Här i Amora så har vi för tillfället något som vi skulle kunna kalla för det perfekta klimatet nu. På dagarna så har vi soligt och mellan nitton och tjugotvå grader, ingen blåst. Perfekt temperatur för att spackla och måla, t-shirt väder utan svett med andra ord. 

 

Det mörknar kring klockan 18, och då faller temeraturen. En tjocktröja på, eller höstjacka. Frisk och sval luft utan att kännas bitande kall. Och då stan eller hamnen inte är särskilt upplyst så får ögonen bo lite mer i mörkret  (kontot för gatlyktor verkar vara skralt här). Vi gör ofta våra ärenden på stan efter att vi lagt ifrån oss spackelspaden, dvs när det börjar skymma. 

 

Melatoninet, vårt sömnhormon hinner således byggas upp i takt med att solen går ner. Vilket vi ju också märker då vi vistas utomhus hela dagarna. När vi väl är tillbaka ombord så ägnar vi oss INTE åt något tv-tittande (portugisk tv är så tråkig så klockorna stannar – kanske för att vi inte förstår). Och dataskärmar stör ögonen med sitt ljus, det skickar signaler till hjärnan om att det är dag, även om det är kväll. Vilket bidrar till sämre (lättare) sömn. I den mån vi använder datorer på kvällen så skruvar vi ner ljusstyrkan på datorn/mobilen.

 

Vi äter middag mellan klockan 19 och 20 och sen brukar vi börja titta på varandra och undra:

 

 

Båda är trötta men klockan säger liksom att vi (som vi är fostrade) att vi inte ska gå och lägga oss än (för det gör bara småbarn). Att krypa till sängs som vuxen när klockan inte är mycket mer än åtta på kvällen varnar om att man antingen är:

 

1. Sjuk, eller håller på att bli sjuk.

2. Är tråkigt som person

3. Lider av jetlag efter flygresa mellan öst och väst eller vise versa. 

 

Möjligtvis faller vi in under kategorin 2. Men vi vill gärna tro att vi inte är tråkigare än någon annan iallafall. Så efter några minuter så bestämmer vi oss för att krypa ner i sängen. För att läsa en bok eller bara ligga och tänka. Klockan visar på imponerande 20.15. Och snart så somnar vi gott och sover HELA natten (vilket inte alltid är något Pimpsten kan, sova ostört en hel natt…).

 

Till saken är, dit vi ville komma, är att det råder ett perfekt klimat här i Amora nu. Nätterna är svala, dagarna är soliga och varma. Man får sol på näsan, frisk luft och på natten så slipper man snurra runt i svettiga lakan. Just nu i november är nattemperaturen sval så att stortäcket har åkt fram. Och människa (dvs vaken) blir man inte förrän solen gått upp klockan sju. Att få sova tio timmar där det är svalt och tyst är inte att vara tråkig. Det är livskvalitet.

 

Nu har vi också har kommit in i en period med färre kalas (då vi träffar andra likasinnade långseglare). Vi har valt att vara spiknyktra kalasfria dagar och nu har vi kommit in i en lugnare period (till skillnad mot sommaren, som ju just slutat här, och då blir det ”sundowners” var och varannan dag). Och alkohol är ju för de flesta vansinnigt störande för kvalitetssömnen (fast det smakar ju som regel jäkligt gott! – BAD COMBO). 

 

Så tråkiga eller inte. Vansinnigt skönt iallafall. Så gott vi mår med all god sömn och frisk luft. Men vi är inte sämre än att vi för ett par dagar sedan firade en av våra långseglarvänner som fyllde år. Detta gjordes med räkmacka, vitt vin och kaffe och kaka. Så vansinnigt trevligt och vansinnigt gott. Det var ruffhäxan på M/S Wilma som drog ihop räkmackorna. Nu står inte alla ingredienserna att finna här, som ska vara på hennes variant. Men det blev vansinnigt gott ändå. Och de andra i sällskapet saknade troligtvis inte färsk dill (dill verkar vara en högst skandinavisk krydda) samt stenbitsrom/löjrom (lyckas du finna rom här så är den drickbar och kommer från Västindien). Nä det blir som det blir här med maten. Som regel bra ändå.

 

Så perfekt T-shirtväder utan svett med andra ord. Det är väl inget ni har där hemma väl?! Men kanske att ni kan få schysst sömn i vart fall. Häften vunnet.

 

Skepp o Hoj!

 

 

Vår nya motor är nu beställd. Om gud och transportfirman vill, så kommer den att levereras inom ett par veckor (Det är inte PostNord, så förhoppning finns).

Den är gul till sin färg, och har en prestanda om 80 Hk. För vår korta och knubbiga båt är det en rätt stöddig motor. Men Wilma behöver det. Hennes långa köl, enorma tyngd (18 ton) och stöddiga propeller kräver en motor med klös i.

Valet föll till slut på en Vetus-motor. Ett holländsk märke, som vi gillar och som är worldwide. Reservdelar står att finna i alla världens hörn. Och 5 års garanti. Känns på den! (Till skillnad på gamle herr Ford, med sina 35 år på nacken, som småkrånglat med läckande olja och vem minns inte frostpluggen som rostade sönder i somras).

Vi vill passa på att tacka alla som hört av sig, och stöttat i vårt backslagsbekymmer. Och särskilt vill vi tacka Nicanders Båtvarv  (http://www.nicanders.se) och Vetus i Lysekil. Vi har fått bästa tänkbara hjälp och råd. Vi har fått krångla med information dygnets alla timmar och hittat en bra lösning och finansiering. I paketet från Sverige så kommer även en del andra tillbehör, då vi måste bygga om lite för att vackra Fröken Vetus ska få sitt utvik ombord (vi hade fått bygga om oavsett märke, annat än en likvärdig gammal Ford som vi har idag).

Vi har pratat med varvet här i Portugal om att hyra in lyfthjälp, det finns två kranar på varvet. Och först så ska Forden ut och ställas på backen. Allt medan vi sjunger den gamla slagdängan;

 ”Uppå våran gård, där står en gammal Ford…”

 Sen ska motorbädden byggas om. Fröken Vetus är mindre än gamle herr Ford. Vilket är bra, för vi måste höja motorn för att backslaget ska passa på propelleraxeln. Allt vore ju frid och fröjd om man bara behövde ha en motor ombord som brummade och lät. Men den ska ju kopplas på en axel som leder ut till en propeller. Och då ska ju detta passa.

