(…och vi står med resväskorna packade…)

 Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Dagarna rusar på och vi börjar bli allt mer klara att lämna Wilma för att resa hem till Sverige. Ena dagen hoppade vi på femmans buss som går förbi marinan, den tog oss till Thessaloniki och vid sista hållplatsen innan bussen vänder tillbaka så hoppade vi av. Efter en kort promenad kom vi fram till Port Police och med oss hade vi vår och Wilmas dokumentation. Nytt för i år är ju den grekiska seglingsskatten och nu var det dags för oss att registrera Wilma som ”out of use”, vilket behövs om man vill slippa betala skatt. Båten behöver inte stå uppe på land, utan kan ligga i vatten – men får såklart inte flyttas på efter det att man ställt av den. Vi visste inte riktigt hur denna rutin skulle gå till men en tjänsteman med gradbeteckningar på axelklaffarna hjälpte oss att fylla i blanketten (som var på grekiska). Därefter kopierades våra pass och passkopiorna och Wilmas gula certifikatintyg (i original) behöll de. Nu ligger det i förvar hos Port Police tills vi vill börja segla igen. Nu slipper vi den månatliga utgiften på 33 euro tills vidare vilket känns gott.

En annan dag tog vi bussen åt andra hållet, femmans buss med byte till buss K2 bort till IKEA där det stora köpcentra ligger. Vi var hungriga som vargar så vi klöste oss in på restaurangen och satte hörntänderna i den svenska nationalrätten köttbullar och potatismos. Det smakade sedvanligt gott på klassiskt IKEA-manér. Inte mammas hemmagjorda förvisso, men helt ok. Men var fanns LINGONSYLTEN? Inte på tallriken i vart fall. Vi spanade runt och på grekernas tallrikar såg vi köttbullar, pommes frites och brunsås. Ja, tyvärr föredrar till synes de flesta människorna på jorden denna (ursäkta uttrycket) jävla förstörda potatisen som går under namnet pommes. Någon lingonsylt existerade inte så långt ögat kunde nå och det är ju som att ofreda rätten kan vi tycka. Serveras den dessutom med pommes börjar det likna våldtäkt. Nä annorlunda var det den gången vi besökte IKEA i Frankrike, de visste hur rätten skulle serveras och smaka. Potatismoset var gudomligt gott, garanterat hade en bra och petig kock varit där och pillat och han hade sannolikt släppt i en generös klick smör i moset tillsammans med en väl avvägd kryddning. Ja nog om IKEA, för dit hade vi inget egentligt ärende annat än att fylla bukarna och vara kulinariskt nostalgiska. Efteråt gick vi till varuhuset intill och köpte presenning till att täcka styrhytten med när vi reser hem. Till saken hör att vi har slipat bort all färg på styrhyttens sidor och vi hinner inte plasta innan vi reser hem. Istället skyddar vi överbyggnaen så vi inte får in något ovälkommet vatten från ovan.

En tredje dag hoppade Kapten ner i plurret med dykutrustningen på. Han ville kolla hur våra lazylines satt fast i sjöbotten. Han blev väl inte jätteimponerad av hamnens latlinor, så vi schacklade i två egna förtöjningslinor i kättingen som löper på havsbotten. Nu är vi inte så särskilt oroliga, för till skillnad från förra vintern (då vi låg på blåsiga Naxos) så är det kav lugnt och stilla här allt som oftast. Sedan vi kom hit har vi inte haft en vindpust utan vi ligger liksom i lä för de vindar som kommer från Svarta Havet och vidare ner mot Egeiska Havet. Vi trivs som fina fisken och vi har bästa sommarvädret ännu med temperaturer på tjugofem grader om eftermiddagarna. Vi kan nog förlåta grekerna för den missade lingonsylten på IKEA då de håller oss med fintfint väder.

Kapten försvinner ner i plurret för att spana in förtöjningarna på botten…

Väskorna hem är packade och i morgon bär det av. Det är med lite kluvna känslor för det är inte var dag man åker hem för att begrava sin älskade far. Men samtidigt ser vi fram emot att få träffa familjemedlemmar och vänner.  Medan vi sprang runt (sprang och sprang…man springer förvisso inte riktigt ombord) och packade så slängde vi ett öga på vår Greklandskarta vi har på väggen. Vi hann att segla rätt många distans detta år. Vi har inte räknat ut hur många distans det blev totalt, men vi har i vart fall dragit ihop ett rätt snyggt mönster genom vårt röda trackingspår, eller vad tycks?!

Skepp o Hoj!

(…mallar Kapten i solen…)

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

Ena dagen la vi ner jollen på däck. Den håller vi annars resligt ställt upp mot masten om vintern för att få full tillgång till Wilmas rymliga fördäck. Jollen är av hårdplast av tupperware-typ och båten har Kapten haft sen han var barn. Den är med andra ord rätt gammal.

