(…ja inte på Wilma då, men på den plats där vi befinner oss…)

Trikeri Island, Volosbukten, Grekland

Vi seglade in i Volosbukten och ankrade upp vid ön Paleo Trikeri (även ”Old Trikeri” kallad och riktigt långt tillbaka hette ön ”Kikynithos”). En idyllisk plats som inte ser så mycket ut för världen om man ser till storlek och invånarantal. Ett tjugotal personer lever här året om på öns 4,5 kvadratkilometer. Ön bär på ett stycke riktigt mörk historia med ond bråd död, tortyr och fångenskap som både chockerar och förbryllar.

Det finns inga bilar på ön, inga riktiga vägar och man promenerar över ön på mindre än en halvtimme. Från vår ankarvik tog vi jollen in till stranden och vi vandrade upp för kullen där vi fann en bredare stig som ledde oss till den lilla byn. Husen är få till antal och här finns ingen mataffär, dock en liten hamn samt några trivsamma tavernor precis intill vattnet. Till ön Paleo Trikeri kommer man med egen båt eller så får man ta en vattentaxi från yttersta spetsen av fastlandet.

Som ordet Paleo antyder, så har här funnits människor sedan Stenåldern. Men på 1000-talet kom pirater till ön där de gömde sina byten i de olika vikarna och invånarna valde då att fly till fastlandet. Under flera hundra år var ön obebodd tills dess att en munk bestämde sig för att flytta ut i början på 1800-talet, och han byggde ett kloster mitt uppe på ön. Trikeri förblev dock mer eller mindre obebodd fram till början av 1900-talet.

I juni år 1913 valde de grekiska myndigheterna att uppföra ett dödsläger för bulgariska krigsfångar på ön, detta var i slutet av Andra Balkan-kriget. Bulgarernas enda skuld var att de var bulgarer (ibland krävs det inte mycket). Detta var faktiskt det allra första dödslägret i Europa, till och med före det nazister och ryssar kom på samma groteska idé.

Fångarna tvingades sova under bar himmel och de var berövade vatten, mat och sjukvård. På fartygen som transporterade de frihetsberövade ut till ön så roade sig besättningen med att kasta fångar över bord så de drunknade, allt medan sjömännen skålade och hurrade. Väl på ön så fick de som överlevt gräva efter sitt eget vatten i sanden nära havet. Till en början så var vattnet drickbart, trots att det var lerigt, men snart blev vattnet bräckt från havet och det krävdes nya hål. Den lilla mat som tilldelades levererades under stor förnedring. Påsar med bröd kastades i vattnet så fångarna fick försöka hämta brödet, en del män drunknade och många blev sjuka då brödet hunnit suga åt sig havsvatten. Det kommer aldrig bli känt hur många som dog men det började spridas rykten runt om i världen om att förhållandena på ön var fruktansvärda och att fångarna utsattes för en grym tortyr. En internationell kommitté skickades ut för att inspektera, men gruppen vände fort tillbaka då vakterna ljög om att det pågick en koleraepidemi på ön. Denna hemska period fick sitt slut i oktober 1913, efter fyra månader av total galenskap och det bulgariska fartyget Varna kunde då hämta hem de 1800 bulgarer som ännu var vid liv.

Usch, usch och hemskt. Vi ryser, men det slutade inte där.

I kölvattnet på andra världskriget så uppfördes det ett koncentrationsläger på ön. År 1946 placerades män som anklagades för politiska brott här, män som tillhört motståndsrörelsen under andra världskriget. 1947 flyttades männen och lägret fylldes då med kvinnliga politiska fångar istället. Kvinnorna fick utstå tortyr och de misshandlades av vakterna. Som mest hölls 4700 människor till fånga på Paleo Trikeri och lägret stängdes för gott 1953.

Öns svarta historia är svår att förstå när man idag ser de vackra olivlundarna, citronträden och de färgsprakande blomsterängarna. Ja mycket elände har pågått här, faktiskt ända fram till tretton år före vi själva såg dagens ljus på ett BB i Stockholm.

