(…och ett föråldrat Grekland…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Det var minst sagt hög tid att packa om livflotten. Vi hade fått nys om att de i marinan samlar in alla livflottar och skickar iväg dem gemensamt, vilket såklart påverkar priset i positiv riktning då det handlar om ett hundratal. Här i Grekland åligger det alla som bedriver båtcharterverksamhet att serva sina livflottar årligen. Medan fritidsseglare är rekommenderade att göra det vart tredje år. Vi hade alltså chansen att få Wilmas ompackad tillsammans med de kommersiella båtarnas, vilket vi gladeligen tackade ja till.

När det var dags för insamling så baxade vi loss livflotten från Wilmas targabåge och lyckades få den i land utan att den tappades i vattnet. En livflotte är rätt otymplig och svårhanterlig med sin tyngd och glatta yta, lite som en hård och tung resväska utan några som helst handtag. Väl på kajen började Kapten rulla iväg med flotten och snart stötte han på en man i en Mercedes, som vi brukar hälsa på.

 ”Jag kan ta din livflotte i min bil och köra den till uppsamlingen”.

 Kapten blev mäkta glad, så jäkla schysst. Livflotten lyftes in i den flådiga bilen och så försvann den. Efter en halvtimme sprang Kapten på personen som är vår kontakt, mannen som är med och organiserar projektet. Han frågar;

 ”Var är din livflotte?”

 HJÄLP hann Kapten att tänka och insåg i ett slag sitt misstag. Han hade lämnat ifrån sig flotten till fel person och visste nu varken var Mercedesen, dess förare eller var Wilmas livflotte tagit vägen. Kapten riktigt såg framför sig att detta var nog det sista han sett av livflotten, vår flytande livförsäkring. Så snopet. Efter lite jagande så stod det klart att flotten var förd till båttillbehörsaffären. Det visade sig att det pågick en annan livflotte-insamling samtidigt som vår, där ena gänget skulle skickas till Aten. Medan flottarna som Wilma hörde till skulle skickas till Kavala. Det var inget annat att göra, än för Kapten att cykla upp till butiken och be om att få tillbaka flotten. Flotten klämde sen Kapten fast mellan styre och sadel på sin cykel och så rullade han ner till marinan, denna gång till rätt uppsamlingsställe.

Så det kan gå…

 Det kommer att ta någon månad innan vi får flotten tillbaka. Förhoppningsvis – för vi har inget kvitto på inlämningen. I Grekland är det ofta så, att man inte får något kvitto. Men det verkar fungera ändå. Inte ens när vi lämnade ifrån oss Wilmas registreringsbevis hos Port Police när vi la henne i ”out of use”, fick vi någon skriftlig bekräftelse. Utan muntligen blev vi tillsagda ”Remember the numbers 2575, that is the number of the folder where we placed your registration certificate”. Aldrig eller sällan ser man någon grekisk myndighetsperson knappa in några uppgifter i datorn. Utan det går till på det sättet vi minns 70-talet i Sverige. Emellanåt känns Grekland som ett utvecklingsland och man har svårt att förstå att de också tillhör EU.

 När vi tar 5:ans buss erbjuds vi oftast en av äldre modell. I klass med Sveriges bussar på 70-talet…

 

 Varning för träsmak…

 

Vi har skäl att återkomma i frågan. För just nu har vi ingen livflotte och vi väntar med spänning på att få den tillbaka och förhoppningsvis då utan några tillägg. I värsta fall så dyker den aldrig upp igen. Men det har vi inget skäl att tro, för grekerna är pålitliga. De är på det hela taget bara väldigt…

…

…grekiska!

Skepp o Hoj!

 (…medan vi ligger stilla i hamn…)

Här i Grekland känns det som svensk vår nu. Ni vet de där första härliga dagarna i april, då eftermiddagarna är såpass varma att man måste knäppa upp jackan. Men så fort solen går ner kryper kylan inpå skinnet igen. Om kvällarna tänder vi kaminen för att få det fortsatt varmt och gott ombord. Det vackra vädret gör så man kommer på sig själv med att stå och gno och städa något alldeles extra, av ren skär lust.

Vi håller på att göra Wilma klar inför årets seglingssäsong. Vi kommer inom kort ge er en skildring om vår plastning av styrhytt och dubbelglasen vi monterar i dagarna. Annat är att Kapten arbetar på en lösning för att lättare kunna reva storseglet. Vi vill hyggligt enkelt kunna minska segelytan när det blåser mycket, utan att behöva gå upp i vind. Saken är den att Wilma revar vi först i ganska hård vind, hon är ju tung och underriggad och inte sällan blåser det uppåt kuling innan vi revar. För någon läsare som är insatt i seglingens väsen så låter det kanske konstigt. Men betänk då att Wilma väger arton ton och hon är knappa elva meter lång. Genomgående mast och från däck sticker pålen blott tretton meter upp i skyn. Pappa Felix som byggde henne, hade en tanke om att ”ifall man får problem på havet, så ska det i vart fall inte vara med riggen”. Då är det bättre att bekymret består i att kaffet tagit slut ombord, eller att kanelbullen möglat (vilket i och för sig aldrig skulle hända).

 Sen dessa vajrar som heter stag och vant på segelbåt (för er som inte vet). Wilma är masterhead-riggad, det vill säga att de stöttande stagen går ända uppifrån masttoppen. Förstag, kutterstag och akterstag och midskepps löper åtta vant, fyra på vardera sida om masten. Alla vajrar är i dimensionen 10 mm rostfri nittontrådig. Det får oss att tänka på Big Boy, världens tyngsta ånglok som lär väga hela 450 ton. Vi snackar här inte om några graciösa fortskaffningsmedel, vare sig gällande Wilma eller Big Boy. Snarare passar vokabulär såsom bastant, stabil och robust in bättre. En gång i tiden var pappa Felix med och riggade HMS af Chapman, den tremastade fullriggaren som idag är ett kombinerat vandrarhem och landmärke vid Skeppsholmen i Stockholm. Han lämnade således inget åt slumpen när han riggade Wilma. Trots detta så seglar hon rätt fint – och blåser det storm, ja då är Wilma att föredra framför andra båtar.

Styrman städar lite till och från på sin strand, skräpet minskar men den är på inga vägar färdigstädad. Antalet funna cigarettändare är nu uppe i hiskeliga 38 stycken nu. På 300 meter strand! Men att städa strand är knepigt dagar det blåser, för sopsäckarna blir så bångstyriga i vinden. En av dessa dagar ägnades istället åt att sy och måla gästflaggor. Vi behöver den grekiska direkt när vi lämnar hamnen, för gästflaggan som vajar under spridaren har blivit alldeles luggsliten. Enligt landets regler så ska den grekiska flaggan vara i gott skick .

