(…bland träd på ön Lesbos…)

Sigri, Lesbos/Lesvos, Nordegeiska Öarna, Grekland

 Ute på den västra spetsen av Lesbos ligger fiskebyn Sigri. Det fick bli vårt mål när vi i ottan kastade loss från Agios Eftstratios. Framför oss väntade en lång dags segling och efter att ha korsat det pärlband av fartyg som passerar in och ut till Svarta Havet, nådde vi till slut vår ankarvik. För att komma riktigt undan vind och svall från havet, körde vi så nära land vi bara tordes. Färdigankrade visade ekolodet 2,20 meter, kanske i minsta laget för Wilma vars köl sticker 1,90. Men sandbotten var ren utan uppstickande stenar, så vi kände oss trygga.

Dagen därpå sjösatte vi jollen och rodde in till strand. Om Sigri visste vi just inget, annat än att en ny hamn håller på att byggas invid den äldre fiskehamnen. En febril aktivitet pågår med pråmar som bogseras iväg med muddermassor. Samtidigt väntar stora sandkullar och högar med cementsäckar på att få fylla håligheterna vid de utplacerade betongblocken. På den flytande plattformen står en hög kran, vars arm dansar fram och tillbaka.

 Glädjande noterade vi att bygget ännu inte förvandlat denna lilla fiskeby till en livlig hamnstad. Ännu är platsen en dold pärla för människor som önskar stillhet. Under promenaden genom byn skymtade vi mellan husen den bedårande utsikten, ut över havet och ner mot bukten där Wilma ensam vaggade. De smala gatorna zickzackade oss mellan välputsade hus och prunkande trädgårdar och överallt slog doften från grekisk oregano emot oss. Det råder skördetid och vi som nästan aldrig äter pizza, blev nu vansinnigt sugna på denna italienska specialitet. Emellanåt uppenbarade sig något litet café, men även restauranger av yttepytte-mått. Uppenbarligen behövs inte mer än tre-fyra bord och en rutig duk.

Plötsligt kom vi fram till den gamla ruinen vi sett från inseglingen, det turkiska slottet som Sultan Mehmet byggde år 1776 som ett försvar mot pirater och andra fiender. När Lesbos fortfarande var en del av det ottomanska riket bodde bara turkiska människor här. Tyvärr möttes vi av en låst grind, slottet var stängt på grund av risk för ras.

 Istället styrde vi stegen mot krönet av byn där vi läst att det skulle finnas en av UNESCOS sevärdheter. Sigri är platsen för en förstenad skog vars stammar, stående eller nere, barrträd eller fruktbärande – bevarats genom ett vulkanutbrott för tjugomiljoner år sedan. Under lavan blev träden med tiden fossilerade och dessa grävs nu successivt fram. Föga hade vi anat att vi skulle få en personlig guidning och träffa de två tjejer som arbetar med att konservera träden. Ett mödosamt arbete och konservatorn Elena berättade att det träd hon nu höll på med, har hon i perioder arbetet med under 21 år. I de fall träden fallit i bitar, måste de pusslas ihop. Elena visade hur hon med tandborste, lim och en skarp hjärna lyckas återskapa även de till synes mest hopplösa fallen. Lättare är det såklart med de trädstammar som är intakta. Platsen är unik och förutom denna finns bara en liknande plats på vår planet, i Arizona i USA.

 Med knorrande magar klev vi efter museibesöket ut i den starka solen. Vi fann en liten restaurang vars skylt lovade pizza. Men under siestan var ingen ugn i gång, så vi fick nöja oss med en (förvisso god) baguette med tomater och ost. Vid bordet bredvid satt tre förtjusande damer, två amerikanskor och en holländska. Samtliga bodde på ön sedan länge. Eftermiddagen försvann därefter i ett trevlig prat om livets stora och små förnöjsamheter. När vi till slut bröt upp, var vi lovade såväl boende, tvättmaskin som guidning på ön. Men då planen var att segla vidare redan nästkommande dag fick vi lov att avböja det generösa erbjudandet. Vi har nämligen en tid att passa på ön Chios. Men mer om det får ni veta när det blir dags.

Skepp o Hoj!

 Vi har ankrat upp intill byn Sigri…

 

 Vi ror in till land och lämnar Wilma liggandes på dryga två meters djup, men där ligger hon fint…

 

 Sigri är en charmig by och inte alls så tråkig som vid första anblick. Tråkiga kranar, pråmar och cementblock tar upp en stor del av hamnen under pågående bygge…

 

 Vi fortsatte uppåt genom gränder och hus…

 

 Caféer, barer och restauranger av miniformat. Några få bord och ett par dukar är allt som behövs…

 

 Ett minne från den ottomanska tiden, men mycket längre än så här kom vi inte. Det var stängt på grund av risk för ras…

 

 Istället styrde vi stegen mot den förstenade skogen. På vägen mötte vi en katt med lite spindelnät i pälsen…

 

 En häftig plats och så här i maj månad var det inte heller för varmt, emellanåt satte vi oss ner och tittade ut över havet och Wilma som låg där nere och väntade…

 

 Ser ni Wilma där nere???…

 

 David Attenborough? Nej, men däremot Kapten Betong!!!

