Pefkohori/Porto Koufo, Halkidiki, Grekland
”Kom förbi oss!!!”
Meddelandet kom från våra Lysekilsvänner. De har hus i Halkidiki och fanns nu på plats. Jätteskoj tänkte vi, men vännernas hus ligger lite oskyddat utan några riktigt bra ankarvikar i närheten. Visserligen håller kustremsan med en lagun stor nog att ankra
i. Men inloppet är smalt och s-format med sandbankar på båda sidor om. Efter vintern tenderar sandhögarna minska i höjd och falla ner i inloppet. Inloppet muddras emellanåt så fiskebåtarna kan passera. Så vilket bottendjup som nu rådde, hade vi ingen
aning om. Lite sturska (som vi var efter att ha gått den trånga kanalen genom Kassandra) ville vi ändå göra ett försök. Vi tänkte – att om vi går ytterst långsamt fram, skulle vi nog kunna backa ut igen ifall vi körde fast. Men det förutsatte att
det var vindstilla. Prognosen lovade gott. Vi knappade ett raskt svar till vännerna om att ”vi kommer” och så lyfte vi ankaret och satte kurs.
På havet låg vattnet platt. Men vartefter vi närmade oss, ökade vindstyrkan. Det var ju inte alls vad prognosen utlovat och väl framme registrerades en envis sidvind vilket inte alls var bra. Wilma är förvisso tung och trög men hon har ingen bogpropeller.
Utan någon större fart genom vattnet, skulle sidvinden ta tag i förskeppet och ställa henne på tvären. Att bli nyhetsstoff i Grekland kände vi inte riktigt för. Framför oss såg vi rubriken ”SVENSK SEGELBÅT BLOCKERAR INLOPP”
Ett halvhjärtat försök gjorde vi dock, men avbröt när vi insåg att vinden inte alls skulle stilla sig vid smalaste stället. Istället styrde vi Wilma mot en närbelägen bukt och droppade ankaret. Det fick duga.
av vad vi tror var ett tillräckligt djup. Men helt övertygade var vi inte, sundet är extremt smalt. Vi lät frågan bero, för nu låg vi ju hur som helst på svaj i bukten vid sidan av lagunen.
Blott ett stenkast från stranden låg vännernas hus och från terrassen och balkongen syntes det azurblå havet. Vi trodde nästan vi hamnat i en reklambroschyr, men detta var på riktigt. Innan vi fick ett glas synnerligen gott vin i handen, gick vi
husesyn. Som två fågelholkar gick vi båda med vidöppna munnar runt i huset. Vore det inte för att vi var inomhus, hade svalorna byggt bo i munhålan. Smakfullt och trivsamt blev vår konklusion – även om vi ännu inte är beredda att byta ut vårt flytande
hem, mot ett fast på landbacken. Men ändå, detta var en plats de flesta av oss bara drömmer om. Vi förstår att vännerna trivs här. Innan vi visste ordet av satt vi på restaurang och avnjöt en delikat middag. Pratet gick varmt och mätta bröt vi inte
upp förrän efter midnatt.
Nästa dag flyttade vi Wilma och la oss rätt utanför vännernas hus. Vädret lovade mer eller mindre vindstilla så nu vågade vi ligga helt oskyddade från alla vindriktningar (med skydd endast i väst). Från terrassen där vi satt såg vi Wilma och snart
visste grannar och vänners vänner att båten var svensk och att vännerna fått besök.
Två fantastiska dagar med våra härliga vänner var mer än vi kunnat drömma om. Bara det att öga mot öga få prata svenska igen (med någon annan än oss själva) Vi är lite svältfödda efter månader av lockdown, som ni förstår. Gentilt har vännerna bjudit
oss deras hem, deras mat och deras vin. Och som inte det vore nog, de tog hand om vår stinkande soppåse som vi inte kunnat göra oss av med när vi legat ute på ankare. Man känner sig lite taskig som gäst men det symboliserar väl en långseglares liv
rätt så bra. Metaforiskt skulle man kunna säga att vi ger dem skit och de ger oss guld. En stinkande soppåse mot ett liv i lyx. Självklart uppskattar man sådana vänner men framför har vi så skoj ihop och i samma stund som vi lämnade dem, uppstod en
saknad. Vi hann nog inte riktigt leka klart.
Skepp o Hoj!
TUSEN TACK KÄRA VÄNNER FÖR TVÅ FANTASTISKA DAGAR!!!
projektsunshine.se 