 När motorbädden är korrigerad i sin nya höjd och bredd så kan Fröken Vetus flytta ombord. Nytt lyft och sen ska vi se till att allt ligger i linje. Det behövs ingen millimeterpassning då vi har en skatrakoppling på axeln (enkelt beskrivet så är det typ två stycken polhemsknutar som gör att axeln kan rotera under vinkelvridning, som en kardanaxel på en bil).

 Ja så ser vår plan ut. Men först så ska motorn dyka upp här i Portugal. Vi lider lite av bokstavskombinationen OKIM, vilket betyder OROLIG KLUMP I MAGEN. Alla rapporter om Post Nords förehavanden med borttappade paket har naggat på självförtroendet. Vi försöker hantera det med DLSSB, det vill säga; DET LÖSER SIG SÄKERT BRA.

Under tiden vi svänger våldsamt mellan de två bokstavskombinationerna så försöker vi sälja vår gamla Fordmotor. Och vårt Danforth-ankare på 30kg. Kanske någon av våra läsare är intresserade. Lägg gärna ett skambud, det är inte farligt dyrt med frakt.

Ja äventyret fortsätter och vi spacklar vidare. Nu är vi i sluttagen. Andra lagret spackel och Wilma blir len som skalet på en persika, men hård som dess kärna. Vi riktar blickarna mot framtiden, dvs i morgon, då vi hoppas vara klara för att börja måla.

Tja…

Det löser sig, som flickan sa som sket i vasken (annars får vi ta fram högtryckstvätten). På nåt vis löser det sig.

Skepp o Hoj!

—————————————–

In English;

Our new engine is now ordered and on it´s way. (Well, if God and the transportcompany want will say).

The engine is yellow to its color, and has a performance of 80 hp. It´s quite a big engine for such a short boat. But Wilma needs it because of her long keel, huge weigh (18 tons) and propeller.

The choice finally fell on a Vetus engine. A Dutch brand that we both like and that is worldwide. Spare parts can be found in all corners of the world. And 5 years warranty. Isn´t that great, eh!? (Instead of old Mr Ford with its 35 years on the neck, some oil leaking, and who doesn´t remember the corrosion we had on a plug last summer with the result there was a water-jet rising från the engine).

We want to say thank you to all of you who has supported us and being concerned about our gearbox problems. And especially we would like to thank Nicander´s Boatyard and Vetus in Lysekil. We have got the best possible help and advice. And we now found a good solution and finilly the enginge is on it´s way to Portugal. In the package from Sweden there are som other stuff aswell, because we need to rebuilt the engine-room (the new enginge “Mrs Vetus” is smaller to its size).

 
We have talked to the shipyard here in Portugal about getting some lift assistance, there are two cranes on the shipyard. And first we need to take Mr Ford out, and when we do, we will probably sing;

“Thank you Lord for my Ford…”

Then we need to lift the new engine in, Mrs Vetus. And to mount it in right position it will be a little bit tricky, to get the gearbox to fit to the propellershaft. If we just had to put in a new enginge that makes sounds, it would have been simple and joyful. But we need to connect the enginge to an axle that leads to the propeller. Otherwise – NO SPEED IN THE WATER!

Yes, but before that, we need the engine to show up here in Portugal. We suffer a bit from the lettercombination NAW, which means NERVOUS AND WORRIED. All reports of the Swedish logistics company Post Nord is the reason, where packages have disappeared along the way. It has hurt our confidence. We try to handle it with IWBF, that is IT WILL BE FINE. Meanwhile when we are pendulating between the two letter combinations, we try to sell our old Ford. And our old anchor of 30kg,it´s a Danforth. Perhaps some of our readers are interested. Please, suggest a price, high or low, it is not very expensive with shipping.

 Otherwise, we make progress with Wilma’s hull. With the second layer of filler Wilma becomes smooth as the skin of a peach, but hard as its kernel. And soon we hope to be ready to start painting.

Well, to be a little bit rude we would like to say;

If you are pooping in the sink it will be resolved, and if not, you have to get the pressurewasher. So even for us. (not sure this joke works in english, but in swedish it is fun!)

Skepp o Hoj!

 

(…eller hur vi ser på fenomenet tid)

 

Amora, Portugal

Någon kanske har funderat över vad man gör om dagarna, när man som vi är befriad från arbete och åtaganden. Grejen är att vi undrar detsamma (vi har nog fått lite mañana-takter i oss). Vi går upp på morgonen (vilket kanske mer ärligt skulle benämnas som halvvägs mot lunchtid) och sen går vi och lägger oss (vilket snarare infaller kring Bolibompa-tid hemma i Sverige). Men vi ska ändå göra ett ärligt försök att plita ner en typisk dags händelser och våra förehavanden där förrgårdagen som exempel såg ut som följande.

 

7.00

Vi vaknade faktiskt tidigt, redan vid sjutiden. Vilket inte hör till vanligheterna. Vi drack te i sängen och småmyste och pratade, så vi startade dagen med andra ord lugnt. Vilket Kapten gillar.

 

10.30

När vi väl masat oss upp så fann vi våra kläder. Kaptens kläder hänger på kroken i verkstan (ja det vill säga hans nationaldress, vilket är blåbyxorna och arbetströjan). Pimpstens kläder ligger aldrig på en och samma plats. De hittas lite överallt. Men minns vi rätt så hade de hamnat på navigationsbordet (Pimpsten är väldigt trött om kvällarna så kläderna åker av i något zombie-liknande tillstånd med noll minne för händelsen).

 

När vi väl stod upp så började Pimpsten att plocka och röja lite på köksbänken och Kapten mätte lite mer kring den motorn som vi nu har beställt. Vi måste bygga om motorbädden för att den nya ska få ligga skönt (och vem vill inte det).

 

11.30

Vi hade på agendan att cykla upp till färgaffären, till Andrej, för att köpa mer spackel innan deras siesta. På vägen ut ur båten så snubblade vi över en brödpåse innehållande två croissanter. Någon vänlig själ hade slängt upp påsen på däck. Någon av våra vänner hade uppenbarligen gett sig ut på en morgonpromenad för att köpa bröd. Vem den skyldige var hade vi ingen aning om (då).