Nu är detta mellanmjölksinlägg till ända, så nu kan du sätta på kaffe eller rasta hunden eller nåt.

Skepp o Hoj!

 (…men vill inte ta samma väg tillbaka som vi kom…)

Vi tänkte vi skulle segla hem. Men är lite rådvilla kring vilken väg vi ska ta. Kapten som hatar att vända om och repetera saker, vill helst inte segla tillbaka i samma spår som vi kom. Så vi drog ett rimligt streck över världskartan, en möjlig resrutt hem. Vi har ännu osedda platser. Vi har familj och vänner hemma. Vi har ännu lust att segla. Vi har verksamhet med kunder om vi vill. Vi vill inte vakna till väckarklockan för att gå till ett jobb. Vi vill kunna krama barn och barnbarn oftare. Vi vill korsa stora hav och möta nya kulturer och miljöer. Vi vill drivas av nyfikenhet och lust. Vi vill så väldigt mycket, men samtidigt – livet går inte i repris. Hur ska vi göra?

 När pappa Felix lite snöpligt lämnade jordelivet i höstas, så stod inte bara vi honom fattigare – utan ett helt Lysekil som plötsligt blev utan sin kapellmakare. I egenskap av kapellmakare-son blev Kapten genast efterfrågad. Från dag ett så kom kunder och bad om att få något sytt och över en natt befann vi oss i en gyllene sits, där röda mattan rullats ut för våra fötter. Symaskiner, tänkbar lokal, ivriga kunder, support, social samvaro och många fina vänner. Ja, allt fanns och finns där, i Lysekil – och vi kan om vi vill, ta vid där Felix lämnade. Lite som ett öppet mål med bollen på straffpunkten och målvakten står och pinkar bakom målet. En chans man kanske varken ska eller bör missa.

 Men allt gick väldigt fort med Felix och vi kände att vi behövde landa lite, innan ett så stort och avgörande beslut kunde tas. Därför åkte vi ner till Wilma och lät jul och nyår passera medan vi funderade. Sy kapell i Lysekil, eller fortsätta långsegla – ja det var frågan.

Men går det inte att kombinera, undrar vännerna hoppfullt. Nja. Säsongerna krockar delvis med varandra. Men även om vi skulle finna en lösning, så minns Kapten det verkliga förhållandet som rådde under hans uppväxt. Att tillfällena då familjen hade tid att komma ut på sjön, var alldeles för få. Kapellverksamheten krävde sin tid och sitt engagemang. Man skulle kunna säga att Felix sydde kapell och lagade och lappade, så andra kunde komma ut på havet. Men själv hann han aldrig ut. Lite som skomakarens barn, som inte hade vettiga skor.

 Det kan ju tänkas att vi som personer är mer drivna i frågan, än vår bäste Felix. Att vi trots allt skulle fixa att kombinera. Men visa av tidigare erfarenheter så vet vi att det är ett skötebarn att driva företag. Vi skulle stressas för den delen som för stunden låg i träda. Ha dåligt samvete för Wilma när vi sydde och ha svårt att släppa företaget när vi seglade. Vi har därför insett att vi måste välja, att vi inte kan göra båda. Inte samtidigt i vart fall. Framför allt skulle det vara svårt rent ekonomiskt, för ett kombinerande skulle innebära att vi behöver dra runt på kostnaderna hemma under perioderna vi seglar och står inkomstlösa. Ett kombinerat liv skulle också innebära att vi behöver en kapellverkstad, bostad, bil och en mer fast hamnplats till Wilma. Detta skulle sen drivas runt på en liten rörelse på halvårsbasis. Ja, ni hör ju…det är ju detta som är ekorrhjulet, som vi arbetat så hårt för att komma ur. Ett av de svåraste tingen med långsegling är just att bryta sig loss från allt där hemma, det som vi har avklarat. Så frågan har inte varit lätt.

Vi har nu vänt på stenarna fram och tillbaka och kommit fram till ett beslut.

 Vi har bestämt oss för att segla hem. Men med den lilla knorren att vi vill se oss om på vägen. Vi tänkte att den skulle gå ut ur Medelhavet, och ner mot Kanarieöarna. Kanske Kap Verde, men absolut Karibien. Gärna Sydamerika och kanske genom Panama. Söderhavet låter fint och Nya Zeeland likaså. Australien, ja vad som kan tänkas finna kvar när bränderna bekämpats. Vidare i västlig riktning, lite osäker på rutt men vi lockas av tanken att gå från Indonesien till Kokosöarna, och hopp hopp över till Mauritius och Réunion. Madagaskar och runt Afrikas sydspets. Sankta Helena och tillbaka till Karibien. Har man väl seglat dit så är faktiskt den lättaste vägen hem att segla via USA, Kanada, Grönland, Island, Färöarna och sen till Norge. Väl i Norge så är det ju rätt nära till Lysekil. Sen – när vi väl har kommit hem, så får vi se.

I vårt beslut ligger några avgöranden. När vi var hemma hälsade vi på vännerna Linda och Ludde. För några år sedan seglade de jorden runt med sina barn. Några av er känner säkert till dem genom deras blogg Mary af Rövarhamn, eller från den första säsongen av SVT:s serie ”Familjer på äventyr”. Vi fick en fantastisk trevlig kväll ihop med god mat och lite vin och vi hann prata och fråga en massa kring jordenruntsegling. Efteråt konstaterade vi, att vi faktiskt har precis samma öppna mål för att göra en världsomsegling, som vi har med att driva kapellmakeri. Finansiering som räcker hela vägen, lämplig båt som är rätt utrustad, inget som håller oss fast hemma, tid och hälsa. Då är det ju rätt korkat att inte satsa på denna dröm, för det är nog så att chansen inte kommer igen.

 Det andra är att flera personer, nära och mindre nära – faktiskt gick och dog mitt i livet under det gångna året. Att skjuta på saker kan därför visa sig vara ödesdigert.

Så utan några garantier för fortsatt hälsa eller livslängd, så vill vi ta tillfället i akt att se oss om i världen. Vi vill inte arbeta, om vi inte absolut måste – annat än att utveckla den lilla verksamheten som innefattar småsömnad ombord på Wilma. Vi tror också att vi har välsignelsen från våra barn, att göra denna resa.

Så därför gott folk, så kommer vi inte hem och syr. Inte på väldigt länge i vart fall.

Skepp o Hoj!