 Under vår uppväxt så var tillgången på strömming enorm. Ägde man båt så kunde man ta den ut på fjärden och pilka, och med många krokar på pilken så fick man med sig en handfull firrar upp med varje drag. Tillgången var gränslös och under dessa år serverades strömming i var mans hem, ibland flera gånger i veckan. Mammorna kämpade tappert med att variera och förvandla firren till olika maträtter, för att inte tappa attraktionen hos de hungriga. Strömming stektes i smör, panerades och stektes i smör, persiljefylldes och stektes i smör. Det gjordes strömmingslådor till höger och vänster och till julen åts det inlagd strömming. Bäst var det om firren serverades med potatismos. Värst var skolans avskyvärda variant som var strömming under kaviartäcke. BLÄ! Till slut blev alla så trötta på strömming att inte ens katterna gick att locka. Men det var billig mat och sannolikt nyttigt. Ja på den tiden var Östersjön frisk.

För Kapten är hans jolle i allra högsta grad förknippad med den här tiden. En gång när Kapten var kring 8-9 år så var han ute och pilkade och hem kom han med jollen full av strömming. Jollen var som ett strömmingsfyllt badkar och hans mamma blev inte fullt så förtjust som Kapten önskat. Det var på tok för mycket fisk för familjens fem magar och efter att mamma tagit vad hon ville ha så försökte Kapten att sälja resten. Men marknaden var övermättad så han fick bara några få ören per kilo och den sista fisken försökte han ge till katterna – som ratade den.

Att Kapten nu mer än 40 år senare har kvar sin jolle och som dessutom är med på vårt seglingsäventyr är smått hissnande. Kaptens gamla jolle som vi kallar BAM-BAM efter den adopterade sonen till Barney och Betty i Familjen Flinta, har mestadels fördelar – framför allt är den tålig och kan inte få punktering. Därtill är den inte lika stöldbegärlig som de uppblåsbara är. Här i Medelhavet härjar många ligor som specialiserat sig på att stjäla jollar och som sen säljer dem på en mindre reglerad andrahandsmarknad. En ny jolle av mindre modell kostar 8-10 tusen och vi känner många som blivit av med sin jolle, inte bara en gång utan flera. Vi är därför glada över vår lite udda jolle.

Vår jolle BAM-BAM och Kapten som grillar bland klippblocken… (bild från i somras)

 

Men BAM-BAM har också några nackdelar. Det ena är att den är något rank, så man får ta det varligt när man ska i och ur. Men vi är vana och har god balans. Det andra är att när det blåser i ankarviken och det blir vågor och svall så tenderar sjön att slå upp över stäven så vi blir blöta. Fören och sidorna på jollen är inte så höga. Därför har vi nu tagit beslutet att konstruera ett kapell till BAM-BAM. Med ett kapell så kommer vi att slippa bli blöta dessutom kan vi ställa matkassar och annat under kapellet så de står skyddade för sol, vind och vatten.

Kapten svetsade redan i somras en kapellbåge till jollen och nu kom då tillfället då vi hade tid och tyg att malla. I vindstilla skönt höst-sommarväder fick kapellmakarsonen träna på sina färdigheter han fått med sig från sin uppväxt. Mallningen gick fint och vi hjälptes åt på precis på samma sätt som Kapten hjälpt sin pappa under sin uppväxt – fast nu med Styrman som assistent. Så vid tillfälle så ska kapten sy kapellet så vi har det klart till nästa seglingssäsong tar vid. Faktum är att Kapten suttit en hel del vid symaskinen på sistone. Förutom slagpytsar så finns nu sjösäckar också på hans repertoar. Men mer om detta få ni läsa i nästa inlägg.

Skepp o Hoj!

(…här kommer en rapport från vår plats i Kalamaria…)

Vi har nu installerat oss och gjort oss hemmastadda i hamnen i Kalamaria. Nu har vi kopplat upp oss på el och vatten och det känns enastående lyxigt, det var nästan på dagen sex månader sedan vi hade tillgång till landström. Men vi använder elen endast till varmvattenberedaren och elspisen, solen försörjer resten av båten genom sina paneler. Varför betala mer än nödvändigt…?

 Vädret är verkligen bästa tänkbara nu. Med ett stabilt och soligt väder och utan en vindpust så njuter vi enormt. Nätterna är skönt svala och vi sover ännu med öppet fönster, men täckena har åkt i påslakanet. På dagarna är det 24-25 grader vilket är helt perfekt. Skönt att vara på en plats där det blåser mindre, vi höll på att bli galna förra vintern på Naxos…

Fint väder och vi röjer ombord…årets räddade bollar (ur havet) plockades fram och vi gav bort dem till barn som med sina föräldrar gick på söndagspromenad i hamnen…kul att glädja andra och samtidigt göra något för miljön…

 Kapten oljar in durken till sittbrunnen…

 Direkt efter vi kommit hit så började vi fixa med Wilma. Vi har röjt i stuvfack, torkat ur ankarboxen, vikt segel, vädrat kläder, städat och kastat saker. Sittbrunnen har fått kärlek och Kapten har oljat dess durk. Kapten har också schacklat i 50 meter ny ankarkätting (och gjort av med 50). Totalt har vi 100 meter kätting och den äldsta delen hade börjat rosta fast den var galvad. Den visade sig vara av sämre kvalitet och sen den missen köper vi endast det bästa, Lofrans. Allt som tillverkas i Kina är inte bra…

Vi vädrar kläder…

 Ny kätting kommer på plats…

 

 Kapten skarvar kättingen med en ”missing link”…

 

 

 Kapten har lagat toaletten. Lite lustigt så kom kisset ut på golvet fast man gjorde det i stolen. Upptäckten skedde tidigt en morgon av Styrman och när Kapten någon timme senare vaknade så var det första han hörde ”godmorgon älskling..toaletten läcker!” Rätt oromantisk start på dagen!