 

 Detta träd växte här för 20 miljoner år sedan…

 

 När vi går genom den förstenade skogen, ropar plötsligt någon på oss. Det är konservatorn Elena som med sin kollega Marylou arbetar med att återskapa ett träd som fallit i småbitar. De visar och förklarar arbetet de utför. Träden kallar de för sina ”bebisar”, sådan stor kärlek har de till arbetet och platsen. Besöket fick en helt annan dimension efter mötet med tjejerna, så mycket roligare!!! 

 

 Styrman Pimpsten bakom stock och sten…

 

Efteråt fann vi ett litet ställe som utlovade pizza, men det var för tidigt på dagen. Istället blev det baguette och ett långt härligt snack med några förtjusande damer…

 

 När vi till slut bröt upp tog vi oss tillbaka ner till väntande Wilma för ett dopp i havet…

 

 Senaste seglatsen mellan Agios Efstratios och Lesbos är markerad med rött, säsongens tidigare seglatser är markerade i grönt…

 

Over and Out

 

Gillar du vår blogg? I sådana fall får du gärna ge oss en uppskattning och trycka på gillaknappen längst ner på sidan, så bidrar du till inspiration till fortsätt skrivande (av de tusentals följare vi har, är det få som ger återkoppling – något som hade varit skoj).

 

Agios Efstratios, Nordegeiska Öarna, Grekland

I taket raspar en gammal takfläkt betänkligt. Borden i restaurangen står tomma sånär som på två. Vid det ena sitter några äldre män och äter en enkel måltid bestående av skaldjur. Vi kan inte riktigt bedöma om det är hummer eller havskräftor för
det mesta är uppätet och de överblivna skalen ligger utspridda i små högar på duken. Vid det andra bordet sitter två yngre män. Sannolikt behövde de bara komma undan den heta solen och svalka sig med öl. Vi spanar ut över lokalen och bestämmer oss
för bordet i hörnet. Ön Agios Efstratios, eller Ai Stratis som öborna själva säger, är en av de mest avlägsna i Grekland. Utslängd ligger den mitt i Egeiska havet, formad som en triangel, med den närmaste ön Limnos i norr.

Vi riktigt känner hur vår närvaro noteras. Inte bara av personerna som befinner sig i lokalen, utan överallt där vi går. Lite avvaktande tittar de och någon hälsar försiktigt. Är vi först med att hälsa spricker ett leende upp, så vi försöker ta initiativet.
Så kan det nog bli, när man som enda turist dyker upp på en liten ö där det blott bor 150 personer. Plötsligt dyker en kvinna upp vid bordet med en kanna vatten och två glas. Hon presenterar sig som Maria och tar upp beställningen.

Det finns ingen meny. Utbudet beror på vad som finns hemma för dagen, vilken fisk som fångats och när färjan senast kom med leverans. Vi bestämmer oss för en enklare meze, små rätter likt spanjorernas tapas. Maria försvinner ut i köket och strax därpå
lämnar männen med skaldjuren sitt bord, likaså de öltörstande pojkarna. Ingen betalar utan de reser på sig och kliver ut i solen, som om det vore det självklaraste. Kanske gör man upp betalningen en gång i månaden eller är det månne byteshandel.

 Strax dyker den pannstekta osten upp, perfekt smält och med pressad citron måste den ätas på stört. Osten, Saganaki kommer från grannön i öst, Lesbos. Agios Efstratios är självförsörjande på lamm och fisk, all övrig mat måste skeppas in. Vulkanön
Agios Efstratios är inte särskilt bördig, men till den lokala maten tillräknas varor som produceras på öarna Limnos och Lesbos.

 Halvvägs in i måltiden kommer Maria ut och vi pratar en stund. Hon känner till att det ligger en ensam segelbåt i hamnen och att den måste vara vår, för några andra turister finns inte på ön. Sånt har de koll på. Stolt berättar Maria om skolan på
ön, där det går tjugofem elever. Fyra av dem är hennes egna barn och åldersspannet är stort, från första klass och uppåt. Först när barnen fyller 18 behöver de lämna ön för vidare studier.

 Som lågbudgetseglare brukar vi inte gå på restaurang allt för ofta, mesta maten lagas och äts ombord. Men undantag gör vi, framför allt när vi kommer till mindre platser likt denna. Våra små slantar känns viktiga för bybornas överlevnad, särskilt
i tider av pandemi. Vi bestämmer oss därför att komma tillbaka nästkommande dag och frågar Maria om skaldjuren vi sett männen äta. ”Åh” säger hon beklagande. Det var fiskare som fått skadade humrar i sitt nät. ”De hade själva med sig sin mat, jag
bara tillagade den” förklarade Maria. Men annan fisk skulle hon kunna ordna, eller lamm om vi föredrog det. Vi föll för lammet.

 Nöjda knatade vi tillbaka till Wilma, vi hade en del praktiskt att göra. Klockan var förvisso inte så mycket men Styrman Pimpsten ville förbereda kvällens måltid. Tro det eller ej, men under seglatsen till Agios Efstratios lyckades Kapten fånga
två stycken ”atlantisk bonito”, en slags tonfisk fast mindre. Ni som följt oss under åren, vet att Kapten sannolikt är den sämsta fiskaren på jorden. Nu äntligen hände det och vi är ännu lite i chock. För säkerhets skull fotograferades tillfället,
för fantasifulla fiskehistorier finns det gott om – och utan bevis skulle ingen tro oss.

 Skepp o Hoj!

