(…fick vi erfara…från fel sida dessutom…)

Vi hade under dagen ägnat oss åt kontorsarbete. Det börjar närma sig deklarationsdags och idag kan vi väl säga att livet är betydligt enklare när man inte äger så mycket längre. Inget aktiebolag som ska redovisas och inga bilagor som ska skakas fram. Inga snåriga regelverk som det var när vi höll på med renovering och verksamhet på den stora båten. Inga husköp eller lägenhetsförsäljningar detta år. Förra året hade vi att jaga rätt på bilagor hos revisorn då det ju alltid släpar några år när man lägger ner sin verksamhet. Men i år, just ingenting…förutom ack så lite, ack så lite. För Styrman Pimpsten så var saken superenkelt…null…nada…ingenting. En budgettavla hos Lyxfällan skulle se oerhört illa ut med röda siffror, bara utgifter. Ja och så ser det ju ut när man försöker leva på vind, solsken och kärlek. Mentalt måste man vara stark när man ser sitt kapital stadigt rinna ut som ur toalettkranen på Stadshotellet i Kramfors. Även egenskapen av att vara snål är viktig. Ja så får vi se vart det hela bär, hur länge vi kan hålla på med detta oansvariga kringflackande dagdrivarliv. Vi tyckte när vi fattade beslutet att kasta oss loss på en längre resa, att det var viktigare att köpa tid än nya saker. Vi var trötta och stressade. Vi stod i flera slags vägskäl i livet. Vad gör vi???

 I slutändan var inte svaret så svårt. Vi har bara ett liv och fick vi nu möjligheten att köpa oss fritid…FRI TID…så lockade det mer än någonting annat. Något annat alternativ fanns egentligen inte, inte då. Styrman Pimpsten hade frågat sin läkare som ville skriva ut medicin.

 -Vad tror du om att jag sticker ut och seglar, gör seglingen på sikt precis detsamma som medicinen skulle göra? Kan man segla sig frisk?

 Vår läkare som är en mycket klok man och den bästa läkaren man kan ha. Ja se bara, även han gillar att segla. Och han svarade Pimpsten;

 -Har ni möjlighet, så absolut.

Ja och så skrattade vi och han berättade att hans arbete att göra folk friska skulle underlättas om han fick skriva ut ”segling” på recept. Men det går ju tyvärr inte.

 Och vi kan ingenting annat göra än att hålla med, för vi har nog facit i hand. Med vad som händer när man sätter sig med oceaner av tid och blickar ut mot horisonten allt medan segelbåten klyver havet och delfinerna skuttar runt båten. Ingen Quick-fix som kemiska preparat som läkemedelsbranschen spottar ut. Nä detta är något helt annat. Vi upplever en rad fördelar där den kanske mest oväntade är att vi känner att vi blivit yngre. Både kroppsligt och mentalt.

 Ja och nu när vi då satt med vårt kontorsarbete så knöt det sig lite i magen, av alla minnen från det trassliga moderna livet där vi hade sjukt många bollar i luften. Vi vill inte tillbaka dit. Detta är gott nog.

Med pappren i ordning så tog Styrman Pimpsten till saxen och klippte barret på Kapten. Och just nyfriserad och rakad så damp det ner ett SMS i mobilen.

 -Vi går in i hamn nu…

 Det var vår vän Kocken på Oljetankern. De har legat utanför Gibraltar och väntat på grönt ljus för att ta sig in för att lossa och lasta. Vi hade något dygn innan lämnat våra namn och personnummer för att vi skulle finnas med på deras besättningslista, eller hur man nu ska kalla det. Detta för att vi skulle kunna få access att passera och göra ett besök ombord.

 Nu var det söndagskväll och oljetankern skulle inte ligga i hamn så många timmar. Det var nu vi hade chansen. Vi tittade på varandra och vi bestämde oss att kasta oss upp på en buss som skulle ta oss över till Algeciras.

 Vi drog på oss jackorna och la passen i fickan. Och så knatade vi över flygplatsen och över till busstationen på den spanska sidan. Och tur hade vi, för där stod bussen. Bussen lämnade stationen bara någon minut efter vi kommit ombord, så turen stod på vår sida. Och dryga halvtimmen senare klev vi av. Vi greppade en taxi efteråt som tog oss med ut till det stora hamnområdet. Ja det är kilometer-stort. Vår taxichaufför var en jäklans hyvens man och han körde oss ända fram till passergrindarna. En vakt mötte oss.

 Vi visade passen och förklarade att vi hade en inbjudan till oljetankern Excello. Vakten förklarade att vi inte stod med på någon lista. Så tyvärr så kunde vi inte bli insläppta. Så vi ringde upp till fartyget. Och de skulle ta saken med deras agent, den person som löser allt praktiskt för fartygen när de ligger i hamn.

Det visade sig att något hade gått fel, sannolikt så hade agenten i första läget inte fått med våra personuppgifter när han anmälde fartygets ankomst. Och detta var inget som gick att fixa nu.

 Så där stod vi och skakade galler. På fel sida så att säga. Vi såg fartygets vackra siluett i kvällsmörkret. Upplyst med vattnet glittrande runtom. Vi hade så gärna velat komma ombord på ett studiebesök. Och besättningen hade väldigt gärna velat ha besök av några trevliga landsmän och vänner. Nu var vi faktiskt inte helt tagna på sängen över scenariot. Vi hade blivit förvarnade om att det kan vara bekymmer att komma in även om man har tillstånd. Så vi skrattade gott.

 Vi väntar och väntar för att se om agenten kan lösa bekymret…men det går tyvärr inte…men det hela var rätt spännande ändå, vem har ens varit framme vid grindarna ute vid fartygen så säg?!