Vi håller på att slipa av all färg på styrhytten också. Det läcker in regnvatten i skarven mellan styrhytten och däck och nu måste vi göra något åt det. Wilma är ju en gammal båt och det vet vi ju alla att det blir svårt att hålla tätt på äldre dar, det börjar lätt droppa då. Vi ägnar oss inte åt små-dutt, utan nu plastar vi upp hela styrhytten.

Kapten har nästan fått en ny fru. Ena dagen så gick Styrman iväg för att duscha. Här har vi tillgång till dusch med kakel på väggarna och ur munstycket kommer varmvatten! Ja ni kan ju föreställa er känslan efter sex månader på ankare. När Styrman kom tillbaka tittade Kapten förvånat upp, frun var förvisso ren men hade nu också en ny frisyr. Framför badrumsspegeln hade Styrman klippt sig själv ”tjoff tjoff” och så försvann tjugo centimeter av hennes långa hår. Nu stod hon framför sin Kapten och dinglade med tofsen…

Ena kvällen hade vi börjat hacka grönsaker till middagen. Då ringde våra tyska vänner och frågade: ”Vill ni komma och göra oss sällskap på Café Design?” Ja tack sa vi och så kastade vi in grönsakerna i kylskåpet igen. Snart satt vi i en trevlig bar och smuttade på ett glas vitt vin och åt enkel plockmat som till stora delar bestod av (…trumvirvel…) grönsaker. Vi fick en enastående trevlig kväll med vännerna som tillika är våra båtgrannar.

Här i Thessaloniki har vi världens vackraste solnedgångar. Jo det är sant, varje kväll är magisk. Solen går ner strax före sju och då står Styrman beredd med kameran. Solnedgångarna är en liten tröst i sorgen efter Felix. Faktum är att våra dagar är lite hektiska för i kölvattnet av hans bortgång har vi att reda upp det han lämnat efter sig, samt att planera för hans begravning. Ibland tänker vi att det var ju krångligt att vi är så långt borta, medan vi i nästa sekund inser att vi (som totalt äger vår tid) har den bästa av förutsättningar. Det mesta går att sköta över telefon och internet. Men snart flyger vi hem och finns då på plats…

(…och besättningen på Wilma känner sorg…)

 

 

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland

Vi sitter på ett kafé och låter eftermiddagen passera utan stress och krav. Vi är ännu kvar i Nea Kallikratia, den lite ruffiga hamnen där fiskebåtarna kommer och går för att lossa sin last. Idag har vi flyttat oss en bit fram längst med kajen för i natt kommer en stor fiskebåt och lägger till. Fiskegubbarna är alla snälla här och vi trivs bra – trots att platsen är högst luggsliten och oromantisk. Dock har regnet bytts ut mot sol, det känns gott.

 Idag är vi väldigt ledsna. Vår allra största supporter och bloggföljare, vår kära pappa och underbara svärfar och tillika Wilmas skapare – har idag lämnat oss. Tidigt i morse somnade han in.

 Vi kommer vid senare tillfälle att skriva mer om honom när vi fått lite distans, om pappa Felix som till yrket var kapellmakare. Många hundratals timmar har Kapten pratat med sin pappa om livet och båtar, han har varit en stöttepelare i våra båtprojekt. Han hade erfarenhet som få andra.

Nu har hans symaskin tystnat, hans splitsnål och tumstock ligger orörda och hans dörr står inte längre öppen för förbipasserande som vill ha sig en pratstund med Felix. Men just nu känns det lite för jobbigt så vi återkommer en annan dag med att skriva något längre. Ända in i slutet så ville Felix veta hur det gick för oss, med Wilma och med seglingen. Han var vår osynlige medpassagerare – Idag har han mönstrat av och vi känner en enorm stor sorg och saknad. Till och med Wilma ser moloken ut och vi hoppas att Felix någonstans där han är, ändå kan följa med oss på turen och komma med sina infall. Vi hoppas så…

Vi vet att många kände Felix personligen, inte bara genom vår blogg. Skicka gärna ett PM om ni vill komma i kontakt med oss (kommentera på bloggen eller mejla tjoppe.norberg66@gmail.com). Närmast Felix fanns inte bara vi, utan även Kaptens bror med fru, Felix särbo med familj, övrig släkt, kompisar och kunder.

Vila i Frid Felix och för dig ett sista…

Skepp o Hoj!

 (…vi tar oss över vikar och genom kanaler för att kortaste väg komma norröver…)

Nea Kallikratia, Halkidiki, Grekland 

Tunga droppar faller från skyn och det är ett ovanligt blött regn, men stilla. Smattret mot däcket känns lugnande för sinnet och plötsligt känns sommaren avlägsen. Borta är de sköna kvällarna när vi sitter med en kvällsdrink i sittbrunnen och dyket från peket ner i det blå är ett minne blott som sakta falnar. Varje dag är inte lika höstlik som denna, de varvas tacksamt med sol och temperaturer som klättrar över tjugogradersstrecket. Men idag är ingen sådan dag, idag är en dag för att sitta inne och läsa en god bok, tända värmeljus och sippa te ur ett dryckeskärl av keramik. Vi är i Nea Kallikratia och Kapten sitter vid symaskinen och skapar medan Styrman snickrar text för glatta livet.