 Först när vi kommit ut en bit på havet blev vindarna bra. Vi försöker som vanligt att fånga fisk, men det brukar aldrig ge något…

 

Glädjen går inte att ta miste på. Inte en, utan två atlantiska bonitos fick Kapten upp…

 

 Efter 14 timmar lägger vi till i den lilla hamnen på Agios Efstratios…

 

 Ett långt seglingsben rätt ut i havet (det tjockare strecket). Det tunna röda visar hur vi seglat hittills under säsongen…

 

 Ingen undgår det att ön fått besök, inte ens ankorna i hamnen…

 

 Vi stöttar byn med våra slantar, utanför ingången till lanthandeln sitter en lapp som berättar att all personal är vaccinerad mot Covid. På de mindre öarna vaccinerade man alla vuxna oavsett ålder i ett tidigt skede…

 

 Vi slår oss ner på ett enkelt hak…

 

 Byn, den enda på ön, förstördes till stora delar vid den förödande jordbävningen år 1968, endast några få av de ursprungliga byggnaderna finns kvar och de nya bär inte längre den gamla traditionella karaktären…

 

Restaurerat, nytt eller gammalt. Även om charmen försvann till viss del finner vi ön tilltalande…

 

 Gammalt och nytt, sida vid sida….

 

 Ett par restauranger och något fik är allt som finns här. Samt en liten lanthandel och ett postkontor…

 

Skolan på ön…

 

 Vi tar oss upp på en kulle för att spana in utsikten…

 

 Byn, den enda på ön, ligger i den gröna dalen som bildats av två torkade flodbäddar. Före den förödande jordbävningen år 1968 fanns det fruktträdgårdar. Idag odlas det bara lite i folks trädgårdar. På ön råder vattenbrist… 

 

Athosberget i fjärran…

 

Agios Efstratios by sedd från ovan…

 

 Det blåser ofta hårda vindar över ön. Den ligger mitt ute i havet där meltemivindarna drar fram som mest. Ön saknar flygplats men det finns en helikopter stationerad för akuta transporter. Annars är det med båt man kommer till och från ön och man får räkna med rullande sjö…

 

Over and Out

 

 

 

Pefkohori/Porto Koufo, Halkidiki, Grekland

”Kom förbi oss!!!”

Meddelandet kom från våra Lysekilsvänner. De har hus i Halkidiki och fanns nu på plats. Jätteskoj tänkte vi, men vännernas hus ligger lite oskyddat utan några riktigt bra ankarvikar i närheten. Visserligen håller kustremsan med en lagun stor nog att ankra
i. Men inloppet är smalt och s-format med sandbankar på båda sidor om. Efter vintern tenderar sandhögarna minska i höjd och falla ner i inloppet. Inloppet muddras emellanåt så fiskebåtarna kan passera. Så vilket bottendjup som nu rådde, hade vi ingen
aning om. Lite sturska (som vi var efter att ha gått den trånga kanalen genom Kassandra) ville vi ändå göra ett försök. Vi tänkte – att om vi går ytterst långsamt fram, skulle vi nog kunna backa ut igen ifall vi körde fast. Men det förutsatte att
det var vindstilla. Prognosen lovade gott. Vi knappade ett raskt svar till vännerna om att ”vi kommer” och så lyfte vi ankaret och satte kurs.

På havet låg vattnet platt. Men vartefter vi närmade oss, ökade vindstyrkan. Det var ju inte alls vad prognosen utlovat och väl framme registrerades en envis sidvind vilket inte alls var bra. Wilma är förvisso tung och trög men hon har ingen bogpropeller.
Utan någon större fart genom vattnet, skulle sidvinden ta tag i förskeppet och ställa henne på tvären. Att bli nyhetsstoff i Grekland kände vi inte riktigt för. Framför oss såg vi rubriken ”SVENSK SEGELBÅT BLOCKERAR INLOPP”

Ett halvhjärtat försök gjorde vi dock, men avbröt när vi insåg att vinden inte alls skulle stilla sig vid smalaste stället. Istället styrde vi Wilma mot en närbelägen bukt och droppade ankaret. Det fick duga.

 Blott ett stenkast från stranden låg vännernas hus och från terrassen och balkongen syntes det azurblå havet. Vi trodde nästan vi hamnat i en reklambroschyr, men detta var på riktigt. Innan vi fick ett glas synnerligen gott vin i handen, gick vi
husesyn. Som två fågelholkar gick vi båda med vidöppna munnar runt i huset. Vore det inte för att vi var inomhus, hade svalorna byggt bo i munhålan. Smakfullt och trivsamt blev vår konklusion – även om vi ännu inte är beredda att byta ut vårt flytande
hem, mot ett fast på landbacken. Men ändå, detta var en plats de flesta av oss bara drömmer om. Vi förstår att vännerna trivs här. Innan vi visste ordet av satt vi på restaurang och avnjöt en delikat middag. Pratet gick varmt och mätta bröt vi inte
upp förrän efter midnatt.

 Nästa dag flyttade vi Wilma och la oss rätt utanför vännernas hus. Vädret lovade mer eller mindre vindstilla så nu vågade vi ligga helt oskyddade från alla vindriktningar (med skydd endast i väst). Från terrassen där vi satt såg vi Wilma och snart
visste grannar och vänners vänner att båten var svensk och att vännerna fått besök.

