Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Vi har tidigare seglat genom den lilla kanalen som avdelar Kassandra, det vill säga det första fingret av Halkidikis tre om man kommer från Thessaloniki. Det är en vacker och smart genväg för den som ska österut. Men denna gång kände vi för att gå på Kassandrahalvöns utsida och visst var det värt omvägen. Efter en lång dags segling la vi till i vackra Nea Skioni.

Du kan läsa om första gången vi gick genom kanalen här; https://projektsunshine.se/2019/may/wilma-hittar-kanalen.html

Den aktiva fiskehamnen i Nea Skioni sysselsätter flera av de knappa tusen själar som bor här året om. Turismen är viktig och hit kommer människor med lite bättre klirr i kassan. Attraktivt är att äga lägenhet eller hus här. Det har dock inte rörmokaren råd med, man måste nämligen hosta upp en rejäl slant även i svenska mått mätt.

Gästhemmen stoltserar inte sällan med fyra och fem stjärnor, på flera av dem är inte barn välkomna, endast vuxna. Exteriören vid hotellen och pensionaten är imponerande med dekorerade fasader och vackra trädgårdar. Inga stora komplex utan husen harmoniserar med stadens övriga prägel på ett smakfullt sätt.

Lägenheter, pensionat och hotell har vackra fasader och trädgårdar här…

 Vi promenerade runt och konstaterade snabbt att man snart gjort byn. Fiskebåtshamnen och badstränder nere vid vattnet. Intill ligger små restauranger som pärlor på rad. Högre upp finner man pensionat, hotell och bostäder. Det vilar ett lugn över platsen. Vi vill tro att Nea Skioni främst vänder sig till turister som önskar avskildhet och lugn och ro. Här ser vi människor sitta under sina parasoll med en bok i handen, i all sin enkelhet. 

 Vi bjuder på en film idag, texten är på engelska. Glöm inte ljudet för bövelen!

Skepp o Hoj!

(…när vi seglar till vackra Nea Skioni…)

Detta är Nea Skioni…

 

Nea Skioni, Halkidiki, Grekland

Vi drog en lättnads suck när vi släppte förtöjningarna och styrde ut ur den smutsiga fiskehamnen i Nea Kallikratia. Sista natten hade vi knappt fått en blund i ögonen. Fritidsfiskare satt i sena timmen nära Wilma och pratade så högt så Styrman trodde för ett ögonblick att det fanns fler karlar i sovhytten än hennes egen. Det var inte precis några hunkar heller, de som satt och fiskade. Inga greker med kroppar som huggna ur stenblock, tyvärr. Snarare skvallrade siluetterna i natten om ett ohälsosamt liv med fäbless för bakelser. Kedjerökande stod männen något bakåtlutade för att kompensera för de stora bukarna som hängde framtill. Om de fick napp var tveksamt, definitivt inte hos Styrman Pimpsten i vart fall. Natten är sannerligen inte tålamodets och överseendets starkaste tid…

 När männen äntligen gått och det blivit tyst på kajen kom fiskebåtarna tillbaka från sina nattliga turer. Klockan var två på natten och strax därpå kom leveransbilarna för att hämta nattens fångst. Med varuhämtningen avklarad var det därefter fiskegubbarnas tur att få åka hem till sina familjer. Deras fordon brummande ljudligt förbi utanför Wilma i den sakta gryende morgonen. Klockan var nu halv fem, knappt en blund och bara en timme återstod tills det var dags att kliva upp. Normalt stiger vi inte upp i ottan men tanken var att kasta loss tidigt för att fånga den lilla vind som var utlovad för dagen, framåt eftermiddagen skulle det börja mojna. Normalt är vi inte alls känsliga för störande ljud, men denna natt var det liksom aldrig en lugn stund. Därför var det skönt att lämna denna autostrada till kaj och hissa segel mot Nea Skioni, 35 nautiska mil söderut.