Vi har varit här förut, i maj månad. Så vi visste hur det såg ut när vi kom – och vi i mörkret gled innanför vågbrytaren och svängde dikt styrbord för att nå hamnens djupare del där en stadig kaj väntade oss. Detta är en hamn där större fiskebåtar lägger till för att lossa sin fångst, den är ruffig och nedskräpad med plast och annat som guppar i hamnbassängen och gamla kartonger och petflaskor som nedtrampade ligger på kajen. Men hamnen skyddar oss i alla väderstreck, här ligger vi trygga och dessutom gratis. Utsikten är inte den mest upplyftande, på kullarna syns hyreshus som ser lite sjaskiga och nedgångna ut och får oss att tänka på den stora byggreformen på sjuttiotalet som gick under benämningen miljonprogrammet. Dessa enorma bostadsområden som lovade så mycket gott – ett bra boende för den växande befolkningen där arbetarfamiljerna skulle ha råd att bo. Idag ser vi på dessa med lite andra ögon. Bara ett stenkast härifrån så finner man en roligare bebyggelse samt fina badstränder dit turister och badsugna greker söker sig.

Vi gillar att upptäcka även de mindre upplyftande platserna, såsom Nea Kallikratia. En helhetsbild av ett land blir mer sanningsenlig och berikande, även om den orörda naturen och de pittoreska byarna slår den skamfilade förortsbetongen. Fördelen med att titta lite bakom ridån är att man där möter den enkla människan, den som inte försöker smickra dig med fjäsk och pådyvlande av krimskrams till kraftigt förhöjda priser. Tvärtom. Här är vi inte ett dugg märkvärdiga och vi spelar på samma planhalva som lokalbefolkningen. Strax före midnatt kom en fiskebåt in och la sig alldeles bakom Wilma och lossade sin fångst. Plötsligt blev det oväsen och en fiskdoft spred sig över hamnen, skränet av måsar ekade i skyn och vi såg ett gäng vildkatter som förväntansfulla hoppades på fisk till middag. Detta är ingen romantisk plats, men likväl Grekland.

Så här har vi seglat sedan vi skildes från Susan på södra Peloponnesos. På några få veckor har vi seglat norrut och nu är vi i Halkidiki, området ser ut som en hand med tre fingrar…(senaste seglatsen är färglagd med tjock penna) 

Vi vill ju såklart nämna lite om Porto Koufo också, ankarviken vi kom till efter vår stormiga överfart. Där fick vi ett par soliga och avslappnade dagar. Regionen Halkidiki ser till formen ut som en hand med tre fingrar där Porto Koufo ligger som en nagel på mittenfingret. Ute på tredje fingret håller munkarna till i sina kloster och där får man inte ankra eller gå i land, vi har skrivit om platsen tidigare. Medan första fingret bjuder på fina platser med semestermål och vackra badstränder till turisters stora lycka.

Den första halvön klingar till det vackra namnet Kassandra men tyvärr är det är svårt att finna bra ankringar där, kusten saknar skyddande vikar. Inte heller finner man så många hamnar, om det nu inte råkar vara en privat marina som tillhör ett lyxigt hotell där det kostar 500 euro natten att bo. Många hus, hotell och restauranger köps sakteliga upp av nyrika ryssar och bulgarer i Grekland. Utvecklingen är i alla avseenden inte så rolig och grekerna själva har inte råd att gagna sig av verksamheter som drivs i utländsk regi. Detta blev tydligt även för oss när vi ville besöka våra vänner som har hus på Kassandra-halvön, vi fann ingen lämplig ankring så vi tänkte kosta på oss en natt i den privata marinan. Vi tänkte lite förhoppningsfullt att såhär i lågsäsong så skulle kanske priset vara ok så även vi lågbudget-seglare skulle kunna ha råd. Kapten slog numret till hotellet och i luren möttes han av ett kort och tydligt ”NO”. Det var inte fullt. Det var inte priset det hängde på, utan vi var helt enkelt inte välkomna. Senare fick vi veta att anläggningen är ett sådant lyxhotell som köpts upp och som nu i bästa St Tropez-manér bara är till för jetset-människor med riktigt stora plånböcker. När hotellet slog upp sina portar så var Vladimir Putin där och invigde. Ja, som ni förstår så har mannen i andra änden av luren inte slutat skratta än.

I vår kristallkula spår vi en framtid där rika personer allt mer köper upp hus och mark och stänger vanligt folk ute, här i Grekland men även annorstädes. Slår vi svenskar inte vakt om vår fantastiska allemansrätt så kan den vara i fara. Vi kanske ska vara glada att vi inte har medelhavsklimat för då skulle vi inte ha lika lätt att stå emot. På sistone har vi hört om fritidsseglare här i Grekland som blivit bortkörda från ankarvikar av nyrika bulgarer. Med en fastighet på land försöker de hävda att havet också är privat, men grekiskt vatten är liksom i Sverige till för alla. Står det inget i sjökortet så är det var mans rätt att besöka och passera så länge du inte förstör eller stannar för gott.