 Två fantastiska dagar med våra härliga vänner var mer än vi kunnat drömma om. Bara det att öga mot öga få prata svenska igen (med någon annan än oss själva) Vi är lite svältfödda efter månader av lockdown, som ni förstår. Gentilt har vännerna bjudit
oss deras hem, deras mat och deras vin. Och som inte det vore nog, de tog hand om vår stinkande soppåse som vi inte kunnat göra oss av med när vi legat ute på ankare. Man känner sig lite taskig som gäst men det symboliserar väl en långseglares liv
rätt så bra. Metaforiskt skulle man kunna säga att vi ger dem skit och de ger oss guld. En stinkande soppåse mot ett liv i lyx. Självklart uppskattar man sådana vänner men framför har vi så skoj ihop och i samma stund som vi lämnade dem, uppstod en
saknad. Vi hann nog inte riktigt leka klart.

 Skepp o Hoj!

TUSEN TACK KÄRA VÄNNER FÖR TVÅ FANTASTISKA DAGAR!!!

 Men det blåser för mycket för vi ska våga oss på ett försök, så vi lägger oss i bukten intill där vi får måttligt skydd…

 

 Vi tar dingen in till land…

 

 Vi tar bilen bort till lagunens inlopp, det ser väldigt trångt ut…

 

 Wow, vad säger man. Vilket sommarhus, så jäkla trivsamt och trevligt!!!

 

 Senare på kvällen satt vi på restaurang…

 

 Jäklar så gott…

 

Vi höll igång till långt in på natten och först då åkte vi ut till väntande Wilma…

 

Over and Out

 

Sithoniahalvön, Halkidiki, Grekland

Att smita genom kanalen visade sig vara ett klokt beslut. På så vis kom vi undan det värsta av det blås-oväder som drog från bergen i norr, vidare söderut. Även om blåsten till viss del lyckades spilla över på oss, var det inte nämnvärt så mycket som
för våra tyska vänner. De befann sig på den andra sidan Kassandrahalvön.

 Själva sökte vi skydd i en liten hamn på den västra sidan av Sithoniahalvön. Blåsten gav oss således en segelfri dag och vi passade på att vila och se oss om. Byn Nikiti visade sig vara naturligt vacker och trots att staden har turism, har den lyckats
behålla sin charm. Inte minst har de gamla husen smakfullt renoverats. Förutom den nyare stadsdelen (där också småbåtshamnen ligger) finns också en uråldrig del av staden bevarad. Vi tog en promenad dit och genom smala gränder med bedårande makedonska
stenhus längs med sidorna, kom vi snart upp till kyrkan på toppen. Därifrån fick vi en vacker utsikt ner mot havet. Tyvärr var dörren till kyrkan låst, vilket var lite synd. För genom fönsterrutorna såg vi en ENORM ljuskrona hänga från taket. Vi gick
även på pumpen när det kom till folklore-museumet, det var också stängt – likaså de pittoreska caféerna och restaurangerna utmed huvudgatan. Om detta berodde på pandemin eller på att det är off-season, vet vi inte. Men helt klart skulle vi vilja komma
tillbaka en vacker dag och insupa den gamla byns liv och rörelse när den pågår som bäst. Men i vart fall, små gummor såg vi gå och vattna i sina trädgårdar och krokiga män som sökt skydd undan solen på en betänkligt lutande bänk.

När vi senare på kvällen fick kontakt med våra tyska vänner, var de ute och seglade. I den starka medvinden ville de ta sitt långa ben ner till Volos, allt för att göra seglatsen tidsmässigt så kort som möjligt. Men i dessa vatten skiljer sig grundvinden
ofta gigantiskt från byvinden, vilket lätt kan överraska den bäste av seglare. Förutom att det blåser av satan, så reser sig snart svallen till meterhöga monster och även om det är lättare att segla med, än emot – så är krabba fyrametersvågor aldrig
skoj. Vännerna var något överraskande och seglingen inte helt problemfri. Efter samtalet slog vi på väderprognosen och fann ut att vännerna befann sig i ett stråk där det blåste 40 knop i byarna (ca 20 m/s). Själva letar vi gärna skydd undan
de starkaste vindarna och seglar gärna en omväg, om det går. Dagen därpå – medan det ännu rådde starka vindar ute på det stora havet, kunde vi i en behaglig slör segla vidare mellan våra två fingrar av halvöar. På eftermiddagen ankrade vi upp bakom
en liten ö, som skydd för den kommande natten. På denna natursköna plats passade vi på att inviga årets badsäsong. Nakna lät vi oss svalkas i det krispigt friska havet. Det var skönt. Och ja, kanske lite kallt också. 

Skepp o Hoj!