 (…är viktigt, även om dessa tändare gjort sitt och hamnat på fel plats…)

En främmande man dyker upp i den bortre sidan av stranden där ett par roddbåtar ligger uppdragna i slänten. Det ser ut som han letar efter något. Mannen tittar kring fötterna och trampar runt ett tag, lite flackande och planlöst. Plötsligt böjer han sig ner och plockar upp en slängd plastmugg. Styrman studerar mannen en bit på avstånd. Hon är i full gång att plocka upp de äckliga gamla plastpåsarna som ligger i dyn där de dykt upp i lågvattnet. Hon ser hur mannen går fram till en av säckarna som hon placerat på stranden, den är till hälften fylld med strandens skräp. Mannen böjer sig något framåt och släpper muggen där den hör hemma, i sopsäcken.

 Det är ju smått fantastiskt, att en helt främmande människa helt utan att först uppta en dialog börjar hjälpa till med att plocka skräp. Precis som små barn kan göra i en sandlåda, där de härmar varandra i en ospecificerad och ej angiven lek. Styrman söker sig närmare, lite osäker på om mannen pratar engelska. Ett samtal uppstår och mannen är nyfiken. Vad gör hon här? Har hon betalt för att städa? Var kommer hon ifrån?

 Själv får Styrman veta att mannen som är i yngre medelåldern, arbetar som veterinär. Främst med hundar och katter. Till sin personlighet är han blyg, lite introvert. Han känns lite osäker och nervös och verkar på något vis föredra djur framför människor. Men ett givande samtal uppstår. Han förstår hur illa det är med all nedskräpning i naturen. Inte minst drabbas djuren, där fiskar och fåglar får i sig plast i tron att det är mat. Under den efterföljande halvtimmen hjälper mannen till att städa stranden tills han plötsligt hälsar att han tyvärr behöver gå. Sen försvinner han precis lika obemärkt som han dykt upp.

 Så till en glad nyhet!

Det är främst två anledningar som gör att vi idag står med plastskräp upp till tandraderna, på soptippar, i hav och utmed stränder. Problemet med plast är inte plasten i sig. Tvärt om så ger materialet oss produkter vi bara hade kunnat drömma om. Framför allt har det lönat sig att hela tiden framställa ny plast av olja och fossil gas, än av insamlat och sorterat plastmaterial. Det andra är, att man på molekylär nivå inte klarat av att bryta ner plastavfallet så man kan framställa ny plast av ursprunglig kvalité. Idag fungerar plaståtervinningen genom att man smälter om plasten till lägre och lägre kvalité där den till slut energiåtervinns (ja om den inte ligger på stranden då, för där återvinns ingenting).

 Nu har forskare på Chalmers löst knäckfrågan. De har kommit på en teknik som möjliggör att bryta ner blandat sorterat plastmaterial i sina ursprungliga beståndsdelar, så ny kan framställas av högsta kvalitet. Detta innebär att inom ramen för befintlig infrastruktur så kan dagens plastfabriker ställas om till returraffinaderier. Vi pratar nu om en äkta cirkulär användning av plast, där materialet helt plötsligt kommer att kunna ses som en resurs med ekonomiskt värde. Detta skulle bidra till att skapa ett riktigt värde på plast – även som använt sådant, och på så vis skapa en ekonomisk drivkraft för att samla in den överallt på jorden. Plasten kommer att vilja plockas upp och tas om hand, för det finns pengar att tjäna.

Det finurliga i det hela är att fabrikerna kräver i storlek 1-2 miljoner ton utsorterat plastavfall per år för att ställa om. Detta kan jämföras med Sveriges årliga 1,6 miljoner ton plastavfall. Sverige skulle kunna vara ett land som tar emot plast från andra länder som idag saknar fungerande återvinnings- och avfallshantering, Grekland till exempel.

Den mesta plasten hamnar faktiskt inte spridd ute i naturen fast man kanske lätt kan tro det, bara runt 1 procent av den totala mängden strös för vinden. Men där gör den desto mer skada. Den övervägande största delen plast världen över hamnar på soptippar. Resten går till förbränning eller återvinns till lägre kvalité av plast. Och endast två procent går till likvärdig kvalité som den ursprungliga.

 Detta är ju fantastiska nyheter och Styrman tror att Sverige har en enastående förmåga att faktiskt lösa många av de miljöproblem som vi idag sliter hårt med. Vi är ett innovativt och kreativt land, vana att driva processer och forskning framåt.

 Så tillbaka till Styrmans lilla strand. Hon fann redan under första dagens plock att det låg många förbrukade tändare längs med strandkanten. Inte tänkte hon då på att samla dem, för att räkna hur många de kunde bli. Utan hon kastade dem i sopsäcken som sen gick i sopkontainern. Men nu har hon börjat plocka upp dem hon finner. Stranden är uppskattningsvis 300 meter lång och fram till dags datum har hon samlat ihop….trumvirvel…26 tändare. Vilket jäkla sjukt dåligt rekord! Hur ofta tar en tändare slut på gas egentligen, så man slänger den? Vidare kan ju dessa knappast ha blåst ur papperskorgar och soptunnor, som folk ofta skyller på när man för nedskräpningen på tal. Nä, sannolikt har människor faktiskt slängt tändarna rakt ut i naturen, i havet gissningsvis. FY FAN!

Länk till Chalmers fantastiska forskning hittar du här; 

https://www.chalmers.se/en/departments/see/news/Pages/All-plastic-waste-could-be-recycled-into-new-high-quality-plastic.aspx

Skepp o Hoj!

 (…vi blickar tillbaka och minns…)

Missade du Del 1 så hittas den HÄR.

Missade du del 2 så hittas den HÄR.

 Varsågoda, här kommer del 3;

Augusti

 När Konstruktören skulle komma på besök så seglade vi och mötte honom på ön Poros. I en rysligt snabb Jet-katamaran kom han farandes från Pireaus, och där stod han snart beredd på kajkanten med sina väskor. Ett stort kliv senare var han ombord och vi backade ut och styrde mot en närbelägen vik.

Platsen var perfekt till synes. Vi hade tagit med grill, mat och vin in till stranden, nu skulle vi visa vår bästa kompis hur vi lever detta till synes helt underbara långseglarliv. Men framåt aftonen blev vi invaderade av getingar. De svärmade kring ansiktet, runt maten och de försökte komma innanför kläderna. Kapten blev stungen vilket inte alls var bra, han är allergisk. Vi seglar faktiskt runt med en bamse-spruta i vårt skeppsapotek, ifall olyckan skulle vara framme. Nu blev han stucken på knät tack och lov, nära ansiktet kan orsaka andningsproblem. När maten på grillen var klar så valde vi därför att ro ut på fjärden, för att inte råka svälja en geting av misstag. Tre vuxna personer i en liten jolle vinglandes med tallrikar och glas. Det blev en högst annorlunda kväll, men rolig. När solen gått ner vågade vi oss in till land igen, getingarna hade dragit sig tillbaka och vi kunde pusta ut. Nästa morgon drog vi som en avlöning från viken, innan getingarna vaknat till liv.