Våra vänner från Lysekil…och vi möter dem här!

 Istället för att vi besökte våra vänner, så kom de till oss. De tog sin snabba lilla motorbåt och körde de tio distansen som skiljde oss åt. Det blev ett kärt återseende, senast vi sågs var i våras – och efter en fika och husesyn ombord på Wilma tog vi motorbåten in till kaj och besökte en av restaurangerna. Våra vänner som annars bor i Lysekil skämde bort oss med god mat och trevliga samtal. Vi åt fisk och skaldjur och drack fantastiskt gott. Efteråt viftade de bort vår plånbok och vi fick inte vara med och göra upp om kalaset. Men nästa gång blir det vår tur kom vi överens om. I dessa dagar med osäker framtid och sjukdom i familjen så har vi erfarit hur fina, godhjärtade och omtänksamma vänner vi har. Vi är SÅ tacksamma och glada att vi har er och vi vet inte riktigt hur vi ska kunna gengälda det. Men det är väl så med goda vänner, att det inte alltid behövs regleras minutiöst – i vart fall inte här och nu. Ni vet vilka ni är (ni är flera) och ni värmer våra hjärtan.

Dagen efter drog vi upp Wilmas ankare ur plurret som en bättre propp ur diskhon och så styrde vi norröver. Vi korsade Kassandra-halvön via den smala kanal som avskiljer udden från fastlandet. Kanalen är precis så att Wilma kan passera utan att vare sig slå i masten eller kölen. Ett par killar på stranden ropade till oss när vi hunnit till slutet av kanalen och vi hade lagt broar och elkablar bakom oss. Killarna såg att Wilmas mast var intakt och de ropade ”ÖH ÖH ÖH” och sträckte ut sina armar i en fråga och sen pekade de mot masten. De undrade hur vi hade kommit under bron. Kapten visade med sina händer hur mycket han hade haft tillgodo, från handflata till handflata visade han upp samma storlek som en torsk från Norra Ishavet, 50-60 centimeter. Killarna ropade glädjande tillbaka och gav oss tummen upp. Få segelbåtar passerar här, de flesta klarar helt enkelt inte måtten, men Wilma klarar det precis med sin blott 15,5 meter höga mast.

Helt i slutet av kanalen ligger en småbåtshamn, den är grund och omöjligt för Wilma att besöka. Men två kajplatser närmast kanalen håller djup nog och där håller ett par stora fiskebåtar till. På den ena trålaren står en fiskare ombord när vi passerar och mannen frågar om vi vill lägga oss utanpå honom. Någon annan plats är inte möjlig med tanke på Wilmas djupgående. Men vi hälsar glatt tillbaka att vi seglar vidare. Men jäkligt schysst i alla fall. Vi hade inte ens visat något avsikt att vilja lägga till, men ändå tog greken initiativet och erbjöd oss en plats på utsidan av hans båt.

Snart därefter hade vi gått hela kanalen och klarat de grundaste partierna där det enligt sjökortet bara är 2,4 meter, längre ut åt sidorna är det decimeterdjup som råder. Vi följde därefter kusten norröver och några få timmar senare i mörkrets inbrott kom vi fram till Nea Kallikratia, till den ruffiga hamnen där vi nu ligger och trycker i regn-gloppet. Nu har vi bara en segling kvar till Thessaloniki. Nu är vi nära.

Skepp o Hoj!

Här ligger vi ankrade i Porto Koufo, viken skyddar i alla väderstreck…Hit kom vi efter en stormig överfart men vi vilar upp och lite och får besök av vänner från Sverige…

 När vi korsat viken mellan första och andra halvön så tar vi kanalen där Wilma nätt och jämnt får plats på höjd och djup…

 

 Inte många meter från oss så står en man i vattnet och det räcker upp till vaderna på honom…där ska vi inte försöka köra!

 

 Vi närmar oss bron…egentligen är de två och den lägre klarar precis Wilmas masthöjd. Vi visste att vi skulle komma under för vi seglade här i våras. Men lite extra uppmärksamma var vi på elledningana som också korsar, så ingen har börjat slacka och hänger ner för långt…

 

 Vi klarade det (denna gången också)…

 

 Strax är vi ute på den västra sidan av Kassandrahalvön, Kanal di Potidea är vacker med sina grävda sidor med röd sand och gröna barrträd…

 

 Från Porto Koufo till Nea Kallikratia via kanalen…

 

 Framme i Nea Kallikratia vaknar vi upp till detta väder…i hamnbassängen flyter mycket plast och annat skräp…

 

 

Over and Out

(…när de grekiska vädergudarna visar humör…)

 

Porto Koufo, Halkidiki, Grekland

Att vi bestämde oss för att lämna Patitiri med kort varsel kom lite plötsligt över oss, inte bara för att vi hade haft en dispyt med grannbåten. Men hamnen var i största allmänhet olämplig med sitt utsatta läge där svall lätt letar sig in. Det var utlovat hårda sydliga vindar dygnet senare så enklast hade varit att gå till en närliggande ankarvik med gott skydd och där vänta ut ovädret. Samtidigt såg vi chansen att segla norrut på de sydliga vindarna medan de fortfarande var friska, vårt mål var Halkidiki 55 distans norr om Alonnisos. Tog vi inte chansen skulle det ta många dagar innan nästa fina tillfälle dök upp. Men väderfönstret var kort, så vi skulle bli tvungna att segla natt för redan nästkommande morgon skulle vindstyrkan öka till 18 m/s.