 Oljedunkarna fungerar som blomkrukor…

 

 Turisterna lyser med sin frånvaro…

 

 Kapten fann en fiskebutik som hade öppet, han hoppas på fångst (hö hö hö…)

 

 Inga stora hotellkomplex här inte…

 

Så här i maj är Grekland grönt och det doftar så gott…

 

I någons trädgård…

 

 Vi tar en promenad till ”old town”…

 

Nikiti har anor från senmedeltiden…

 

Stenhusen bär vackra träbalkonger…

 

På sina ställen är gränderna riktigt smala…

 

 Vi kommer upp till kyrkan med dess fina klockstapel…

 

 Bjälkarna ser ut att vara riktigt gamla…

 

 Dörren är låst, istället spanar vi genom fönstret och får syn på en gigantisk ljuskrona…

 

Denna bild från internet som visar hur kyrkan ser ut invändigt…

 

 Utsikten ner mot havet…

 

 På vägen tillbaka passerar vi många vackra hus…

 

Tyvärr var baren stängd, vi hade kunnat tänka oss ett glas…

 

För att komma undan blåsovädret gick vi genom kanalen och sökte skydd i byn Nikiti på Sithonia-halvö. När blåsten lagt sig seglade vi ett kort ben söderut där vi gömde oss bakom en liten ö…

 

 Vi invigde årets badsäsong med ett uppfriskande dopp före middagen…

 

Over and Out

 

 

 

 

 

(…tar vi oss igenom kanalen som skär Kassandra…)

Nikiti, Halkidiki, Grekland

Till skillnad mot de flesta andra som seglar, har vi tillräckligt låg mast för att gå kanalen som skär Kassandrahalvön. Bron, samt ett gäng lågt hängande ledningar, gör passagen lite väl spännande för en båt av Wilmas storlek – och de gånger vi passerat där, har människor längs med strandpromenaden stannat upp för att följa skådespelet. Som inte det vore nog, grundar inloppet upp. Uppgrundningarna ger på sina ställen endast ett par meters fritt djup och Wilmas köl sticker 1,90 meter. De starka strömmarna uppstår till följd av tidvatten och kraftiga vindar gör att sandbankarna ständigt förflyttar sig. Sjökortet är därför inte att lita på och man måste liksom både se upp och ner, så man inte fastnar. Vi valde därför en extra stilla dag att passera, för trots att vi gått igenom där förut, visste vi inte vad som kunde förväntas efter vinterns många blås-oväder. Entrén på den västra sidan är extra lurig för där virvlar vattnet konstant. Därtill – hade kablarna i skyn av någon anledning slackat, skulle vi få problem. Vi pratar alltså inte om några meter tillgodo, utan om några få fjuttiga decimeter ovanför mast och under köl.

 Att hitta tillräckligt starka seglingsvindar från Kallikratia och som sen skulle mojna lagom vi kom fram, var inte det lättaste. Men som ofta är här, lägger sig vinden framåt kvällen. Därför bestämde vi oss för att lämna Kallikratia först efter lunch. Det skulle ge oss möjlighet att hinna springa upp på stan, till butiken som säljer frysta produkter i storpack. Bland annat var vi på jakt efter de goda grekiska kebabkorvarna.

 Klockan 13 kastade vi loss och till skillnad från den senaste seglatsen, bar nu vindarna med. I lugnt gemak flöt vi ner mot Kassandra och strax före vi nådde kanalen, dog vinden av precis som vi hoppats. En lämpligare dag för kanalfärd gick inte att finna – kvällssolens strålar speglades i vattnet och förutom de dansande solkatterna under bladverken utmed kanalen, reflekterades vattnet i blågröna toner. I vårt tycke slår denna kanal Korintkanalen, trots avsaknaden av lodräta väggar.

När det var dags att passera inloppet fick Styrman Pimpsten resolut ratta Wilma genom det virvlande vattnet. Kapten stod på peket och kikade, beredd att ropa ifall något gick fel. Men så snart vi passerat det grunda, la sig den oroliga vattenytan och vi flöt sakta fram mot den första kabeln, som vi också visste var den lägst hängande. Med blickarna upp i masttoppen gled vi sakta, sakta fram och förbi. Puh! När det senare var dags att passera bron, ropade ett par personer som stod vid brofästet. Vi visste ju sedan tidigare att Wilma skulle gå fri under bron, men vår publik visste desto mindre. Snart hördes applåder och ett ljudligt ”BRAVO”. Ena mannen gestikulerade hur stor differensen varit mellan Wilmas mast och bron, ungefär fyra decimeter.

 Resten av kanalfärden blev något av en ”walk in the park” även om det kändes helskumt att passera männen som stod och fiskade i vattnet bara några meter ifrån. Scenen förstärker onekligen känslan av hur små marginalerna är, en liten oavsiktlig gir åt styrbord eller barbord och man sitter som ett frimärke i sandbanken.

 Vid den första sandstranden på den östra sidan av Kassandra, strax söder om kanalen, droppade vi ankaret på fyra meters djup i en skog av sjögräs. Vi visste att natten skulle bli lugn och glädjande nog tog ankaret, trots den snåriga havsbotten. I samma stund som vi slog oss ner med en kall dricka i handen, kom Port Police farandes i en ribbåt rakt emot oss. Med munskydden i beredskap gjorde vi oss beredda att visa dokument och svara på myndighetsfrågor. Men de båda sjöpoliserna var vid synnerligen gott humör, omtänksamt frågade de om vår seglats hade gått bra. Fulla av frågor ville de veta mer om vårt långseglarliv och när de hörde att vi seglat Wilma från Sverige, sprack deras leenden upp. De verkade mäkta imponerade och vi fick känslan av att de var glada att åter se turister i sitt land.

Skepp o Hoj!