Nyvakna och vi har just satt segel och intar en kopp te i gryningen…Kapten har sovit rätt så gott medan Styrman knappt fått en blund i ögonen under den gångna natten…

Targabågen skvallrar om att Wilma inte är en vanlig semesterbåt…

     Delfiner på besök…(fick inte riktigt fram kameran i tid)

 Här befinner vi oss, fortfarande i den norra delen av Grekland. Vi har markerat dagens seglats med ett rött streck…

 

Härligare dag på havet gick inte att önska sig. Vi hade vinden med oss och seglen spred vi ut likt fjärilens, med en vinge ut på vardera sida för bästa vindfång. Vi ägnade dagen åt att lyssna på radio, fika, vila, äta och tillverka vatten. Bästa behållningen var den grupp av delfiner som kom och lekte en stund i Wilmas bog-svall och som i ett trollslag var den sömnlösa natten bortglömd och förlåten. När vinden droppade startade vi motorn och gick för maskin den sista biten. Efter tio timmar på havet la vi till i Nea Skioni, även detta en fiskebåtshamn. Men det som mötte oss här, var något helt annat än förra hamnen. Vattnet är alldeles klart, även inne i bassängen och kajen är så städad och ren så man nästan vågar slicka på densamma. Det första vi möter är en fiskare som vänligt vinkar till oss. Leende lägger han ut sin båt och far i ut på havet en stund. Vi går en promenad och vi överväldigas, vilken fin liten plats. Men nu går vi händelserna i förväg, om Nea Skioni berättar vi i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

(…som inte fullt räcker till…)

Nea Kallikratia, Halkidiki

Tillbaka i Nea Kallikratia. Platsen med den nedskräpade fiskebåtshamnen som för övrigt ligger strategiskt till, endast en dagsegling från Thessaloniki. Hamnen är gratis och människorna är trevliga. Emellanåt vilar en odör kring båtarna, lukten av unken fisk. Så värst sugna på fisk blir vi inte. Men det verkar inte bekomma grekerna, de som sitter och fiskar precis intill Wilma. De fiskar alltså på insidan av hamnen, i hamnbassängen. Ursäkta, men vi tycker det är sååå äckligt. Mellan Wilmas skrov och kajen samlas ständigt bråte, främst frigolit som kommer från fiskebåtarna, men även annat äckligt – plast, mat och döda fiskar. Detta är ingen plats vi direkt rekommenderar. Men läget är bra och hamnen skyddar i alla väderstreck. Vill man dessutom svetsa och slipa och väsnas i största allmänhet så är platsen perfekt. Kapten hade faktiskt ett litet svetsarbete att göra på Wilma – han håller på att vidareutveckla autopiloten och dess fäste, så han passade på.

Det var här vi var i oktober, när pappa Felix checkade ut från jordelivet. Då regnade det och hela himlen grät med oss. Men nu har vi sol. Bortanför hamnen löper en lång badstrand med restauranger och hotell. Städat och betydligt mer välkomnande än hamnen vill vi lova. De slitna och ojämna trottoarerna vi promenerade på då var nu ersatta med en nylagd boulevard. Med hjälp av EU-bidrag håller Nea Kallikratia på att rustas upp. Hit kommer turister, främst grekerna själva som söker svalka undan heta Thessaloniki. Det kan bli rysligt varmt där, det blåser ofta inte så mycket i Thessalonikibukten. I övrigt är det främst slovener, bulgarer och ryssar som hittar hit till Nea Kallikratia.

Nu väntar vi på att spänningarna i luften ska släppa, det ligger ett åskoväder inte långt härifrån. Sen ska vi segla vidare bara vindarna bär oss med och inte emot. Så länge njuter vi av soliga dagar och promenader. Tittar man inte för nära så man ser skräpet, så är platsen riktigt fin och vacker. Känslorna till Nea Kallikratia är kluvna, allt är inte negativt och platsen har absolut sina guldkorn. Men dock inte så många guldkorn att det binder ihop till ett helt smycke.

Stranden söder om hamnen är oändligt lång…

Vi tog en långpromenad och upptäckte små vackra ting…

Nea Kallikratia sett från ovan. Staden byggdes upp för ett hundra år sedan när greker och turkar utväxlades efter grek-turkiska kriget. Detta var en av platserna de hemvändande grekerna slog sig ned på…

 

 

Man ser sig aldrig mätt på den grekiska blå himlen…

 

Havet skymtas bakom träden…

 

Kapten och hans drönare…snart dags att lyfta…

 

En kulle i Nea Kallikratia…

 

Ditåt ska vi när vi senare seglar söderut…

 

En grekiska myra…

 

Välordnad badstrand, här finns badvakter också…

 

Det är varmt varmt…de flesta dagarna når temperaturen över trettio grader… Ser ni bollen i luften???

