Agios Efstratios, Nordegeiska Öarna, Grekland
I taket raspar en gammal takfläkt betänkligt. Borden i restaurangen står tomma sånär som på två. Vid det ena sitter några äldre män och äter en enkel måltid bestående av skaldjur. Vi kan inte riktigt bedöma om det är hummer eller havskräftor för
det mesta är uppätet och de överblivna skalen ligger utspridda i små högar på duken. Vid det andra bordet sitter två yngre män. Sannolikt behövde de bara komma undan den heta solen och svalka sig med öl. Vi spanar ut över lokalen och bestämmer oss
för bordet i hörnet. Ön Agios Efstratios, eller Ai Stratis som öborna själva säger, är en av de mest avlägsna i Grekland. Utslängd ligger den mitt i Egeiska havet, formad som en triangel, med den närmaste ön Limnos i norr.
Vi riktigt känner hur vår närvaro noteras. Inte bara av personerna som befinner sig i lokalen, utan överallt där vi går. Lite avvaktande tittar de och någon hälsar försiktigt. Är vi först med att hälsa spricker ett leende upp, så vi försöker ta initiativet.
Så kan det nog bli, när man som enda turist dyker upp på en liten ö där det blott bor 150 personer. Plötsligt dyker en kvinna upp vid bordet med en kanna vatten och två glas. Hon presenterar sig som Maria och tar upp beställningen.
Det finns ingen meny. Utbudet beror på vad som finns hemma för dagen, vilken fisk som fångats och när färjan senast kom med leverans. Vi bestämmer oss för en enklare meze, små rätter likt spanjorernas tapas. Maria försvinner ut i köket och strax därpå
lämnar männen med skaldjuren sitt bord, likaså de öltörstande pojkarna. Ingen betalar utan de reser på sig och kliver ut i solen, som om det vore det självklaraste. Kanske gör man upp betalningen en gång i månaden eller är det månne byteshandel.
Strax dyker den pannstekta osten upp, perfekt smält och med pressad citron måste den ätas på stört. Osten, Saganaki kommer från grannön i öst, Lesbos. Agios Efstratios är självförsörjande på lamm och fisk, all övrig mat måste skeppas in. Vulkanön
Agios Efstratios är inte särskilt bördig, men till den lokala maten tillräknas varor som produceras på öarna Limnos och Lesbos.
Halvvägs in i måltiden kommer Maria ut och vi pratar en stund. Hon känner till att det ligger en ensam segelbåt i hamnen och att den måste vara vår, för några andra turister finns inte på ön. Sånt har de koll på. Stolt berättar Maria om skolan på
ön, där det går tjugofem elever. Fyra av dem är hennes egna barn och åldersspannet är stort, från första klass och uppåt. Först när barnen fyller 18 behöver de lämna ön för vidare studier.
Som lågbudgetseglare brukar vi inte gå på restaurang allt för ofta, mesta maten lagas och äts ombord. Men undantag gör vi, framför allt när vi kommer till mindre platser likt denna. Våra små slantar känns viktiga för bybornas överlevnad, särskilt
i tider av pandemi. Vi bestämmer oss därför att komma tillbaka nästkommande dag och frågar Maria om skaldjuren vi sett männen äta. ”Åh” säger hon beklagande. Det var fiskare som fått skadade humrar i sitt nät. ”De hade själva med sig sin mat, jag
bara tillagade den” förklarade Maria. Men annan fisk skulle hon kunna ordna, eller lamm om vi föredrog det. Vi föll för lammet.
Nöjda knatade vi tillbaka till Wilma, vi hade en del praktiskt att göra. Klockan var förvisso inte så mycket men Styrman Pimpsten ville förbereda kvällens måltid. Tro det eller ej, men under seglatsen till Agios Efstratios lyckades Kapten fånga
två stycken ”atlantisk bonito”, en slags tonfisk fast mindre. Ni som följt oss under åren, vet att Kapten sannolikt är den sämsta fiskaren på jorden. Nu äntligen hände det och vi är ännu lite i chock. För säkerhets skull fotograferades tillfället,
för fantasifulla fiskehistorier finns det gott om – och utan bevis skulle ingen tro oss.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 