Bilder från dagen vi korsade Kassandrahalvön och eventuellt får vi till en film inom kort; Innan vi lämnar Kallikratia spanar Kapten ut över muren för att se om vännerna på S/Y Traumfänger syns till. De hade sökt skydd bakom ett näs dagen innan och vi visste att de var på ingående. Men de var alldeles för långt bort och vi hade inte tid att vänta in dem, vi ville inte missa möjligheten att gå genom kanalen i lugnt väder…

Kallikratia, här har vi varit förut. En bra butik i byn säljer frysta varor i storpack till ruskigt låga priser...

 

En skön slör och besättningen kan pyssla ombord medan autopiloten styr. Styrman Pimpsten rensar dill…

 

Kapten Betong splitsar…

 

Vi närmar oss kanalen…

 

Kustremsan bildar vackra mönster…

 

Väl inne i kanalen är vattnet stilla och reflekterar omväxlande mellan grönt, blått och turkost…

 

Någons lilla fiskeplattform…

 

Vi har just passerat de första kablarna och vi närmar oss bron. Kapten spanar ute på peket…

 

När vi närmar oss håller vi tummarna att vi inte slår masten i bron, vi klarar det med ynka 40 centimeter…

 

Vid utloppet står folk och fiskar bara några meter ifrån oss. Lite läskigt om man oavsiktligt skulle råka gira ur kurs…

 

Rester från den gamla befästningen. Kassandrakanalen (eller Potideakanalen som den också heter) har anor så långt tillbaka som till 300-talet efter kristus. Fram till 1970 fanns ingen bro över kanalen, all landtrafik fick nyttja den färja som gick skytteltrafik..

 

 Denna bild är lånad från internet och visar kanalen sedd ovanifrån… (källa; https://www.paradisotravel.com/letovanje-grcka/nea-potidea.html )

 

 Seglatsen mellan Kallikratia och Nea Potidea/Kassandrahalvön (det tjockare röda strecket, det tunna är tidigare seglingar denna säsong…)

Kallikratia, Halkidiki, Grekland

Första kvällen fick vi såväl väntat, som oväntat besök. Det väntade besöket bestod av våra tyska vänner på S/Y Traumfänger, som droppat sitt ankare alldeles intill Wilma. Den nyfunna friheten behövde firas och ur kylskåpet fiskades en flaska bubbel. Ungefär
samtidigt som korken åkte ur flaskan, närmade sig en tredje båt som styrde rakt mot oss. Det visade sig vara våra spanska vänner på S/Y Enjoy. De har sin hemmabas i Kalamaria och de ville komma ut och säga hej. Vilken otroligt fin gest att göra sig
omaket att komma förbi, vi blev riktigt rörda. Snabbt slängde vi ut några fendrar och tog emot vännernas tampar. Därefter kunde vi, skrov mot skrov, skåla gemensamt. För att hålla festen smittsäker, höll vi oss hela tiden på respektive båtar. Stämningen
var hög och uppsluppen och skratten måste ha ekat långt över fladen. Någon timme senare knöt vännerna loss, de behövde ta sig tillbaka före solnedgång då nästa dags knog och kneg väntade.

Dagen därpå satte vi kurs mot Kallikratia som ligger i norra Halkidiki. Vi behövde segla i en halv cirkel och framför oss hade vi att tråckla med motvind och ta oss runt ett par näs. Först var havet platt och vi seglade från en halvvind till bidevind.
När vi senare rundade första näset, stod havet öppet ända ner till Sporaderna. Havet reste sig och vinden tilltog, den kom nu rakt emot oss. Wilma kryssade sig fram, växelvis liggande på babords och styrbords bog. Men det blev allt svårare att vinna
mark ju längre eftermiddagen led. Vid sista näset behövdes det ett tjockt pannben. Vi slog och slog och slog, tills trackingspåret på plottern liknade en sicksacksöm. Till slut kom vi förbi medan vännerna på S/Y Traumfäger som låg bakom, gav upp och
sökte skydd bakom näset för nattvila. Själva fortsatte vi traggla mot hav och vind och vid solnedgång kunde vi svänga in bakom den skyddande pir-armen i Kallikratia. Nu var vi kännbart trötta och enormt rufsiga i håret, vilket hör till efter
en lång dag på havet i frisk vind.

 Vi hade vinden emot oss och fick kryssa och stånka sjö, Wilma gillar inte riktigt detta seglingssätt…

 

 När vi seglar ut ur Thessalonik-bukten har vi Olympusberget framför oss. Ännu ligger snö på toppen medan vi har tjugofem grader varmt…

 

 Fyra timmar senare har vi en betydligt mer upprorisk sjö och vi kryssar…

 

 Vi ligger så högt upp i vind Wilma förmår och hon lägger sin sida ner i havet. Här syns babordsventilen som normalt är placerad ovanför vattenlinjen…

 

 Livet på havet…

 

I Kallikratia stannar vi inte länge, vi sticker så fort vi får de rätta vindarna…

 

Skepp o Hoj!

 

I förmiddags släppte vi förtöjningarna. Efter åtta månader i hamn (varav två på land för underhåll) kändes det underbart att få backa ut Wilma och sätta kurs söderut, särskilt då tanken från början varit att börja segla i januari. Men pandemin (och landets lockdown med seglingsförbud) ville annorlunda. Några av våra vänner kom för att vinka farväl, men de flesta sa vi hejdå till redan igår. Det är såklart med blandade känslor vi lämnat våra vänner och Kalamaria bakom oss. Så många nya vänner och nu lämnar vi dem sannolikt för gott. Samtidigt är det något av tjusningen med långsegling. Man möts och man skiljs, så är reglerna och det är helt ok. För i samma stund som man rundar hamnpiren är vemodet som bortblåst och tårarna likaså. Kvar fanns bara den enorma tacksamheten och glädjen. 

