(…fast bättre trygg än snygg…)

 Peloponnesos sydspets, Grekland

 

I det gamla livet, den sortens liv vi levde före vi blev seglare på heltid, hände det sällan några större överraskningar som omkullkastade våra planer. När vi vaknade om morgonen så visste vi ungefär hur resten av dagen skulle bli. Dagarna flöt förbi enligt mall, tryggt men samtidigt lite tråkigt och utrymmet för lekfullhet och spontanitet var minimalt. Men så är det inte nu, häromdagen blev dagen inte alls som vi trodde den skulle bli, en del saker blev till det bättre medan andra ting kanske inte blev lika bra.

 Vi hade spanat in väderprognosen och sett ut en ankarvik inför nästkommande seglats. Vi ville ankra i den kanske i särklass vackraste bukten i hela Grekland, intill Cross Sea-Island på ön Elafonisos. Turkost klart vatten och kritvit strand som får vem som helst att börja längta och drömma sig bort. Dit ville vi. Men för att komma dit så behövde vi runda den beryktade udden, den som sticker ut som ett knotigt finger på södra Peloponnesos. Där möts ofta Egeiska havets meltemivindar med dem som kommer uppifrån Ioniska havet.

 

Precis som runt de flesta uddar som sticker långt ut i havet så skapas lokala väderfenomen med bångstyrigt hav och plötsliga vindvridningar. Enligt prognosen så skulle vi ha fina vindar med oss från Monemvasia men efter udden så skulle vinden helt dö av och vi skulle få gå för motor de sista tretton distansen. Men det fick vi ta, hellre det än oväder, resonerade vi.

 När vi hissade upp Wilmas röda segel utanför hamnpiren så såg vi våra svenska seglarvänner på S/Y Carpe Diem försvinna i nordlig riktning. Själva styrde vi söderut och snart fångades vi av helt underbara vindar och Wilma susade fram i sex-sju knop, lite bättre än utlovat. Vi drog ut samtliga segel och vi drack en efterlängtad kopp te och åt Wasa knäckebröd med ost och smör. Livet log och färden gick undan.

 

Havet hade börjat resa sig lite mer när vi närmade oss udden. Emellanåt kom större vågor som fick Wilma att tynga över på den andra bogen och hon krängde från sida till sida. Men snart skulle vi ju runda udden så vi visste att det skulle bli kortvarigt. Plötsligt hörde vi ett dånade KABOOOM från byssan. Säkringen till kökslådan hade släppt och hela lådan flög ut som en projektil och landade på den röda mattan på durken. Glas och porslin låg i skärvor och utgjorde en skaderisk för besättningen. Vilken röra!

Nu råkar det tillhöra vår absoluta lyx att kunna dammsuga ute till havs. Vi har anpassat våra batterier utefter brukare och åtgång, och inte tvärt om. Så vi startade motorn och satte på omformaren för att få tillgång till 220 volt och så satte vi på vår högeffektiva dammsugare och sög mattan ren och fluffig, allt medan Wilma dansade fram i vinden. Vid närmare inspektion så hade inte så många glas och tallrikar gått i spillror, utan vi kan fortsatt duka upp till ett helt kompani om vi behöver. När städningen var klar så stängde vi av motorn och strax därpå rundade vi udden.

 

Vi kunde konstaterade att vinden inte alls dog av. Vi fortsatte segla och varje seglad distans kändes som en bonus. Vinden vred sig snart men utan att krångla med våra segel och någon enstaka gång kom det någon kastvind uppe från bergen. Men med Wilmas tunga köl så skakade hon av sig vinden och for fram med fullt segelställ i sex knop. Rätt var det var så knastrade det till på VHF-radion.

 -WILMA WILMA WILMA!

 Runt södra Peloponnesos så går det en del handelstrafik men vi hade inget fartyg särskilt nära och vi blev mäkta nyfikna på vem som ropade upp oss.

Med en stark asiatisk brytning i andra änden så fick Kapten Betong kontakt med ett fartyg som låg fyra distans bakom oss. Fartyget höll just på att runda udden och höll en högre hastighet än oss. Fartyget var upphinnande. Asiaten bad om att få passera oss på insidan mellan land och Wilma, fast det kanske var mer naturligt att gå på utsidan. Men det väntade några möten längre fram och då blev insidan ett bra alternativ (även om det var gott mått att passera på vilken sida som). Nu ville asiaten försäkra sig om att vi inte skulle slå och ändra kurs plötsligt.

