(…medan vi ligger stilla i hamn…)

Här i Grekland känns det som svensk vår nu. Ni vet de där första härliga dagarna i april, då eftermiddagarna är såpass varma att man måste knäppa upp jackan. Men så fort solen går ner kryper kylan inpå skinnet igen. Om kvällarna tänder vi kaminen för att få det fortsatt varmt och gott ombord. Det vackra vädret gör så man kommer på sig själv med att stå och gno och städa något alldeles extra, av ren skär lust.

 

Vi håller på att göra Wilma klar inför årets seglingssäsong. Vi kommer inom kort ge er en skildring om vår plastning av styrhytt och dubbelglasen vi monterar i dagarna. Annat är att Kapten arbetar på en lösning för att lättare kunna reva storseglet. Vi vill hyggligt enkelt kunna minska segelytan när det blåser mycket, utan att behöva gå upp i vind. Saken är den att Wilma revar vi först i ganska hård vind, hon är ju tung och underriggad och inte sällan blåser det uppåt kuling innan vi revar. För någon läsare som är insatt i seglingens väsen så låter det kanske konstigt. Men betänk då att Wilma väger arton ton och hon är knappa elva meter lång. Genomgående mast och från däck sticker pålen blott tretton meter upp i skyn. Pappa Felix som byggde henne, hade en tanke om att ”ifall man får problem på havet, så ska det i vart fall inte vara med riggen”. Då är det bättre att bekymret består i att kaffet tagit slut ombord, eller att kanelbullen möglat (vilket i och för sig aldrig skulle hända).

 Sen dessa vajrar som heter stag och vant på segelbåt (för er som inte vet). Wilma är masterhead-riggad, det vill säga att de stöttande stagen går ända uppifrån masttoppen. Förstag, kutterstag och akterstag och midskepps löper åtta vant, fyra på vardera sida om masten. Alla vajrar är i dimensionen 10 mm rostfri nittontrådig. Det får oss att tänka på Big Boy, världens tyngsta ånglok som lär väga hela 450 ton. Vi snackar här inte om några graciösa fortskaffningsmedel, vare sig gällande Wilma eller Big Boy. Snarare passar vokabulär såsom bastant, stabil och robust in bättre. En gång i tiden var pappa Felix med och riggade HMS af Chapman, den tremastade fullriggaren som idag är ett kombinerat vandrarhem och landmärke vid Skeppsholmen i Stockholm. Han lämnade således inget åt slumpen när han riggade Wilma. Trots detta så seglar hon rätt fint – och blåser det storm, ja då är Wilma att föredra framför andra båtar.

 

Styrman städar lite till och från på sin strand, skräpet minskar men den är på inga vägar färdigstädad. Antalet funna cigarettändare är nu uppe i hiskeliga 38 stycken nu. På 300 meter strand! Men att städa strand är knepigt dagar det blåser, för sopsäckarna blir så bångstyriga i vinden. En av dessa dagar ägnades istället åt att sy och måla gästflaggor. Vi behöver den grekiska direkt när vi lämnar hamnen, för gästflaggan som vajar under spridaren har blivit alldeles luggsliten. Enligt landets regler så ska den grekiska flaggan vara i gott skick .

 

Nu är detta mellanmjölksinlägg till ända, så nu kan du sätta på kaffe eller rasta hunden eller nåt.

 

Skepp o Hoj!