Nu är vi tillbaka i Dordrecht och båten. Sedan vi kom hit så har vi sovit som två små klubbade grisar om nätterna. Det överstiger vårt förstånd hur två små knöliga sängar med lågt i tak, då vi har sittbrunnen ovanför huvudena, kan vara världens bästa plats att sova på. Men vi har riktigt schyssta tempurmadrasser, sittbrunnen som är klädd med heltäckningsmatta dämpar ljud och gör det ombonat. Kanske var det så i urminnes tider att vi människor gärna sökt skydd för sömn där vi kunnat känna oss trygga nog för att släppa uppmärksamheten för några timmar. Så kanske kröp vi in i grottor eller gjorde kojor. Det är ju rätt vanligt att än i våra moderna tider, att flertalet känner olust att sitta med ryggen mot en dörr. Man vill liksom se när fienden kommer in. Och samma sak med kojen ombord, vi ligger väldigt trygga här. Och sen att inte förglömma…det gungar lite lagom skönt. Man vaggas till söms. John Blund finns i våra sängar här.

Resan ner gick bra. Men vi slog nog rekord packning och ändå kunna hålla oss till godkänd vikt på väskorna. När vi skulle checka in bagaget fick vi stuva om lite för att få väskorna att inte överstiga 20 kilo. Och handbagaget fick väga 10 kg..men dessa var det inga som vägde. De vägde lite mer än så vet vi.

I ena resväskan fanns det inga kläder eller nissesär (necessär på gulligt vis heter så…nissesär). Utan där fanns det bara en massa tekniska prylar till båten. Så 65 kilos packning blev det nog uppskattningsvis och sista biten hem till båten så började det kännas. Flyget må vara lätt att transportera mycket bagage på…mesta tiden så är ju bagaget iväg på egen hand. Men vi har ju åkt tåg i såväl Sverige som Holland samt buss. Och det har blivit mycket lyftande och kånkande i trappor. En och en annan har väl höjt en undrande blick…kanske trott att vi ska vara bortresta VÄÄÄLDIGT länge. Och det stämmer ju. Precis. På pricken.

Det kändes så underbart att sätta sin fot på lite söderliga breddgrader. Nu är ju Holland bara ett litet stenkast från Sverige. Men tillräckligt för att när man kliver ut från flygplatsen så känns kvällsluften betydligt mer ljum.

Och sista biten, fast det började bli sent, så tar folk initivativ och det blir socialt och trevligt på bussen. Man pratar med varandra…folk pratar med oss. Alla vill hjälpa till (i bussen skulle såväl våra väskor få plats samt barnvagnar så det gällde att ha vilja att lösa – men Holland är ett trångt land så det har man lärt sig att hjälpas åt). Vi kände oss alldeles varma i våra hjärtan, vi hade nästan glömt för en stund…man känner sig betydligt mer delaktig och sedd här och det är något som vi behöver jobba mer med därhemma. Att prata med främlingar. I en tågvagn i Sverige så tror man nästan någon har dött, så tyst det är, och det enda man ser är blänket på allas näsor från sina mobiler.

När vi nådde Wilma så låg hon där vacker och väntandes. Allt var i sin ordning och Helena rusade in för att kolla läget på sina blommor som hon vattnat på rejält innan avfärd och ställt svalt. Men blommorna hade klarat en månad fint på egen hand. (St:Paulian var finare än någonsin, den har Helena drivit upp från ett par blad som hon fått av Varvsnissan i Lysekil)

På morgonen när vi klev ut för att handla upp oss på lite mat, så hann vi inte många steg på bryggan förrän båtgrannen stack ut sitt huvud. Det var Gluggen som ropade på oss. Hela hans ansikte sken upp. Han var så glad att se oss igen och han berättade att han fått nytt jobb. Som målare några timmar i veckan. Och när vi kom tillbaka med våra matkassar så mötte vi Mr Kees och en annan båtägare på kajen. De höll på att fixa och serva bryggan. Och lika glada blev de att se oss, vi stod en lång stund och pratade.