 

Det var friskt i luften och Kapten tog täten medan vi trampade iväg. Andrej sken upp när vi kom och i vanlig ordning så slängde han fram handen för en handskakning med oss båda. Jo Portugiserna gör gärna det, skakar i hand när man kommer in i affärer. Iallafall efter första besöket och man tycker sig ha blivit lite tjenis med den andre. Vi köpte spackel och beställde färg till Wilmas däck.

 

13.00

Därefter ägnade vi en timme åt att hitta en affär som säljer elplintar. Vilket vi inte fann. Men vi fick motion i vart fall, då vi cyklade kors och tvärs här i Amora. Vi frågade oss runt och blev hänvisade en rad tänkbara butiker, men ingen plint. Till slut hade vi blivit hänvisade tillbaka till den första butiken där vi började. Häpp!

 

Så vi drog till mataffären istället, något spännande sorts pirog fann vi med ”carne” som fyllning. Det vill säga köttfyllning.

 

14.30

Tillbaka på Wilma så kände vi oss lite hungriga (i vårt liv så kan vi äta när vi är hungriga, och inte när klockan säger så). Så vi tänkte att croissanterna blir perfekta. Nylevererade och nybakta som de var. En sådan med lite ost och smör på till en kopp kaffe eller te.

 

Men döm om vår förvåning när vi fann att croissanten var fyllda med choklad. MEN, vi hade ju våra köttpiroger. Vi tog en varsin och då gick vi på nästa stora överraskning. Den ena pirogen innehöll fiskfyllning. Pirogerna var köpta i lösvikt över disk, så de måste ha blandat ihop sina produkter. Ja ja…båda var goda oavsett. Men minst sagt en överraskande lunch. Avslutningsvis så drog vi två partier Yatzy och Choklad-croissanterna.

 

15.15

Nu var eftermiddagen ett faktum och då försvann Kapten bort på norrmannens båt där han hjälper till att dra några kablar bakom-under-o-i hans skuta (oroväckande moln rörde sig på himlen så vi beslutade att inte spackla). Pimpsten ägnade sig åt några timmars skrivande.

 

17.15

På sena eftermiddagen så sammanstrålade vi igen över en enkel fika. Kapten sätter sig då åter och räknar lite på motorbädden som behövs byggas om. Plötsligt utbrister Kapten;

 

-Jag tror jag har räknat fel tidigare, jag tror inte motorn får plats!

 

Ja detta är ju inget man vill höra. Särskilt inte som motorn redan är beställd och på väg till Portugal.

 

Tillsammans började vi mäta och räkna. Den nya motorn behöver höjas för att backslaget ska passa på propelleraxeln. Och någonstans tar ju taket vid (dvs Pimpstens golv i byssan). Men vi kunde pusta ut, vår första beräkning stämde. Puh!

 

18.30

Och nu hade klockan dragit iväg…och blivit middagsdags.Vi åt en enkel middag bestående av en stor generös sallad och rosmarindoftande fläskkarré.

 

(Dagarna flyter gärna på utan att man iband tycker sig ha gjort så mycket annat än att fikat, ätit och spelat Yatzy. Men vi är nog egentligen rätt så disciplinerade när vi väl arbetar. Så dagar vi arbetar på Wilma så startar vi arbetsdagen i vart fall framåt lunch och håller på tills det mörknar vid 18, med avbrott för fika)

 

 

20.00

Klockan 20 traskade vi över till vår vän norrmannen och där möttes vi ett gäng upp för en trevlig ost-o-vin-kväll. Mys under skeppslyktans sken och många skratt. En mycket trevlig dag i vårt långseglarliv.

 

22.30

Godnatt (blev en lång dag för att vara oss, mycket lång)

Ja så så här kan en typisk dag te sig för oss. Visst har vi det jobbigt! Vart vi eventuellt skulle kunna klämma in en åttatimmars arbetsdag samt transport till och från denna, har vi ingen aning om. Vi bedömer att vi möjligtvis skulle kunna få plats med att arbeta utanför hemmet en tre timmar per dag. Men då måste vi kraftigt effektivisera och dra in på fikastunderna och Yatzy-spel. Något vi inte alls har lust med (för vi är ju inte tvungna).

 Idag skulle vi inte sälja vår tid så billigt, för att arbeta för någon annan. Vi värderar att kunna disponera vår egen tid högre än vad någon rimligtvis skulle vara beredd att betala oss (för ett klassiskt lönearbete). Eftersom vi har förmånen att kunna ta en paus från ekorrhjulet så handlar det inte längre om pengar, utan just om tid. Tid tillsammans och att känna lust och göra roliga saker. För livet passerar just i detta ögonblick…(tick-tack-tick-tack…) Och då kan en typisk dag te sig som ovan. Mycket ”luft” mellan göromålen. Och det är bra!

Tid är för oss lyx!

(Ps. Det var vår franske vän Victor som kommit med croissanterna, woop woop!)

Skepp o Hoj!

 

Nu har vi sparkat igång den nyare datorn och lyckats få in internet. Likväl har vi en gratisversion av Officeprogram nedladdat (Open Office) så nu känns den digitaliserade delen av vårt liv åter toppen. Vår datahacker heter Kapten Betong (Tjoppe) och fast han inte alls egentligen är någon större fena (enligt honom själv) på det här med ettor-o-nollor så fick han till det.

 

Och en av dagarna när vi var upp till mataffären så fann vi ett serviceställe där de lagar mobiltelefoner och datorer. Efter lite snack med killen bakom disken så lät det som att han tror att han kan sparka liv i Pimpstens älsklingsdator. Ja tänk om det skulle gå, i så fall så tala om att man förvaltar det man äger och inte lever enligt devisen slit-o-släng.

 

På motorfronten börjar det också att lösa sig fint. Vi berättar mer vad det lider, men någon Volvo blev det inte. Och vi har haft gott stöd, hjälp och information från världens bästa Nicanders Båtvarv i Lysekil (we love you).