Konstruktören ville snorkla så vi drog till Hydra. Vi hade ju varit där några veckor tidigare och visste med oss att där fanns trevliga bergsskrevor längs kustremsan, som lämpade sig för ändamålet. Vi hängde upp jollen och hoppade i med snorkel och simfenor. Konstruktören försvann som en avlöning, likt ett nyfiket barn för att utforska den sällsamma undervattensvärlden. Efter ett par timmar dök han upp, småfrusen och blå om läpparna – men väldigt lycklig. Kapten och Styrman snorklade också såklart, men vi försvann inte för varandra.

När Konstruktören några dagar senare lämnat oss, dök Kaptens bror med söt fru upp. De bodde på hotell under vistelsedagarna, vilket visade sig vara ett klokt val för svägerskan blir rysligt lätt sjösjuk. Därför skedde det mesta umgänget på land, där vi åt gott på restaurang och gjorde utflykter. En dag for vi till staden Nafplio. Men ett par turer blev det med Wilma, trots sjösjuka där svägerskan kämpade tappert. Fantastiskt roliga dagar hade vi och det värmde gott i Kaptens hjärta att få sin bror på besök. Snart var även deras tid till ända och de for hem till Orust.

 I en av Nafplios mysiga gränder slog vi oss ner för kaffe och glass…

 

 Se vilken fin skärbräda brodern tillverkat, en del av träet kommer från samma bit som inredningen ombord på Wilma…

 

 Innan vi lämnar Porto Heli så dök S/Y Sally upp igen, här har vi bokbytardag med varandra…

 

. Men vi hinner säga hej och bli vänner med S/Y ZOLIO och här på bilden S/Y Tiki innan vi lämnar Porto Heli (Tiki är en Colin Archer precis som Wilma). Vi tar även farväl till Ulf och Kicki på La Banda…

När vi  lyfter ankaret får med oss en gammal rostig kätting upp…

 

September

 I rask fart seglade vi längs med Peloponnesos ostkust och gjorde ett par minnesvärda stopp, till byn Gerakas som ligger i Greklands enda fjord samt till den berömda staden Monemvasia. Några seglingsben senare mötte vi då äntligen Susan, som vi inte sett på ett helt år. Att vi ville ses berodde inte endast på umgängeslystnad, utan på att vi i månader seglat runt med våra begagnade blybatterier. Tidigare hade vi bytt batteribank till Lithium och nu skulle Susan få överta de gamla. De var inte alls uttjänta, tvärt om och Susan var i skriande behov av att uppdatera sitt system. Under tio dagar låg vi i en ankarvik nära staden Githio, som för övrigt har Greklands mest nitiska polis. Vi blev kontrollerade inpå bara kalsongerna när Port Police dök upp i vår vik och Susan höll på att fångas i deras nät, när hon till en början inte lyckades visa upp sitt försäkringsbevis. Har man inte ordning på sina papper så kan båten bli hållen i kvarstad i Githio, vilket flera av våra vänner fått erfara.

 Vi har seglat in i en fjord och lagt till vid den lilla byn Gerikas. Wilma syns bakom…

 

Samma plats från en annan vinkel…

 

 Kapten i Monevasia…

 

 Monemvasia är en märklig plats och en mycket gammal stad där folk faktiskt bor… I hamnen mötte vi det trevliga paret Johan och Birgitta som var på väg norrut…

 

 Trevlig återförening. Susan seglar ensam i en 8-meter lång båt. Hon är tuff och orädd!

 

 Susans båt S/Y Isean och Wilma i en bukt söder om Githio, knappt några hus eller människor finns här…

 

Vi började fortlöpande få rapporter om Felix hälsa och det såg inte bra ut, så vi vinkade farväl till Susan så snart Kapten byggt om hennes elsystem. Vi hade att segla från södra Grekland upp till Thessaloniki i norr. En sträcka som tar sin tid att transportera sig. Dels på grund av avståndet, men även för det faktum att man mestadels har vinden emot sig.

 Vi skyndar på…

 

 …och seglingarna blir alltmer forcerade…

 

Vart efter dagarna gick så började provsvaren trilla in och diagnosen var inte uppmuntrande, Felix var döende. Vi ökade seglingstakten och seglade på varje möjligt fönster som stod till buds, med endast några kortare stopp för vila och bunkring. För att vinna tid så valde vi att segla på utsidan av ön Evia. Förvisso är utsidan mer osäker vädermässigt, men helt klart den kortaste vägen. Till ön Skyros kom vi efter solens nedgång och vi hade ett fasligt sjå med att hitta lämplig ankring i mörkret. Efter flera försök och byte av vik lyckades vi till slut få fäste, så vi kunde få lite välbehövlig sömn. Ön Skyros visade sig dock vara otroligt vacker och vi fann en turkos vacker bukt på nordvästra sidan där vi upplevde det klaraste vatten man kan tänka sig.

 Vi badar nakna i det kristallklara vattnet…

Oktober

 Efter Skyros seglade vi till den obebodda ön Skantzoura. Vi hade redan innan avfärden från Skyros kommit överens med palliativa teamet i Lysekil om att vara med på ett möte, över telefon. Ett otroligt viktigt möte, med såväl Felix, läkare, sjuksköterska och Kapten som anhörig. Därför kollade vi noga att vi hade internet- och telefonförbindelse när vi ankrade upp. Men dagen för samtalet så var plötsligt förbindelserna som bortblåsta. Kapten började känna panik, aldrig hade väl ett samtal varit mer angeläget. Vi kastade oss i jollen och rodde snabbt i land med mobilen, att stå uppe på en höjd brukar hjälpa. Men hur än Kapten sprang runt mellan olika punkter i jakt på signal, så fanns där ingen.

Frustrerad och ledsen insåg Kapten att tiden höll på att rinna ut. Vi hoppade i jollen och rodde ut en bit i bukten, nu uppgivna – men DÅ gick plötsligt signalerna fram. Kapten kunde med några minuters försening vara med på samtalet med palliativa teamet och medan detta varade så rodde Styrman jollen oavbrutet för att hålla ut från ön. Femtio minuter senare var vi klara, Kapten märkbart lättad och likaså Styrman som kunde få lägga ner armarna för lite vila.