Nu seglar vi snart vidare och hoppas denna lilla pärla kommer förbli fredlig och just det lilla paradis det förtjänar att vara. Något positivt mitt i all eländig historia är att de på ön serverar en vansinnigt god cappuccino. Caféet inhyser en äldre kvinna med korpsvart hår och lite gråa stänk som räcker ända ner till svanskotan. Hon röker cigariller. Bara en sån sak.

 …endast ett fåtal personer bor här året om…

 

 På en skylt i hamnen står det att läsa; ”welcome to VIRGIN´S island ”OLD TRIKERI”…

 

 …den enda service som finns på ön är ett par tavernor som håller öppet under sommarhalvåret…

 

 

Dagen vi utforskade ön var en mulen men rätt varm dag och helt vindstilla, vädret passade på något vis när vi blev varse om öns mörka bakgrund…

 

Först 1953 släpptes de sista kvinnliga fångarna på ön…

 

 Mitt på ön finns ett gammalt kloster som den munk som flyttade ut i början på 1800-talet lät uppföra…

 

 Vår senaste seglats visas i rött och just nu befinner vi oss i Volosbukten på ön Paleo Trikeri…

 

 

 …snart seglar vi vidare mot ögruppen Sporaderna och ”Mamma-Mia-öarna” vilka sannolikt bär på en ljusare historia. Det var där den första Mamma Mia-filmen blev inspelad…men mer om det får ni läsa längre fram!

Skepp o Hoj!

(…tar vi årets första dopp…)

Efter det vi lämnade Chalkis har vi inte mött en endaste människa, vi har bara sett mänskliga varelser på avstånd och knappt det. Wilma har tagit sig fram i den grekiska blå sagovärlden och på nätterna har vi funnit ensliga vikar där vi droppat ankaret för lite god sömn. Första natten stannade vi på fastlandssidan dryga tjugo distans från Chalkis. Den andra natten seglade vi sjutton distans rakt norrut.

Vi är på den nordligaste delen av ön Evia, i en djup vik utan namn om man ska tro kartböcker och sjökort och här vi fått ankra på lite nytt vis. Vi brukar ankra på mellan tre och tio meters djup, helst med sandbotten och enligt skolboken ska man lägga ut ankarkätting/lina motsvarande minst tre gånger djupet. Själva lägger som regel ut fem gånger djupet eller mer för att vara på den säkra sidan. Att dragga är något vi aldrig upplevt, men inte heller vill.

Viken här har gott djup nästan ända intill land, så vi valde att droppa ankaret på 12 meters djup men då var vi bara 60 meter från land. Med andra ord så skulle vi stå på grund i händelse av en vindvridning. Men vi visste att vindarna skulle vara lätta så valde vi att lägga ut ett ankare i aktern också för att på så sätt hindra Wilma från att kunna röra sig för nära land.

Efter första natten spanade en nyvaken Kapten in ett litet kapell som stod på landbacken.

 -Jag tror det finns en vattentapp på utsidan av kapellet, ska vi in och kolla om det finns dricksvatten i den?

Sagt och gjort, vi sjösatte jollen och tog med oss några tomma dunkar. Vattnet visade sig vara iskallt, fräscht och gott så vi fyllde på i flera omgångar och maxade Wilmas tankar och slutligen alla dunkar. Nu har vi gott och väl vatten för tre veckor igen. Att ”leta vatten” är något vi verkligen uppskattar och Grekland är så här långt vansinnigt tacksamt.

Vi tog senare en ny tur in till stranden, denna gång för att tvätta och tvaga oss i det friska havet. Efteråt så torkade vi oss i solen, vi har fina 25 grader om dagarna nu. Med årets premiärdopp avklarat så satt vi länge på stranden och njöt av utsikten, av Wilma som låg där på svaj och av stillheten.

Bättre än så här kan man inte ha det. Det känns som vi har hamnat i paradiset och vi lever kravlöst och helt utan stress där vi tar dagarna som de kommer. Kapten som brukar kallas för Kapten Kalsong (när han inte heter Kapten Betong) har återigen börjat klä sig som Tarzan, fast med skillnaden att hans kallingar är inköpta på Dressman i Halmstad. Fast det så klart, Kapten klär sig hjälpligt när vi tar jollen in till land ifall vi stöter på någon från människobyn.