Så vi tog oss in till centrum igen. Vi gjorde sällskap av fartygets maskinist som skulle ta sig en promenad i stan. En trevlig och lättsam kille. Han berättade att fartygets kock, vår vän, var en mycket bra kock. Han lagar mat på riktigt, så att säga. Och medan maskinisten gav sin kock fem stjärnor av fem möjliga så berättade han att kocken hade serverat oxfilé med pepparsås tidigare under kvällen. GAAAH! Så gott det lät. Ja inte var vi förvånade, för även om vi inte smakat vår väns mat, så har vi förstått att han älskar sitt jobb och att han är uppskattad. Ett fartyg utan bra kock är som en segelbåt utan mast. Det är inte den killen man skickar ut på plankan först…

 Vi gjorde vår utflykt ändå till en positiv händelse. Vi letade upp något nordafrikanskt hak. En lokal full med tjattrande män. Där de drack te och skrapade med stolarna i stengolvet och försökte överrösta varandra. Myllrigt. Halvskitigt. Men intressant med dess speciella puls. Det satt en glad flicka i ena hörnet (läs: glädjeflicka) men i övrigt i total avsaknad av kvinnor (förutom Pimpsten då). Det tog sig in en fattig man, till synes en uteliggare, och han gick runt bland borden och åt av resterna som stod på tallrikarna. Han drack ur halvdruckna tekoppar. Och ingen i personalen verkade ha ont av detta. Folk beställde böngryta som de åt med bröd. Eller couscous. Arabiska och franska.

Själva beställde vi in ett säkert kort. Kebab. Och till det fick vi lite pommes frites. Kebaben var god, men de kryddar lite annorlunda mot vad vi är vana vid. Vi åt och betraktade och förundrades. Innan vi gick till busstationen så betalade vi. Dricka, två kebab med pommes och två koppar kaffe kostade 12 euro. Schysst pris. Men toaletterna gav vi inga hög poäng för. Så skitigt och folk har vad det verkar bacillskräck för de verkar försöka stå på toalettringen och pissa för det var papper och piss över hela toaletten. Ja så olika våra kulturer kan vara. Och vi passade på att anamma lite av denna, då vi ju har som plan att snart kasta loss för att segla till Marocko.

Vi tog sista bussen tillbaka till La Linea och strax före midnatt så klev vi ombord på Wilma. Ett roligt kvällsäventyr som vi absolut inte ville vara utan även om vi inte lyckades ta oss ombord på fartyget och träffa vår vän och hans kollegor.

Men vem vet, vi kanske får nya chanser i framtiden att besöka fartyget. Och de tänker vi i så fall greppa. Även om vi riskerar få skaka galler igen. Vad gör man inte för att få stilla sin nyfikenhet.

Skepp o Hoj!

(…vi jagar lokala storheter och njuter av dieseldofter ombord…)

För att vara Kapten och Styrman Pimpsten så var vi väldigt tidigt uppe på fötter på lördagen. Redan klockan tio så var våra kroppar lodräta efter någons timmes digitalt Yatzy-spel i bingen. Vi ville hinna med lite göromål då nytt blås-oväder var utlovat till eftermiddagen. Någon mer blåsig plats på jorden har då inte vi upplevt tidigare i våra liv. Tänk er en plats på jorden där vinden ständigt sliter i ens kläder och hår och får ditt hem att gunga oförtrutet. Inte undra på att de inte vill ha hit några postpaket. Paketen skulle sannolikt fara ur så fort de öppnade bakluckan på postbilen. Svisch! Där flög Mrs Robinsons paket…(man får vara glad att man inte har löständer, hade inte vågat öppna mun då).

Äntligen håller det ryska högtrycket på att försvagas. Och ni därhemma kommer då få regn och blåst som ni ju är vana vid (och inte som nu, fina dagar med sol och hög, klar och kall luft). Lågtrycken kommer återigen att finna sin brukliga bana, där lågtrycken tar sig upp över brittiska öarna och vidare norrut med regn i sitt släptåg… Synd för er. Men bra för oss, för då kommer solen till oss… Nästa vecka har de lovat 23 grader och strålande solsken här! Utan storm! Förhoppningsvis får vi fortsatt soligt och varmt, vilket ju Medelhavet är mest känt för.

Men först ska det blåsas. Och därför var vi tidigt uppe och skuttade. Vi tog oss ut på stan, till en av stadens specialbutiker. Vi hade att inhandla en present till en av våra bloggföljare. En personlig sak som sannolikt ingen av er andra skulle bli speciellt glad över att få (i vart fall inte lika glad). Vi kan ju här inte avslöja alltför mycket, då blir det ju ingen överraskning. Sen vet vi ju inte ens om tinget kommer fram, då det ska skickas med posten…

 Efter köpet gick vi på autografjakt. Jo det är sant…vi fick en fläng idé (Kaptens idé faktiskt). Vi ville leta upp stadens kanske viktigaste person i fråga. En person med given koppling till det nyinköpta. (Mystiken tätnar så säg…)

Gibraltar är ju inte så stort till sin yta. Så vi började helt förutsättningslöst fråga människor som såg lokalbefolkade ut. Och sanna våra ord. Efter en timmes springandes till höger och vänster och hit och dit. Så kom vi till slut in i en byggnad. Och där på en stol så satt vårt autograf-offer.

 Styrman Pimpsten tog mod till sig.

 -Hi excuse me, this…BEEP…is for…BEEP…and I wonder if it´s possible to have your autografh on it?