 Osäkerheten låg i om vi kunde lita på väderprognosen eller inte. Vi fick lite väl olika prognoser beroende på vilket väderinstitut vi använde, uppenbarligen var väderläget svårbedömt för meteorologerna. Vi studerade väderutsikterna ännu en gång innan vi bestämde oss. Vi räknade ut att om vi kom fram senast klockan tio nästkommande morgon så skulle vi såväl slippa de hårda vindarna över Sporaderna och samtidigt skulle vi hinna fram till ankarviken i Porto Koufo, innan den utlovade regnfronten med åska passerade Halkidiki. Sannolikt skulle vi komma fram strax före soluppgång men att ankra i mörker skulle nog inte bli några problem för vi kände ju till platsen sedan tidigare.

 Klockan två på eftermiddagen var vi klara att kasta loss, då hade vi bunkrat mat och vatten samt ringt några viktiga samtal. Vi kastade loss och vi hade sällskap en bit ut av våra israeliska båtgrannar. De fotograferade Wilma där vi redan inne i hamnbassängen drog upp seglen. Och så satte vi fart, ut och bort.

Våra israeliska vänner fotograferar Wilma när vi lämnar Alonnisos…

Det sista vi hade gjort precis innan vi kastat loss, var att studera väderprognosen ännu en gång. Det var utlovat uppehållsväder och absolut ingen åska vilket var det vi mest undrat över – för dagen var ovanligt varm och kvav. Lättklädda med bara överkroppar njöt vi av färdens första timmar, förvisso gick vi för motor för vindarna vara svaga, vi behövde gå mellan några öar innan vi var ute på öppet hav. Vi spelade Yatzy och drack eftermiddagskaffe.

 Innan vi fullt ut hade Alonnisos bakom oss, ön ser lite ut som Öland (lång och smal) såg vi hur mörka moln började torna upp sig. En väderfront med en skarp skiljelinje befann sig akter om oss medan det ovanför Wilmas mast och framför var klarblå himmel och sol. Vi tänkte att vi nog hinner segla ifrån ovädersfronten. Men de mörka molnen bara växte och växte och ett av dem såg ut som ett atombombsmoln och liknade en champinjon till formen. Den såg lömsk och illasinnad ut så vi hoppades att vi med våra fem knop skulle kunna hålla undan.

Snart hör vi åskknallarna bakom oss och vi ser stora skarpa blixtar slår ner över öarna. Så plötsligt utan förvarning kommer en kastvind från ingenstans. Utan en chans för oss att hinna reagera så lägger sig Wilma ner med sidan i vattnet, minst 40 grader och vi båda kasar ner i samma hörn av sittbrunnen. Wilma svarar med att kasta sig ur kurs och hon går upp i vind och då slår autopilot bakut och låser sig i error-läge. Det tjuter och larmar. Vi ser hur den ställbara solpanelen trycks ur sitt fäste och ställer sig på högkant med solsidan inåt båten, precis tvärt om mot tänkt. Styrman hinner precis rädda mobilerna så de inte far över bord och Kapten vräker sig efter skotet för att släppa ut på storseglet och därefter kopplar han ur autopiloten. Allt händer under några få sekunder och plötsligt får vi väldigt mycket att göra.

 Det tar några sekunder att återfå kontrollen på båten och snart sitter vi med fullt regnställ, flytvästar och säkerhetslinor. Kastvindarna fortsätter men nu är läget lugnt. Vi ser att Wilma gör nio knop när hon stötvis får ny skopa vind rakt i sidan. Emellanåt lägger hon sig ner så havet kommer över däck. Vi revar och revar mer för att inte ha för mycket segelyta ute. Ena sekunden är lufttemperaturen tropiskt varm för att i nästa övergå i kylskåpskall.

 En sådan här plötsligt vindkantring har vi aldrig varit med om förut, vi seglat i accelerationszoner och tufft väder många gånger förr. Det nya för oss var väl överraskningsmomentet och vi var inte de enda seglarna som överrumplats av det plötsliga väderomslaget. Men alla andra båtarna styrde kortaste vägen in mot en skyddande ankarvik medan vi seglade tvärt om – vidare ut på havet. Kaptens kommentar på det hela var ”nu blir det iallafall gott om plats på havet”. Snart var vi den enda båten.

 En och en halv timme efter ovädrets debut så upphörde plötsligt de ostliga kastvindarna och övergick nu i jämna sydliga vindar. Solen började spricka fram genom molntäcket och vi slog ut våra segel och fick en fin slör och Wilma gjorde fina sju knop i den friska vinden. Nere i båten hade alla saker legat kvar på sina stuvade platser utom Kaptens tekopp som lyckats rymma från vasken. Nu fann vi den på durken på styrbordssidan. Ska något rymma från vasken så kräver det att båten nästan helt lägger sig ner, vi hade ju haft fullt upp att återta kontrollen så vi tänkte nog aldrig på hur mycket Wilma hävde sig.

