vi bakom kröken och vattnet lugnade sig något. Nu gällde det, längst in i viken skulle det enligt uppgift finnas en liten strand och framför den skulle vi försöka få oss lite välbehövlig vila och nattsömn. Solen hade gått ner men ännu låg vattenytan blank från dagens kvardröjande strålar och vi kunde tydligt se landskapets alla konturer. Snart skulle natten vara ett faktum och då skulle allt bada i mörker – för vår plats låg helt öde utan vare sig några hus eller gatljus som lyste upp. Vi var ute i ingenstans.

 -HÄR!

 Styrman ropar till Kapten som står på peket när ekolodet visar nio meter. Kapten skickar ner ankaret mot botten. Ankarviken är smal och på sidorna reser sig höga berg, det känns som vi seglat in i en bergsskreva. Men längst in i viken ligger en liten strand som skvallrar om sand och vi håller tummarna. Med rejäl längd på kättingen utlagd så börjar vi backa för att se om vi fått fäste. Men snart inser vi att vi draggar, ankaret försöker gräva ner sig och fastnar kort men studsar snart på nytt över havsbotten. Vi känner hur ankaret hackar sig fram. Samtidigt rullar en del svall in från havet som puttar oss framåt mot land. Den goda känslan infinner sig inte riktigt. Kapten frågar;

 -Ska vi göra ett nytt ankringsförsök här, eller ska vi segla vidare?

 Styrman vill segla vidare för platsen är lite väl exponerad för havet, och fäste i botten verkar svårt att få. När Kapten vinschar upp ankaret får han en massa sjögräs med sig på köpet. Samtidigt försvinner himlens sista ljusa toner och allt blir svart, endast Wilmas motor ljuder i mörkret och vi hör hur havets svall slår hårt mot klipporna intill. Vi tuffar vidare…

 

För att slippa svallen så väljer vi att gå innanför en liten ö, den reser sig som en hög kloss rakt upp ur vattnet. På insidan av den lilla ön, på Skyrossidan, finner vi en stadig och flera hundra meter lång kaj, upplyst och allt. Men enligt sjökortet så är det förbjudet att gå in där, det är ett militärt område med en oljedepå som är strategiskt utplacerad för att försvaret ska kunna tanka sina båtar där. Vi håller oss på avstånd från den streckade linjen i sjökortet, även om det känns lite frestande att lägga till vid en välordnad kaj. Snart kommer vi ut i havet igen och rundar ett kap och vi styr mot nästa bukt som ligger sju distans ifrån. När vi gör vårt andra ankringsförsök så har klockan passerat tio på kvällen.

 Denna vik är rund till sin form och landskapet är lite mer låglänt, vilket bådar gott. Ingen bottenförskaffenhet står dock nämnd i sjökortet och det finns ingen seglare som skrivit om platsen i ankringsappen Navily. När vi hittat en plats vi tror på, så droppar vi ankaret ner i det kolsvarta havet. Vi backar och håller tummarna – men får inget fäste.

 Vi bestämmer oss för att göra ett tredje försök, men på den nordvästra sidan av samma vik. Vi korsar bukten och finner oss snart ett lämpligt djup. Till vår lättnad så får vi fäste denna gång även om ankaret inte sitter övertygande. Natten lovar dock svaga vindar och vi ligger inte längre exponerade för havet, utan har skydd från de flesta väderstreck. Vi bestämmer oss för att stanna så vi får vila och sova. När Styrman Pimpsten sätter på riset så har klockan passerat midnatt. Den väntande grytan med Coq au Vin låter sig smakas och ytterligare någon timme senare kan vi krypa till kojs, klockan är halv två.

 

Klockan kvart över sex på morgonen vaknar vi av att ankarlarmet tjuter. Wilma har flyttat sig utanför sin position och vi far upp. Vinden har vridit sig och vi ligger nu åt andra hållet, men draggar vi? Vi följer båtens rörelser och Wilma förflyttar sig allt längre bakåt i den tidiga morgonbrisen. Men så stannar hon upp med sträckt ankarkätting och vi konstaterar att vi inte alls draggar. Vi sätter om larmet på nytt och somnar om.

 Vi sover i ytterligare ett par timmar och vaknar upp till en sol som letat sig in genom skeppsventilen. Vi kliver ut på däck och sträcker oss som nyvakna katter och skrattar och förundras. När vi några timmar tidigare hade ankrat i mörkret så var det med den stora övertygelsen om att det fanns parasoller på stranden, tavernor och små hotell runt omkring. Men det enda vi ser är en enorm öde strand och några enstaka privata bostadshus, i övrigt befinner vi oss i en orörd natur. Så fel man kan ha.

 Men platsen är fin så vi väljer att stanna något dygn till i samma vik för att vila och reflektera. För sedan vi lämnade Poros så har vi seglat tre dagar i streck med endast en natts vila emellan dem alla. Nu har vi kommit betydligt längre norrut, till den lite avlägsna ön Skyros på Evias utsida. Många väljer nog att segla på insidan av Evia när man ska norrut, på grund av de hårda meltemivindarna man får i näbben ute på Egeiska havet. Evias utsida är karg och ligger öppen mot mot Turkiet och det är svårt att finna någon lämplig ankring längs med Evias ostkust.

 

Nu ska vi se vad Skyros är för en plats, till synes är det en ö dit få turister hittar. Vi har inte sett någon annan segelbåt sedan vi kom hit och i kikaren siktade vi en ensam person som badade intill strandlinjen. I övrigt verkar vi helt ensamma här.

 

Skepp o Hoj!

 

Vi har fler bilder och även film men vår uppkoppling är svag och telefonen hänger högst upp i masten för att få bästa möjliga mottagning – så vi lägger upp dem senare…HÅLL UT!