(…lite överallt…)

Wilma är spetsgattad. Det betyder att hennes skrov är spetsig till formen, inte bara i fören utan även i aktern. Ett spetsigt akterparti försvårar tilläggningar på de platser det är kutym att lägga till med aktern mot bryggan (som här i Grekland). I denna marina finns förvisso lazylines och vi slipper därför använda ankaret och kan fritt välja om vi vill lägga till med fören eller aktern mot kajen. Vi ligger alltså förtöjda tvärtom mot alla andra båtar här. Men som regel är vi hänvisade medelhavs-tilläggningar och så även i hamn. Nackdelen med att ligga med aktern mot kaj, är att det krävs cirkuskonster för att ta sig i land. Likt ett gem får vi vika ihop oss för att komma under och förbi targabågen. Näst steg är att vingla ut på rodret innan det är dags att gå på plankan, den vi lägger ut mellan båt och kaj. Ett annat minus är att Wilma är enormt svårstyrd att backa med. Alltså, det GÅR NÄSTAN INTE att manövrera henne över huvud taget (i vart fall inte i trånga hamnar). Men säg inget till Wilma, hon är lyckligt ovetandes. 

 Vi har därför en önskan om att fixa ett bra ankarsystem i aktern, så vi kan lägga till med fören först. Kruxet är bara att det råder platsbrist där bak, vilket hänger ihop med skrovformen. När vi i höstas lyfte Wilma upp på land, passade vi på att konstruera och bygga ett fäste för vindrodret. Vindrodret väntar på oss Gibraltar, så planen är att segla dit. Men med den nya ställningen insåg vi, att vi samtidigt frigjort utrymme för en ankarrulle. Plötsligt räcker däcksytan i aktern till ett ankarspel och under däcket finns ett tomrum stort nog för en ankarbox. Tomrummet är det berömda helveteshålet (tillika platsen där Kapten stundom bryter sina revben).

Sedan i höstas har Kapten varit på jakt efter en lämplig ankarrulle, men inte funnit någon optimal. Dels gör nedstängningen det svårt samt att vi vill leva upp till epitetet ”lågbudgetseglare”. Vi menar, man kan ju inte å ena sidan hävda en sak som sen inte stämmer – och för oss är det en sport att maxa mesta möjliga ur varje krona. Efter ett långt letande ledsnade Kapten och utbrast ”hur svårt kan det egentligen vara att bygga sig en egen ankarrulle?!!”

Sagt och gjort. Kapten har nu tillverkat en ankarrulle som vi döpt till ”Leva Rullan”. Utläggen landade på 38,50 svenska kronor (rulle + bultar). Resten fann vi i Wilmas gömmor och svetsen gick på solenergi. Att köpa en ankarrulle hade säkert kostat ett par tusen. Och då hade den ändå inte varit optimal.

PLUMS! Där har ankaret åkt ner i vattnet…

Styrman har också haft rulle på schemat, men av ett helt annat slag. Hon har tillverkat en toalettrulles-hållare av shock cord (resårband), tågvirke och ett beslag. Skithuspappret är nu staplat på höjden. Tio rullar rymmer lösningen och vi tycker det blev ”skitbra” för att uttrycka oss putslustigt. Nu behöver vi inte längre flytta runt vårt lager av toarullar, som vi gjort de senaste fem åren. Jämfört med Kaptens rulle blev denna konstruktion ännu billigare, kostnaden landade på noll då vi hade allt hemma.

Med hjälp av detta beslag är det lätt att fylla på och tömma hållaren på toarullar…

Ankarlösningen får tills vidare dröja, för nu har det blivit dags att ta itu med sovhytten. Vi ska ju måla…

Fler bilder…
Kapten letar i gömmorna efter material till en ankarrulle…

 Kapten har kommit halvvägs…

 

Kapten svetsar (sittandes på vindroderfästet)…

 

 Styrmans toarulleshållare…

 

Resårbandet inuti gör att man kan putta på ställningen, så man kommer åt att öppna luckorna bakom…

 

Vi fångade en lokal fiskare på bild…

 