På väg mot Skantzoura, ön är obebodd och ett naturskyddsområde…makalöst vackert…

 

 Segling kring Sporaderna…och ön Alonissos lämnade inga goda minnen efter sig…

 

Dagen därpå seglade vi till Alonissos, en ö tillhörande Sporaderna. Hamnen i Patitiri visste vi kunde vara stökig med sjö som rullar in. Vi hade läst på olika seglingsforum om master som slagits ihop när båtar börjat pendla i sidled. Men det var gott om plats, så vi la till med behörigt avstånd till nästa båt, vi hade behov av att bunkra vatten och mat efter många dagar på svaj. Några timmar senare dyker då en katamaran upp, och de tränger sig in mellan Wilma och näst-varande båt, just i det utrymmet vi valt att lämna tomt av säkerhetsskäl. Hamnen var i övrigt så gott som tom på båtar, så gott om plats fanns det. När Katamaranen backade in så kände vi ombord hur Wilma förflyttades i sidled. Strax hörde vi hur fendrarna trycktes ihop och vi sprang upp på däck. Fendrarna låg platta likt ett par bröst i en mammografi-maskin mellan båtarna. Kapten påtalar då för katamaranens skeppare, att denna hamn är ökänd för att vara stökig med rullande sjö som letar sig in och ber honom välja en plats på andra sidan om oss, där det vid tillfället är tomt. Men den italienske skepparen ville inte lyssna, utan svarade att han visste själv bäst, och vädret var ju dessutom lugnt. Vi lät det hela bero, vi hade inte lust att gå i klinch och vädret var ju trots allt bra.

 På kvällen försvann sällskapet på katamaranen till en närbelägen restaurang, samtidigt började det blåsa upp. Allt mer började båtarna gunga och rulla och det ryckte obehagligt i förtöjningarna. Snart blev båtarnas rörelser så stora att vi tvingades ut för att försöka göra något åt det. Men vi kunde inte flytta oss längre bort från katamaranen för på andra sidan om oss, hade vi nu en polack. Förvisso med gott mått, men inte med avstånd nog för att flytta på Wilma. Plötsligt hördes två höga smällar PANG PANG och Wilma och Katamaranens mantåg slog ihop, även solpanelen fick sig en kyss.

 Tillsammans med polackens besättning hjälptes vi åt att lösa situationen. Grannarna kände sig inte trygga med sitt ankare och ville försöka lägga sin båt längs med kaj istället. Så med gemensamma krafter hjälpes vi åt att vända polackernas båt, och i samma veva så drog vi båten bort från Wilma. Sen kunde vi flytta Wilmas aktertampar så vinkeln och därmed avståndet till Katamaranen ökade. Kapten svor lite lätt, hade bara den italienska skepparen lyssnat så hade allt detta krångel inte behövt att hända.

 Strax därpå kom den italienske skepparen tillbaka med sitt sällskap. När vi berättade vad som hänt, att båtarna slagit i varandra och att vi andra hjälpts åt för att rädda situation, så visade italienaren ingen förståelse alls. Istället började han raljera och gör sig lustig. Kapten röt ifrån, att olyckor händer kan han ta, tvärt om brukar han ha stor förståelse och är gärna behjälplig. Men dåligt sjömanskap är något helt annat. Att göra sig lustig när vädrets makter håller på att slå sönder båtar för miljonbelopp, är att vara en urusel sjöman. Inför hela gruppen svarade då katamarandens skeppare med att barnsligt börja dansa och sjunga, samtidigt som han kupade sin hand över sitt könsorgan. Bara för att retas!

Ja vi ska bespara er fortsättningen, men att den lille sprätten utan ansvar och sjövett inte blev kastad i vattnet av bäste Kapten Betong var ett smärre under. Men nära var det.

Dagen efter kändes det skönt att lämna Alonnisos, vi hade sett ett pyttelitet väderfönster för att gå över till Halkidiki. I normala fall hade vi inte seglat på detta, men nu behövde vi komma upp till Thessaloniki för Felix blev fort sämre. Några timmar efter vi kastat loss så tornade sig ett illavarslande mörkt moln upp, det hade samma form som ett atombombsmoln. Plötsligt kom en vindkantring som på ett ögonblick tryckte Wilma hårt ner i sidan. Vi for båda handlöst ner i ena hörnet av sittbrunnen och Wilma svarade blixtsnabbt med att gå ur kurs och upp i vind. Samtidigt slog autopiloten bakut och började tjuta vilt. Under några sekunder rådde kaos innan vi fick ordning på segel, kurs och autopilot. Bortsett från några revor i Sverigeflaggan och att blocket till preventer-gajen skar, så var läget under kontroll. Strax kom regnet och de byiga vindarna fortsatte hela eftermiddagen och kvällen. Strax före midnatt kunde vi ankra upp i Porto Koufo i Halkidiki – hela sex timmar före beräknat. Att segla med små marginaler och tidsbrist är ett säkert sätt att hamna i dåliga situationer och vi kände att varje segling nu inte sällan bjöd på något oförväntat. Men vi var väl medvetna om varför, det var ju för att om möjligt hinna hem till Sverige i tid.

 Efter stök på havet börjar solen hitta tillbaka…Kapten stärker sig med en banan…

 

Ett långt seglingsben senare kom vi till Nea Kallikatria, den sista hamnen före Kalamaria i Thessaloniki. Där inser vi att vi inte hinner hem till Felix i tid, så vi slår av på takten och vilar ut istället. Snart sker sista samtalet rum med Felix, några timmar senare somnar han in.

Plötsligt var ingenting bråttom längre.

Vi åker hem och begraver Felix i slutet av oktober med Wilma tryggt liggande i Kalamaria, där vi befinner oss i skrivande stund.

 Vi tar farväl av Felix. Kapten syr ett kapell som kisttäcke, med passmärken och nålar precis så som det såg ut när Felix mallade sina kapell…

November

Det blir en månad då vi jobbar hårt med att röja upp efter Felix, hans bostad och kapellverkstad flyttas ut och vi magasinerar en del av hans saker. Sen åker vi till Halmstad för att måla upp lägenheten för vår hyresgäst har flyttat ut. Vi fattar beslutet att sälja lägenheten. Vi står också i valet och kvalet att ta över Felix kapellmakeri, behovet finns och Kapten är ju liksom fostrad vid sidan av symaskinen. Men vi känner att vi behöver komma ner till Wilma och landa. I flera månader har vi stressat och vi har helt saknat tid för reflektion. Vi bestämmer oss för att jul och nyår får passera innan vi fattar några livsavgörande beslut.

December

En bit in i december är vi tillbaka i Grekland hos Wilma. Det visade sig vara en dålig tid att sälja lägenhet i adventstider, så vi bestämmer oss för att dra tillbaka annonsen för att lägga ut den på nytt i början på 2020. På Wilma börjar vi vinterpyssla som planerat, framför allt står styrhytten på agendan. Snart väntar ett nyår och det känns gott att få ta ett nytt famntag om tillvaron, även om vi har en hel del arbete kvar att göra hemmavid. Men mer om det får ni läsa i framtiden.