 Mannen var snabbt upp på fötter och han log från öra till öra. Han berättade och visade bilder på sin mobil från händelser kopplade till det inköpta tinget. Och vi fick hans autograf. Och en trevlig handskakning. Han skickade med oss en hälsning till mottagaren av autografen, vår hemlige bloggföljare. Han erbjöd oss att komma tillbaka senare på kvällen då vi skulle få chansen att träffa fler intressanta personer. Men vi hade ju den annalkande stormen att tänka på. Vi tackade så mycket.

På vägen hem passerade vi Marcus, italienaren utan italienskt blod. Vi visade upp vårt inköp och autografen och han skrattade hjärtligt. Han älskar skandinaver (och han lyssnar hela tiden på ABBA). Men han tycker nog att detta nordiska folk är lite konstigt och lustigt. Med full rätt.

Ombord på Wilma igen så visste vi ju inte riktigt vad vi skulle hitta på. Det hade börjat blåsa upp och vi hade vinschat ut Wilma maximalt, för att hon inte skulle kunna dundra in i kajen. Vi var fångar ombord. Vindbyar på 30 meter per sekund var utlovat. Och klockan var bara eftermiddag.

Så vi gjorde något annat knasigt. Något som sannolikt ingen annan skulle komma på en lördag eftermiddag och kväll. Vi öppnade dieseltanken och spanade ner i den kvarvarande dieseln genom manluckan. Vi har inte gjort rent dieseltanken på 2,5 år och nu innan vi ska tanka ny diesel här i Gibraltar så ville vi se om det låg alger eller skräp i tanken. Inga alger tack och lov, men lite skräp låg i botten som på sikt skulle kunna hota att sätta sig i något filter och orsaka dieselstopp. Sannolikt ingen fara alls, men Kaptens bakgrund som flygtekniker gör att han hela tiden arbetar förebyggande. Man gör ju så med flygplanen, annars skulle de dimpa ner titt som tätt.

Ja så vi letade fram en 12-voltspump ur våra gömmor och började tömma tanken för att kunna torka ur och göra tanken ren från skräp. Dunk på dunk blev fylld allt medan Wilma gungade allt häftigare i den tilltagande vinden. När dunkarna var fulla så fanns det ännu diesel kvar. Klockan visade hög tid för fredagsmys (det var lördag) och vi stod fortfarande med näsorna i dieseldoft. Så vi städade undan med målet att gå och handla ett par nya dieseldunkar nästkommande dag. Dessa kommer glatt till användning mer än en gång, då vi kan fylla dem på nytt när vi tankar innan avfärd. Jo ska vi nu säga något gott om Gibraltar så är det ju priset på diesel. Den kostar 49 pence per liter, cirka 5 kronor litern. På en del sjömackar i Sverige så kan de ta hutlösa 16 kronor per liter. Vi kommer således tanka oss knökfulla innan vi lämnar denna postlösa vindpinade plats.

Det blev till slut en lördagkväll hos oss med. Smolanedi och vi fick hålla i vinglasen för de ville kantra i blåsten. Men detta oväder var ändå ingenting mot när vi hade sonen på besök. Då la sig Wilma på sidan i vindstötarna (och det gör man inte lätt med henne).

 När vi ätit så kröp vi ner i sängarna. När det blåser sådär så är ryggläget att föredra. Vi låg i bingen och spelade Yatzy på Ipaden. Wilma brottades i vinden och vågorna och till slut så somnade vi i vår torktumlare…

Skepp o Hoj!

(…så kan du göra något annat kul med din tid och dina pengar…som att SEGLA UT tillexempel…)

När Kapten vaknade på måndagsmorgonen så fann han ingen Styrman Pimpsten. Hon hade förlöpt sovrummet (generöst att kalla det rum). Men hon fanns ombord dock, där hon stod med näsan i garderoben och slet ut alla kläderna.

 -Vad gör du, ska du flytta? Undrade nyvaken Kapten lite roat och oroat.

 -Nej, jag rensar och kastar! Vi har för mycket saker ombord…

Ja och hur kan man nu tycka att man äger för mycket när man lever på 10×4 meter. Men så är det. Vi har rensat och gjort oss av med saker i flera år nu och vi har sedan lång tid tillbaka ändrat vårt konsumtionsmönster till ett mer icke sådant. Nu ville Styrman Pimpsten minska känslan av klåda och oreda, som sakerna orsakar. Framför allt så behövs det på liten yta plockas om ideligen så man får ordning på det lilla man äger. Varje gång vi sökt efter något och börjat riva i stuvfack så slutar det med att volymen ökat efteråt, utan att göra tingen fler till antal…och det finns samtidigt behov av att göra sig av med saker. Nu var det kläderna som inte längre gick fria, utan de såg sin existens hotad av ivrig besättningsmedlem. Av Styrman.

 Kläder. Tre högar.

 Hög 1. Spara och ”ha framme” och använda frekvent.

 Hög 2. Spara men stuva undan (fel säsong, kläder som det inte är fel på men som sällan används nu för det finns favoriter som väljs före)

 Hög 3. Kasta, ge bort eller göra trasor av.

Det är ju så att de flesta av oss äger alldeles för mycket prylar. Många människor tror nog att de har ett sunt konsumtionsmönster. Men synar man i sömmarna så stämmer det inte alltid…Det är inte sällan först när man blir en tvättäkta minimalist och enkel-levare som man först förstår…och man kan frisätta tid och pengar av smått fantastiska mått genom att sluta konsumera onödigt. Prylar kostar energi där de kräver sin plats och omvårdnad. Även om de ligger undanstuvade så du inte dagligen ser dem.