Over and Out

(…vägrar Kapten…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

  En gång och detta var tiden före vi blev långseglare, besökte vi en arkeologisk plats i Turkiet. Från besöket minns vi inte så mycket, annat än att det var en jäkla massa sten. Att minnet bleknat kan bero på att vi ingick i en stor busslast, ett gäng som mer liknade skolungdomar på ferie – än historieintresserade medelålderspar. Sannolikt lyssnade vi bara med halvt öra till vad vår kompetenta guide berättade. Istället idkade vi allsång och drog fräckisar, allt medan bussen över det turkiska landskapet skumpade fram på tveksamma vägar. Veckan kom att bli ett minne för livet – så galet skoj hade vi och än idag är vi flera som håller kontakten, guiden inkluderad. Ni ska därför inte fråga oss om fakta kring antik byggnadsteknik eller mytologiska gudar – minnet är lika magert som innehållet på ett USB-minne som varit på månen. Men något vi minns i vart fall, är att det under antiken fanns ett yrke vi skulle kunna kalla för ”toalettsits-uppvärmare”. Fast ett yrke var det kanske inte, för det var slavar som fick ägna sig åt sysslan. Slaven hade alltså som uppgift att förvärma den kalla marmorn med sin rumpa, före den nödige kungen och hans hov kom och tog plats. Jisses så oskönt!

  Att minnet dök upp på nytt berodde på att Kapten före sänggåendet häromkvällen fixat till sängarna – dragit i lakanen och puffat till huvudkuddarna. Ibland ser bingarna ut som kriget. Glatt hade Styrman Pimpsten därefter glidit ner mellan lakanen. Men då temperaturen ute plötsligt droppat betänkligt, var lakanen lika kalla som marmorn i den antika staden. Sarkastiskt lät Styrman den otacksamma meningen falla över läpparna. ”Du kunde väl värmt upp min säng, när du ändå höll på att bädda”. När Kapten förvånat tittade upp, brände Styrman av sitt bredaste av leenden. Polletten trillade ner och Kapten svarade. ”Ja du skulle må då, va?!”

  Ja, ovan är exempel på hur vi (efter dagar av misströstan) tagit humorn till hjälp. Roliga minnen är vårt bästa vapen mot den tristess som råder, vid sidan om annan lågvatten-humor. Frågan är om man ens borde berätta…

  Som dagen efter intermezzot med de kalla lakanen. Vi skulle deklarera och för er som följt oss, vet hur Styrman Pimpsten lider svårt av sitt klimakterium ”deluxe”. Kroppstermostaten har helt kajkat ur, vilket för med sig att hon ena stunden tycker lakanen känns iskalla – till att nästa sekund kasta av sig täcket i en sån hastighet, att det direktkvalificerar henne till VM i lappkastning. Det skulle visa sig roligt att deklarera, trots väntad restskatt. Bara det att i lockdown få ett beting med en deadline, kändes som en vinstlott. När vi dessutom senare satt framför datorn och la in de siffror som skatteverket inte redan visste om och Styrman Pimpsten plötsligt slänger av sig både tröja och bh för hon inte står ut med värmevallningarna, blev det ju inte sämre. Sannolikt är det inte så vanligt att människor deklarerar topless. Kapten klagade inte.

  En annan tokighet som hänt var när Styrman Pimpstens trosor häromdagen for över bord. Mot meteorologernas bättre vetande drog en vindfront plötsligt fram. Styrman stormade ut på däck för att rädda tvätten hon hängt på tork och lyckades bärga allt, sånär som på sina favorittrosor. Befriande fladdrade trosorna iväg i den hårda vinden, för att därefter landa i vattnet och sjunka ner i dyn på botten. Aj, aj, aj… Efteråt beklagade sig Styrman för vännen Pia som kom med den självklara lösningen på problemet. ”Varför ber du inte Kapten dyka ner och hämta trosorna?” Men Kapten vägrade med kommentaren ”jag vill ju ha dig naken”.

  Vi ägnar oss faktiskt lite åt marina ting också, fast det inte verkar så. Med det ostadiga vädret kunde vi inte börja måla i sovrummet, vi behöver ju kunna lägga upp madrasserna på däck. Istället målade Kapten ett par garderobsluckor. Kulörten är vi supernöjda med. Som ni hör, vi lever. Med delar av garderoben under båten.

 Skepp o Hoj!

