Monemvasia, Peloponnesos, Grekland
Det bokstavligen kittlade i magen när vi seglade in i Monemvasia. Vänner hade berättat om denna historiska plats där alla samstämmigt sagt oss att göra stopp och inte segla förbi. Seglingen från Gerakas till Monemvasia var kort, endast ett par timmar i snäll sjö och fina jämna vindar, en liten revansch från förrförra seglingen då vi hade stökig sjö och svall från två olika håll. Nu sken solen medan vi seglade längs med den södra sidan av den berömda klippan. Klippan som förvisso inte är lika känd som Gibraltar, men ändå så pass lik att det är det första man associerar till. Inte så konstigt då att Monemvasias klippa går under smeknamnet Gibraltar of the East eller The Rock. Men här tar väl kanske likheterna slut.
Monemvasias hamn ligger på fastlandssidan. Om det skulle finnas en ledig plats åt oss var mer osäkert, vi hade hört att hamnen var liten och bara inbringade ett fåtal platser för gästande båtar. Stoppet är strategiskt för seglare som rundar Peloponnesos, det är glesar mellan hamnar och ankarvikar utmed med den långa karga och bergiga kusten. Men vi hade tur och vi fann en ledig plats stor nog för Wilma längst in vid bassängens sydsida och vi kunde lägga till långsides. Vilken lyx att för en gång skull inte behöva använda ankaret eller sjösätta jollen. Dessutom visade sig hamnen vara helt gratis med vattentappar utplacerade längs med kajen, dock ingen elektricitet.
Dagen därpå när vi var utvilade och taggade så drog vi på oss varsin ryggsäck med kaffetermos, frukt och vatten. Att ta bussen bort till den bysantinska staden ute på klippan (den grundades på 500-talet) var inte att tänka på (vi behövde motionen). Väl framme finns inga bilvägar och innanför stadsmuren är man hänvisad att promenera oavsett. Namnet Monemvasia kommer från två grekiska ord, mone och emvasia som betyder ”en ingång”. Historiskt sett så har platsen varit betydelsefull där man ute på klippan skyddade sig från anfallande inkräktare genom sitt unika läge, fästning och mur. Idag går det en bro över till klippan och när den kom på plats 1971 började staden blomstra på nytt. Den gamla bebyggelsen inhyser idag små hotell, mysiga restauranger och boutiquer och husen har åter blivit bebodda. Men för den boende så kräver det att man är rätt pigg i benen för här är det på kullerstensgränder man tar sig fram vars stenar genom åren blivit polerade av skottkärror, åsnehovar och människofötter. När vi själva denna dag fick känna historiens vingslag under våra skor så var det genom att halka runt men snart blev vi skickliga på att se vilka stenar som var glashala och vi undvek dessa. Att gå hem från krogen i dessa kvarter görs lämpligen i hjälm och armbågsskydd blev vår analys, likaså torde benbrott vara den vanligaste åkomman på Monemvasias akutmottagning.
Nu bekymrade den hala stenbeläggningen varken oss eller andra besökare som det verkade för alla tog sig med stort intresse runt bland hus och byggnader där ovanligt många utgjordes av kyrkor. Det låg liksom kyrkor bredvid varandra, nästan vägg i vägg, där de alla var daterade till olika tidsepoker. Stora flertalet var intakta medan andra var ruiner. Den stora vita kyrkan på torget (all annan bebyggelse är kamouflerande grå) är sannolikt en populär kyrka att gifta sig i nu för tiden, för mellan kullerstenarna framför kyrkporten låg riskornen i drivor. Riset hade nog kunnat mätta en hel by i Bangladesh eller Burundi av mängden att döma. Vi kan förstå platsens popularitet för nykära, för utanför möts havet och himlen borta i horisonten, i de blåaste av färger. Så blå att man tror att fotografierna är fejkade.
Efter en kort fruktstund så letade vi oss fram till gränderna som leder oss uppåt. Genom en port, vilken vi tror är den som namngett platsens betydelse ”enda ingången” så fick vi access till att nå toppen. Att klättra någon annanstans var inte att tänka på för bergsväggen stupade lodrätt ner mot byn under. Uppe på toppen såg vi hustaken nedanför som trippande likt legoklossar låg utspridda utmed med sluttningen. Från befästningsmuren uppe på krönet såg vi öppningar vars skottgluggar alla var riktade mot entréporten, kom man förbi här levande så måste man ha övernaturliga krafter (eller soldaterna vara rysligt dåliga skyttar) och Monemvasia lever upp till sitt namn.
Vi svettades, vi fotograferade och vi fann en trevlig fikaplats för vårt medhavda kaffe. Intill en byggbarack som sannolikt blivit placerad där med hjälp av en helikopter fann vi en stenmur och ett bord där vi slog oss ner. Där satt vi och njöt på denna egendomliga men vackra plats.
Skepp o Hoj!
För dig som inte tröttnat får här några fler vackra bilder att se från platsen…
Den ena vyn är vackrare än den andra…
projektsunshine.se 