Vid solnedgången grillade vi på stranden. Styrman fann ett vilt växande fikonträd som var fullt med fikon, tyvärr inte fullt mogna. Hon knipsade tre små grenar för att se om de kan mogna klart ombord på Wilma. Mätta och glada över att ha funnit denna fantastiska plats så tog vi oss tillbaka till Wilma innan myggen hann äta upp oss, de dyker upp som på postorder så fort solen går ner.

Vi avslutar med att lägga upp några bilder från denna underbara plats. Går du runt med drömmar så kan vi verkligen rekommendera att du försöker följa dem. Man ångrar sällan det man gjort, bara det man lät vara ogjort. För vår del så ångrar vi oss inte en endaste sekund!

 Intill kapellet fyllde Kapten på våra vattendunkar, ett par turer fram och tillbaka till Wilma och nu är våra tankar fyllda till bredden igen…

 

 Kapten ägnade en timme åt att plocka plast från stranden, en hel soptunna fick han full (här i Grekland finner man gott om sopkärl som är till för allmänheten…bra där!

 

Under tiden spanade Styrman Pimpsten in det lilla kapellet…det var öppet och Grekland firar påsk denna helg…

 

 Vackra väggmålningar inne i kapellet och på avstånd påminde de lite om den dekorativa målarkonsten kurbits (en konstform från Dalarna och Hälsingland) .

 

Vi kan tycka att kyrkor är vackra och de bär på en historia på ett sätt som få andra byggnader gör…undrar vad denna har använts till, rökelse? Någon som vet?

 

Helt ensamma i viken…

 

 Wilma ligger tryggt, denna gång med två ankare…

 

Kapten tar årets första dopp…

 

Styrman har just tvättat håret (med miljövänligt shampo) vilket hon gör i havet men sista sköljningen görs med sötvatten som vi har med i en flaska...

 

Ankarviken utan namn…så fick du heta…

 

Tillbaka ombord på Wilma så blev det kaffe med äppelkaka och vispad grädde, ja det var ju söndag – dagen i veckan då vi lyxar till det…

 

 Dags att börja grilla…

 

 Vi har dukat upp…

 

En strand helt för oss själva…

 

Kapten gillar att grilla…men han vill ha en vanlig grill. Istället för grillkol så plockar vi torra kvistar och drivved på stranden (gratis är gott)  Vår enkla grill kommer från BILTEMA och den är vi väldigt nöjda med…dessutom är den numera väldigt berest…

 

 Så här ser våra senaste seglingar ut, det röda strecket är det vi seglat sen vi lämnade Chalkis…nu är vi nästan så långt norr ut man kan komma av ön Evia…

 

 Solen går ner och vi återvänder snart till Wilma dit inte myggen hittar…

 

 

Skepp o Hoj

 

Chalkis, Evia, Grekland

Vi har spenderat ett par dagar här i Chalkis där Wilma ligger på den norra sidan av bron, den som vi passerade härom natten. Chalkis är en stad som pulserar och det finns gott om restauranger, tavernor, caféer och barer. Även den med shoppinglusta kan finna sig tillrätta här.

Chalkis har gamla anor och den nämndes första gången i den gamla berättelsen Illiaden (troligtvis världens äldsta bevarade skrift avseende grekisk litteratur). Inte långt härifrån på den södra sidan av strandbanken så avseglade de fartyg som deltog i det trojanska kriget. Ni vet historien med den gamla trähästen i Troja och som handlade om en krigslist. Grekerna som skulle anfalla Troja låtsades ge sig iväg med sina tusen skepp men de gömde sig istället bakom en ö. Kvar lämnade de en gigantisk trähäst. Invånarna i Troja drog sen in hästen i staden och på natten hoppade de krigare som gömt sig inne i hästen ut och öppnade stadsportarna åt resten av hären. Tada!

Annars är väl en av huvudattraktionerna i Chalkis den gamla fästningen Karababa med utsikt över sundet och fastlandet. Försvarsmuren är dock illa åtgången men här och där ser man delar av den när man promenerar i staden. För vår del så blev det inget djupare kulturellt nedslag i Chalkis för vi gick på jakt efter kapelltyg istället. Gata upp och gata ner i flera timmar så fann vi till slut vad vi sökte, en grekisk motsvarighet till Felix i Lysekil – en kapellmakare!