Gott nytt år önskar vi alla!

(…och Skepp o Hoj…)

 (…vi blickar tillbaka och minns…)

(Missade du Del 1 så hittar du den HÄR).

I detta avsnitt ryms bara juli månad lustigt nog. Under månaden hände en del som kom att lämna ett alldeles särskilt avtryck, vilket vi vill berätta om. Men i nästkommande inlägg fortsätter vi med augusti månad och framåt. Varsågoda, här kommer del 2;

Juli

Framme i juli månad så forsade vi fram i kanten av den turkiska gränsen, fast på Greklands-sidan då. Vi gjorde ett stopp vid den lilla grekiska ön Oinousses som inhyser Greklands rikaste redarfamiljer. Plötsligt presenterades en helt annan grekisk standard med pompösa hus och välskötta trädgårdar. Spåren av landets ekonomiska kris var som bortblåst. På ön huserade en märklig åsna som ansåg sig vara kung över ön. Mitt i gatan promenerade han (utan brådska) och han släppte ogärna förbi någon. Bilarna fick köra bakom i snigelfart och snällt vänta tills åsnan vek åt sidan. Vilket han emellanåt gjorde, men högst motvilligt.

 Varje morgon vaknade vi till denna utsikt, Oinousses var en fantastiskt trevlig ö…

 

När vi kastade loss från Oinousses var målet inställt på en liten gratishamn på ön Chios, som endast låg tio-tolv distans bort. Vi kollade noga in vädret som lovade vindar på 5-6 meter per sekund. Perfekt, sa vi och gav oss iväg. Men mitt för sundet så infann sig en hård vind vi inte räknat med. Vågtopparna yrde sitt vita skum där luften fått extra fart genom det korsdrag som uppstått mellan öarna. Dessa accelerationszoner är vanliga i Egeiska havet och beror på att meltemi-vinden trycks ihop mellan tätliggande öar. En lätt bris kan på någon sekund skifta över till kuling och av den anledningen väljer många seglare bort Egeiska havet, då havet kan upplevas som svårseglat. Det hjälper inte att titta i väderprognosen, för dessa väderfenomen är högst lokala.

Som en vilt galopperande hingst for Wilma fram i nio knop och på rekordfart närmade vi oss hamnen. -VI SEGLAR IN I HAMN, skrek Kapten i blåsten. Styrman skrek tillbaka; ”ÄR DU GALEN, HAMNINLOPPET ÄR FÖR SMALT”. I vanliga fall tar vi ner seglen utanför hamnpiren och går för motor in. Men att ta ner seglen ute i det vilda kändes inte lockande, så som läget var. Wilma kräver att man går upp i vind när man gör manövern – och att få all sjö i stäven kan bli vansinnigt stökigt för den som måste fram på däck.

 Det elektroniska sjökortet visade en mycket smal passage, med uppgrundningar på båda sidor om. ”Ok, vi seglar in!” Vi rullade in genuan och startade motorn och med fullt storsegel uppe så forsade vi fram mot hamninloppet.

 Det blev den hittills mest galna entrén man kan tänka sig. När vi styrde upp mot det smala inloppet så ökade först farten. Styrmans blick for som en pingpongboll mellan sjökort och verklighet – ”koll på djupet, koll på djupet, koll på djupet!” Av bara farten for vi igenom inloppet och väl innanför kunde vi styra upp mot vindögat så seglen började fladdra och Wilma tappa fart. Precis då – så bokstavligen slet Kapten ner storseglet, likt en kåt viking som kommit hem till frun efter sju långa år på havet…

”RATSCH”…

…lät det när seglet åkte ner. I samma stund insåg vi att det även inne i hamnbassängen blåste mycket, det gick vita gäss på ytan. Styrman fick parera båten nogsamt för att hålla upp mot vindögat, för vid minsta miss hade Wilma gjort helt om och vi därmed missat tilläggningen. Den enda lediga platsen låg parallellt med oss och på något vis lyckades Styrman trixa Wilma i sidled med nosen hela tiden ställd mot vinden. Wilma är turligt nog rätt trög i vattnet med sin tyngd, vilket man ibland kan dra nytta av.

 Båtgrannarna kom rusande för att ge oss en hjälpande hand och med ett par fendrar på i sista sekund så kunde vi lägga till snyggt och kontrollerat (Nåja, en liten blessyr med färgskrap blev det). Båtgrannarna tog sig för pannan och skrattade. De trodde inte sina ögon när de insett att vi skulle segla in. De tänkte kanske att vi brukar göra sådana här entréer och vi sa inget om det, lite skoj ska man ju ha. De nämnde något om just vikingar från norr. Vi kan förstå att synen måste ha varit speciell med Wilma som lite annorlunda båt och Styrman vid rodret, där hon med sina långa blonda flätor i vinden ställt en hårig man vid masten. 

Det blev en lärorik dag. På allvar hade vi nu fått bekanta oss med den ökända Meltemin och dess accelerationszoner. Samt att vi kände oss stärkta i hur vi i nödläge kan segla in i hamn och genom trånga passager. Det kan ju faktiskt hända att man får motorhaveri någon gång och MÅSTE segla.

När vi lämnat Chios och så småningom skulle korsa den stora korridoren av Egeiska havet, så gjorde vi det med en hård meltemi-vind rakt i sidan. Saken är den att vi nästan aldrig behöver reva, för Wilma är så tung och underriggad. Nu testade vi segling i tjugo meter per sekund och vi revade och fann en fantastisk fin balans i båten. Efter denna segling så började vi inse att Wilma faktiskt gör sig bäst när det blåser lite stadigare. Mellan 8-14 meter per sekund är optimalt om vi inte har svallen in mot stäven.

Segling i meltemi, vi korsar korridoren med revade segel och inga andra båtar syns till trots högsäsong…

Väderkarta över Grekland. Över Egeiska havet blåser det hårt från norr allt som oftast, sannolikt är det den blåsigaste platsen i hela Medelhavet. Det vita strecket visar 2019 års segling…

 Med en ankringsnatt på Naxos var vi snart över på den västra sidan av vindkorridoren, där havet var lugnare.

 Ett stopp värt ett omnämnande är Sifnos. Där fann vi en bedårande liten paradisvik och byn var av modell mindre, med en handfull pittoreska restauranger intill vattenbrynet. Vi njöt av sol och bad och på restaurang åt vi giftig fisk. Skorpionfisk. Smaken påminde om hummer. De giftiga taggarna hade tack och lov avlägsnats före tillagningen.

