(…och ett kärt återseende…)

Skoutari, Peloponnesos, Grekland

 

Vår alternativa ankarplats, den vi rymde till efter sydliga vindar skrämt bort oss från den vackraste av vikar – valde vi att stanna ett dygn extra i. Vi ville ta oss i land en sväng för vi hade sett på sjökortet att det fanns en lagun gömd innanför strandlinjen och människobyn i norra änden på Elafonisos såg vansinnigt inbjudande och pittoresk ut. Men det blåste ännu ihärdigt så vi ville vänta till eftermiddagen då det utlovades mojnande vindstyrkor.

 

Men på eftermiddagen minskade inte blåsten nämnvärt och hade vi kommit igång med pyssel ombord som vi inte kände för att avbryta, Styrman Pimpsten satt och skrev och Kapten Betong sydde slagpytsar för glatta livet. Därtill ägnade Kapten sin tid åt att förbättra kökslådorna, detta efter att den ena lådans säkerhetslås gått upp och kommit farande som en projekt i den stökiga sjön som rådde dagen innan. Lådan hade förvisso landat snyggt på mattan nedanför. Men lite tråkigt var det att ett par glas och tallrikar gått i spillror. Som ni förstår så seglar vi runt med äkta porslin och glas där vi gillar känslan av att äta på riktig matservis. Wilma är vårt hem och vi har arbetat för att bygga bort känslan av ”sommarstuga” eller annat tillfälligt boende, så långt det bara är möjligt. Det är också därför vi kaklade köksväggarna ovanför köksbänken i vintras, för att Styrman P ska trivas än bättre i den kulinariska sektionen av båten. Kapten tänkte nog när han satte kaklet att ”trivs ruffhäxan i byssan så lagar hon nog lite extra god och varierad mat åt mig”. Kapten gillar god mat och det är ett av de värsta straffen en sjöman kan råka ut för, att hamna i klorna på en oinspirerad och uttråkad kock. Nyttig och god mat är viktigt och i vårt tycke lika betydelsefullt som ett bra sjökort och flytvästar.

 

Under denna seglingsfria dag så passade som sagt Kapten på att fixa kökslådorna. Låsspärrarna är bra, det visste vi. Men skulle en låda mot förmodan åka ut igen i busig sjö så är det ju bra om lådan inte helt lossnar. Kapten tog fram kraftiga snören med resår i, samt sin borrmaskin. Så fixade han fästen i bakkant på varje låda där ett gummiband fästes som broms. Nu spelar resåren fint när man drar ut lådorna och det blir ett mjukt stopp och de kan inte längre fara ut som en hård Brexit utan avtal.

 

Dagen därpå vaknade vi tidigt och snart vi gled ur vår vik i den stilla morgonen där vi satte kurs mot det mittersta av Peloponnesos tre fingrar. Dagen var mäkta fin och vattnet låg blankt. Vinden lös förvisso med sin frånvaro och det blev motorgång, men under dagen fick vi lite draghjälp från en nordlig vind.

 

Under sena eftermiddagen kunde vi puttra in i en ankarvik och där längst in låg två små segelbåtar på svaj alldeles för sig själva. Den ena båten kände vi igen och det var ingen slump att vi dykt upp just här. För nu så hade tillfället kommit då vi äntligen kunde sammanstråla med ensamseglande Susan. Lite senare på året än vad vi först planerat, såväl Susan som vi hade blivit lite bromsade av olika skäl. Men nu äntligen så kunde vi droppa vår krok alldeles intill hennes lilla båt Isean (uttalas ”iischiän”, fråga inte vart namnet kommer ifrån men Susan är skotte och det säger väl allt).

 

Återseendet blev kärt. Med denna tjej har vi ett särskilt band, vilket säkert grundar sig i att hon var med om den dramatiska natten förra året då Wilma blev rammad och bordad av migranter. Susan satte helt osjälviskt kurs mot Wilma när MAYDAY-exklamationen gick ut över radion. Vi ville inte att hon skulle komma efter oss utan att hon i första hand skulle tänka på sin egen säkerhet, vilket vi sa till henne. Hon var ju betydligt mer sårbar som ensamseglande tjej i en blott åtta meter lång båt. Men hon kunde inte förmå sig att segla vidare mot Balearerna, utan kom till vår undsättning ändå – om inte annat för att göra oss sällskap medan vi väntade på räddningshelikoptern och SAR-båten. Hon är modig och osjälvisk vår vän Susan. Och vi är evigt tacksamma att det inte var Susans båt migranterna fann där mitt ute på havet mitt i natten, panikslagna och rädda samt elva till antal som migranterna var, det hade kunnat sluta riktigt illa. Förutom att Susan är en god vän till oss så kickade nog beskyddarinstinkten igång i oss. Vi är måna om att hon har det bra, vår egen lilla äventyrliga olegitimerade lillasyster, där ett vakande öga aldrig kan skada. Fast egentligen reder hon sig själv, hon har skinn på näsan och står på egna ben som få andra.

 

Nu ska vi umgås under några dagar och vi ska lämna över våra gamla blybatterier som vi seglat runt med sedan vi bytte till litium. Nu ska vi se om vi inte kan få till ett bättre elsystem på Isean så Susan kan installera ett kylskåp ombord och få lite bättre tillgång på ström. Så det blir inte enkom nöjesdagar ihop, vi ska även låta flitens lampa lysa över oss.

 

Skepp o Hoj!