 

Tänk vilket lyxigt liv vi lever. Våra följare anstränger sig för att finna en bra lösning för oss. Företag, vänner och till och med en tidigare elev till Kapten hörde av sig (hur omtänksamt är inte det) och alla drar i sina trådar för att se om detta kan utmynna till en ny motor till Wilma (vilket det också gjort). Tusen tack för ert engagemang, vi blir alldeles rörda av allt stöd och all hjälp vi fått.

Så helt plötsligt så kände vi att vi började få lite flyt igen efter en rad bakslag. Och inte sämre blev det av att vädret blev lite svalare, vi börjar gå mot vinter här i Portugal förstår ni. Och istället för 30 grader så har vi nu mer humana 20-25 grader. Helt plötsligt kan man vistas inne i båten (och speciellt i byssan) även på dagtid utan att totalt rinna bort att svett. Ja ni hör ju vilka bekymmer vi har (smile). Ja vi vet att det är lite som att svära i kyrkan när vi vet att ni där hemma fäktas med paraplyer, reflex och isskrapor (en vän i Finland har -10 grader, snudd på brottsligt ju).

 

Och med det svalare vädret så har vi städat och röjt inne i båten. Vi har lyft på våra durkar och stuvplatser och flyttat om. Rätt saker bort – rätt saker fram. Men framför allt. Färre saker framme (känslan är gudomlig, we just say it).

 

Det slog oss när vi höll på, att det här med att långsegla är ju fantastiskt. Oftast tänker man bara på tiden som man ligger i vattnet och förflyttar sig. Men många långseglare stannar upp en längre tid emellanåt (ofta när det inte är lika bra säsong för att segla) och passar då på att måla och underhålla båten. Detta kan ju te sig som en parates i äventyret. Som att man tryckt på pausknappen. Men det har man inte. Vi är i allra högsta grad mitt uppe i något spännande och roligt, vi är på (för oss) en okänd plats i ett land långt bort (Portugal, även om vi börjar bli lite varma i kläderna). Vi behöver inte ställa någon väckarklocka (för att åka iväg och löneslava) och vi umgås med andra likasinnade medan spackel och färg torkar. Som häromkvällen, då vi hade en filmkväll med några av vännerna här på varvet. Vi kröp upp i soffan med kaffe, te och kaka och myste ihop medan vi tittade på den fantastiska danska filmen ”Martha” (en kultfilm inom sjöfarten och otroligt rolig). Det är som ett enda långt sommarlov, även då vi står på land. Och det är i perioder lite skönt att hämta andan och inte varje dag behöva leta efter en ny hamn, mataffären eller vart man kan tvätta kläder någonstans. Man landar lite och hinner smälta alla intryck som man fått sedan man senast låg och tryckte någonstans.

 

Så med en massa flyt så kan det väl inte finnas något negativt kvar väl?! Jo en liten detalj. Kapten lyckades nu för andra gången (!) bita sönder en tand. En gammal lagning gick åt skogen. Men då vi har god erfarenhet av tandvård utomlands så gav sig Pimpsten ut på jakt efter en Clinica Dentária. Hon fann en här i Amora. Tjejen bakom disken pratade ingen engelska. Men en man i väntrummet pratade franska. Så hon fick hjälp med översättning och en tid kunde bokas till nästa vecka. Fanstasiskt trevliga människor och att lösa de mest vardagliga göromålen utomlands är minsann ett äventyr.

—————————————————————————————————————————–

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Amora, Portugal

 

Det har varit tyst på bloggen i ett par dagar. Detta beror inte alls på att det inte hänt något värt att skriva om. Tvärtom. 

 

Men vår PC har sagt upp sig, lagt ner, dött, dragit sista sucken och visar nu ERROR på sin skärm ( eller det gör den inte heller, den är svart och livlös, helt utan puls). 

 

Det är på PCn vi skapar alla fantastiska texter. Mängden ord kräver en PC, snabbt o ledigt vandrar Pinpstens fingrar över tangenterna. Hon skriver lika fort som hon talar ( hon talar faktiskt inte jättelångsamt) Men på en IPad (finns också i vårt ägo) eller iPhone (som används nu) går det inte alls lika bra. 😁😫😳. 

 

PCn var innan den dog mycket älskad (nu är den hatad). En favorit och den bästa digitala kompanjon man kan ha. Den var gammal och trots att nyare datorer har inhandlats senare, så har nya blivit ratade. Den gamla har varit no 1. Snudd på kärlek, om man nu kan vara förälskad i en PC. Dess tangenter var så underbara att lägga fingrarna på, perfekt liten touch bara men ändå en knapp med visst motstånd.

 

Den gamle datorn har dött förut men vi har lämnat in den, och fått den lagad. Nu satt den knappt ihop på slutet. Dagligen har den hängt med, den hade Officeprogram som gick att använda (gratis) offline. Så även stunder utan internet (vilket är oftast) så kunde texterna skapas.

 

Det får bli en fin begravning av PCn, med väl valda ord. Snyft. Saknaden är enorm😢😂😂😂. Närmare tio år fick vi ihop. 

 

Ja datorer, krångel titt som tätt. Nu har vi dammat av något nyare skit som ligger. Och det kommer ta några dagar innan den är igång. Vi kan inte få in internet pga att inställningarna är fel (vi behöver iTunes) för vi arbetar med delningar från mobilen. Och vi kan inte installera iTunes utan internet ( moment 22) Så vi måste leta reda på ett fast internet ( vår väns ) och så ska vi försöka ladda ner Officeprogrammet. På nyare datorer kräver det någon form av prenumeration. Suck, en del ting var bättre förr. 

 

Ja ja, vi är inte så ledsna för det. Snart har vi löst det. Och vi har ju helt andra puckar att ta i tu med, backslagsfrågan inte minst. Det finns ny pinfärsk information i ärendet. Men vi behåller denna som en cliffhanger tills vi har en PC som fungerar. 

 

Och arbetet med skrovet går framåt. Det blir superduperbra. Dock uppstod manana-vakuum hos leverantören, så vi stod utan spackel och gör fortfarande. De ska ringa nu inom en timme och meddela oss ifall nytt kommit. Under tiden slipar vi och gör annat. Hela Wilma kommer att målad. Så mycket kärlek hon får.