Helt ensamma att lämna hamnen, var vi dock inte. För samtidigt med oss släppte även våra tyska vänner sina förtöjningar och i skrivande stund ligger de ankrade alldeles intill Wilma (vi befinner oss på den södra sidan av Thessaloniki-bukten, blott 6 nautiska mil från Kalamaria). Turen var således kort och problemfri, skönt är att få testa allt i lugnt väder och utan stress.

Lätt mosiga och trötta av all sol och vind (vi är ju ovana) kommer vi sannolikt gungas till sömns tidigt. Men innan dess ska vi försöka hinna fira vår nyfunna frihet med vännerna på S/Y Traumfäger med lite god mat och bubbel. I morgon drar vi vidare!

Skepp o Hoj!

I förmiddags släppte vi förtöjningarna. Efter åtta månader i hamn (varav två på land för underhåll) kändes det underbart att få backa ut Wilma och sätta kurs söderut, särskilt då tanken från början varit att börja segla i januari. Men pandemin (och landets
lockdown med seglingsförbud) ville annorlunda. Några av våra vänner kom för att vinka farväl, men de flesta sa vi hejdå till redan igår. Det är såklart med blandade känslor vi lämnat våra vänner och Kalamaria bakom oss. Så många nya vänner och nu
lämnar vi dem sannolikt för gott. Samtidigt är det något av tjusningen med långsegling. Man möts och man skiljs, så är reglerna och det är helt ok. För i samma stund som man rundar hamnpiren är vemodet som bortblåst och tårarna likaså. Kvar fanns
bara den enorma tacksamheten och glädjen. 

Helt ensamma att lämna hamnen, var vi dock inte. För samtidigt med oss släppte även våra tyska vänner sina förtöjningar och i skrivande stund ligger de ankrade alldeles intill Wilma (vi befinner oss på den södra sidan av Thessaloniki-bukten, blott 6 nautiska
mil från Kalamaria). Turen var således kort och problemfri, skönt är att få testa allt i lugnt väder och utan stress.

Lätt mosiga och trötta av all sol och vind (vi är ju ovana) kommer vi sannolikt gungas till sömns tidigt. Men innan dess ska vi försöka hinna fira vår nyfunna frihet med vännerna på S/Y Traumfäger med lite god mat och bubbel. I morgon drar vi vidare!

Skepp o Hoj!

 (…kika in i vårt flytande hem…)

Sovhytten är färdig sånär som på listerna till bokhyllorna. Nu har vi flyttat tillbaka till våra ordinarie bingar och båten är åter i ordning, städad och organiserad. Det är knappt vi tror det är sant – men Grekland kommer inom något dygn eller så, öppna
upp landet. Inte längre kommer vi behöva anmäla oss varje gång vi går utomhus och vi kommer få börja segla. Ett sista ord kommer den grekiska premiärministern säga folket ikväll – och rent teoretiskt finns risken att han förlänger lockdown, men inget
tyder på det. Vårt mål är att börja segla inom några dagar och båten bunkras nu med mat och diesel. Efter att ha legat i vinterträda, har vi nu startat upp frys och watermaker.

Men det var inte helt utan oro vi läste i dagspressen, att det kommer krävas ”green certificate” för att besöka öarna. Den som inte har det, får bara segla på fastlandet samt till den stora ön Evia. Jaha, tänkte vi – vad innebär detta för oss som vill
se så många öar som möjligt???

Certifikatet innehåller fakta om att vederbörande har vaccinerats, bär antikroppar efter genomgången infektion eller har ett nytaget covid-test (som påvisar att man är fri från smitta, högst 72 timmar gammalt). Men GAAAH…menar myndigheterna
att vi ska ta nytt test för varje ny ö vi seglar till…???! Varken lusten eller plånboken gillar idén. Vi gick därför bort till Port Police, för de bör ju veta. Men där kammade vi noll på information, killen bakom skrivbordet betedde sig mest som
Styrmans undulat gjorde på tiden det begav sig (tom blick med tjatter utan innehåll). Istället gick vi till en grekisk kompis och frågade. Men kompisen visste inte riktigt vad som gällde för oss. Nedslagna på en lunchrestaurang (jippie-hurra,
restaurangerna har öppnat upp nu) började vi googla och vi fann då ut, att det ska räcka med ett nytaget snabbtest – högst 24 timmar gammalt. Med buken full av Ceasar-sallad ledde vi stegen till ett apotek. Vi köpte sex stycken snabbtester och apoteksbruden
bekräftade det vi läst. Men viss osäkerhet återstår dock, för de greker som i sin yrkesutövning måste ta ett eller flera snabbtest i veckan – registrerar detta på någon hemsida. Om vi måste göra samma, vet vi inte. Men det är ju en stor skillnad på
att själv kunna utföra testet för 6 euro per person och ö, istället för gå till en sjukvårdsenhet inför varje segling och betala dyrt. Resten löser sig nog så fort grekerna själva får kläm på hur de vill ha det. 