En grekisk fiskefamilj ankrade upp bredvid oss, med två fiskebåtar målade i gulaste gul. Mor och far i den större båten och sonen i den mindre. Knappast rika, men ack så goda och gulliga med varandra. Kapten rodde över med en av sina egentillverkade slagpytsar som en present helt apropå. Föräldrarnas halvt tandlösa leenden glömmer vi aldrig. Vilken tacksamhet.

Vi har en förkärlek för att knyta kontakter med den inhemska befolkningen, här är en enkel fiskarfamilj från Santorini…

En natt vände vinden till sydliga dito och Kapten fick sitta nattvakt. Vi låg oroväckande nära en av båtarna som låg på boj (och därmed inte hade samma svängradie som oss) och risken var nära att dunsa i båten. Men allt gick bra och nästa dag vände vinden åter så vi kunde fortsätta med våra slappardagar. Efter tio dagar i detta paradis seglade norrut till ön Sifnos.

 På promenad i den lilla byn…

 

Hit hittar nästan inga utländska turister, det finns inga parasoller på stranden utan de utgörs av träd där folk sitter under för att få skugga… 

 

 Ensamma i viken förutom byns egna, som ligger på boj. Vi undrar stilla vart alla seglare är mitt i högsäsong, för det pratas så mycket om att det är så fullt överallt. Men vi vet svaret, seglare håller sig ifrån platser där det kan blåsa galet mycket…

 

På Sifnos hade vi varit året innan, så vi visste vad som väntade oss. Vi ankrade upp på samma plats som då. En dag promenerade vi upp till kapellet på toppen av berget. Den grekiska hettan hade slagit till på allvar och vi fick stanna och pusta och dricka vatten till som tätt. Utan någon svimning så gav ansträngningen sin belöning till slut, en bedårande utsikt.

 Grekland är vackert så säg…

 Byn på berget är vacker och som ni förstår, bilfri…

 

Vi klarade det…där nere i bukten bakom ligger Wilma och väntar på oss…

 

Ett stopp att nämna är såklart Hydra, där vi droppade ankaret i mitten av viken och backade bak och förtöjde med linor i land. På Hydra saknade vi uppkoppling så dagligen klättrade vi upp på berget för att komma åt internet och telefon. Där satt vi i skydd av en buske och skötte våra administrativa göromål. Det var den mest imponerande utsikten vi någonsin haft från ett kontor.

 

 Kapten försöker få kontakt med omvärlden, nere i ankarviken saknas såväl telefon- som internetförbindelse…

 

 Utsikten från ”kontoret”…

 

I slutet på juli månad så styrde vi in i den stora bukten vid namn Porto Heli. Den är enorm och ger skydd från så gott som samtliga väderstreck. Platsen är en mycket populär ankarvik och den sväljer många båtar. Minst låg det ett femtiotal båtar men antalet kunde ibland stiga till över hundra, när stora gäng av charterbåtar dök upp. När vi en dag tog jollen in till land för lite shopping så passerade vi en motorbåt med svensk flagg. På däck stod en glad man och ropade; ”Er känner vi till!” Ja, apan känner alla, hann vi tänka – och sen blev vi bundis och bästisar med Ulf och Kicki på båten La Banda. Vi hängde med varandra var och varannan dag där vi spelade brädspelet Okey och pratade båtliv. Innan vännerna blev med motorbåt, så seglade de på andra sidan jordklotet – vilket var lärorikt och intressant att lyssna till.

 Kapten syr en windscoop, så vi får lite fläktande vind genom båten. Det är tryckande varmt nu…

 

 Vi umgås med Ulf och Kicki, här är vi på utflykt tillsammans…

 

På plats i Porto Heli insåg vi att bukten var suverän att invänta besökare på. Problemet med segling är att det är svårt att i förväg planera en plats för var man ska ses. Väder och vind har man ingen aning om och stressa på seglingen är inte skoj, inte heller att ligga och trycka för länge på ett ställe där risken för kajröta och ankar-häfta blir överhängande. Framför allt så vill man finna en plats som både är gratis och säker utifrån väder sett. I Porto Heli kunde vi lyfta luren till Kaptens bror och bästa kompisen Konstruktören och ge klartecken till att boka flygbiljetter. Men nu var vi i slutet av juli så först i augusti skulle de dyka upp, så detta får ni läsa om i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

(…och riktig sjömansmat…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

”Pling Plong”

Vännerna tryckte på dörrklockan vi hängt ut på ankaret, där de punktligt dykt upp som överenskommet. Vi gick ut på däck för att ge dem en hjälpande hand och strax var de ombord. I ugnen stod en sjömansbiff och puttrade och dofterna lovade gott. Innan vännerna klev ner i båten så hälsades de välkomna med en liten twist. Det rutinerade krögarparet från Lysekil hade just lämnat en intensiv arbetsperiod bakom sig, julbordstider är minsann ingen dans på rosor. Nu äntligen skulle de få sätta sig vid dukat bord och få bli bortskämda.

”Välkomna, ikväll bjuder vi på julbord” utbrister Styrman Pimpsten högt och glatt.

Några sekunders tystnad uppstod. Sen kunde Styrman inte hålla sig längre, utan började skratta. För hon visste att de redan var mätta på julens alla delikatesser och att de längtade efter något annat. ”Jag skojar bara!” fick hon fram och förklarade närmare. ”Det blir något riktigt marint, sjömansbiff – så välkomna in”

 Ett förlösande skratt uppstod och kvällen blev en trevlig tillställning. Att sjömansbiffen uppskattades var uppenbart, för någon av oss var hela tiden där med sleven för att fylla på. Till slut fick vi inte ner mer mat.

Att vi har en klassisk dörrklocka på Wilma (som vi hänger ut när vi väntar gäster ombord) har sin förklaring. Den är primärt införskaffad för att Kapten sover så tungt. När vi nattseglar och går skift, så har Kapten en tendens att sova så tungt, att han inte vaknar när det är dags att gå på sin vakt. Han dyker inte upp när tiden är kommen att avlösa Styrman. Hur än Styrman påkallar uppmärksamhet, ropar (där ljudet gärna drunknar i vinden) eller stampar i durken av sittbrunnen (där ljudet lätt kan misstolkas för att komma från rigg och segel) så hör inte Kapten. Särskilt de gånger det är extra svårt för Styrman att lämna sin plats för vädret är trotsigt, för då visar sig Kapten vara som mest svårväckt. Det är precis som att, ju högre svall och ju blåsigare det är – desto hårdare sover Kapten. Så för att slippa knäppa loss sig, för att gå ner och ruska liv i den hårt sovande besättningsmedlemmen, så föddes tanken om en ringklocka.

 Problemet är ingalunda nytt, vi har seglat med klockan under en säsong och den fungerar perfekt. Men kanske är det först nu vi insett hur praktisk den är att ha när vi väntar gäster.