 

Kanske att PCn som dog inte blev tillräckligt bekräftad och att vi brast i vården av denne. Vi ska inte låta det ske med Wilma. Hon ska bli den vackraste betong-damen norr om ekvatorn. What else can we do. Hon är ju vårt hem, vårt transportmedel, vår hobby och vårt allt. Utan henne är vi bara en liten lort ( som Jonatan sa till Skorpan i Bröderna Lejonhjärta). 

 

Vi lovar att rapportera. Bara vi får en PC som fungerar. Vi får väl se, så häng i. 

 

Skepp o Hoj

(…eller i vart fall drömma om det)

Further down the page you will find the text in English…

Vi får med jämna mellanrum en känsla av att vi inte är som andra. Ja och den känslan får vi säkert alla lite till mans, det är ju det som gör oss speciella och unika. För vår del så består den unika känslan till stor del utav att vi ofta gör annorlunda eller rent av tvärt om mot vad andra väljer. Och den bästa sporren för detta är när människor talar om för oss att ”det går inte, för att bla bla bla…” Det är liksom som vår nyfikenhet tar över och vi vill kolla, läsa och lära oss om det är möjligt eller inte. Och det är klart, vi går ju inte tvärtom i allt. Och det är klart att vi vet att man inte kan leva utan syre, gå på vatten och flyga utan vingar… Men vi är intresserade av fysik och människans förmåga att bemästra och tämja naturens lagar. Och det är vi ju inte ensamma om, det har människan gjort i alla tider. Det kanske inte är en tillfällighet att vi gärna läser Teknikens Värld och liknande litteratur. Bara för att vi gör på ett visst sätt idag så betyder det inte att vi alltid har gjort så, eller kommer att göra så i framtiden.

Många långseglare önskar sig azurblåa vatten och fina badstränder och gärna med tillrättalagda restauranger längs med strandpromenaden. Vi tycker också det är trevligt. Men det kittlar inte. Tvärtom så känner vi emellanåt att där alla andra är, där vill inte vi vara.

Och att segla över Atlanten är så klart en stor bedrift, men så speciellt unikt är det inte idag. Det är bara att gå in och titta på Marinetraffic.com under rätt tidsperiod, så ser det ut som en autobahn av båtar som seglar mellan Kap Verde och Karibien. Vi kanske kommer segla dit i framtiden, det har vi inte stängt dörren för. Men det kittlar inte…inte lika mycket som…frågan vi fick upp i huvudet häromdagen…som löd…

KAN MAN SEGLA I KASPISKA HAVET???

Tillsammans med vår norske vän satt vi och diskuterade frågan. Nej, vi har aldrig hört någon långseglare som tagit sig dit. Och går det att segla dit blev nästa följdfråga. Ja, det ser ut så när man tittar på kartor, det finns floder med slussar. Och det finns stora fartyg som trafikerar Kaspiska Havet, vi har svårt att tro att de har byggts och trafikerar enkom denna sjö. De levererar sannolikt varor mellan olika världsdelar.

Men är det inte ett farligt område?

Tja farligt och farligt. Det får man väl ta reda på. Svaret behöver ju inte bli ett svartvitt JA eller NEJ. Det bor ju människor där iallafall. Och det finns nog platser man bör undvika. (Kolla på en karta och titta tex hur nära det är mellan Cypern och Syrien. Det är ingen idag som frivilligt reser till Syrien men man tar glatt ett charter till Cypern). Frågan är kanske mer HUR man gör sin resa. Man kanske behöver någon med sig som tolk, man behöver sannolikt en rad tillstånd. Men åter så fastnar vi i frågan;

Kan man segla på Kaspiska havet? Och skulle det inte vara häftigt att segla dit?

Kaspiska havet är beläget mellan Europa och Asien med länderna Azerbajdzjan, Iran, Kazakstan, Ryssland och Turkmenistan. Det finns många intressanta städer att besöka, Baku och Astrachan för att nämna några. Kaspiska havet är en endorheisk sjö, det vill säga att det finns inget utflöde, bara tillflöde. Floden Volga tillför havet dess vatten och regleringen av vattennivån sker genom avdunstning. Volgas tillflöde är sötvatten i norr och i kombination med djupskillnaden (där djupet är som störst i södra delen) bidrar detta till att den norra delen av sjön praktiskt taget är saltfri. Medan salthalten ständigt stiger i södra delen. Det har uppmätts en salinitet på 32 procent.

Kaspiska havet ligger 28 meter under den övriga havsytan på jorden (och Kaspiska Havet och Svarta Havet är en förlängning av Medelhavet och det urtida Tethyshavet som existerade för lääänge sedan). Den har ett djup på över tusen meter och tillhör därför en av världens yttersta platser.

Och sen, vilken annorlunda och häftig kultur. Något helt annat än det vi är vana för.

Nu inte sagt att vi kommer att segla till Kaspiska havet. Men man vet inte, i framtiden så. Och under tiden så kan man ta reda på om det ens är fysiskt möjligt. Även om man lever en dröm som kan man drömma. Och vi har ju total frihet att välja att ta av åt styrbord eller babord. Hela tiden. Vi är inte styrda av så mycket annat än fysikens lagar och olika länders lagar.

Och om du som läser känner till något om segelbåtar i Kaspiska havet, så hör gärna av dig.

Ja nog om våra funderingar. På temat om att göra omöjliga saker så finns det två ungdomar här på varvet. Fantastiskt trevliga och väluppfostrade och de heter Stefan och Victor, precis som Pimpstens båda söner heter. De är äventyrliga av sig (men samtidigt ansvarsfulla) och Victor inte minst har en fantastisk fysik. Han klättrar och hoppar mest överallt. Upp i mobilkranar klättrar han i bara händerna utan stöd av fötter, han svingar sig upp på kontainrar här på varvet där han bara når taket med fingetopparna…i ett ”schwung” så är han uppe på taket. Och häromdagen så tog han ett tag om Wilmas roder och svängde ledigt ut sina ben i horizontell riktning. Ja bara si så där…det hela ser så lätt och ledigt ut. Ja tala om att göra omöjliga saker..