Vi känner en familj där mannen i familjen inte klarar av att kasta något. Så nu när de börjar närma sig pensionsåldern så sitter de i ett stort hus utan barn. Med garage, källare och vind fulla med prylar. Och detta har inte räckt så utanför bostaden så har de hyrt ett par förråd till. Stackars barn att behöva rensa efter sina föräldrar en vacker dag…

Nu är de flesta av oss inte alls så extrema. Men många människor lägger trots allt en hel del tid på att gå i affärer eller att stirra in i datorn på span efter saker. Alla brukar ha sina personliga svagheter…kläder, heminredning, teknikprylar, loppis (jo vi känner en som inte kan sluta handla på loppis)…Blocket… Och varje gång man inhandlar något nytt så har man fantastiska argument till varför man just måste köpa tinget. För att på så sätt legitimera sitt beteende. Man byter ut mobiler, ipads och datorer med jämna mellanrum…man köper ett nytt klädesplagg fast man redan bara använder 20 procent av det man har i garderoben…och kanske man faller för att beställa hem en oliv-urkärnare (en innepryl just nu) för en sådan måste man ju bara ha! (Exempel från vårt liv; Våra mobiler har vi haft i snart fem år nu, har lagat dem ett par gånger…datorerna likaså där den ena är nästan tio år gammal…snart en fossilpark av elektronik men allt fungerar fint).

 Vi är inte alls emot konsumtion när den verkligen är motiverad, vi handlar också emellanåt men vi överväger alltid mycket noga innan vi faller för impulsen. De flesta gångerna slutar det i ett ickeköp. Vi har alltid som mål att det ska sluta i ett ickeköp. Får vi ett infall så brukar vi vänta till anfallet lägger sig. Därför handlar vi sällan något vi ser vid tillfället, utan vi går hem och sover på saken och diskuterar.

 Ja så nu stod då Styrman Pimpsten och slet i sina kläder. Hennes tanke var att det blir lättare att se vad man har för kläder om man inte har för många. Behöver man ens så många plagg…? Svaret är givetvis nej. Du har dina favoriter och du går runt på dessa få… Har man bra basplagg så man kan kombinera lätt så kan man klara sig med lite. Som exempel kan nämnas att Styrman Pimpsten i skoväg äger ett par gummistövlar, ett par gympadojor, ett par eccoskor, ett par tygskor och ett par finskor. Punkt. Mer än tillräckligt. (Styrman Pimpstens favoritplagg är för övrigt fådda kläder från vännen Yvonne…hon har bra smak och rätt storlek).

När jobbet med att rensa ut var gjort så blev det luftigt och fint. Av de plagg som skulle kastas så gick kanske hälften till att bli trasor åt Kapten, som han kan torka olja och annat med när han mekar. Högen som innehöll ”spara men inte ha framme” stuvades undan. Och där plockas ett plagg ur när något ur garderoben behövs kastas…istället för att gå till affären och köpa nytt.

 Det är en fröjd att känna att kläder, jackor och skor inte är fler i antal än att allt ryms i två normalstora resväskor…

 Inspirationen satt kvar efter klädrensningen, så det blev ett röj även bland andra saker. När Pimpsten var färdig och klar och vi hade en kaffepaus ombord så frågade Kapten;

-Vad an denna städiver just idag…? Är det något som har hänt???

Styrman Pimpsten skrattade och berättade. Nja, det är inte så konstigt…”jag började morgonen med att slå upp datorn och så började jag läsa på några bloggar om minimalism, sparsamhet och downshifting. Och då kunde jag inte ligga kvar i sängen utan var tvungen att börja röja…inspirationen grep tag i mig”.

-Ha ha ha…jag visste det! (Jo Kapten känner sin andra hälft.)

Vi kan inget annat göra än lovorda för hur skönt det är att prylbanta. Så vårt tips är att istället för att besöka ett shoppingcentra under helgen, så slit ut en garderob eller låda och se vad som finns där. Och börja rensa. Och för guds skull, släng gammalt arvegods…eller ge bort. Eller sälj och få in en liten hacka. Man kan inte spara allt av nostalgiska skäl. Man kan spara ett par ting, men resten. Låt det gå vidare. Och när rensningen är gjord så mår man så fantastiskt bra. Har man svårt att komma igång och motivera sig så kan vi rekommendera några bra bloggar. Framför allt Minimalisterna, länk kommer HÄR. De som skriver är ett par som hållit på att rensa i fem år nu. De är inga konstiga bohemer utan helt vanliga moderna människor i stan. De har bland annat skrivit en bok som heter Prylbanta (men det går utmärkt att bara läsa bloggen). Boken finns sannolikt att finna på biblioteket. Låt den bli din katalysator!

Tänk att…om du äger färre saker så behöver du inte jobba lika mycket! Både inköp och omvårdnad om saker kostar. (Många skulle säkerligen trivas med att bo mindre). Tid brukar vara det folk önskar sig mest…och pengar. Så förkasta aldrig en rejäl utrensning. Och var lugn, du behöver inte spara saker för ett eventuellt tredje världskrig. Behöver vi fly så är det sannolikt lättare att göra det om du inte äger så många ting. Gör dig FRI!

Då kan man kanske göra som vi…segla ut!

 Man måste inte alltid köpa nytt fast man kanske tror det…våra skylights läckte vatten en aning när det spöregnade…Kapten hade att välja på att köpa nytt eller laga…

 

 Nu kan Kapten dra bort tejpen och låta sikat torka. Sen ska luckan monteras tillbaka. Material hade vi ombord och kostade oss just inget nämvärt…medan nya skylights är svindyra…det var ju bara gummit som hade torkat av väder och vind…

 

Skepp o Hoj!

