(…tar vi oss igenom kanalen som skär Kassandra…)
Nikiti, Halkidiki, Grekland
Till skillnad mot de flesta andra som seglar, har vi tillräckligt låg mast för att gå kanalen som skär Kassandrahalvön. Bron, samt ett gäng lågt hängande ledningar, gör passagen lite väl spännande för en båt av Wilmas storlek – och de gånger vi passerat där, har människor längs med strandpromenaden stannat upp för att följa skådespelet. Som inte det vore nog, grundar inloppet upp. Uppgrundningarna ger på sina ställen endast ett par meters fritt djup och Wilmas köl sticker 1,90 meter. De starka strömmarna uppstår till följd av tidvatten och kraftiga vindar gör att sandbankarna ständigt förflyttar sig. Sjökortet är därför inte att lita på och man måste liksom både se upp och ner, så man inte fastnar. Vi valde därför en extra stilla dag att passera, för trots att vi gått igenom där förut, visste vi inte vad som kunde förväntas efter vinterns många blås-oväder. Entrén på den västra sidan är extra lurig för där virvlar vattnet konstant. Därtill – hade kablarna i skyn av någon anledning slackat, skulle vi få problem. Vi pratar alltså inte om några meter tillgodo, utan om några få fjuttiga decimeter ovanför mast och under köl.
Att hitta tillräckligt starka seglingsvindar från Kallikratia och som sen skulle mojna lagom vi kom fram, var inte det lättaste. Men som ofta är här, lägger sig vinden framåt kvällen. Därför bestämde vi oss för att lämna Kallikratia först efter lunch. Det skulle ge oss möjlighet att hinna springa upp på stan, till butiken som säljer frysta produkter i storpack. Bland annat var vi på jakt efter de goda grekiska kebabkorvarna.
Klockan 13 kastade vi loss och till skillnad från den senaste seglatsen, bar nu vindarna med. I lugnt gemak flöt vi ner mot Kassandra och strax före vi nådde kanalen, dog vinden av precis som vi hoppats. En lämpligare dag för kanalfärd gick inte att finna – kvällssolens strålar speglades i vattnet och förutom de dansande solkatterna under bladverken utmed kanalen, reflekterades vattnet i blågröna toner. I vårt tycke slår denna kanal Korintkanalen, trots avsaknaden av lodräta väggar.
När det var dags att passera inloppet fick Styrman Pimpsten resolut ratta Wilma genom det virvlande vattnet. Kapten stod på peket och kikade, beredd att ropa ifall något gick fel. Men så snart vi passerat det grunda, la sig den oroliga vattenytan och vi flöt sakta fram mot den första kabeln, som vi också visste var den lägst hängande. Med blickarna upp i masttoppen gled vi sakta, sakta fram och förbi. Puh! När det senare var dags att passera bron, ropade ett par personer som stod vid brofästet. Vi visste ju sedan tidigare att Wilma skulle gå fri under bron, men vår publik visste desto mindre. Snart hördes applåder och ett ljudligt ”BRAVO”. Ena mannen gestikulerade hur stor differensen varit mellan Wilmas mast och bron, ungefär fyra decimeter.
Resten av kanalfärden blev något av en ”walk in the park” även om det kändes helskumt att passera männen som stod och fiskade i vattnet bara några meter ifrån. Scenen förstärker onekligen känslan av hur små marginalerna är, en liten oavsiktlig gir åt styrbord eller barbord och man sitter som ett frimärke i sandbanken.
Vid den första sandstranden på den östra sidan av Kassandra, strax söder om kanalen, droppade vi ankaret på fyra meters djup i en skog av sjögräs. Vi visste att natten skulle bli lugn och glädjande nog tog ankaret, trots den snåriga havsbotten. I samma stund som vi slog oss ner med en kall dricka i handen, kom Port Police farandes i en ribbåt rakt emot oss. Med munskydden i beredskap gjorde vi oss beredda att visa dokument och svara på myndighetsfrågor. Men de båda sjöpoliserna var vid synnerligen gott humör, omtänksamt frågade de om vår seglats hade gått bra. Fulla av frågor ville de veta mer om vårt långseglarliv och när de hörde att vi seglat Wilma från Sverige, sprack deras leenden upp. De verkade mäkta imponerade och vi fick känslan av att de var glada att åter se turister i sitt land.
Skepp o Hoj!
Bilder från dagen vi korsade Kassandrahalvön och eventuellt får vi till en film inom kort; 
Innan vi lämnar Kallikratia spanar Kapten ut över muren för att se om vännerna på S/Y Traumfänger syns till. De hade sökt skydd bakom ett näs dagen innan och vi visste att de var på ingående. Men de var alldeles för långt bort och vi hade inte tid att vänta in dem, vi ville inte missa möjligheten att gå genom kanalen i lugnt väder…
projektsunshine.se 