In English;

To do the impossible

(…or at least to dream about it)

We often get the feeling that we are not like others. We probably get that feeling all of us occasionally and that is what makes us all special and unique. For our part it means that we often want to do things differently or quite differently from what others choose. And the best kick for this we get when people tell us that ”it’s not possible because of blah blah blah …” It’s like our curiosity takes over and we want to check, read and learn if it’s possible or not . And, of course, we are not opposite of everything. It is clear that we know that you cannot live without oxygen, walk on water and fly without wings … But we are interested in physics and man’s ability to master and stretch the laws of nature. And we are not alone, it has been human in all times thinking like us. It may not be a coincidence that you find World of Technology and similar literature onboard on Wilma.

Many sailors prefer to sail to azure-blue water with fine beaches. We also think it’s nice. But it does not tickle. For us, we sometimes feel that where everyone else go, we don´t want to go. We want to do something different. To sail across the Atlantic is quite a challenge, but it’s not that unique today. (Just check on the website Marinetraffic.com in the right time of the year, it looks like an autobahn of boats sailing between Cape Verde and the Caribbean). Maybe we will go there in the future, we have not closed that door. But it does not tickle … not the same as … the question that popped up the other day … that was …

CAN YOU SAIL TO THE CASPIAN SEA ???

Together with our Norwegian friend we sat and discussed it all. No, we have never heard anyone who has gone there by sailingboat. Is it even possible? On a map you can see there are rivers with locks. And there are big ships that operate the Caspian Sea. We think they ship goods between different parts of the world, just not inside the Caspian Sea.

But is it not a dangerous area?

Well dangerous or dangerous…we have go find out ofcourse. The answer doesn´t need to be black or white, a YES or NO. There are people who live there at least. And probably there are places you should avoid. (Look at a map, for example, how close it is between Cyprus and Syria. Nobody today volunteer to go to Syria but you easily are taking a charter to Cyprus). The question is more HOW you make your trip. You may need someone as an interpreter, you probably need a lot of permission. But again we stuck to the question;

Can you sail on the Caspian Sea? And wouldn´t it be cool to sail there?

The Caspian Sea is located between Europe and Asia with the countries of Azerbaijan, Iran, Kazakhstan, Russia and Turkmenistan. There are many interesting cities to visit, Baku and Astrachan for example. The Caspian Sea is an endorheic lake so there is no outflow, only inflow. The river Volga supplies the sea its water and the regulation of the water level takes place by evaporation. Freshwater comes in from Volga in the north and in combination with the deep difference where the depth is the largest in the southern part, this contributes to the fact that the northern part of the lake is virtually salt free. While the salt is constantly rising in the southern part. A salinity of 32 percent has been measured in southern part of the Caspian Sea.

The Caspian Sea is 28 meters below the sea surface. It has a depth of over a thousand meters and is therefore one of the world’s outermost places.

And more, what different culture. Something completely different from what we are used to.

 

We don´t say we will sail to the Caspian Sea. But you do not know, in the future maybe. And meanwhile, one can find out if it’s even physically possible. Even if you live a dream you can dream. And we have total freedom to choose to take off left or right. We don´t have to follow much more than the laws of physics and countries’ laws.

And if you, as a reader, know something about sailboats in the Caspian Sea, please feel free to contact us.

Enough for our thoughts. On the topic of doing impossible things, there are two youngsters here on the yard. Very nice and well-behaved, and they are called Stefan and Victor, the same names as the two sons of Pimpsten are called. They are adventurous (but at the same time responsible) and Victor has a fantastic physique. He climbs and jumps most everywhere. Up in mobile cranes, he just climbs with his hands and he climbs up on containers or just anything that seems to be impossible. And the other day he took Wilma’s rudder and swung his legs out in a horizontal direction. Talk about doing impossible things!!

 

Vi fick ett samtal från Sverige. Från Södertälje närmare bestämt, från en trevlig kille på Transauto. Leveransen av vårt backslag hade kommit. Det måste vi i farten få trycka lite extra på, att det verkar fungera fint att skicka gods genom Europa. Det är verkligen inga problem att skicka saker hit och dit, bara man inte har bråttom (det tog en vecka, vilket vi tycker är rimligt). Nu hade de tittat på backslaget och gjort sin bedömning.

Gick det att laga? Japp. Skulle det bli dyrt? JAPP.

Jo de måste helt enkelt byta ut en rad delar, egentligen alla delar som finns inuti boxen. Och orsaken är att det gått in vatten. Sammantaget så pratar vi i kronor mellan femtio till sextio tusen. Hur kul är inte det (not). Nä man slår inga frivolter i styrhytten precis (inte på däck heller för den delen).

Men samtidigt, skönt att vi inte valde att gå på Carlos-lösningen. Vår mekaniker här i Amora, som saknar provbänk samt lider av portugisiskt mañana-syndrom (jo han är en bra mekaniker, men man vet inte riktigt när han jobbar). För med Transauto skulle vi ju få garanti på arbetet vilket inte Carlos kunde ge oss.

Men femtio-sextio-tusen. Samma summa som för ett nytt. Och ett nytt backslag på en 30 år gammal motor. Ja ni hör ju att det rimmar lite illa. Hur länge tänker denna motor hålla då???

Ja så där står vi nu. Med tre svinadyra alternativ. Och vi tänker i banorna;

BÄTTRE EN BRA LÖSNING ÄN BARA EN LÖSNING (kortsiktiga lösningar blir ofta dyrare i långa loppet är vår erfarenhet).

Då återstår det ju bara att försöka hitta en prisvärd helt flong ny motor inklusive backslag. Någon motor som kan passa Wilma utifrån hur båten är utformad. Så i helgen så ska vi lyfta på durkarna till maskinrummet och mäta hur mycket plats vi har. Sen när vi bestämt oss och beställt en motor så får vi ta hit en kranbil för att lyfta ur den gamla motorn och skicka ner en ny. Och montera den nya på plats. Nu sker inte detta på en kvart som ni förstår. Det kanske till och med krävs några svordomar på vägen.