Vi slog upp våra ögonlock på lördagsmorgonen, slog en kik på klockan och insåg att det var hög tid. Vi visste att vår vän på nytt skulle passera Gibraltar Sund med sitt fartyg. Ja nu är det ju inte hans fartyg personligen oss veterligen, utan det är hans arbetsplats där han dansar runt bland karotter och kastruller. Ja någon ska ju hålla manskapet på gott humör och med nya krafter. Och det är vår väns uppgift. Styrman Pimpsten har en svag dröm för hans jobb. Det är knappast någon dans på rosor när mat ska fram i alla väder…men någonstans lockar detta…ja hur som helst…

Då vi hade missat tidpunkten att vinka till vår vän ute vid Europa Point när de passerade förra gången, så hade vi en ny chans denna lördag. Men ack så tidigt…de skulle passera redan vid tio tiden på morgonen. Och vi tröttmössor ombord på Wilma gör ju helst ingenting av värde och ansträngning före klockan elva om vi själva får välja (såsom de förspillda och övermogna ungdomarna vi är).

 Men så slog det oss…att vi kan anropa dem över VHF:n. Räckvidden borde vara tillräcklig bara vi väntade in dem så de låg mitt för bukten. Ja det blev att sätta på en kopp te och invänta…och när vi tyckte det var dags så slog vi på radion och rattade in kanal 16.

 -Oiltanker Excello, Excello, Excello….sailingvessel Wilma calling…

 SPRAK SPRAK SPRAK

 -Was somebody calling Excello? OVER

 -Yes, Sailingvessel Wilma was calling Excello. Channel 06. OVER

 -Channel 06….

SPRAK SPRAK SPRAK (vi båda rattar in kanal 06 då man inte bör störa kanal 16 som är den allmänna uppropningskanalen samt kanal för nödanrop.

 -This is Excello on channel 06…

 -Goodmorning. Sailingvessel Wilma here. Do you speak Swedish? OVER

 -Ja det gör jag…OVER

 -Ja vi skulle vilja hälsa härifrån segelbåten Wilma…OVER

 -Ahhh…jag tror du vill prata med Kent, vänta så hämtar jag honom…

 -Ja tusen tack, vore tacksamt om det var möjligt, jag väntar på kanal 06…

SPRAK SPRAK SPRAK (en viss väntan…)

-MEN HEEEEJ! Svarade strax en glad Kent från ett fartyg mitt ute i Gibraltar Sund. Och vi själva studsade av glädje för den etablerade kontakten. Det kändes minst lika stort som det gjorde för E.T. när han ringde hem.

Ja detta samtal gjorde verkligen vår morgon. Vi hann utbyta några meningar och vi fick reda på lite planer för fartygets kommande rutt. Det kan tänkas att vi kommer att få ännu en chans att se och höras inom den närmaste tiden. De hoppas kunna lossa och lasta i nästkommande hamn hyggligt snart. Men där är en viss väntan och kö i hamnen på grund av dåligt väder ute på Atlanten fick vi veta. Men då vi samtidigt väntar på vår kättingleverans som ser ut att dröja, så kanske vi är kvar här när de passerar nästa gång. Så möjligheten finns att vi återigen kan få kontakt. Det lär visa sig…

Ja humöret var på topp efter vårt samtal och vi brassade en härlig frukost som vi sköljde ner ännu med en balja te. Inte tog det lång tid förrän någon ropade utanför;

 -KNOCK KNOCK KNOCK!... (ja personen i fråga knackade inte på skrovet utan härmade bara ljudet av en knackning)

 Det var vår vän Marcus som stod på kajen. Han viftade glatt med sina armar och ropade;

 -I got something for you…

 Vi hjälpte honom ombord (jo vi behöver dra in Wilma mot kajen så Marcus benlängd räckte till för ett jättekliv. Ja och så var han ombord och vi bjöd ner honom.

Nu har vi sannolikt inte berättat för er att vår vän Marcus är något av en vägkorsning. En Italienare utan italienskt blod. Genetiskt är han en tysk-engelsk korsning. Men han har även bott i Frankrike…(ja och i England…men mest i Italien…) Han är vad vi brukar skämta om blandrashundar, en vägkorsning. Där stamtavlan blir allt annat än ren efter att man sprungit på andra hundar (men i det här fallet människor) ute på vägarna. Vår vän pratar därför fyra språk helt flytande på modersmålsnivå…italienska, franska, engelska och tyska… (Avundsjuka…? Inte alls…hm..hm…Pimpsten fick inte ens småländska med sig i modersmjölken fast möjligheten fanns..). Marcus, vår vän Vägkorsningen, har berättat att han är mest italiensk trots avsaknad av sådant blod…och således besitter en italiensk känsla för mat och dryck. Och när vi var över på hans båt för någon vecka sedan så blev vi bjudna på kaffe av bästa kvalitet. När vi berättade att vi kör snabbkaffe ombord på Wilma så såg han svimfärdig ut…Instant Coffee??? You are kidding…?!!! Not drinkable…

Ja och nu stod han här ombord på Wilma. Han kliver fram till Styrman Pimpsten och säger.

 -Close your eyes!!!

 Pimpsten stänger sina ögon..

 -Give me your hands!!!

 Pimpsten sträcker fram sina händer och känner ett paket läggas där.

 -Open your eyes…

Ja Pimpsten tittar upp och ser en kartong med bilden av en espressokokare  på framsidan. Samt ett paket espressokaffe av bättre sort. (Tror det heter Mokabryggare på svenska).

 -WOW! Utbrister Pimpsten. Superglad och alldeles rörd över gesten och generositeten.

 -It´s not much, svarade vår vän. Men för oss så var det en oväntad gåva, en väldigt fin sådan även om Vägkorsningen viftade bort det hela med att prylen fanns i matbutiken till ingen peng.