Så Dordrecht och dess människor har vi verkligen tagit till våra hjärtan. Och alla är väldigt hjälpsamma. På marknaden där vi handlade maten så ville vi handla några Vietnamesiska vårrullar från ett stånd. Men kvinnan i ståndet pratade bara Vietnamesiska och Holländska och där går vår gräns. Men holländarna runt omkring översatte och la även beställningen åt oss. Det blev trevligt snack en lång stund där med…ingen har bråttom. Eller som Mr Kees fru säger, det tar en hel dag att gå på marknaden för man träffar så många man känner. På fredagar och Lördagar har de marknad på torget i Dordrecht…bäst är fredagar då det inte alltid är samma knallar som står. På fredagar är det mer mat, inte minst otroligt fina ekologiska grönsaker från fantastiskt trevliga säljare. Ja ni hör ju, vi är ju bara så nöjda över vår lilla tillfälliga hemvist här. Och här blir vi ett litet tag innan vi seglar vidare. Vi ska arbeta på med att uppdatera saker ombord och vi väntar ut de mörkaste månaderna. Sen drar vi söderut. Mot Värmen. Men om det skriver vi en annan dag.

 

Skepp o Hoj!

I morgon tar vi oss ner till vår efterlängtade Wilma igen, närmare en månad har vi varit hemma och hunnit med att träffa en stor del av familj och vänner. Vi har även fått annat viktigt uträttat. Nu fortsätter vi vårt äventyr. Så tack för denna gången.

 

Vi har även hunnit med några läkarbesök under hemma-tiden. Hur underbart är det inte att man kan säga att man har VÄRLDENS BÄSTA LÄKARE. Sjukvården har idag tuffa utmaningar och många upplever sig inte fullt nöjda med den vård som erhålls. Det är svårt att etablera en kontinuerlig kontakt med en och samma läkare. Men vi är lyckligt lottade. Vad sägs om att man får en stor varm kram av doktorn innan man går hem, förutom en utmärkt vård. Överhuvudtaget upplever vi att sjukvården i Halland håller hög kvalitet, oavsett om det är på vårdcentralen eller uppe på sjukhuset. 

 

Vi har dessutom den förmånen att vi kan kontakta vår läkare om något händer när vi är ute och seglar. När som helst på dygnet. Vi har ett skeppsapotek med, främst med det mest basala. Men vi har även möjligheten att kunna häva en akut allergisk reaktion med en spruta om något sådant skulle inträffa.

 

Så med den omtänksamma doktorskramen ännu i starkt minne så åker vi stärkta tillbaka till Holland. Där ska vi återgå till vår mer sunda livsstil, genom att laga så mycket mat som möjligt från bra råvaror. Inte använda våra kroppar som soptunnor. Där vi inte överäter och använder mat som ren sysselsättning för att döva rastlöshet eller annan inre obalans. Där vi undviker godis, kakor och läsk, inget tillsatt socker. Och vi är aktiva där vi dagligen cyklar och går och klänger runt på båten. En kropp i balans är den bästa känslan. Tyvärr tappade vi den känslan en aning när vi kom hem. Varför vet vi inte men vi tror det är en rad faktorer som påverkat. Högre tempo här hemma där stresshormonerna får kämpa, sämre mat (dagar vi reser blir det lätt junkfood), ständigt olika sovplatser och vi har inte alls varit lika fysiskt aktiva. Vi hoppas vi på någon vecka ska hitta tillbaka till det välmåendet vi hade innan vi åkte hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi minns när vi växte upp att man visste direkt vilka familjer som hade det bättre ställt än andra. När vi var barn så var det skämmigt att gå i lappade byxor och genom att ha råd med modekläder så fick du respekt och signalerade att du kom från ett rikt hem. Det största straffet man kunde råka ut för var att få ett par byxor inhandlade på Domus. Nä, byxorna skulle vara av märket Gul & Blå eller Levi´s 501:or. Någons pappa hade en dyr bil och avundsjukan lyste grön hos grannar. Var man riktigt fattig så fnyste man snarare åt den som var kapitalist. Men man ansåg nog att pengar var lika med lycka.

Helena minns när hon gick på lågstadiet. Hon hade ett par ärvda byxor från sin storebror. Hon hade börjat växa ur dem och de hade blivit för korta i benen. En dag då Helena gick till matbespisningen så ropade någon efter henne;

-Har katten dött?

