(…är viktigt, även om dessa tändare gjort sitt och hamnat på fel plats…)
En främmande man dyker upp i den bortre sidan av stranden där ett par roddbåtar ligger uppdragna i slänten. Det ser ut som han letar efter något. Mannen tittar kring fötterna och trampar runt ett tag, lite flackande och planlöst. Plötsligt böjer han sig ner och plockar upp en slängd plastmugg. Styrman studerar mannen en bit på avstånd. Hon är i full gång att plocka upp de äckliga gamla plastpåsarna som ligger i dyn där de dykt upp i lågvattnet. Hon ser hur mannen går fram till en av säckarna som hon placerat på stranden, den är till hälften fylld med strandens skräp. Mannen böjer sig något framåt och släpper muggen där den hör hemma, i sopsäcken.
Det är ju smått fantastiskt, att en helt främmande människa helt utan att först uppta en dialog börjar hjälpa till med att plocka skräp. Precis som små barn kan göra i en sandlåda, där de härmar varandra i en ospecificerad och ej angiven lek. Styrman söker sig närmare, lite osäker på om mannen pratar engelska. Ett samtal uppstår och mannen är nyfiken. Vad gör hon här? Har hon betalt för att städa? Var kommer hon ifrån?
Själv får Styrman veta att mannen som är i yngre medelåldern, arbetar som veterinär. Främst med hundar och katter. Till sin personlighet är han blyg, lite introvert. Han känns lite osäker och nervös och verkar på något vis föredra djur framför människor. Men ett givande samtal uppstår. Han förstår hur illa det är med all nedskräpning i naturen. Inte minst drabbas djuren, där fiskar och fåglar får i sig plast i tron att det är mat. Under den efterföljande halvtimmen hjälper mannen till att städa stranden tills han plötsligt hälsar att han tyvärr behöver gå. Sen försvinner han precis lika obemärkt som han dykt upp.
Så till en glad nyhet!
Det är främst två anledningar som gör att vi idag står med plastskräp upp till tandraderna, på soptippar, i hav och utmed stränder. Problemet med plast är inte plasten i sig. Tvärt om så ger materialet oss produkter vi bara hade kunnat drömma om. Framför allt har det lönat sig att hela tiden framställa ny plast av olja och fossil gas, än av insamlat och sorterat plastmaterial. Det andra är, att man på molekylär nivå inte klarat av att bryta ner plastavfallet så man kan framställa ny plast av ursprunglig kvalité. Idag fungerar plaståtervinningen genom att man smälter om plasten till lägre och lägre kvalité där den till slut energiåtervinns (ja om den inte ligger på stranden då, för där återvinns ingenting).
Nu har forskare på Chalmers löst knäckfrågan. De har kommit på en teknik som möjliggör att bryta ner blandat sorterat plastmaterial i sina ursprungliga beståndsdelar, så ny kan framställas av högsta kvalitet. Detta innebär att inom ramen för befintlig infrastruktur så kan dagens plastfabriker ställas om till returraffinaderier. Vi pratar nu om en äkta cirkulär användning av plast, där materialet helt plötsligt kommer att kunna ses som en resurs med ekonomiskt värde. Detta skulle bidra till att skapa ett riktigt värde på plast – även som använt sådant, och på så vis skapa en ekonomisk drivkraft för att samla in den överallt på jorden. Plasten kommer att vilja plockas upp och tas om hand, för det finns pengar att tjäna.
Det finurliga i det hela är att fabrikerna kräver i storlek 1-2 miljoner ton utsorterat plastavfall per år för att ställa om. Detta kan jämföras med Sveriges årliga 1,6 miljoner ton plastavfall. Sverige skulle kunna vara ett land som tar emot plast från andra länder som idag saknar fungerande återvinnings- och avfallshantering, Grekland till exempel.
Den mesta plasten hamnar faktiskt inte spridd ute i naturen fast man kanske lätt kan tro det, bara runt 1 procent av den totala mängden strös för vinden. Men där gör den desto mer skada. Den övervägande största delen plast världen över hamnar på soptippar. Resten går till förbränning eller återvinns till lägre kvalité av plast. Och endast två procent går till likvärdig kvalité som den ursprungliga.
Detta är ju fantastiska nyheter och Styrman tror att Sverige har en enastående förmåga att faktiskt lösa många av de miljöproblem som vi idag sliter hårt med. Vi är ett innovativt och kreativt land, vana att driva processer och forskning framåt.
Så tillbaka till Styrmans lilla strand. Hon fann redan under första dagens plock att det låg många förbrukade tändare längs med strandkanten. Inte tänkte hon då på att samla dem, för att räkna hur många de kunde bli. Utan hon kastade dem i sopsäcken som sen gick i sopkontainern. Men nu har hon börjat plocka upp dem hon finner. Stranden är uppskattningsvis 300 meter lång och fram till dags datum har hon samlat ihop….trumvirvel…26 tändare. Vilket jäkla sjukt dåligt rekord! Hur ofta tar en tändare slut på gas egentligen, så man slänger den? Vidare kan ju dessa knappast ha blåst ur papperskorgar och soptunnor, som folk ofta skyller på när man för nedskräpningen på tal. Nä, sannolikt har människor faktiskt slängt tändarna rakt ut i naturen, i havet gissningsvis. FY FAN!
Länk till Chalmers fantastiska forskning hittar du här;
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 