Nästa vecka hoppas vi kunna måla sovhytten i denna olivgröna kulört…

 

Over and Out

 

 

Etiketter; segla i Grekland – Thessaloniki – fast i lockdown – måla sovhytt – livet ombord – i väntans tider – colin archer – långseglarblogg – betongbåt – båtrenovering – klimakteriebesvär – ligga i vinterhamn –  S/Y Wilma – dags att deklarera – bloggar om segling – pandemi

(…att segla på…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

 Till synes kan även glada typer som oss börja misströsta. Denna pandemi till elände ser ju snart inget slut och stilla undrar man ju när och vart man kommer att kunna segla i framtiden. Inte på så sätt att vi inte tror vi kommer kunna segla till Karibien och där bortom, utan vi tänker på vilket eventuellt krångel det kommer föra med sig. Blir det som många experter befarar, kommer coronaviruset med tiden övergå till att bli en säsongsinfluensa och denna kommer då sannolikt att kräva årlig vaccination. Det blir onekligen en parameter till att ta hänsyn till.

 För seglare som byter länder ofta kan det bli kännbart ifall man (som nu) måste ta ett nytt test varje gång man seglar in på nytt territorialvatten och önskar inklarering. Ett vanligt pris för ett coronatest är 150 euro och är man två personer ombord blir det en extra kostnad på tretusen spänn. Säg då att man under ett år byter länder tio gånger, då snackar vi trettio tusen svenska kronor. Det är nästan halva vår årsbudget, så ni kan förstå vår ängslan. Skulle man istället för att betala pengar för ett test kunna välja på att sitta i karantän tio dagar, blir detta inte mycket bättre. På ett år skulle det blir 100 dagar karantän. Men vaccination tänker någon, vi kommer ju få vaccin. Men vem kan med handen på hjärtat säga att långseglare som förflyttar sig och således inte tillhör det besökande landets hälsosystem, kommer kunna erbjudas vaccin. Och i så fall, till vilken kostnad? Vi tror säkert det löser sig med tiden, men när? Knappast detta år och säkerligen inte efterföljande 2022. Vi snackar nu worldwide och inte Europa. Inom EU kommer det inom kort implementeras ett gemensamt vaccinationspass som det verkar, som möjliggör för medborgare att fritt röra sig. Kanske även att medlemmar inom EU kommer kunna erbjudas vaccin oavsett i vilket land man befinner sig. Och skulle inte det gå, kan man i vart fall flyga hem till Sverige för en årlig spruta. Men säg nu att man befinner sig på Bora Bora i Stilla Havet. Det är väldigt få långseglare som har råd att flyga hem en gång om året från andra sidan jordklotet.

 Låter funderingarna nattsvarta? Ja kanske, eller så är vi bara krassa realister. För tittar vi i backspegeln och ser hur det gångna året utvecklat sig, så har förutsättningarna för långseglaren knappast blivit bättre. Till skillnad mot i början av pandemin finns nu en rad hjälpmedel för att mota smitta i grind, primärt genom tester för att kunna påvisa pågående smitta. Och så länge pandemin snurrar runt jorden (vilket den säkert kommer göra länge än) kommer det vara genom test man får påvisa sitt goda hälsotillstånd. Vaccin i all ära (vilket vi är glada för och kommer ta när vi blir erbjudna) ger sannolikt inte ett skydd så länge, som det för långseglaren vore optimalt. Nu kanske allt löser sig jättesmidigt. Men risken finns då långseglaren globalt sett inte är någon större grupp, att det dröjer innan våra intressen blir tillgodosedda. Vår gissning är att seglare som önskar korsa många landsgränser framöver kommer behöva en större plånbok mot tidigare och även kanske behöva lägga mer tid åt corona-formaliteter. Seglare som står i startgroparna att kasta loss inom de närmaste åren, skulle vi råda att budgetera för högre kostnader med tanke på pandemin. Pessimistiska dagar känns det inte som det kommer bli lika enkelt att segla framöver. Bortsett från tid och pengar är det också en fråga om glädje och det finns en gräns för hur krångligt och dyrt det får bli, för att det ska vara roligt.

 Så vart seglar vi då? Ja säg det, just nu kommer vi ändå ingenstans. Målet är att segla ut ur Medelhavet och när vi kommer till Portugal, har kanske förutsättningarna ändrats. Tills vidare roar vi oss med att drömma om platser inom Europa vi önskar besöka, Skandinavien inkluderat. Världen får helt enkelt ta sin tid. 