 Vi hälsade att det gick bra att passera på vår styrbordssida och så ändrade vi kurs fem grader för att ytterligare lämna lite mer plats och samtidigt visa att vi uppfattat korrekt. Tydlighet hör till gott sjömanskap. Snart kom fartyget ångande i tretton friska knop.

 

Till saken hörde att nu blåste det rejält, vi låg på en kryssbog och gässen vandrade täta så skummet blåste av vågtopparna, det måste ha blåst 12 meter per sekund minst. Nu gick det plötsligt lite för fort tyckte vi och vi funderade på om fartyget verkligen skulle hinna förbi innan det var dags för oss att vika av, det vore ju snopet att segla förbi och behöva vända tillbaka. Samtidigt undrade vi vart vårt vindstilla väder tagit vägen med den planerade motorgången, detta var ju mycket mer än vi kunnat hoppats och vi skojade om det. Hade vi deltagit i en kappsegling som tillämpar lystal för de deltagande båtarna, så hade vi sannolikt slagits om en topplacering. För er ovetandes kan vi berätta att lystal är ett handikappsystem inom kappsegling som syftar till att olika båtar ska kunna segla i hop på lika premisser, ungefär som i golf. Vi drog in ena förseglet och släppte ut storseglet för att tappa lite fart och snart var fartyget förbi och vi kunde vika av bakom. Puh! Det blev perfekt…

 Ankarviken var rätt full när vi kom fram, inte så konstigt kanske med tanke på den vackra omgivningen, dessutom blåste det så mycket att de flesta båtägare nog ville söka skydd bakom ett stycke land och inte vara ute på havet. För vår del så innebar det att vi inte kunde droppa ankaret nere i hörnet där det turkosa vattnet skvallrade om fin sandbotten, utan vi hittade en ljus fläck i den västra delen av bukten. Snart låg vi med kroken i sjöbotten och en sen lunch kunde äntligen dukas fram, vi var hungriga som vargar. Därefter sjösatte vi jollen och satte upp vår vindfångare så vi fick lite fläktande luft genom båten. Mätta och nöjda la vi oss på soffan och somnade en stund, vi hade ju trots allt klivit upp tidigt på morgonen.

 

 

Snart vaknade vi av att det gungade obekvämt mycket…

 

Vinden hade vridit och vi låg nu oskyddade. Svallen gick höga och Wilmas peke var nära att doppa i vattnet och den sydvästliga vinden var helt tvärtemot vad prognosen hade sagt, vindstyrkan likaså. Båtarna som låg längst in i hörnet låg ännu bra men en handfull båtar låg precis lika illa som Wilma. Deras besättningar stod nu upp i båtarna och kliade sina huvuden och undrade likt oss vart detta väder kom ifrån. Kapten tog beslutet att hoppa i plurret för att se efter hur ankaret låg, hade det grävt ner sig rejält så övervägde vi att rida ut vädret och svallen och stanna. Snart kom Kapten upp och berättade att sandfläcken ankaret låg på vår väldigt liten och runtomkring var det idel berghäll. Ankaret hade dessutom inte grävt ner sig ordentligt så Kapten simmade ner och krafsade i sanden och upptäckte att det låg mer stenhäll under det tunna lagret av sand. -Jag har ingen bra maggropskänsla, klagade Kapten. Bakom oss låg klippor sjuttiofem meter bort och skulle greppet släppa så skulle vi sitta som ett frimärke i första bästa bergskreva.

 

Solen stod lågt när vi drog upp ankaret och puttrade ut ur vår vik, det var det bästa vi kunde göra och strax efter klockan åtta i blåtimmen så fann vi en ny trygg plats att lägga oss på. Nu inte längre på ön Elafonisos utan på Pelaponnesos. Här skulle vi ligga fint och när vi var helt klara så hade solen gått ner och det var becksvart ute. Middagsmaten intogs ovanligt sent.

 

Sammantaget så var dagen helt fantastiskt, men annorlunda och absolut inte så vi trodde den skulle bli. Dels kunde vi segla hela dagen fast vi trodde vi skulle få gå för motor en stor del av sträckan. Vi var också rätt säkra på att vår heltäckningsmatta skulle vara precis lika skräpig som den hade varit på morgonen, men nu hade den blivit dammsugen ren och fluffig. Mängden porslin trodde vi skulle vara intakt. Men framför allt så trodde vi att vi skulle få ankra i Simos Beach intill Cross-Sea Island på Elafonisos, platsen är en av de mest fotograferade och stranden anses vara en av Greklands allra bästa. Så att bli snuvade på paradiset grämer oss lite. Men det är väl med ankarvikar som med oss människor; hellre trygg än snygg!

 

Skepp o Hoj!