Vi köpte loss lite tyg och vi fick ett trevligt möte med kapellmakaren Dimitris. Likt Kaptens pappa Felix så sladdar han fram på en symaskin av märket Adler. Dimitris har varit verksam i yrket i 32 år, en ansenlig tid men dock bara en bråkdel mot den tid som Felix som knåpat med kapell (vi pratar nästan om stenåldern). Oavsett, kapellmakare växer inte på träd så de får man vara rädda om, såväl de grekiska som de svenska.

Två lite udda saker skulle vi vilja nämna som har med Grekland att göra…

1.

När vi frågar efter vägen till en plats så blir grekerna alldeles oroliga när de hör att vi promenerar och inte har bil. ”Oj…så ni går till fots…det tar säkert en kvart att gå…”. Men för oss är en timmes promenadväg enkel väg inga problem, vi har blivit vana och tycker det är trevligt att gå…vi känner oss lite som Rasmus på Luffen, fast med den skillnaden att vi inte rymt från ett barnhem. I vart fall så ser man inga greker promenera om det inte är mitt på strandpromenaden eller boulevarden. Greker känns inte som det motionerande folket, däremot gillar de att sitta på caféer och röka! Alla röker och det konstant!

2.

Vi har mareld i toaletten! Här i sundet där vi ligger med Wilma så finns det så mycket mareld att när vi går upp och spolar på natten utan att tända badrumslampan så fylls hela toalettstolen med självlysande blå partiklar. De virvlar runt som en bättre discolampa och det känns som vi är med i en Disney-film! (tyvärr gick det inte att fotografera, men vi lovar att det är häftigt…vi hoppade som barn mitt i natten och spolade om och om igen).

Nu drar vi vidare…norrut!

…ena dagen stod Trojahästen där intill vattnet, nästa dag så var statyn nedplockad och bortforslad. Det är samma staty som användes i filmen Troja från 2004…

 

 

 

 Så här såg Chalkis ut på 1600-talet, Chalkis kallades även Euripos och av italienarna fick staden namnet Negreponte…en stadsmur och ett slott dominerade staden på den tiden…

 

 Genom åren har mycket av den gamla bebyggelsen försvunnit men här och där ser man spår från historien, bakom Kapten syns en gammal romersk akvedukt…

 

Ett greksikt kapellmakeri…

 

 Vår egen kapellmakare, Kaptens pappa Felix i Lysekil…

Skepp o Hoj!

(…men till slut kunde Kapten slutföra uppdraget till allas glädje…)

Chalkis, Evia, Grekland

-WILMA, WILMA, WILMA!

Det sprakade på VHF-radions kanal 12 och klockan var strax efter elva på kvällen. Vi var på ett sätt beredda på uppropet men blev ändå helt överraskade nu när det väl skedde. Speciellt Kapten blev paff för han hade just gått på toaletten och där satt han och rockade som bäst. Port Police hade helt enkelt lyckats ropa upp Wilma just som Kapten satt och bajsade, tala om dålig timing!

Kapten avslutade besöket illa kvickt, det vill säga att han torkade sig hjälpligt men hoppade över momentet att spola. En båttoalett fungerar inte riktigt som en vanligt toalett, såna som ni har därhemma där man enkelt trycker på en knapp och spillningen försvinner som i ett trollslag. Nä, på båt måste man i ett moment fylla toalettstolen med vatten och därefter pumpar man ur skålen och förhoppningsvis så följer ens fekalier med i första försöket. Så med byxorna halvt nerhasade så störtade Kapten ut ur badrummet i jakt att komma åt VHF-radion för att svara, han visste inte om Styrman hade uppfattat uppropet.

Men Styrman hade hört och hon svarade just som Kapten kom farande som en projektil genom båten.

Anledningen till nattaktiviteten var att vi skulle passera ”the old bridge” i Chalkis. Det är endast 38 meters bredd i sundet där bron förbinder fastlandet med ön Evia. En broförbindelse har funnits på platsen sedan år 411 före kristus. Fast denna är nyare och av modernare snitt, öppningsbar och allt.