 Vi ser med spänning fram emot att få rapporter från andra svenskar där ute. Vi tänker kanske främst på S/Y Sea Wind som vi nu tror kastat loss från Kanarieöarna med sikte på Antarktis. Det är väl också bara en tidsfråga innan Anders Eriksson med sin Malala kastar loss på nytt. Hör gärna av er. Det vore även gott att få rapporter från andra svenskar (som på köl) befinner sig på andra sidan jordklotet. Vad vi hoppas få veta, är vilken skillnad det blivit vid inklarering mot tidigare. För att förtydliga, vi önskar inte veta hur det är att vara fast på en och samma plats, likt vi är nu. Utan hur det fungerar att komma till nytt land. Den mest aktuella informationen tror vi överlägset kommer från dem som finns därute, sannolikt bättre än den informationen vi läser om på noonsite (även om den sidan är bra). Allra minst önskar vi rapporter från folk som hemma i soffan sitter och gissar, det räcker med oss själva.

I vår instängda bubbla gör vi tills vidare det bästa av situationen. Kapten flyger emellanåt med sin drönare fast det är lite långtråkigt att ideligen filma samma vyer. Men det blev dock en film som vi gärna delar med oss av. Håll ut och håll i. Och befinner du dig på en plats mer fri än vår – GRATTIS! 

Hörrö, glöm inte sätta på ljudet innan du kör igång filmen!

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

Men va fan, ska vi inte segla till Turkiet – där verkar det ju tillåtet att segla…

Idén var egentligen inte vår, utan kom från vår norske vän. Likt oss väntar vännen också på att Grekland ska öppna upp. För tillfället verkar Grekland vara Europas mest stängda land, kanske ett av världens till och med. Att inskränka människors rörelsefrihet så pass mycket över tid, får till slut konsekvenser. Därför var det inte med någon större förvåning vi läste om att tusentals greker gått ut på gatorna för att protestera. När molotovcocktails och stenar kastades mot polisen uppstod tumult. Aj aj aj, inte bra. Det är nog egentligen ingen som försvarar demonstranterna, även om den allmänna uppfattningen är att nedstängningen börjar närma sig gränsen för vad människor pallar med. Eller för att citera en insändare i dagspressen; ”this is not a lockdown, this is a knockdown”. Frågan är hur Grekland ska orka resa sig…

Vår farhåga inför att bli fast här lika länge som förra året, då tilläts vi börja segla först i mitten på juni, fick oss på allvar att fundera över Turkiet. Att segla nonstop till grannlandet i öst, en sträcka på tvåhundra distans, är inget större problem. Men då behövs tillstånd från de grekiska myndigheterna. Vår vän kontaktade en agent i Turkiet och ställde frågan om det stämmer, att vi kan segla dit och tillåtas förflytta oss inom landet. Snart kom svaret att vi var välkomna, men att det ändå inte går för grekernas stängda gräns. Relationerna de två länderna emellan är inte de bästa och det verkar som Grekland inte släpper igenom fritidsbåtar, ens för transit. Vi har nu satt en grekisk kompis på ärendet, som lovat kolla med Port Police här. Fortsättning följer…

 I väntan på bättre dagar har vi ägnat oss åt lite olovligheter. På så vis att vi lyckats få tag på det vi önskar, trots stängda butiker. Lite som under andra världskriget då det blev något av en folksport att begå ransoneringsbrott, där den med pengar och rätta kontakter kunde få mer än andra. För vår del snackar vi om en dämpad och subtil färg i grönt, kalla den oliv så förstår du. I specialbutiker får endast företagare handla och det var genom en sådan kontakt vi lyckades komma över ett par färgburkar. Styrman Pimpsten fick inte följa med, hennes civiliserade obefläckade yttre hade allt för enkelt kunnat avslöja upptåget. Istället var det den något oborstade Kapten Betong som fick smyga iväg tillsammans med en av Thessalonikis företagare. För säkerhets skull drog Kapten på sig sina skitigaste arbetsbyxor, allt för att smälta in. Vem som hjälpte oss kommer vi inte avslöja, inte ens om vi utsätts för tortyr. Men vi kan försäkra er om att det inte ligger några mutor emellan, utan bara en medmänsklig välvilja från en vän – att vi ska kunna måla Wilmas sovhytt i en roligare kulört än bensinmackens knallgula. Har pandemin fört något gott med sig så är det alla trevliga greker vi lärt känna. För den som lyckas göra affärer i stängda butiker utan att vara företagare, gäller kontant betalning. Antingen det, eller företagsfaktura – då kortköp riskerar sätta företagaren i knipa. 

Trots att en viss spänning uppstod den stund Kapten var iväg för att köpa färg i lönndom, önskar vi hellre att vi fick börja segla. Ryktena säger mitten på maj, det var i allafall vad den grekiska turistministern sa häromdagen. Själva tror vi ingenting, annat än att vi gissar att vi har gott om tid att måla. Nästa vecka sätter vi fart…

 Skepp o Hoj! 

