I förmiddags släppte vi förtöjningarna. Efter åtta månader i hamn (varav två på land för underhåll) kändes det underbart att få backa ut Wilma och sätta kurs söderut, särskilt då tanken från början varit att börja segla i januari. Men pandemin (och landets lockdown med seglingsförbud) ville annorlunda. Några av våra vänner kom för att vinka farväl, men de flesta sa vi hejdå till redan igår. Det är såklart med blandade känslor vi lämnat våra vänner och Kalamaria bakom oss. Så många nya vänner och nu lämnar vi dem sannolikt för gott. Samtidigt är det något av tjusningen med långsegling. Man möts och man skiljs, så är reglerna och det är helt ok. För i samma stund som man rundar hamnpiren är vemodet som bortblåst och tårarna likaså. Kvar fanns bara den enorma tacksamheten och glädjen. 

Helt ensamma att lämna hamnen, var vi dock inte. För samtidigt med oss släppte även våra tyska vänner sina förtöjningar och i skrivande stund ligger de ankrade alldeles intill Wilma (vi befinner oss på den södra sidan av Thessaloniki-bukten, blott 6 nautiska mil från Kalamaria). Turen var således kort och problemfri, skönt är att få testa allt i lugnt väder och utan stress.

Lätt mosiga och trötta av all sol och vind (vi är ju ovana) kommer vi sannolikt gungas till sömns tidigt. Men innan dess ska vi försöka hinna fira vår nyfunna frihet med vännerna på S/Y Traumfäger med lite god mat och bubbel. I morgon drar vi vidare!

Skepp o Hoj!