Helena svarade undrandes; -Nä varför frågar du?

-Jo för dina byxor hänger på halv stång.

Helena mådde fruktansvärt dåligt över byxorna och blev fortsatt pikad för de korta byxbenen tills nya kläder var inköpta eller ärvda, minns inte vilket. Men det var verkligen känsligt det där med hur vi såg ut och vad vi signalerade mot omgivningen. Idag skrattar Helena åt händelsen…kommentaren är ju rätt påhittig. Mobbaren hade uppenbarligen humor.

Men så kom 80-talet. Det blev köpfest. Plötsligt kunde vi alla oavsett klasstillhörighet börja låna pengar till konsumtion. Nu kunde vi inte längre se så lätt vem som tjänade mycket och vem som levde på lånade pengar. Och så har det fortsatt. Bakom husfasader och dyra bilar så har du idag ingen aning om vilken ekonomisk standard som egentligen råder. Vi bygger nya kök som aldrig förr, byter till ny bil med jämna mellanrum. Gränserna har suddats ut, vi ser alla rätt jämlika ut vilket är skönt, din chef går i jeans och skjorta och är en högst vanlig person. Städerskan kommer till jobbet i en liten räsig sportbil. Det är ju fantastiskt att så gott som de flesta har kunnat få det rätt bra.

Efterkrigsbarnen var de som började kunna ta del av denna utveckling och vi har fortsatt konsumera och leva gott. Men nu anar vi att något är på väg att ändras. Många upplever ingen större lycka av att ha stora lån och arbeta så fanatiskt mycket. Många hukar sig dagligen under stress. Och till vilket pris och syfte. Vi har börjat ifrågasätta och den onödiga konsumtionen går inte hand i hand med framtidens behov av att förändra vårt beteende för miljöns skull.

Framtidens barn kommer inte ha möjlighet att delta i denna köplusta för vi kan inte fortsätta spendera för lånade pengar. Och från tiden då fattigfamiljernas barn gick med lappade jeans så börjar det ske förändringar hos främst de som faktiskt har en schysst utbildning och inkomst. Man hittar nya lösningar för att fortsätta ha ett gott liv. Och man har andra värderingar. Kolloborativa lösningar poppar upp som gubben i lådan med bilpooler och stads-lånecyklar. Man hyr istället för att köpa och det har blivit inne att gå på second hand. Gaah…om man gick på myrornas med sin morsa när man var barn så hade man skämts ögonen ur sig. Det stod skrivet FATTIG i pannan lång väg. Och det är inte så länge sedan man var barn…

Nu finns det en trend som heter Downshifting. Det är personer som gör medvetna val där man snarare mäter i tid än pengar och där onödig konsumtion väljs bort. Det handlar om att man vill hitta en balans i tillvaron där många väljer att gå ner i arbetstid. Det finns en norm som heter att en god medborgare arbetar heltid och bidrar till samhället genom att konsumera. Men inom rörelsen downshifting så pratar man om positiva bieffekter av att ha mindre pengar. En downshiftare tvingas tillexempel konsumera mindre vilket i sin tur tär mindre på miljön. Många hoppar på trenden för att man har ledsnat att ha söndagsångest inför ny arbetsvecka, för att man kanske gått in i väggen en gång tidigare och tycker inte att livet är värt att stressas sönder. Och alla hittar sina egna sätt att downshifta. Det finns ingen mall utan du spelar dina egna kort som du bäst kan. Dock är gemensamt för alla att man minskar kraftigt på sina kostnader, man minskar på konsumtionen. Man bor kanske mindre och har således mindre yta att värma upp, man ser över det egentliga behovet av bil, tv-kanaler, prenumerationer och abonnemang. Man ser över möjligheten att låna, hyra, byta och köpa begagnat före man springer iväg och köper nytt. Och det nya man köper är mer tidslöst och byts inte ut på torsdag eftermiddag. En del downshiftare som trivs bra med sina arbeten och väljer att arbeta fulltid, blir inte sällan miljonärer inom kort.