Vår vän menade att det vore nästintill en skam att närma sig Italien med snabbkaffe i lasten… Och för vår del så hade det känts svårt att bjuda ombord vår vän på kaffe, när vi vet att han inte dricker vårt skitkaffe what so ever… Men inte nu längre…nu kan vi med stolthet fortsätta segla mot Italien och vi kan i hamnen här (o senare) bjuda vår vän och andra på kaffe utan att längre skämmas.

Så vi satte på det nya kaffet (Lät också SPRAK SPRAK SPRAK) och vi fick en trevlig stund ombord. Han imponerades av Wilma och han glädjetjöt som en liten pojke. Han fick känslan av Chitty Chitty Bang Bang sa han. (Chitty chitty bang bang är en film från 60-talet som handlar om en bil som kan flyga och som har roliga tutor och spakar och annat…en kultfilm för små pojkar). Han pekade på Wilmas gulliga mini-dieseltank till spisen. -Vad är det här??? Sen pekade han på vår vajeranordning till styrningen. -Vad är det här? Han tog tag i ratten som vi har i byssan och låtsaskörde ett par sekunder…vår vän hade plötsligt blivit ett barn… Vi själva har då aldrig tänkt Wilma som en leksaksbåt…men visst, hon är konstruerad väldigt enkelt och mekaniskt…

Så det blev en lördag av bästa sort. Ända tills dess att Kapten tog fram symaskinen och började sy. Men det är en annan historia…

Skepp o Hoj!

 

Total glädje…över att äntligen ha funnit färsk dill…(en väldigt svensk krydda som inte alltid står att finna i södra Europa…)

 

Gibraltar, Gibraltar

Vi har paket som är på rymmen…dels så väntar vi på vår ankarkätting från England. Och så väntar vi paket från en bagare minsann…en sonhustru är en hejare på att förse människor med kanske Sveriges godaste semlor (ja det är inte vi som hittat på utan bageriet får massmedial uppmärksamhet för sina goda semlorna…folk köar!). Nu är det ju lite knepigt att skicka ett par färdigmonterade semlor med grädde ner till Gibraltar. Så sonhustrun hade ordnat en påse med bullar och ytterligare en påse med mandelmassa…så vi själva skulle kunna vispa grädde och därmed få oss en semla (vi har inte ätit semlor på två år och detta är Kaptens favoritbakelse…). Detta borde ju fungera med dagens postgång (och inte som förr då brevet till kungen framfördes till häst). I julas fick vi ju en påse lussebullar från Styrman Pimpstens syster ner till Portugal, och det gick bra. De var fullt ätbara vid ankomst (skitgoda faktiskt) och hon skickade dem djupfrysta för att vinna hållbarhetstid.

 Men denna gång verkar inte turen stå på vår sida. Dagarna går. Och inga paket. Vår ankarkätting kan vi spåra och följa via en länk. Och vår sändning står nu i London och trampar luft…det kommer ingenstans. Vi har ringt och frågat och tjatat. Tydligen så blev ankarkättingen ställd åt sidan för att tullen undrade över dess innehåll. På följesedeln har avsändande företag beskrivit innehållet och uppgett ”kalibrerad kätting”. Nu anade någon tullare oråd, för att ordet ”kalibrerad” var använt. De ville ha en ytterligare förklaring för innehållet verkade nu betydligt mer avancerat och suspekt när ordet ”kalibrerad” fanns med…kanske misstänkte de att elektronik, sprängmedel eller frätande ämne nu kunde vara inblandat i produkten (ja vad vet vi om deras skenande fantasier).

(En kalibrerad ankarkätting är för övrigt helt enkelt en kätting. Punkt. Med den skillnaden att den är måttsäkrad, att varje länk garanteras vara det mått som den är utlovad. Så den inte ska kunna påverka ankarspelet negativt, kugga över exempelvis…)

Enligt avsändande företag i England så verkar det lättare att skicka kättingar till Asien och Afrika än till deras eget Gibraltar…vår kontakt verkar lite lätt trött på det hela…

 Ja vår pall ställdes åt sidan på Gatwick och en förfrågan gick till avsändaren om dess innehåll. De svarade snällt och snabbt men därefter så har inget hänt. Gaaah! Men men…vi har förlikat oss med att detta kommer att ta sin tid. Avsändande företag har lovat följa upp det på måndag.

Ja och så vårt paket med semmelbullar. Fortfarande har inget paket synts till trots att det nu gått tio dagar. Det ska bli mycket intressant att öppna paketet när det väl dyker upp. Kapten hoppas på att bullarna bara har torkat, så att vi kan äta dem ändå i varm mjölk. Men kanske att de valt att mögla…då får vi istället se bullarna som modern konst och ta en minnesbild. Och sen bara äta mandelmassan (gott det med). Vi tröstade kärleksfull sonhustru med att det är tanken som räknas. Och det är ju sant (fast en semla hade varit jäkligt gott skrockade Kapten i samma andetag…).

 Nu till det ännu roligare (eller sorgliga). Vi stod på kajen med våra vänner Marcus och Jon. Vi berättade om våra paket som inte verkar vilja dyka upp under denna kungens livstid. Marcus berättade då (samtidigt som han himlade med ögonen..jo han gör så, himlar…ser förbaskat roligt ut) att;

 -People here live in a bubble! (Vi har hört honom säga det flera gånger nu…att de lever i en bubbla här).