Men myndigheterna öppnar bara bron en gång per natt. Anledningen är att sundet här är ökänt som svårmanövrerat då det råder stark ström. Som mest far vattnet fram i sex-sju knop och skapar virvlar och konstiga fenomen som ställer till det för sjöfarten. Därför vill man bara öppna bron när det är stilla vatten, eller ”slack water” som det heter på engelska, och på grund av intensiv biltrafik får detta ske någon gång på natten.

När vi tidigare under dagen besökte Port Police för att registrera oss och visa upp kvittot på att vi betalt för passagen, så fick vi veta mer av den uniformerade kvinnan bakom disken.

-Ni måste vara beredda mellan klockan 22 och 04 och ha VHF-radions kanal 12 påslagen. Först kommer vi ropa upp varje båt för sig för att påkalla er uppmärksamhet. Då förbereder ni er för avgång. En stund senare så ropar vi upp er på nytt och talar om när det är er tur. Ni får inte lämna kajen förrän vi säger att det är ok, förstått?!

Vi lyssnade uppmärksammat och frågade lite om man visste mer exakt NÄR bron skulle öppnas. Vi visste ju att strömmar har med månen att göra och att det brukar finnas en tidtabell för detta. Sex timmar kändes som rätt lång tid att sitta och vänta stand-by, i synnerhet mitt i natten.

-The water here is crazy! Tjejen i uniform utvecklade sitt svar;

-Det är ingen riktig vetenskap för när ”slack water” inträder i Chalkis, därför måste vi be er att vara ombord och beredda från klockan tio i kväll. Ni är dessutom den första båt som anmäler sig. Blir det ingen mer båt som vill passera så öppnar vi inte alls, så ni vet. Vår regel är att det måste vara minst två båtar för att det ska vara lönt att öppna.

Ja det var ju ord och inga visor.

Efter uppvisandet av seglingstillståndet DEPKA samt Wilmas båtpapper och försäkringsbevis så lämnade vi myndigheterna 35 euro fattigare. Ja, det är inte gratis att passera bron om någon trodde det. Vi promenerade därefter tillbaka ner till Wilma. Än var det ett gäng timmar kvar innan det var dags att börja vakta VHF-radion så vi bestämde oss för att gå ut på stan en sväng. När vi under vår promenad passerade bron såg vi en neonskylt precis intill brofästet, det stod klockslaget 0:05 på skylten samt något mer på grekiska som var omöjligt för oss att tyda. -Ah, det måste vara tiden för när de stänger av trafiken inatt inför broöppningen”, säger Kapten. Då kanske de har en tidtabell trots allt resonerade vi, men helt säkra kunde vi inte vara. Port Police hade sett rätt barska ut så vi vågade inte trotsa deras ord…men vi kunde ju ändå ta det rätt lugnt fram till halv tolv var vår gissning.

Därför tänkte Kapten att det var ju tryggt att sätta sig på toaletten när klockan nyligen passerat elva, nästan en timme före det var dags att göra loss. Men så kom uppropet och Kapten fick plötsligt avbryta sitt ”poo assignment”.

Efter uppropet startade vi Wilmas motor och slog igång navigationsljusen och gjorde loss två av de fyra förtöjningarna och stod beredda. Med Kapten i fören på däck och Styrman vid ratten så ropade Kapten förkunnande;

-JAG HAR INTE SPOLAT PÅ TOALETTEN SÅ DU VET!!!

Styrman tackade för upplysningen och var glad att den inte var mer informativ än så.

Bakom oss låg en annan segelbåt vid namn Sonja som tydligen också skulle passera. Över radion hörde vi att ”Sonja” ropades upp om och om igen, men det kom inget svar från dem. Biltrafiken var nu stoppad uppe vid bron och den höll på att öppnas. Vi stod där med vår halvt lösgjorda båt och väntade och väntade, allt medan det pågick en febril verksamhet över radion på grekiska. Namnet Sonja ropades upp ideligen men inget svar kom från dess besättning. Strax dök en hamnvakt upp och knackade på grannbåten för att väcka den sovande besättningen – men utan resultat. Snart dök en polisbil upp som drog på sirener och ropade i högtalare. Snart stod det klart att det inte verkade vara någon besättning ombord, trots att båten var upplyst inne. Sannolikt hade besättningen gått ut på stan och glömt bort tiden…kanske hade de gått på tiden 0:05 som stod på nyonskylten uppe vid bron.