En annan myra…

Hamnen…Wilma är båt nummer tre från vänster…

 Tyvärr flyter det en massa bråte i hamnbassängen…det luktar inte heller särskilt gott…

 

 

Over and Out

(…installerad och det skålar vi på…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekland

NEDRÄKNING # 7 (det är nära nu)

 Det var i grevens tid vi kom på att slå till på ett köp av en watermaker. Här har vi legat i hamn och gnuggat kaj alldeles för länge och först när restriktionerna håller på att lätta och seglingen åter är inom räckhåll – ja då går vi och beställer en avsaltningsmakapär. Grekland har förvisso (som regel) bra dricksvatten som vi gladeligen dricker från direkt ur kran. Men då vi inte planerat stanna i Grekland för all framtid och det på många avlägsna platser råder färskvattenbrist, så är investeringen primärt tänkt för kommande dagar. Vi har såklart glädje av den redan nu, fattas bara annat.

 När prylarna dök upp och vi skulle montera så tog det emot lite måste vi erkänna. Var alla pumpar, filter och membran skulle placeras ombord var ingen självklarhet, Wilma är inte som andra båtar. Vi tänkte och vi mätte och till slut hade vi bestämt oss. Det blev den bästa platsen utifrån outnyttjat utrymme, vilket samtidigt visade sig vara den sämsta platsen ur monteringshänseende. Slang och elkabel behövde dras genom båten – från aktern där sjövattnet kommer in under våra bingar, vidare föröver genom maskinrummet, under fru Pimpstens klädgarderob, under salongssoffan på babords sida och därefter genom skottet och fram till arbetsbänken. Där. Längst in under bänken har vi nu placerat osmos-membranet som tillsammans med slangar och kopplingar behövde närmare en och en halv meter för att få plats. I framkant av ”under-bänken-utrymmet” har vi placerat pumpen och panelen med sina reglage och instrument sitter på fronten av densamma.

 Under arbetsbänken sitter det långa röret som innehåller osmos-membranet…

 Pumpen står i framkant…

Havsvatten kommer in via de två genomföringarna som sköter dräneringen av sittbrunnen. Fördelen är att de är två till antalet, en på styrbords sida och den andra om babord. Vi vill på så vis minska risken för kavitation och bubblor när vi producerar dricksvatten under pågående segling (och ligger på ena eller andra bogen). Det är tanken i vart fall, att det ska fungera helt störningsfritt. Utvärdera kan vi dock inte göra förrän vi börjar segla.

Till synes så fungerar systemet klockrent där vi befinner oss nu. Glädjande konstaterar vi, att vi får ut 70 liter dricksvatten per timme och det i ett av de saltare haven på jorden. Här uppgår salthalten till närmare fyra procent och ju längre österut i Medelhavet man kommer, desto saltare. Under en timmes körning laddar batteribanken ur endast 7-8 procent, vilket i princip innebär att vi kan köra vår watermaker precis när vi vill och hur länge vi vill, tankarna hinner bli fulla före batteribanken säger ifrån. Flera av er läsare har säkert koll på att vår batteribank består av Lithium om 600 Ah och dessa laddas främst via våra solpaneler på 1000 Watt. Vi har även en vindsnurra och såklart möjlighet att ladda via landström.

Nu till det fiffiga. För ett par år sedan köpte vi en extra vattentank till Wilma som vi placerade ovanpå den gamla. Först tänkte vi plocka bort den övre tanken, nu när vi har möjlighet att tillverka eget vatten. Men då Watermaker-vatten helst inte ska kontamineras med vanligt dricksvatten som ju är klorat, så blev det bättre att behålla båda tankarna. Osmos-membranet gillar nämligen inte klor, vilket man får in när man renspolar systemet om man har ”vanligt” vatten i tanken. Nu har Kapten Betong kopplat så allt vatten vi producerar själva (som är klorfritt) kommer in i den övre tanken. Det är sen från detta vatten vi underhåller systemet och det finns således ingen risk att få in klor i membranet. När vi ska fylla vatten i den undre tanken så gör vi detta genom att antingen släppa ner watermakervatten från den övre. Eller så fyller vi kranvatten från land (som leds direkt till den undre tanken). Det finns såväl en kran som en luftspärr mellan tankarna som förhindrar att vattnet i den undre tanken (klorat eller inte) kan komma upp i den övre tanken.

