Nu är vi tillbaka i Dordrecht och båten. Sedan vi kom hit så har vi sovit som två små klubbade grisar om nätterna. Det överstiger vårt förstånd hur två små knöliga sängar med lågt i tak, då vi har sittbrunnen ovanför huvudena, kan vara världens bästa plats att sova på. Men vi har riktigt schyssta tempurmadrasser, sittbrunnen som är klädd med heltäckningsmatta dämpar ljud och gör det ombonat. Kanske var det så i urminnes tider att vi människor gärna sökt skydd för sömn där vi kunnat känna oss trygga nog för att släppa uppmärksamheten för några timmar. Så kanske kröp vi in i grottor eller gjorde kojor. Det är ju rätt vanligt att än i våra moderna tider, att flertalet känner olust att sitta med ryggen mot en dörr. Man vill liksom se när fienden kommer in. Och samma sak med kojen ombord, vi ligger väldigt trygga här. Och sen att inte förglömma…det gungar lite lagom skönt. Man vaggas till söms. John Blund finns i våra sängar här.

Resan ner gick bra. Men vi slog nog rekord packning och ändå kunna hålla oss till godkänd vikt på väskorna. När vi skulle checka in bagaget fick vi stuva om lite för att få väskorna att inte överstiga 20 kilo. Och handbagaget fick väga 10 kg..men dessa var det inga som vägde. De vägde lite mer än så vet vi.

I ena resväskan fanns det inga kläder eller nissesär (necessär på gulligt vis heter så…nissesär). Utan där fanns det bara en massa tekniska prylar till båten. Så 65 kilos packning blev det nog uppskattningsvis och sista biten hem till båten så började det kännas. Flyget må vara lätt att transportera mycket bagage på…mesta tiden så är ju bagaget iväg på egen hand. Men vi har ju åkt tåg i såväl Sverige som Holland samt buss. Och det har blivit mycket lyftande och kånkande i trappor. En och en annan har väl höjt en undrande blick…kanske trott att vi ska vara bortresta VÄÄÄLDIGT länge. Och det stämmer ju. Precis. På pricken.

Det kändes så underbart att sätta sin fot på lite söderliga breddgrader. Nu är ju Holland bara ett litet stenkast från Sverige. Men tillräckligt för att när man kliver ut från flygplatsen så känns kvällsluften betydligt mer ljum.

Och sista biten, fast det började bli sent, så tar folk initivativ och det blir socialt och trevligt på bussen. Man pratar med varandra…folk pratar med oss. Alla vill hjälpa till (i bussen skulle såväl våra väskor få plats samt barnvagnar så det gällde att ha vilja att lösa – men Holland är ett trångt land så det har man lärt sig att hjälpas åt). Vi kände oss alldeles varma i våra hjärtan, vi hade nästan glömt för en stund…man känner sig betydligt mer delaktig och sedd här och det är något som vi behöver jobba mer med därhemma. Att prata med främlingar. I en tågvagn i Sverige så tror man nästan någon har dött, så tyst det är, och det enda man ser är blänket på allas näsor från sina mobiler.

När vi nådde Wilma så låg hon där vacker och väntandes. Allt var i sin ordning och Helena rusade in för att kolla läget på sina blommor som hon vattnat på rejält innan avfärd och ställt svalt. Men blommorna hade klarat en månad fint på egen hand. (St:Paulian var finare än någonsin, den har Helena drivit upp från ett par blad som hon fått av Varvsnissan i Lysekil)

På morgonen när vi klev ut för att handla upp oss på lite mat, så hann vi inte många steg på bryggan förrän båtgrannen stack ut sitt huvud. Det var Gluggen som ropade på oss. Hela hans ansikte sken upp. Han var så glad att se oss igen och han berättade att han fått nytt jobb. Som målare några timmar i veckan. Och när vi kom tillbaka med våra matkassar så mötte vi Mr Kees och en annan båtägare på kajen. De höll på att fixa och serva bryggan. Och lika glada blev de att se oss, vi stod en lång stund och pratade.

Så Dordrecht och dess människor har vi verkligen tagit till våra hjärtan. Och alla är väldigt hjälpsamma. På marknaden där vi handlade maten så ville vi handla några Vietnamesiska vårrullar från ett stånd. Men kvinnan i ståndet pratade bara Vietnamesiska och Holländska och där går vår gräns. Men holländarna runt omkring översatte och la även beställningen åt oss. Det blev trevligt snack en lång stund där med…ingen har bråttom. Eller som Mr Kees fru säger, det tar en hel dag att gå på marknaden för man träffar så många man känner. På fredagar och Lördagar har de marknad på torget i Dordrecht…bäst är fredagar då det inte alltid är samma knallar som står. På fredagar är det mer mat, inte minst otroligt fina ekologiska grönsaker från fantastiskt trevliga säljare. Ja ni hör ju, vi är ju bara så nöjda över vår lilla tillfälliga hemvist här. Och här blir vi ett litet tag innan vi seglar vidare. Vi ska arbeta på med att uppdatera saker ombord och vi väntar ut de mörkaste månaderna. Sen drar vi söderut. Mot Värmen. Men om det skriver vi en annan dag.

Skepp o Hoj!