(…och ett föråldrat Grekland…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

 

Det var minst sagt hög tid att packa om livflotten. Vi hade fått nys om att de i marinan samlar in alla livflottar och skickar iväg dem gemensamt, vilket såklart påverkar priset i positiv riktning då det handlar om ett hundratal. Här i Grekland åligger det alla som bedriver båtcharterverksamhet att serva sina livflottar årligen. Medan fritidsseglare är rekommenderade att göra det vart tredje år. Vi hade alltså chansen att få Wilmas ompackad tillsammans med de kommersiella båtarnas, vilket vi gladeligen tackade ja till.

När det var dags för insamling så baxade vi loss livflotten från Wilmas targabåge och lyckades få den i land utan att den tappades i vattnet. En livflotte är rätt otymplig och svårhanterlig med sin tyngd och glatta yta, lite som en hård och tung resväska utan några som helst handtag. Väl på kajen började Kapten rulla iväg med flotten och snart stötte han på en man i en Mercedes, som vi brukar hälsa på.

 

 ”Jag kan ta din livflotte i min bil och köra den till uppsamlingen”.

 

 Kapten blev mäkta glad, så jäkla schysst. Livflotten lyftes in i den flådiga bilen och så försvann den. Efter en halvtimme sprang Kapten på personen som är vår kontakt, mannen som är med och organiserar projektet. Han frågar;

 

 ”Var är din livflotte?”

 

 HJÄLP hann Kapten att tänka och insåg i ett slag sitt misstag. Han hade lämnat ifrån sig flotten till fel person och visste nu varken var Mercedesen, dess förare eller var Wilmas livflotte tagit vägen. Kapten riktigt såg framför sig att detta var nog det sista han sett av livflotten, vår flytande livförsäkring. Så snopet. Efter lite jagande så stod det klart att flotten var förd till båttillbehörsaffären. Det visade sig att det pågick en annan livflotte-insamling samtidigt som vår, där ena gänget skulle skickas till Aten. Medan flottarna som Wilma hörde till skulle skickas till Kavala. Det var inget annat att göra, än för Kapten att cykla upp till butiken och be om att få tillbaka flotten. Flotten klämde sen Kapten fast mellan styre och sadel på sin cykel och så rullade han ner till marinan, denna gång till rätt uppsamlingsställe.

Så det kan gå…

 

 Det kommer att ta någon månad innan vi får flotten tillbaka. Förhoppningsvis – för vi har inget kvitto på inlämningen. I Grekland är det ofta så, att man inte får något kvitto. Men det verkar fungera ändå. Inte ens när vi lämnade ifrån oss Wilmas registreringsbevis hos Port Police när vi la henne i ”out of use”, fick vi någon skriftlig bekräftelse. Utan muntligen blev vi tillsagda ”Remember the numbers 2575, that is the number of the folder where we placed your registration certificate”. Aldrig eller sällan ser man någon grekisk myndighetsperson knappa in några uppgifter i datorn. Utan det går till på det sättet vi minns 70-talet i Sverige. Emellanåt känns Grekland som ett utvecklingsland och man har svårt att förstå att de också tillhör EU.

 

Vi har skäl att återkomma i frågan. För just nu har vi ingen livflotte och vi väntar med spänning på att få den tillbaka och förhoppningsvis då utan några tillägg. I värsta fall så dyker den aldrig upp igen. Men det har vi inget skäl att tro, för grekerna är pålitliga. De är på det hela taget bara väldigt…

…

…grekiska!

 

Skepp o Hoj!