Efter en och en halv timme spricker solen fram på nytt, vi bär regnställ, flytvästar och säkerhetslinor. Kapten stärker sig med en banan efter den stökiga seglingen…

Seglingen över havet gick på rekordfart, i mellan 6 och 8 knop forsade vi fram och redan före midnatt så kunde vi ankra upp i Porto Koufos skyddande vik. Och vi som hade trott att vi skulle komma fram strax före soluppgången. Bortsett från en och en halv timmes skitväder så hade seglingen varit toppen och vi kände oss som riktiga kappseglare. Efteråt kommenterade vår grekiska vän (som också seglar) det hela med att ”grekiska havet är stundtals otäckt med blixtsnabba omslag där det från bara några sekundmeters vind ökar till 20-25 m per sekund och hög sjö på nolltid”. Jo tack, nu förstår vi precis vad ni greker menar, ni om några är ju experter på ert eget hav. Vi är glada för Wilma att hon är så tung och stadig. Egentligen är det ingen fara med dessa väderomslag, det är mer överraskningsmomentet som är nytt för oss där vi från ena stunden gick för motor i stilla väder, för att i nästa sekund segla i storm.

 Solpanelen klarade sig tack och lov från skada, däremot fick vår nya svenskflagga sig tre rejäla revor i tyget. Blocket till preventer-gajen skar också så vi fick säkra oss mot ofrivillig gipp med ett enkelt snöre som vi knöt för hand den resterande delen av seglatsen. Vi är alltid noga att ha säkerhetslina på bommen, inte bara i läns utan även i slör och halvvind och inte tänker vi ändra på den goda rutinen heller efter detta.

Allt gott. Men nu känner vi att vi haft några händelserika seglingar så den resterande biten upp till Thessaloniki hoppas vi kommer att vara lite tråkig om vi får uttrycka oss så. Egentligen gillar vi när det händer lite, även det oförutsedda. Men nu är vi i behov av att kunna lägga all vår energi på en familjemedlem som blivit allvarligt sjuk. Någon av er läsare har kanske noterat att vi forcerat seglingen på sistone. Nyss var vi längst söderut i Grekland, på Peloponnesos sydkust och nu ett par-tre veckor senare är vi i norra Grekland. I Thessaloniki väntar en bra och trygg hamn där vi kan lämna Wilma inhägnad och bevakad medan vi åker hem. Men mer om det kan vi skriva en annan gång.

Skepp o Hoj!

 (Efter ett par snabba seglingar är vi redan uppe i Halkidiki, men för att inte låta er läsare drunkna i stor mängd text så delar vi upp händelserna i två inlägg)

Alonnisos, Sporaderna, Grekland

Vi hade redan innan läst på seglingsforum att hamnen i Patitiri kunde vara stökig med svall som letar sig in, så även i vindstilla väder. Men vi tog chansen iallafall för våra förråd gapade tomma och vi var i stort behov av att komma åt samhällsservice i form av mat och vatten.

 När vi gled in i hamnen såg vi till vår glädje att det bara låg en segelbåt där. Vi droppade ankaret jämte och backade mot kaj, men såklart med gott mått till grannbåten utifall det skulle bli rulla av. När vi lagt till så konstaterade vi att det fanns plats för en normalstor båt mellan oss och grannen, men glappet var bra att ha med tanke på omständigheterna. Vi ville ju inte riskera masttopparna skulle kunna slå i varandra ifall sjön skulle resa sig i hamnen. De två unga killarna på den andra segelbåten hjälpte oss med trossarna och de berättade att de hade kommit fram bara en halvtimme före oss.

Äntligen så kunde vi kliva iland. Vårt första ärende bestod i att tömma båten på sopor. Vi hade inte kunnat slänga något avfall sedan vi var i Paros och nu luktade de inte mumma direkt. När sopmängden ökar och vi på grund av segling inte kan göra oss av med dem (vi kastar ju inget skräp överbord) så tenderar de att ta plats och sprida en mindre angenäm doft ombord. Vi placerar dem då paketerade vid masten ute på däck där de stör minst.

 Patitiri på ön Alonnisos visade sig vara en fin liten by med tavernor intill kajpromenaden. Ett par enkla affärsgator skar genom bebyggelsen och vi noterade en bagare, en slaktare och en grönsakshandlare. I övrigt märktes att högsäsongen var över och flera boutiquer hade nu slagit igen i och med turisternas sorti. Men det viktigaste fanns där såsom matbutik, post, bank och några matställen. Efter den stärkta promenaden så slog vi oss ned för en fika, handla mat tänkte vi göra nästkommande dag. Nu ville vi bara njuta av liv och rörelse och sitta i skuggan och njuta av atmosfären, caféets stora korgstolar var enastående sköna och vi sjönk ner djupt i varsin med en kroppshållning som närmaste kunde likna tonåringars.

När vi promenerade tillbaka så syntes inte de unga killarna på grannbåten till, de hade nog slagit sig ned på något hak såsom oss, för att söka vila och skugga under eftermiddagens varmaste timmar. Däremot så var en ny segelbåt på väg in i hamnen med ett gäng glada polacker och de la sig på andra sidan av oss. Vi hjälpte dem med förtöjningarna och avståndet mellan våra bådas båtar var perfekt med tanke på omständigheterna. Med det gjort klev vi in på Wilma och somnade i varsin soffa i salongen, en eftermiddagslur satt som en smäck efter dagens segling och promenad.