Denna trenden startade nog samtidigt som det blev så poppis att blogga om mode, kläder och inredning. Idag finns flera bloggar som handlar om downshifting. Många väljer att lägga pengar på att kunna resa eller odla något annat intresse som de brinner för. Att ta med barnen på en skogsutflykt på helgen och grilla korv är en typisk downshifting-aktivitet. Och vi tror att idag skulle många hålla med om att skogsutflykten lockar mer än shoppingcentrat. Det har blivit en lyx att kunna få röra sig i skog och mark.

Vi strävar allt mer efter att bli prosumenter och inte enkom konsumenter. En prosument är ett sammanslaget från orden producent och konsument. En prosument strävar efter att producera för egna behov och inte för en köp- och säljmarknad. Så bor du på landet så har du kanske några höns för självhushållning, eller att du snickrar ihop ditt eget köksbord utan att för den sakens skull bli snickare och driva företag som köksbordsproducent. Det är när konsumenten i allt högre grad blir involverad i produktionen som den blir en prosument. Det kan tillexempel vara att man skapar sina egna semesterresor. Vi kapar genom att vara prosumenter det överpris som ofta råder på olika produkter, vi vill inte betala för luft. Vi två är procumenter i det avseendet att vi producerar vår egen energi genom solceller och vindkraft som vi har på båten.  

Vi törs nog påstå att det bor en downshiftare hos så gott som alla långseglare. Man har sålt av det mesta av sina egodelar, man lever billigt och så självförsörjande som det bara går och man värdesätter tid och familj och vänner framför statusprylar och fin titel. Och alla kan downshifta och genom det vinna balans i tillvaron. Idag finns det till och med kurser och utbildningar i downshifting.

Så lägg ordet downshifting på minnet…trenden växer.

Så utan att vi kände till det, det så finns det benämningar för det sätt som vi två lever idag. Vi är downshiftare och prosumenter som gillar kolloborativa lösningar.

Innan vi återvänder till Wilma så ska vi gå till Myrornas och köpa dvd-filmer. Gärna svenska Lasse Åberg-filmer och liknande. Så vi kan sitta i vinter och mysa och skratta gott åt dessa. Tänk om detta varit på 70-talet. Då hade man smugit till Myrornas iförd en stor papperskasse över huvudet för att inte bli igenkänd.

Bor det en downshiftare i dig?

En vän till oss blev bortbjuden på en middag hos några nya vänner. En liten parsittning med god mat och dryck. Värden och värdinnan var lite smådragna redan vid gästernas entré. Under middagen så haltade dynamiken i sällskapet då värdparet försökte hyvla på gästerna mer alkohol än de själva önskade. Ni vet då syndaren söker sällskap och på så sätt få legitimera sitt egna generösa drickande. Värdparet fyllde på sina egna glas friskt. Och det slutade inte sämre än att värden inte alltför sent under kvällen fick be gästerna om ursäkt och bära in sin fru till sängen då hon hade somnat i sitt alkoholrus över middagsbordet. Kvar satt gästerna och tittade lite på varann och funderade över –Vad hände?

Nu råkade vi själva ut för en liknande händelse. Visserligen somnade ingen men det ligger något gemensamt bekämmande över de båda situationerna.

Vi gick på lokal. Ibland kan vi tycka om att byta miljö och få sätta oss på en restaurang eller i en bar och ta en öl och prata om ditt och datt. Så nu satt vi där med en varsin öl och en medelålders man dyker upp i baren för att beställa. Genast blir vi fångade i hans nät;  –Hej, vilka är ni och vad gör ni här? Mannen var glad och förfriskad  men inte alls otrevlig. Vi småpratade lite medan han väntade på sin beställning. Men han var sådär lite jobbigt inställsam tyckte Pimpsten, la gärna sin hand på hennes axel lite för länge och var kanske lite för flörtig. Men i övrigt mycket trevlig. Innan han var klar så beställde han en omgång öl samt päronkonjak till oss. Detta var ju snällt men inte något vi frågat efter alls. Som tur var så missade bartendern att servera Pimpsten en andra öl och päronkonjaken ville vår generöse vän dela med oss stående vid bardisken. Han svepte sin och sa –kom ut till vårt bord därute. Jag sitter där med några vänner och med min blivande fru. Vi ska gifta oss förstår ni.