Turistministerns uttalande går att läsa här; https://www.keeptalkinggreece.com

Etiketter; lockdown – knockdown – segla till Turkiet – ransoneringsbrott – andra världskriget – segla i Grekland – seglingsförbud – finna färg – renovera båt – colin archer – långsegling – turistsäsongen öppnar 14 maj 2021 –  båtrenovering – ferrocement – betongbåt – pandemi – covid –

 (…när det kommer till önskat färgval…)

Har ni hört det senaste? Plötsligt steg antalet smittade betänkligt och den grekiska regeringen svarade blixtsnabbt med än hårdare restriktioner. Samtliga skolor är åter stängda. Inte heller får man åka bil privat. Utan det är till fots eller med cykel man får ta sig fram, dock max två kilometer från hemmet. Vår båtgranne som brukligt skulle titta till sin båt i helgen, kom därför på cykel. Grekerna är påtagligt trötta nu, att leva med dessa hårda restriktioner är inte lätt. Många menar att ”om den universala lösningen hade varit att stänga ner hela samhället, hade det bättre märkts”. Viruset verkar finna sina vägar oavsett och nu har sjukvårdens maxkapacitet nästan nått taket.

 För oss som tänkt försöka hitta någon som kan bryta lite färg till vårt sovrum (ja ja…vi vet att det heter hytt) får nu tänka om. Det går inte längre att komma åt specialvaror (noonfood) genom systemet ”clic and collect”. Förvisso har vi inte kunnat beställa varor på detta sätt oavsett, det vill säga via app och sen hämta i butik – för vi klarar inte språket. Men genom våra grekiska kontakter har vi ändå kunnat lösa en del av våra inköpsbehov. Fram till förra måndagen vill säga, för nu är landet lika hårt stängt som under de värsta veckorna i våras. Nu får vi förlita oss på bensinmacken. Asså…det här med sovrummet, det bär oss emot att måla väggarna kycklinggula. Det sägs att man blir olycklig och att barn gråter mer i gula rum. Gult är ju varningens färg. Men även glädjens, på så vis att den ger energi. Vilket man inte vill ha när man ska sova.

Färgen grön vi önskar (men då inte den klargröna som bensinmacken erbjuder) representerar natur, balans och framgång. Vi har tänkt oss en harmonisk, dämpad och subtil färg, lite åt oliv. Vi får se hur vi gör, men först ska taket målas vitt – vilket vi kan börja med. Spännande fortsättning följer…

Det kom ett paket. Styrman Pimpstens syster och svåger har blivit vår förlängda arm när det kommer till prylar vi behöver ha ner. Sedan pandemin bröt ut fungerar inte den vanliga postgången något vidare, i vart fall har det strulat varje gång vi försökt. Istället är det budfirmorna som får leverera. Men man får ändå stå på tå, för budfirmorna gör bara ett (1) leveransförsök nu under pandemin, mot normalt tre. Dessutom vägrar de ringa till oss bortifrån grinden, för vi har ett svenskt mobilnummer. Lite svettigt…

 I paketet låg en ny cirkulationspump till vårt värmesystem. Pumpen håller Kapten nu på att installera då den gamla 12-voltspumpen sagt upp sig. Vissa saker har vi inget större förtroende för, tolvvoltscirkulationspumpar är en sådan. De går inte särskilt tyst och börjar fort lida av ålderssvaghet. Vi som bor ombord året om behöver ett pålitligt system eftersom det kan vara rätt kyligt även på dessa breddgrader vintertid. En pump för husbruk kräver förstås en del om den ska sitta i båt. Dels måste man kunna omforma 12-volts likström (från batteriet) till 220-240 volt växelström. Därtill behövs en stor batteribank, vilket vi har. 

Förutom pumpen fann vi en massa annat gott i paketet – pussel, böcker, tidningar, mat, kryddor, godis, verktyg, reservdelar och mycket annat. Helt fantastiskt och oväntat fick vi det mesta som gåva. Tack kära syster och svåger för er generositet, nu blir vår isolerade tillvaro lättare att bära.

Skepp o Hoj!

UPS hämtar upp paketet i Nyköping som ska till Thessaloniki…

 

 Här ligger innehållet på bänken i byssan, vilken lycka!