Bron var nu fullt öppen och tiden tickade på utan att något hände. Vi väntade fortfarande på att få klartecken på att göra loss och passera. Lite oroligt sa vi till varandra, att om vi nu blir den enda båten som ska passera – inte stänger de väl bron framför våra näsor då? Men så plötsligt så kommer ett stort handelsfartyg dundrande norrifrån genom sundet där den dyker upp i nattmörkret. Några sekunder senare hör vi den efterlängtade stämman över radion;

-WILMA, it´s your turn to pass the bridge. GO, GO, GO!

Vi gjorde snabbt loss och lämnade segelbåten Sonja bakom oss och sannolikt en snopen besättning. Vid brofästena stod det fullt av väntande och nyfikna människor som vinkade och tjoade glatt till oss. Det hela var över på några minuter och så var vi plötsligt på den norra sidan där vi la till vid den rödmålade kajremsan som förkunnar att fritidsbåtar får lägga till där. Vi förtöjde och slog av motorn och konstaterade att det hela hade gått bra och helt odramatiskt för vår del, bortsett från det avbrutna toalettbesöket.

Vi skrattade gott åt det hela. För oss som passerat hundratals slussar och broar i Holland så var detta ingen stor sak. För holländarna själva hade detta varit vardagsmat medan det verkade vara betydligt mer stohej kring broöppningen här. Vi uppskattade den engagerade personalen till femton personer. Men så är ju detta sannolikt det enda stället i Grekland där det råder kraftig ström och tidvatten.

Nu var klockan riktigt mycket och vi var trötta, och Kapten säger;

-Jag går och spolar nu!

 Skönt, mission completed – inte en sekund för tidigt!

Kolla in denna trevliga youtube-film över Chalkis där du får se bron, strömmen och slottet bland annat…

 Skepp o Hoj!

 – Mission completed – broöppning i Chalkis – tidvatten och strömmar – slack water – VHF-radio – kanal 12 – DEPKA – Wilma seglar – segla i Grekland – segla i Medelhavet – långsegling – ferrocement – Colin Archer

(…något varje seglare borde ha…)

Det är sällan vi möter någon seglare (eller motorbåtsägare) som har en praktisk slagpyts ombord. Denna hopfällbara hink som är gjord av mjukt material och som inte tenderar att spricka eller tappa handtaget som vanliga platshinkar gör. Som seglare så vill man emellanåt fånga upp vatten från havet för att skölja av däcket med, eller kanske skölja disken eller hälla över huvudet när temperaturen dallrar kring trettiofem grader.

Vår slagpyts används även att lägga nyfångad fisk i, jo jo…vi vet att ni tror att Kapten inte fått någon fisk men det händer, även om det inte är så ofta. Mest används slagpytsen när vi ska upp i masten för då lägger vi verktyg i den och så klättrar Kapten eller Styrman upp och utför det arbete som är tänkt. Kanske roligast är att vi lägger öl i slagpytsen och sänker ner i plurret för att få ölen kyld lagom till kvällen. Sen när slagpytsen inte används, så slår man ihop den och den tar ingen plats.

Vår slagpyts som vi haft ombord hade några år på nacken. Kaptens mamma Kerstie sydde den för kanske en 35 år sedan, men nu hade den med full rätt börjat ge sig. Vi tog dock tillvara på vajern och det splitsade tågvirket som fungerar som handtag.

Man kan finna slagpytsar att köpa på marknaden, men vi är inte helt nöjda med dessa. De är inte sällan alldeles för stora och klumpiga och ofta är det ett stålhandtag som inte gör slagpytsen så skön att arbeta med. Sannolikt har den också kortare livslängd då den är massproducerad med mål att tjäna mesta pengen till lägsta kostnad.