Ja det var ju kanske inte detta vi primärt hade planerat när vi kastade oss loss för ett och ett halvt år sedan. Men faktum är att vi redan då berörde tanken, då vi tänkte att ”vad är det värsta som kan hända när man är ute och seglar”? Jo att vi faller i vattnet och drunknar och dör (vilket ju inte har hänt och ramlar vi över bord nu så slår vi ihjäl oss på landbacken). Och vi sa, att vi får nog räkna med att en dag så går säkert den gamla motorn i bitar så vi måste köpa ny. Ville vi ändå ge oss av på äventyret? Svaret var ja, vi har till viss del planerat äventyret utifrån att vi någon gång ska drabbas av en stor kostnad. Så nu får vi deala med det (kanske lite tidigare än vi tänkt dock).

Så ny motor it is (tror vi, om det inte sker ett under och det växer upp ett backslag ur marken här på varvet där vi står). Men det är klart, nu pratar vi om en kostnad som uppgår uppemot halva värdet av Wilma. Hälften av vad Wilma är värd. I vart fall en tredjedel av värdet med gott mått. Sug på den ni!

Vi har kollat runt på lite motorer. Och det finns ju många märken att välja emellan. Och alla tycker ju lite olika. Men för oss är det viktigt att kunna få tag på reservdelar. Samt att vi vill behålla nuvarande propeller som är lite stöddigare än båtar av vår längd brukar ha (motorn måste klara av propellern enkelt beskrivet) Wilma är tung och svårmanövrerad vilket märks i hamnar där det är trångt, vi behöver vår viftare där bak.

För oss vore det ju drömmen att kunna slänga i en VOLVO och inte något kinesiskt märke med svåruttalat namn. Men Volvo…dyrt som satan. Vi ringde dock en kille som Fartzan Felix känner och hörde oss för. Och nu…nu i oktober så har Volvo en kampanj som varar oktober ut. Det vill säga, vi måste bestämma oss absolut senast på tisdag.

Vi tror det blir tumstock och några extra långa fika-pauser i helgen för att fatta ett beslut. Jo det här kräver nog ett nyktert beslut med lång eftertanke. Vi avundas oss själva inte. Och fortfarande så ligger vårt gamla backslag på en arbetsbänk på Transauto och väntar på vårt svar på frågan; -ska vi laga, eller inte?!

Bortsett från backslags-helvetet så ter sig livet alldeles förträffligt. Solen skiner från en klarblå himmel (sånär som på ett moln i betong, se bild). Vi har hunnit med en norsk laxorgie på norrmannens båt. Han bjöd in oss och våra danska vänner så vi var ett glatt gäng om fem som hängav oss åt norsk rakfisk samt rökt och gravad lax. Himmelskt gott och den där rakfisken var enastående fin, det var första gången för oss att smaka denna norska delikatess. Den får fem firrar av fem möjliga.

Dagen därpå så var det dags att fira de två unga seglarna Victor och Stefan (jo de bär samma namn som Pimpstens båda söner…). Vi firade deras nyfixade rigg. Fast riggaren kom aldrig som uttalat (mañana you know) så det blev inget gjort. Men vi firade ändå, för det hade vi ju bestämt sedan tidigare. Det blev en enkel men trevlig grillkväll och vi blev ett gott gäng på åtta pers. Så vi är således ett gott gäng här med god sammanhållning. Vi upptäcker omgivningarna stunderna som vi inte jobbar på båten. Så vistelsen här är absolut en del av äventyret. Det känns inte alls som vi tryckt på en pausknapp. Det händer hela tiden något nytt och kul. Och det där med backslaget och motorn…ja det löser sig. Ingen har ju trillat över bord iallafall. Och det är ju det viktigaste.

Skepp o Hoj!

(…eller konsten hur man får en fördärvad dag till att bli bra ändå)

Amora, Portugal

När vår gode vän norrmannen kom i taxi från flygplatsen, så hade han svängt förbi hundpensionatet först och hämtat upp sin lurviga bästa kompis. Hunden. Även kallad Matrosen. Och vi hade bestämt att vår vän skulle be taxichauförren stanna till lite snabbt vid vår båt, så någon av oss kunde hoppa in i bilen och visa vart hans båt stod uppställd på varvet. Vår gode vän hade nämligen ingen aning, när han lämnade varvet så hängde hans båt ännu i subliften.

Synen måste ha varit smått fantastisk, när Helena alias Styrman Pimpsten hoppade in i bilen. För det for runt en fyrtiokiloskrabat likt en ryamatta i en torktumlare vid åsynen av sin svenska kompis (ja inte vår norske vän, han blev också själaglad, men han väger varken fyrtio kilo eller beter sig som en vild ryamatta. Vi syftar såklart på hans hund). Ett hundra procent vild hund och helt plötsligt blir jycken varse om att Pimpsten håller en glass i sin hand. Att hålla en glass i baksätet på en bil tillsammans med en stor hund är något mycket avancerat och svårt. Så till den grad att Helena valde att hålla upp glassen ovanför biltaket, där hon stack upp handen genom sidorutan. Som frihetsgudinnan i New York, men här med en GB´s magnumglass med choklad. Sakta åkte taxin med sitt något udda ekipage fram till normannens vackra träskuta (och chaufförens syn på skandinaver måste för alltid vara fördärvad).

På kvällen dukades det upp för kalas. (Det var vi och våra danska vänner som fixade välkomstfesten). Det blev en barbeque med många skratt, god mat och några glas rödvin. Och det där med rödvin är ju gott i stunden det intas. Men även av rätt små mängder så har den röda drycken en förmåga att tillkännage ett lätt dunkande huvud dagen därpå. Och så var fallet, för Styrman Pimpsten. Hon lär aldrig bli någon stjärna på att dricka vin, vilket nog inte är något att eftersträva.

Så dagen efter började något segt. Det saknades dessutom mer spackel. Vi bestämde oss för att cykla till färgaffären och insförskaffa mer. Upp på hojarna och så barkade det av mot Amoras kommersiella kvarter (som ser ungefär lika upphetsande ut som ett city i en norrländsk liten by, små trötta affärer längs med en halvöde gata).

Hmm…de hade bara några få burkar kvar på hyllan. De skulle beställa mer. Och ner för backarna for vi med håret fladdrandes (tja kanske inte då Kapten Betongs hår då). Vi sladdade in på vårt lokala lilla favorit-hak. Platsen där vi inte ruineras på. Platsen där vi ätit så god ost och skink-toast tillsammans med vår vän engelsmannen (som inte är engelsman).