Vi tackade så mycket och sa att vi kanske går ut till dem. Vi satt ett tag kvar inne vid bardisken. Men då vi har all tid i världen och idag ständigt lever med ”nya vänner” som vi springer på i vårt seglarliv, så tog vi våra ölglas och gick ut till sällskapet.

Och medan vi satt där så beställdes det friskt med öl, vin och sprit till bordet. Vår vän från baren hade en trevlig kvinna vid sin sida, vi kan kalla dem för värdparet då de satte ribban för dryckestakten och insisterade på att få bjuda. Värdparet var kanske men blev om inte annat, väldigt dragna. De berättade att de hade träffats på nätet nyligen, och nu skulle de gifta sig och de undrade om vi andra vid bordet ville komma på deras bröllop. Det visade sig att de övriga som slagit sig ner även de hade blivit bjudna på alkohol och inbjudna till att göra ”värdparet” sällskap. För oss alla en ny bekantskap för kvällen. Så i alkoholruset (för några) så satt vi där och umgicks. Delar av samtalet var väldigt trevligt och givande men mycket blev bara pinsamt. Vår värd ville visa vilket fint halsband hans blivande fru hade. Och han öppnade upp hennes blus och försökte blotta inte bara hennes halsband utan även hennes bröst. Hon blev förlägen och han skrattade högt åt hennes reaktion och gjorde sig lustig över det. Vi kände att det hela nog började spåra ur. Så vi tackade för oss och vi gick lättade därifrån. Visserligen med lite bjudsprit i kroppen, men det blir ju lite bismak när trevligheterna börjar svänga ner i diket.

När vi kom hem så åt vi, vi kollade på klockan. Den var inte mer än  kvart över åtta på kvällen och vi pratade om det vi varit med om. Pimpsten har ju i sina olika yrkesroller sett en hel del av alkoholens verkningar, och kan hyggligt lätt avgöra när en person har fått bekymmer med spriten. Här hade vi i grunden två trevliga personer som definitivt borde bestämma sig för att ha druckit klart. Värden hade blivit väldigt bullrig och slängde titt som tätt ur sig elaka kommentarer om sin blivande fru men även om oss andra vid bordet. Kapten fick vid något tillfälle höra sin fru Pimpsten kallas för –din kärring…

Vi kröp efter middagen ner i bingen med datorn och vi tittade på ett avsnitt av Skavlan. Mikael Persbrandt var gäst. Och han berättade om sin nykterhet, att han varit riktigt nere i träsket där han supit rejält i perioder. Hans tidigare beteende har minst sagt ställt till mycket elände för honom själv och hans omgivning. Den Mikael som vi såg nu i rutan var en betydligt ödmjukare person, insiktsfull och hänsynsfull. Men med sin fulla humor i behåll. Och utan omsvep så vågade han berätta om sina bekymmer med psykisk ohälsa och droger. Men att han idag mådde bra.

Det var inte annat än att vi drog paralleller efter programmet, till dessa två andra händelser som vi ovan beskrivit. Och att man funderar över det här med alkohol. Ett gott vin kan vara fantastiskt till en god mat. Eller för all del en drink i trevligt sällskap. Men när människor börjar tappa kontrollen så är det inte lika roligt längre. Det blir bara pinsamt. Bekymret blir komplext, där det ofta finns någon medberoende i dess närhet. Och den som inte hanterar alkohol får ofta en rad otrevliga drag. Man blir elak, kanske arg och aggressiv, deppig och ledsen…opålitlig.

Sammanfallande med allt detta så har det surrat en hel del på sociala medier på sistone, där många börjar göra uppror mot mobbingen som sker mot dem som avstår från alkohol. Gruppens påtryckningar blir jobbiga för den som väljer att vara nykter, särskilt utsatta är den som är ung och ännu går i skolan. Det är inte riktigt socialt accepterat att vara vuxen och avstå alkohol.

Så sammanfattningsvis så borde vi ju prata mer om alkohol, om dess för- och nackdelar. Men även om hur vi är mot varandra. Det tassas mycket kring problemet. Vad är lagom mängd egentligen? Och att vi alla är olika och tål olika mycket. På vilket sätt dricker vi och i vilket syfte? Och hur vi beter oss när vi får alkohol i kroppen. För det är verkligen sorgligt att se att en säkerligen trevlig man i nyktert tillstånd, försätta sin flickvän i pinsam situation. Förlöjliga henne inför ett sällskap, göra henne förlägen…samtidigt som även hon var totalt avtrubbad av rus från alkohol.