Så nu gott folk så har vi tillverkat en ny slagpyts. Av det tyg vi fick över när vi sydde segelkapellet och rattskyddet med mera. Slagpytsen är handgjord om man får räkna in att vi använt oss av vår eminenta symaskin som klarar grövre sömnad, såsom kapell och segel. När vi sydde slagpytsen så vi använde ström från våra batterier som laddats med solenergi – så den är enastående miljövänligt tillverkad. Vajern har vi återanvänd och som sagt handtagssnöret också. TADA! Vi är mycket nöjda med resultatet fast detta var en första prototyp och första gången vi tillverkat en slagpyts över huvudtaget.

Vi har tänkt att i liten blygsam skala kunna sy slagpytsar för att ha en rolig och meningsfull sysselsättning när vi ligger på ankare eller i någon trevlig hamn och väntar in väder. Även med anledning av att vi tycker att det är så få seglare som anammat detta praktiska ting. Själva skulle vi inte kunna leva utan en slagpyts ombord. Plasthinkar är ju helt värdelösa och när handtaget går av så förlorar man plasthinken till havet – och där vill vi ju inte ha mera plast!

När vi sytt en tio slagpytsar så har vi tänkt att hänga upp dem mellan vanten och förstaget för att demonstrera detta praktiska ting och även sälja. Priset kommer att vara 23 euro, och kvitto fixas lätt då Kapten seglar runt med en F-skatt om någon undrar.

Den som önskar får gärna höra av sig med en intresseanmälan; mejla i så fall på tjoppe.norberg@telia.com. För er som bor i Sverige så tillkommer lite frakt, men inte stora pengar (givetvis går det att betala med svenska pengar).

Vi vill slå ett slag för slagpytsen, den borde finnas på var människas Bucket List!

 Även Styrman hjälper till…

 

 Halvvägs, den blå hinken sydde Kaptens mamma för 35 år sedan. Vår nya blir i tyget ”peppar och salt”…

 

 Stansverktyg för att slå i öljetter…jo vi seglar runt med många praktiska ting…

 

 …här blir det bra säger Kapten och måttar in var hålet ska bli…

 

 …nu kan vi fästa tågvirket i öljetten så vi får ett praktiskt handtag…

 

 …då det gamla tågvirket återanvänds så behöver Kapten splitsa om det…

 

 TADA…vår egna märkning…klart en slagpyts står på var mans seglares bucket list! Notera att det är Wilma på bilden!!!

 

 Slagpytsen är färdig!

 

 När den inte används så trycker man bara ihop den och den tar just ingen plats…

 

 Kapten testar slagpytsen…fungerar lika bra som mammas!

 

 …nu hänger den ombord och vi har tänkt att sy flera vad det lider…

 

 

Här kommer en länk från förra sommaren, Styrman Pimpsten var nära att svimma i värmen och då kom slagpytsen väl till hands. Du kan läsa inlägget HÄR.

 

Skepp o Hoj!

(…är namnet på byn där våra hjärtan smälte…)

Animborio, Evia, Grekland

Med tre år av konstant upptäckande så borde vi ju på något vis ha blivit mer mätta och kräsna ju fler platser vi sett. Idag fick vi ställa allt på ända.

Med en svag vind som knappt var seglingsbar så förflyttade vi oss bara en tio distans från det förra paradiset, ön Megalonisos. Intill byn Animborio som ligger på ön Evia släppte vi ner vårt ankare framåt kvällen och efter en god middag så somnade vi som stenade och sov i tio timmar.

Dagen därpå hade det blåst upp, även om himlen till vår glädje var klarblå. Men vi vill ogärna lämna Wilma när naturen sliter och drar i hennes ankarkätting och bottenkrok allt för mycket. Framåt eftermiddagen la sig vinden och vi sjösatte jollen. Vi tänkte att vi kan ju inte bara segla förbi denna lilla fina plats utan att ha studerat den närmare.

Animborio visade sig vara en plats med ett makalöst klart vatten och med tusentals, om inte miljontals fjärilar. Kapten sa att han har bara sett så många fjärilar på en enda plats förut, och det var på naturmuseet Fjärilshuset.