Vi gick fram till tjejen som stod bakom disken. Vi försökte förklara (på engelska) att vi önskade oss en toast (sån som vi ätit förut) med ost och skinka. –Sim, sim! Svarade hon glatt. Visst förstod hon. Och två kaffe till det (undantag för Pimpsten som annars inte dricker kaffe, men va fasen, dagen var ändå fördärvad).

Vi slog oss ner i solskenet utanför. Och snart kom vår servitris ut. Med….rostad macka i småbitar och med smör på. Vart var vår superduper-dubbel-toast-med-ost-o-skinka??!!! Ni vet känslan när man bara längtar så efter något. Och så blir det något helt annat. Som den gången när Pimpsten var barn och hennes pappa frågade om hon ville ha Hönökaka…. –ja, det ville hon. Och så kommer han tillbaka från köket med någon jäkla macka. Hon själv hade ju trott att hon skulle få kaka. Hönö-KAKA!!! Det hörs ju på namnet (det måste ha varit traumatiskt, händelsen är ännu ihågkommen 45 år senare).

Vi stirrade på våra rostade simpla brödbitar på fatet. Skulle vi försöka förklara på nytt, att det blivit fel. Men vi var nog rätt förvissade om att felet var delat. Tjejen fattade inte vad vi sa (ja hon pratar ingen engelska) och vi kunde ju uppenbarligen inte förklara oss tillräckligt bra (ja vi pratar ju ingen portugisiska). Och det är ju det här som är charmen med att vara utomlands. Att det inte alltid blir som man tänkt. Att det blir fel, tokigt och knasigt.

Vi smakade lite misstänksamt på toasten. Och det var ju faktiskt gott. Mycket enkelt. Men gott.

Vi njöt av kaffe och toast men kände efter våra tre bitar var att det skramlade tomt i magen fortfarande. Pimpsten gick in och betalade för kalaset men såg till att få med sig något sött och onyttigt ut, en portugisisk bakelse. (Tja dan var ju fördärvad, sa vi inte det..?!). Samtidigt bad hon om att få betala. Och det kostade inte 25 euro (woop woop) utan humana 3,60 euro. Helt klart överkomligt. När vi smaskade som bäst på vår bakelse i solen så  kom vår vän engelsmannen (som inte är engelsman) förbi och slog sig ner. Det var dags för hans dagliga öl och macka. Och HAN lyckades minsann beställa och få det han ville. Men så bor han ju sedan fem år i Portugal, vilket säkert förklarar saken.

Efter trevligt snack en stund så for vi tillbaka till varvet med halvmätta magar och spackel i bagaget. Det bar nerför backarna. Därefter en skarp kurva åt vänster och slutligen en raksträcka. På raksträckan så trampar vi alltid så mycket vi orkar. Vi spurtar! Och då  (denna gång) så ser vi ett enormt leende skina upp i andra änden av vägen, 50 meter framför oss. Det är en av de glada killarna som arbetar på varvet. Han hälsar alltid så glatt på oss. På varvet, på stan, i affären..ja överallt där vi springer på varandra så ropar han hej. Och nu när vi trampade allt vad vi orkade så stannade han upp. Och skrattade. Slog sina båda stora händer över sina knän om och om igen. Som om han hejjade fram oss. Hans leende stod från öra till öra. Och när vi passerade honom så höll han upp sin stora hand i luften för en high five.

Först kom Kapten Betong… ”KLATCH” i handen.

Sen kom Styrman Pimpsten… ”PANG” i handen.

Två fullträffar på en high five. Och bakom oss ekade varvskillens skratt. Vilken glad lirare! Och dagen var nog inte fördärvad trots allt. Allt som behövdes var tydligen en…HIGH FIVE!

Skepp o Hoj!

Det finns väl egentligen inget nytt att rapportera från varvet här i Amora. Våra soliga och varma dagar fortsätter. Vi spacklar på och har nu gjort ena sidan av skrovet. Vår norske vän med hund är åter på plats och vi har hunnit med en välkomst-grillfest därav.

Vårt backslag har nog ännu inte nått Södertälje, utan det rullar på vägarna. Dock vet vi vad ett nytt (likadant) backslag skulle kosta om inte vårt backslag är reparerbart. Och då landar summan på sådan hög nivå att det inte försvarsbart. För vi pratar pengar i härat för vad vi skulle få en hel ny motor inklusive backslag för. För skulle vi bara köpa nytt backslag så kan man väl ge sig fasen på att när man sladdar runt hörnet vid Italiens stövelklack eller nånstans så går själva motorn sönder. Och när man byter den, så passar inte vårt backslag, då modellen inte tillverkas längre. Så det blir med största sannolikhet inget nytt backslag till vår gamla motor.

Men vi är ju inte där än i våra beslut. Först ska vi se vad Transauto säger om att laga. Och så har vi ju lite summor att gå på och jämföra med. Vi tar vår fördyrade omkostnad med ro. Vad annat kan vi göra?

Således saknar vi därför också helt en plan för när vi kan segla vidare. Backslaget är den springande frågan för oss. Men vi försöker tänka såhär. Att tur att vårt backslag ändå gick att köra med och använda ända fram till ett lämpligt varv. Vilken tur att detta varv låg i varma och sköna Lissabon. Och att det är ett billigt varv, där vi får samtidigt har tillåtelsen att bo och arbeta själva på vår båt (vilket inte alltid är fallet). Läget hade kunnat vara betydligt mer illa. Och vi saknar faktiskt inget (annat än ett fungerande backslag). Och under tiden vi väntar på passar vi på att göra stora och små förbättringar på Wilma. Och vi tänker lite inovativt kring en del lösningar, vilket ni kommer att få bli varse om. Men mer om det senare. För idag väntar ännu en dag med spackling på schemat.

Men vi kan samtidigt passa på att bjuda på lite tecknad humor. Det finns en duktig tjej, the cruising cartoonist, som heter Sarah Steenland. Med hennes illustrationer så fångar hon på ett humoristiskt sätt livet som långseglare. Gå gärna in på hennes hemsida och kika mer; http://www.sarahsteenland.com

 

 

 

Skepp o Hoj!