Några saker vi alla absolut ska göra är att ta hänsyn och respektera den som inte önskar mer påfyllning eller alkohol över huvudtaget. Och att man själv inte ger syre åt någon annans osunda dryckesvanor. Som för oss, vi reste oss tidigt och gick hem. Och blir det en nästa gång blir det tack, men nejtack. Och att man vågar fråga sina nära och kära om hur de uppfattar ens egna beteende ihop med alkohol. Man måste våga möta omgivningens iakttagelser och reflektioner. Man behöver inte ha stora bekymmer med alkohol i sig, men man kanske har ett dåligt ölsinne eller att man kanske får svårt att sova gott. Eller någon i din omgivning känner sig otrygg av ditt drickande, särkilt om barn finns med i bilden. Det kanske  bara är små saker som att man ständigt skjuter upp saker som man borde ta i tu med. Eller att man blir tjatig och ältande.

Vi vet inte riktigt vad vi hoppas på. Undrar stilla om det blir något bröllop av för värdparet, med uppraggade gäster från krogen. I varje liten flicka bor det nog en dröm om ett fantastiskt bröllop där hon får sin prins, sin stora kärlek. Men i detta fallet så tror vi hon gräver sin grop djupare, som medberoende och utsatt till en person som inte hanterar alkoholen. Kanske har hon egna stora problem också, vad vet vi. Om vi vore henne så hade vi rymt fältet fortare än kvickt. Men det är väl det som är bekymret. Att man saknar förmåga att se objektiv. Och kär och galen så kan man råka trassla in sig i olyckliga relationer.

Det kan knappast vara en slump att det heter att kärleken är blind.

Och vi tror inte hon finner sin prins i denne man. Där de lever lyckliga i alla sina dar.

Här kommer en film från när Tjoppe drar upp en fisk ur vattnet. Det är faktiskt sant, inget är riggat. Även om fisken fastnade lite konstigt på kroken.

 

Skepp o Hoj!

Vi har blivit fantastiskt bortskämda utav alla våra vänner. Varvsnissarna tog hand om oss i dagarna tre, med god mat, bubbelbad i trädgården och svampplockning i skogen. Därefter tog Kapten Flyg o Fläng med fru hand om oss i Göteborgs skärgård och dukade upp skaldjur och bjöd på kobbar och skär med fiskelycka för Kapten. Och i gårkväll så dukades det upp på Viktoriagatan med en Kvälch eller vad det kan heta när det blir som en brunch på kvällen. Goa pålägg, fantastiskt bröd, te och kaffe. Och inte minst deras hemmagjorda glass, den är alltid värd en omväg, om det så innebär att flyga hem ibland! Härligt snack och tiden gick. Vi har inte riktigt nämnt Konstruktören i det hela, men honom träffar vi också. Men han tillhör på något sätt familjen och får stå ut med oss i alla lägen.

 

Vi är tacksamma för våra vänner, även de vi kanske inte hinner träffa nu. Men att ge sig iväg i flera månader och komma hem med enkom en väska i sin hand. Och att då vännerna öppnar sina dörrar och släpper in oss och ger oss mat och kärlek och vid behov även en säng – är otroligt fint. Tack tack!

 

Vi åkte ut i vännernas lillbåt till Vinga. Solen värmde gott och det kändes surrealistiskt med alla båtar som sökt sig dit långt in i september. Folk badade från sina båtar, solade och njöt av den varma hösten. Vi promenerade på ön och stack därefter ut till havs för att fiska lite. Om kapten fick napp?? Det får ni bli varse om. Det kommer en film vad det lider.

 

Håll tillgodo med vackra höstbilder från ett underbart Vinga. Visst är Sverige fantastiskt. Tack Kapten Flyg o fläng med fru för att ni bjuder oss på fantastiska naturupplevelser i era vatten.

Var är vi? Vad gör vi? Ja det undrar vi också. Men i skrivande stund så ligger vi i en binge ombord på en skuta. Så härligt att få vatten under sig igen. Vi är på Öckerö och blir bortskämda av vänner.