Vi är den enda segelbåten på besök och det känns inte som det kommer att dyka upp någon mer heller under den tid vi ligger här. Ingen matbutik finns, inget café men däremot ett par tavernor som håller öppet under sommaren. Nu är allt stängt. I övrigt lever det lilla invånarantalet sitt stilla liv här bland fjärilar och får. De få människor vi möter är nyfikna men de talar just ingen engelska. Vi hälsar på en man som står i sin trädgård och han pekar bort mot tavernan och säger att ägaren där pratar engelska, samt fiskaren som står nere på stranden och slår sin bläckfisk mjuk och mör.

När vi dyker upp hos fiskaren så berättar han glatt om livet i byn. Hans bror med familj bor här och hans gamla mamma likaså. Totalt bor det femton personer året om och det är egentligen bara i augusti som byn livar upp då hemvändande familjemedlemmar kommer hit samt att stugor och det lilla hotellet bokas av semesterlediga greker. Endast ett fåtal turister är utlänningar. Eller som han uttryckte det medan han svingade sin bläckfisk; -det är aldrig high-season här!

Vi var lite nyfikna på bläckfiskarna som han stod och slog mot stenpiren och mannen berättade att han slår dem för att de ska bli mjuka och möra. Är bläckfisken fiskad igår så ska den slås 24 gånger, då blir den som bäst. Men det går med dagsfärsk också fast då måste man slå den dubbelt så många gånger. Vidare berättade han att bläckfisken är riktigt proteinrik, 78 procent rent protein och det är och har historiskt varit en viktig näringskälla för den lilla byns invånare. Han förklarade även för Kapten hur han ska fånga bläckfisk och Styrman fick veta hur man bäst tillagar den. Mannen ville bjuda med oss på en fisketur nästkommande dag och erbjudandet kändes kittlande men vår plan att segla vidare innan vädret vänder med motvind ville vi inte rucka på. Vi fick därför tacka nej men kanske en annan gång om vi kommer tillbaka till Animborio. Oavsett, blev vi betagna av det lilla vi hann se av byn. En himmelsk och underbar plats. Så prunkande, så stilla och så genuint.

Innan vi gick bort till vår jolle så fann vi en naturbäck med gott dricksvatten. Kapten hoppade ner i stenröset i slänten med två vattendunkar och fyllde dessa med det friska och klara vattnet. På platsen låg det några löst liggande slangar dragna som förgrenades sig ner mot byns hus. Sannolikt ledde en slang hem till fiskaren, en annan hem till hans mamma och bror och en tredje till deras grannar. Ett enklare sätt att skaffa sig rinnande dricksvatten i huset finns nog inte.

När vi senare rodde tillbaka till Wilma så höll några andra fiskare på att lägga ut nät. Samtidigt hördes en fåraherdes påkallande stämma och bjällerklang från hans boskap. Och vattnet glittrar i den sena eftermiddagssolen. 

Här står tiden nästan helt stilla och våra hjärtan vågar nästan inte slå, för vi vågar inte störa den frid som råder här.

Alla i byn har denna utsikt ut över viken…

 

I augusti kommer turisterna, men det är aldrig riktigt high-season i Animborio enligt fiskaren…

 

 

Vi gick den enda bygatan uppför, överallt prunkade det såväl i trädgårdar som i det vilda…

 

 Överallt i blickfånget såg vi fjärilar som flög i luften, vilade på stenar och satt på färggranna blommor…tusentals…

 

Betande får och deras glada små lamm…till synes lever man ett gott liv i byn…

 

 Kapten har funnit ett paradis på jorden…

 

 

Hette inte byn Animborio så skulle den kunna hetat Körsbärsdalen…

 

 Kapten hämtar vårt dricksvatten från naturen…där inne i buskaget så sträcker han sig efter källan…

 

 Vi är på väg tillbaka till jollen som vi dragit upp på stranden och vi ska ro tillbaka ut till Wilma som väntar på oss…

 

 Några fiskare lägger ut nät och runt hörnet till höger i bild (bakom stenarna) ligger Wilma…

 

En sista sten att kliva på innan vi ror iväg, dig glömmer vi aldrig Animborio!

Skepp o Hoj!

segla i Medelhavet – segla i Grekland – Wilma seglar – långsegling – Animborio – Evia island – fiskeby – fjärilar – fiska bläckfisk