Rent vatten är ingen självklarhet. Nedsmutsning och sinat grundvatten är kanske de främsta anledningarna till att dricksvattnet är hotat – och det börjar märkas även i Sverige. Vanligt är att det råder brist på dricksvatten ute på öar och på många ställen är man helt beroende av att kunna avsalta havsvatten genom så kallad omvänd osmos (samma system som vårt). Malta är ett exempel men även öar i Stockholms skärgård får sitt dricksvatten via avsaltningsanläggningar. När frågan ställs på sin spets, finns väl inget viktigare än en god tillgång på rent dricksvatten. Därför känns investeringen motiverad och detta gör oss än mer oberoende. Skål på det! Nu producerar vi såväl elektricitet som vatten ombord. (Fast Kapten skulle också vilja ha en maskin som gör rödvin, HÄPP!)

Skepp o Hoj!

 (…med risk att växa fast…)

 

Vi for in till Port Police inne i Thessaloniki för att hämta ut Wilmas båtpapper där de legat i förvaring under vintern. Förutom att pandemin har nekat oss att segla, så har vi inte kunnat förflytta oss då båten har varit avställd och lagd i ”out of use”. Detta för att slippa behöva betala seglingsskatt under vintern. Men nu har vi betalt TEPAI som skatten heter och efter att ha visat upp betalningen så kunde vi kvittera ut våra båtpapper. 

 

Första restaurangbesöket på flera månader, det grekiska samhället har varit totalt nedstängt under perioden viruset spreds som mest. På en liten tvärgata i hamnen ligger flera små restauranger som serverar fish and chips på lite roligt sätt. Man får in maten på en stor bricka som sällskapet gemensamt äter ifrån, alltså inga tallrikar – men dock bestick. Potatisen var galet god och den panerade torsken likaså. Varför en gata i Thessaloniki lagt rabarber på Englands nationalrätt vet vi inte. Men charmigt och gott var det –  trots att tartarsåsen var utbytt mot en grekisk variant med vitlök. Även mushy peas lös med sin frånvaro, men vad gjorde det när vi var så lyckliga ändå.

 

 

NEDRÄKNING #5

 

En dag backade en lastbil ut på piren med en leverans till oss. I sitt gömsle stod en pall innehållande vår nya watermaker. Det är nu denna pryl vi håller på att installera och som vi väntar på ska komma i bruk, innan vi kastar loss. I skrivande stund ser det ut som en bomb har detonerat ombord på Wilma för vi har ägnat oss åt slang- och kabeldragning. För att komma åt så har vi behövt att plocka ur garderober, lyfta på durkar, lyfta på sängar och soffan i salongen och halva verkstan. En morgon vaknade vi båda med slangdragningssmärtor. Det är en reumatisk-liknande kroppssmärta man får efter att ha krypit runt i båten en hel dag med lekamen vikt som ett gem. Nu är vi förbi denna fas tack och lov och ska ”bara” sätta ihop resten (och städa) – sen så, är tanken att vi ska kunna skåla i ett glas hemmagjort vatten. 

 

 Efter en dags slangdragning är det skönt att slå sig ner i sittbrunnen. Kapten är nyklippt och Fru Styrman Pimpsten likaså. Vi håller med egen sax såklart (billigast så) och att starta årets segling nysnaggade är ju smutt.

 

 

NEDRÄKNING #6

 

. 

När vi ändå håller på att vända upp och ner på hela båten så kunde vi ju likaväl slänga ut våra heltäckningsmattor. Nu har vi såpaskrubbat dem och de hänger på tork. 

 

Umgängen återupptas nu när restriktionerna har lättat. En kväll träffade Styrman sin grekiska väninna för en promenad. Givetvis hölls det rekommenderade avståndet men glädjen att ses igen gick inte att ta miste på.

 

Sen kom en nationaldag emellan och då var det dags att byta ut friska promenadsteg mot en kalorispäckad jordgubbstårta. Den tog vi oss med till vår vän på S/Y Vaare som vi sen satte i oss utan problem till en kopp norskt kaffe. Vi passade även på att hänga upp en ny nationsflagga i aktern på Wilma, den gamla var lite lätt luggsliten. Den svenska flaggan om någon undrade. 

 

Ja,…

 

Sånt é livet.

 

Huller om buller och vi försöker inte tänka på att dagarna går, att vi redan är långt inne i juni månad och fortfarande gnider kaj. När vi var in till Thessaloniki så fann vi ett hus som totalt börjat växa igen. Och det är lite så vi själva känner oss efter att ha legat stilla i hamn så länge. Vi får försöka undvika att Wilma växer fast i botten helt enkelt…

 

 

Skepp o Hoj!