Han fortsatte förklara läget kring Gibraltarbornas liv och leverne. Han berättade för oss som exempel, att nu på måndag så är det helgdag här i Gibraltar. Inte i England. Inte i Spanien. Men i Gibraltar. Och de ÄLSKAR sina helgdagar (för att de egentligen inte vill arbeta…utan bara sväva runt i sina bubblor fyllda av ytlighet, lyxiga bilar och flotta lägenheter). Marcus fortsatte ”Gibraltar är sannolikt det ställe i världen med flest helgdagar på ett år…” Han såg smått upprörd ut och fortsatte…”de utnämner helgdagar för just inga anledningar alls…som nu på måndag då det är Commonwealth Day”. Marcus fortsatta att himla med ögonen och så räknade han upp några fler exempel. ”Queens Birthday, Late Summer Bank Holiday, Gibraltar National Day…ja ni hör ju, de arbetar inte här bara för att Drottningen fyller år…”

 Vi skrattade gott för vår vän är väldigt underhållande. Och samtidigt så insåg vi ju att några semlor inte lär dyka upp förrän tidigast tisdag om det nu är helgdag på måndag. Då har det gått två veckor sedan de lämnade Sverige.

 Så nu skrattar vi mest åt det hela. Vi som trodde att Portugal var ett ineffektivt land. Fast där ger de inte sken av något annat, å andra sidan. Medan det här på ytan verkar väldigt bra. Mycket här är lyx och flärd. Och enligt vår vän då, utan allt för mycket substans. Ett luftslott. En bubbla.

 Nu är vi ju inte alls insatta i hur det egentligen ter sig i landet Gibraltar, vi har ju mest Marcus utsago att gå på. Men visst baxnar vi över en del saker här. Som exempelvis de lägenheter vi såg vara till salu. Med utsikt över Gibraltarsund såldes dessa till den lilla nätta summan av 70 miljoner svenska kronor (ja det var inga slott…utan bara en nybyggd lägenhet med schysst utsikt).

Gibraltar…vi ligger vid den pirarmen som ryms inom den röda ringen. Om två år så kommer det här att stå lyxlägenheter (i den röda ringen)…så där Wilma ligger så kommer det vara någons vardagsrum…bild hittad HÄR.

Vi får se hur detta slutar…om det kommer några paket. Och medan vi väntar så gör vi annat. Kapten bytte olja på nya motorn häromdagen (rutin efter 50 gångtimmar). Mycket bra, så nu är det gjort. Och Styrman Pimpsten tyckte det var hög tid att ta itu med den botaniska delen av vårt långseglarliv. Nu är frön satta till höger och vänster. Vår vän Stellan gav oss en avskedsblomma när vi lämnade Halmstad för snart två år sedan. Vi fick en petunia. Och nu har frön sparats från varje blomningssäsong. Det lustiga var att blommorna bytte färg från år ett till år två. Så nu ska det experimenteras och se vad det blir för färger år tre.

 Det prunkar i krukorna…

 

 Ett knipsat (stulet) pelargonblad från en park i Amora har vuxit sig stor…vi hoppas på blomning så vi får veta vilken färg blommorna bär…

 

Därtill så har vi satt tomatfrön av en sort som heter Vimla…fast vi säger ju då Wilma. Dessa fick vi av vännen Susanne för ett år sedan. Ja och så lite dill och persilja är satt också. Lagom till dillfröna var satta så sprang vi på en dillruska i mataffären. Styrman Pimpsten höll på att dö krydd-döden…som hon längtat efter färsk dill. De såldes i STOOORA buntar till priset av 17 kronor. Gaaah! Människor vet inte alltid vad äkta lycka är…det är definitivt inte en flott lägenhet i Gibraltarsund för gigantiska pengar…utan lyckan sitter i en liten dillkvist…i blommor och frön från vänner…

…ja till och med i mögliga bullar bakade av kärlek! (fast har vi tur så är de bara torra när OM de dyker upp). 

Skepp o Hoj!

(…och om Kaptens dilemma av att ständigt vara ”the good guy”, killen som hjälper andra…)

Nu är vi åter ensamma ombord. Älskad son försvann lika hastigt som han hade dykt upp. Men vi har haft en fantastisk vecka ihop (…en blöt historia, syftar inte på alkohol här, utan regnet!) Sonen hann glädjande nog få en hel timmes sol på sig (fina vädret kom samma dag som han reste hem). Nu är han till sin personlighet en som finner sig i det mesta, så det här med att vi enkom bjöd på blåst och regn verkar inte ha bekommit honom. I gengäld har han fått promenera timmavis i dyngsura kläder, han har sovit i en torktumlare (bildligt) och tvingats spela Yatzy om och om igen med oss gamlingar. Många skulle nog se detta som en bestraffning…men inte han. Tack sonen för att vi fick rå om dig…kom gärna och hälsa på igen…(men räkna med stryk i Yatzy). Puss puss

Det hade inte gått mer än någon timme efter sonen vinkats av, så dök vår kompis Marcus upp. Han var just hemkommen från England. Där hela landet varit lamslaget på grund av lite snö. Han hade dragit på sig en toppluva och kört ner den halvvägs ner över ansiktet. Det var mest hans nästipp som stack ut. En vinterjacka på också och han hade kört ner händerna djupt i jackfickorna. Han såg enormt frusen ut. (Notera här att vi hade 20 plusgrader ute för stunden). Marcus tittade avundsjukt på vår skorsten. Lite torrt frågade han -Har du värme ombord?  -Japp, kontrade Kapten. Och så berättade Kapten att vi ombord har så varmt att ordet bastu bara är förnamnet. Vi brukar myselda på kvällarna för att få ur fukten ur båten. Men att vi senaste dygnen kört kaminen så gott som nonstop. En natt stapplade Styrman Pimpsten upp och strupen var torr som på en ökenkamel. Alla elementen ombord var goheligt varma och vi hade stängt alla ventiler på grund av regnet. Så värmen hade ingen chans att lämna båten. All blöt tvätt i badrummet hade torkat på rekordtid och vi själva hotade bli russin. Värst var det nog för sonen som sov intill det stora elementet.