 

 I skåpet under kaminen ( i det gula corona-badrummet) kommer den nya cirkulationspumpen bo…

 

 Även ett par nya arbetsbyxor låg med i paketet, här syns de gamla…

 

 

 

 Tack till syster/svägerska och svåger, de är inte till salu för vetskap (utan bara våra!!!)

 

 

Klart Slut!

 

 

 

 

 

 

Etiketter; coronarestriktioner i Grekland –  cirkulationspumpar  – click and collect – utegångsförbud – gul färg i sovrum – budfirma UPS – livet ombord – omformare – batteribank – ferrocement – colin archer – långsegling – leva ombord – Nyköping 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

I den förliga delen av båten ligger tankar i kölsvinet – för wastevatten, diesel och färskvatten. Allt vatten går ner i svartvattentanken. Alltså även diskvatten samt det vi spolar i handfatet, något som ligger väl i linje med dagens miljötänk. I vanliga fall tömmer vi bara tankarna långt ut till havs alternativt vid tömningsstation på land. Det vill säga om det finns en sådan, vilket vi saknar nu. Här i Grekland har vi endast sett tömningsstationer på ett fåtal platser. Lite synd. Mellan tankarna tenderar vatten från kondens samlas, särskilt vintertid. Därför lyfte Kapten rutinmässigt på durkarna för att komma åt med vattendammsugaren, vi gör det någon gång varje vinter. Glad som en spillevink ropade Kapten till Styrman. ”Här var det snustorrt!” Ja, Wilma är tacksam, det bildas inte så mycket kondens innanför skrovet. Dels är betong tacksamt och därtill är hon välisolerad.

Tacksam båt… (arkivbild, vi ligger INTE på ankare nu)

 Dagarna fördriver vi med småfix. Egentligen är vi seglingsklara men det finns alltid att göra. För någon vecka sedan hissade vi storseglet och ordnade lite med revningssystemet. Check på den! Solskyddet är också klart nu, med (stängningsbar) vindruta så vi kan se vindinstrumentet i masttoppen samt att skyddet är försedd med solpaneler. Totalt har Wilma 1300 Watt solpaneler vilket ger oss gott om ström, så även mulna dagar. Knasbollar som oss (som gärna seglar året om och ankrar) behöver tänka lite längre kring strömförsörjningen – så vi även klarar vinterns kortare dagar. I framtiden har vi planer att inte bara ligga och jäsa i Grekland. Känslan av att vara självförsörjande på såväl färskvatten som ström är förunderlig, för oss är det lyx och märk väl – det kommer inga räkningar.

I hamn eller till ankars använder vi vårt andra solskydd (i ljusbeige färg) som har generösare bredd och ståhöjd. Vi flyttar då enkelt över solpanelerna från det blåa solskyddet… 

Då pandemin och landets nedstängning ser ut att fortsätta under oöverskådlig tid, har vi fattat beslut att måla om sovrummet. Det är kanske lite missvisande att kalla sovhytten för sovrum, men vi försöker få det att låta större än det är. Anledningen är (precis som under vårens nedstängning) att vi behöver finna oss en bra sysselsättning, till låg kostnad. I våras var det badrummet som fick sig en uppfräschning. Vi valde då färgen kycklinggult på väggarna. Det var den kulörten som gick att finna på bensinmacken. Sovrummet däremot känner vi inte alls för att måla gult, istället tänker vi oss en dämpad grön färg (lite åt oliv) som snyggt matchar listerna av ek och de brunbeiga sidorna av sittbrunnen som sticker ner i vårt kärleksnäste. Nu gäller det att finna någon butik som i smyg kan blanda färg åt oss, vilket blir vårt nästa uppdrag.

Vår arsenal av överlevnadsstrategier är god som ni hör. Medan Kapten Betong syr ägnar sig Styrman Pimpsten åt att laga mat och baka (vilken tur att Wilma är bred). Allt medan doften från nybakta bullar blandar sig med symaskinens rytmiska läte, skrålar musik ut från den grekiska lokalradiostationen. Här lever vi avskurna – i ständig tvåsamhet – som i ett eget universum. Rätt sjukt när man tänker efter. Det är tur att vi trivs med varandra!

 Kapten syr…

Blir man sugen på svenska bakverk får man baka själv… 

 

Fika i sittbrunnen…

 

Skepp o Hoj!

 

 

 

 

Etiketter: sy solskydd – seglingsförbud i Grekland – revningssystem – Colin Archer – Lundh Sails – röda segel – självförsörjande på el – litiumbatterier – segla i Medelhavet – ferrocement – lockdown – kondens i segelbåt –