Medan vi gör oss seglingsklara, bjuder vi på en film. Ett litet hemma-hos-reportage för den som är nyfiken på hur Wilma ser ut invändigt. Vår båt är inte som andras men vi gillar vårt flytande hem. Hoppas ni gör detsamma. Och för bövelen, glöm inte sätta
på ljudet innan ni startar filmen. (Filmen är på engelska).

Skepp o Hoj!

Taggar; Wilma seglar – Colin Archer – Ferrocement – Betongbåt – Concrete – Segla i Grekland – nu öppnar Grekland för segling – Wilma sailing – snabbtest covid – flytande hem – Floating home – Thessaloniki – Red sails – röda segel – 

(…när man finner multifunktioner…)

 Orden trillade över Styrman Pimpstens läppar. Eftertänksamt hade hon räknat ut att vi nu bott i salongen i fyra veckor, FYRA VECKOR!!! Det som på sin höjd skulle vara en vecka med moms. Men det ena gav det andra, precis som i ramsan ”råttan på repet”
där allt från början ”bara” handlat om att måla skrovsidorna i den kalamatagröna kulörten. På dryga veckan blev vi förvisso klara, men i farten fick även durkarna under sängarna, luckan till helveteshålet och ramen runt ventilen bestrykas med
ny färg, grå sådan. Men nu stämde inte längre våra tidigare bokhyllor in, udda och omaka som de var. Kapten Betong bytte penseln mot sågen och snidade till inte bara en bokhylla, utan tre. Och med ångan uppe var det lika bra att fortsätta med ankarspelet.
Batterilåda, eldragning och en ankarbox – lättast är att arbeta utan madrasser och sovande besättning i aktern.

 Ankarboxen blir något av ett experiment. Kanske någon höjer sina ögonbryn när de hör att vi syr en säck till ankarkättingen, istället för att snickra en låda. Helveteshålet är vårt mest självklara förråd och vi klarar oss inte utan denna. Punkt.
Att då låsa en stor del av utrymmet känns dumt. Skulle vi behöva mecka, kommer vi inte längre in (ifall vi bygger en låda) och större prylar skulle vi få svårt att få fram. Hur det i praktiken fungerar med en säck istället för en box, får framtiden
utvisa. Men tanken är att vi enkelt släpper ut kättingen och trycker undan säcken när vi behöver komma åt inne i helveteshålet (eller så plockar vi bort säcken helt). Ankarsäcken sys med bottenplatta och förstärkningsband och påsen får en dränering
så inget vatten kan ansamlas i botten. Säcken ska hålla för en kätting på 200 kilo.

Däremot är det oroväckande att salongen börjat kännas som ett permanent sovrum. Människan är fantastiskt (men också olustigt) anpassningsbar och i salongen gör vi det mesta nu – sover, tittar på teve och äter. ”Fattas bara att vi lyfter in toan och börjar skita här också”, skrockade
Styrman en kväll när det var dags att gå och lägga sig. Vore det inte för tandborstningen skulle vi inte behöva förflytta oss en centimeter, då tevesoffan och sängen är densamma.

 Förutom att Kapten kunnat måla och snickra ostört, har tiden i salongen medfört något oväntat positivt. Ni minns säkert hur Styrmans termostat (den hormonella som reglerar kroppstemperaturen) krånglat en längre tid (ni kan läsa om den dråpliga storyn
HÄR). Svettningarna har hållit Styrman sömnlös i månader och aldrig trodde hon att detta djävulens tillstånd kallat klimakteriet, skulle ta slut. Men plötsligt var den goda sömnen tillbaka. Först en natt, sedan två. Ett par veckor har nu passerat
utan vallningar och hon törs tro att det är sant. Underbart. Vad hon däremot inte räknat med, var att hon skulle bli som ett russin. Inte huden, men slemhinnorna. Ögonen knastrar och näsan är torr. Stackars underlivet likaså. Desperat ringde hon
sin storasyster som ligger före i utvecklingen avvecklingen. ”Hur länge ska det vara såhär??!” Systern kom inte direkt med någon tröst. ”Det varar livet ut, men ögondroppar finns och för ett mer välsmort samliv rekommenderar jag hormonpreparat, salva brukar fungera”.
Fick man nu välja mellan sömnlösa nätter och en torr fiffi, var det ju inte mycket att fundera över.

När Styrman lagt på luren funderade hon så länge att solen hann gå ner bakom horisonten. Bestämd på sin sak ville hon prova med olivolja först, innan hon på apoteket bad om att få hjälp med ett välsmort sexliv. Ur skafferiet rotade hon fram olivoljan
men tvekade när hon läste ”Extra Virgin”. Som levnadsglad fyrbarnsmor kände hon sig allt annat än oskuldsfull. Men låt gå, tänkte hon och slet med sig flaskan till Kaptens stora lycka. Utan att i detalj brodera texten, kan vi väl säga att det gick
som smort. Men nu känner vi oss nöjda med salongens alla multifunktioner. Nu vill vi flytta tillbaka till akterhytten!

 Skepp o Hoj!

 Kapten har svetsat ett ok till ankarsäcken…

 

 Kapten inne i vårt förråd, helveteshålet…

 

 Ankarsäcken under tillverkning…

 

 Undertill syns förstärkningsbanden och position för den kommande dränering…

 

 En ny typ av skräp i naturen, begagnade munskydd… 

 

Over and Out