 Ringklockan är av modell ”dörrklocka” till bostadshus, och trådlös. Ljudkällan sitter monterad i sovhytten,  22 centimeter från Kaptens huvud där även hans öron huserar. Knappen som är monterad på en bricka och hängd i ett snöre, kan sen Styrman ha runt halsen eller i fickan. Den trådlösa ringklockan har ett tjugotal trudelutter man kan välja emellan, alltså inte bara ett klassiskt ”pling-plong”. När vi seglar har vi valt en trudelutt som varken är för kort eller för ”snäll”, för att vara säkra på att Kapten hör uppmaningen att vakna. Inte heller har vi valt något som liknar ett larm. Det kan vara otäckt att plötsligt ryckas upp ur sömnen i tron att det brinner, eller att båten håller på att sjunka. Nä, bäst har visat sig att ha en glad melodistump som liknar en nubbevisa. Då spritter det till i gubben och Kapten vaknar (någorlunda) glatt. Dock blir han lurad, för inte vankas det något kalas inte, utan en tre timmars lång passning av båt. Ensam i Wilmas sittbrunn i becksvart mörker och på sin höjd får han skåla i te och göra sällskap men en bortkommen fluga som råkat följa med från senaste hamn.

Så nu vet ni bakgrunden till vår dörrklocka. Själva tycker vi idén är genialisk och bra är också, att när gästerna står och hoppar på kajen och vill komma ombord – så slipper de skrika högt eller knacka knogarna ömma mot betongskrovet. Nu kan de enkelt trycka på dörrklockan och inne ombord ljuder ett pling-plong och vi kan gå ut och ge gästerna en hjälpande hand ombord. Det råder nämligen inte sällan en vallgrav med mörkt kallt vatten mellan Wilma och kajen.

Skepp o Hoj!

Kapten har sytt sjösäckar, som han sen packat för leverans till såväl Sverige som Norge…

 

 Ombord görs inga massproducerade saker som i Kina. Till och med positionen där sjösäcken är sydd noteras… 

 

 Sigillstämpel och svart lack…

Over and Out

 (…fann Styrman en vän…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska Fastlandet

Som avtalat dök Lina upp på stranden med sopsäck och kratta i handen. Hon visste först inte vart hon skulle börja, för när hon sökte med blicken såg hon uttjänta förpackningsmaterial precis överallt. Enkelt var det kring de mest uppenbara föremålen såsom petflaskor, engångsmuggar och plastpåsar – det lättplockade. Men alla de mindre objekten som först visat sig efter ögat tränats likt svampplockarens, var desto svårare.

 Plastkorkar, sugrör, glasspapper, snörstumpar, fiskelinor, tändare. Listan kan göras oändligt lång. Vid ett tillfälle ser Lina hörnet på (vad hon tror är) en chipspåse. Hon tar tag i fliken och upp följer en hel presenning. Mycket av plasten på stranden ligger halvt begraven mellan de olika sandlagren. Lina uttryckte gång på gång sin förskräckelse över situationen, på såväl grekiska, tyska som engelska – med en imponerande vokabulär som roade Styrman.

 Sopsäckarna fylls fort…

Att plocka skräp tillsammans visade sig vara skoj, som två sakletare på bästa Pippi-vis. Till vår barnsliga glädje hittades en vacker julgransdekoration med glitter på, precis rätt i tid med tanke på adventstider. Men den hade legat ute för länge för att kunna återanvändas. Desto mer stack det till i bröstet när en matförpackningen som en gång innehållit svenska köttbullar dök upp. Med svensk text på. Hmm…

 Medan städandet pågick berättade Lina om sin uppväxt. Hur hon under några år bodde i Tyskland dit hennes föräldrar sökt sig för att finna jobb. Åren i Tyskland har präglat Lina, även om hon idag lever högst traditionellt grekiskt med man och barn, boendes nära sina föräldrar. ”Min mamma lagar all mat åt familjen och vi äter måltiderna tillsammans” berättar Lina. I svenska öron låter det väldigt exotiskt, för Lina är ju trots allt en fullvuxen kvinna med sina 52 år på nacken. Men så tillägger Lina att hon faktiskt KAN laga mat, men att hon inte får, för mamma blir så ledsen då. Onekligen så måste det vara lyx att varje dag kunna sätta sig vid dukat bord och bli serverad grekisk mat lagad av kärlek. Vilken support för en yrkesarbetande kvinna och vilken sammanhållning familjen måste ha.

Allt medan skratten avlöste varandra så fylldes sopsäckarna, och först vid solnedgången gav vi upp. Den nya bekantskapen med grekiska Lina hade under timmarnas gång skiftat över i förtrolighet. I bakvattnet av bråte och skräp kan en fin vänskap oväntat börja blomstra. Rätt vackert och allt borde kännas toppen. Men hos Styrman skavde orden som några förbipasserande greker sagt till Lina. Om att de inte gillar att vi plockar stranden ren, särskilt inte en turist från Sverige – för det får dem att skämmas.

 I ett vacklande ögonblick övervägde Styrman att sluta städa stranden, men efter lite övervägande så bestämmer hon sig för att fortsätta. Tanken är ju inte att stöta sig med någon, det är egentligen det sista hon vill. Men att projektera över olustkänslor till den som ändå försöker göra något åt problemet, är en enkel väg för den som känner skuld. Om någon ska må dåligt, så är det väl inte Styrman.

Får man inte med stranden på bild med all nedskräpad plast, så är Grekland fantastiskt vackert…

 Kanske den bästa lösningen ändå är att låta greker känna skam inför de brister som finns kring frågan. Man kan såklart inte anklaga grekerna på individnivå, men att slita bort skygglapparna för ögonen och få folket att reagera är nog inte fel. Till faktum hör att Grekland intar en av de absoluta bottenplaceringarna inom EU, avseende sopavfallshantering och Grekland har flera gånger fått böta för sin dåliga hantering av sopor. Endast 16 procent av allt avfall återvinns, i EU ligger snittet på 44 procent. Resten hamnar på soptippar – vilket är det sämsta sättet att hantera avfall på – eller som osorterat och löst ute i naturen.

 Efteråt kände sig Styrman lite moloken över incidenten med de förbipasserande och hon visste inte hur Lina kände inför ett fortsatt städande. Kanske Lina inte längre ville, hon hamnade ju lite i skarven i samtalet som uppstod. Styrman skickade över ett textmeddelande med frågan, och snart kom svaret från Lina.

”Självklart ska vi fortsätta städa”

Och så får det bli. Mot ett renare Grekland.

Skepp o Hoj!

Mer läsning om Greklands situation kring sophantering och nedskräpning går att läsa på;

 https://www.svt.se/nyheter/utrikes/greklands-hav-fulla-av-plast