 Marcus har ingen värme ombord. Miljön blir då väldigt ruggig och fuktig när det regnar. Nu stod vår vän där och bara himlade med ögonen samtidigt som han blängde avundsjukt på skorstensröret. Vi själva kan gå runt i T-shirt då vi sakta slipper brytas ner och börja frysa, likt vår vän, av all fukt.

 Vi pratade väder och Marcus berättade att här i Gibraltar på vintern, så blir det lätt stormar då vinden rusar i sundet. Medelhavet är alltid varmare än Atlanten och dessutom har de två haven två olika höjdnivåer, som ideligen försöker jämna ut sig (Medelhavet dunstar vilket inte Atlanten gör nämnvärt). Så vädret lokalt här kan bli rätt stökigt och ostadigt om vintern, medan till exempel Algarvekusten och Spanska solkusten (inget av dessa särskilt långt härifrån) har betydligt torrare och solsäkrare klimat.

Vi blir nog inte kvar här längre än nödvändigt, vi vill segla vidare mot sol och värme och framför allt ser vi fram emot mer ankring. Men vi väntar ju som sagt på vår nya ankarkätting som ligger på en pall i England och som väntar på att få lämna…(de ska bara sopa bort de två snöflingorna som lamslagit landet…).

 Sen försvann den frusne Marcus och Kapten fortsatte med sitt arbete att fixa en hoppi-land-planka i fören (för att minska risken för ofrivilligt dopp när vi ska i land). Snart kom nytt folk förbi. Och denna gång var det för att dessa hade läst Kaptens skylt som han satt upp. Den som förkunnar att Kapten är en seglande mekaniker.

Ja det hann inte gå mer än några timmar efter det Kapten satt upp skylten, så började förfrågningar dyka upp…woop woop! Och bakgrunden till att vi numera presenterar oss som ett kringresande sällskap i båt-lagande, är den att Kapten ledsnat lite på ryggdunkar och holländska söta kakor.

 Vi har sedan vi lämnade Sverige träffat andra trevliga seglare med inte sällan trasiga båtar. Och detta har ofta mynnat ut i en förfrågan om Kapten kan laga (vilket Kapten tycker är kul och trevligt, han gillar att hjälpa till). Ibland har han fått förfrågan om låna ut sina verktyg. Jo vi seglar ju som ni säkert vet, runt på en hel verkstad. Och som tack så brukar Kapten som regel få en ryggdunk. Eller som i norra Spanien där han fick ett paket skitäckliga söta holländska kakor som tack. Och detta räcker inte längre för Kapten…hans maskiner slits och han bjuder på kabelskor, rostfria skruvar och svetselektroder…eller vad det nu är som går åt. Och hur trevliga människor än är, så vet ju inte den personen som Kapten just hjälpt, att det är kanske den hundrade i raden vi supportat sedan vi lämnade Sverige. Med ryggdunkar och kakor som betalning så kommer Kapten utveckla såväl skolios som att bli fet, och det gör honom inte glad.

Vår närmaste båtgranne här berättade att han betalar 80 pund i timmen för en mekaniker (här i Gibraltar). Så om Kapten tar en blygsam timersättning jämförelsevis, så kommer detta ändå resultera i att han tar höjd för de omkostnaderna som uppstår när han hjälper andra, samt att han får en liten ersättning för jobbet också (som det har varit hittills så har det ju kostat honom att hjälpa andra och det är ju inte fair play…kakor betalar ingen ny slipmaskin).

 Och då Kapten har en F-skatt och företag så hindrar det ju inte att han helt enkelt ser detta som ett (framtida) jobb. Och skulle det visa sig att folk inte längre är intresserade när det börjar kosta, så må det vara hänt (fast alla trasiga båtar slutar ju inte existera för det…) Vi tycker det är rimligt att det kostar en liten slant att anlita Kapten där han till faktum inte är en självlärd hobby-fixare (det är i grunden hans profession, i och med sina tidigare yrken och utbildningar). Och idag gör han ju sig omaket att segla runt med en massa maskiner och verktyg… Hade det bara varit en eller två båtar som behövt hjälp så hade ju saken varit en annan…men så har det inte sett ut…och kommer inte göra heller. Så Kapten behöver vara tydlig med att det kostar en slant att anlita hans hjälp. I långseglarkretsar så förväntas man hjälpa varandra mer eller mindre gratis då man snabbt blir vänner (vilket är trevligt, att man blir vänner) Några vi hjälpt är generösa, kanske med en middag på restaurang eller så, som tack (men det betalar ju fortfarande ingen ny slipmaskin) Men alldeles för ofta så kommer bara ryggdunken eller på sin höjd ett paket holländska kakor…

 Ja saken är ju rätt enkel, ingen annan arbetar ju över tid gratis…så förklaringen är ju rätt överflödig.

 Sen är vi ju inte omöjliga på något sätt…klart att vi hjälper den som sitter i nöd och inte alltid behöver ha en slant för att vara schysst. Men det är sällan så att Kapten behöver någon hjälp tillbaka, utan hjälpen går bara åt ett och samma håll, då blir det inget ge och ta…vilket tär lite och han känner sig lite utnyttjad. I en hamn en gång så hann vi knappt lägga till förrän det kom en kille som hade hört att vi har en svets ombord…ryktet hade tydligen spridit sig över havet redan innan vi ens dykt upp…

Ja vi vet inte vart det hela bär…men en sak är säker. Trasiga båtar finns överallt. Precis överallt. Och det hela kanske inte är så dumt. Redan har folk börjat ta kontakt med oss, efter att de sett skylten. Att vara tydlig gör det nog enklare, för alla parter. 

Det ska bli spännande att se vart det bär…

Skepp o Hoj!