 Snart vaknade vi av att Wilma rycktes i sidled och vi hörde röster. Kapten klev i sitt nyvakna tillstånd upp och ser då hur en bred katamaran håller på att tränga in sig mellan oss och de unga killarnas båt, fendrarna protesterade vilt mellan skroven. Den större delen av hamnen var vid tillfället helt tom på båtar så Kapten undrade såklart varför katamaranen skulle tränga sig in just här.

Kapten ropar därför till katamaranens skeppare.

-Why do you squeeze in here? The harbour is almost empty and this berth is too tight for a catamaran…

Kapten får inget vettigt svar utan de väljer att fortsätta backa in och det blir så trångt så vi måste fälla ner vår ena solpanel för att de ska få plats. Kapten repeterar sin fråga, nu med en tydlig irritation i rösten och till svar får han något obegripligt och luddigt. Kapten suckar och går ner i salongen igen.

 Snart knackar det på skrovet och Kapten går upp. Katamaran-killen vill ta upp diskussionen igen. Men det blir inget bra möte. Fast vi förklarar att hamnen ligger oskyddad för svall och tenderar att göra livet svårt för båtägare (likväl för oss som för andra) så ville killen inte lyssna. Den grekiska charterbåten var hyrd av ett gäng tyskar, medan skepparen var italienare. Nu stod hans gäster och skruvade olustigt på sig i situationen som uppstått. Den italienske skepparen valde att raljerade över Kaptens oro och menade att vädret var utlovat att vara fint. Lite stroppigt sa skepparen att hans mamma lärt honom att parkera båtar på detta vis (lika trångt som Tokyos tunnelbana i vårt tycke). Medan Wilmas Kapten menade att kanske gott sjömanskap och förnuft borde råda istället för att skylla hela grejen på morsan. Med kort ton och sura miner så avslutades diskussionen, situationen förblev olöst. Vi fick helt enkelt hoppas på en lugn natt utan svall.

Själva skuttade vi ut på stan på nytt, nu för att skämma bort oss på en taverna med god mat. Det smakade sedvanligt gott och nöjda gick vi tillbaka till båten inte allt för sent, vi ville gärna hålla koll Wilma.

 Väl tillbaka så var de två unga killarna tillbaka, deras båt gnuggade ju skrovsida med katamaranen precis som oss och lika trångt dessutom, på deras andra sida hade de en grekisk fiskebåt av rätt stöddigt mått. Katamaranens besättning var i land någonstans, de syntes inte till. Det hade börjat rulla lite så vi fyllde på med fendrar mellan oss och katamaranen. Vi fick trycka ner dem med kraft – så tajt var det. Nu låg vi tre båtar bredvid varandra som en bättre brittisk trekantssandwich, bara polackerna hade lite bättre svängrum vilket de säkert var glada och tacksamma för. Därefter klev vi ner i Wilma och gjorde en tidig kväll, vi hade ingen lust att stöta oss med den stroppiga italienaren utan föredrog på svenskt manér att hålla en låg profil.

När vi just somnat så kände vi hur det började dra och kränga i förtöjningarna, Wilma rullade från sida till sida och vi flög båda upp och ut. Våra blå förtöjningslinor är lite för stumma så vi ville lägga på de vita som är mer flexibla för att slippa de värsta rycken. Katamaranfolket syntes inte till men våra övriga båtgrannar stod på kajen och höll på att ändra sina tampar för att säkra sina båtar. Medan vi höll på så tilltog svallen och plötsligt så gungar alla båtarna likt pendlande metronomer, Wilmas mast och polackens dito är flera gånger väldigt nära varandra och det ser inte alls bra ut. Plötsligt hör vi två kraftiga smällar, PANG! PANG! Wilmas och katamaranens bådas räcken slår ihop och solpanelen på Wilma får sig en kyss. Kapten Betong svär högt över den italienske skepparen och säger flera gånger att ”hade han bara lyssnat så hade detta inte behövt hända”.

 Bekymrade står vi alla (utom katamaranfolket) och funderar på en lösning. Polackernas båt riskerar ideligen att dunsa in med aktern i kajen och de unga killarnas båt ligger helt inträngd mellan fiskebåten och katamaranen.

Med gott om plats i hamnen på bortsidan av polackernas båt så kommer vi överens om att göra en förflyttning. Med gemensamma krafter lägger vi polackernas båt längs med kaj och en bit bort från Wilma. Därefter valde vi att låta Wilmas ankare sitta kvar men istället flytta aktertamparna för att på så sätt få en annan vinkel och ett större avstånd till katamaranen. Våra båtgrannar hjälpte oss men att flytta tamparna tog sin tid för Wilma ryckte och slet i de bråkiga svallen så vi fick ta hjälp av vinscharna för att ha flera fästpunkter. Medan vi håller på som bäst så kommer katamarangänget tillbaka. Vi förklarar läget för dem men snart uppstår en dispyt. Den italienske skepparen är inte särskilt förstående och Kapten Betong räds inte sina ord. Hade killen bara lyssnat så hade inte situationen uppstått och nu hade hans dåligt omdöme medfört att våra båtar slagit ihop flertalet gånger. Italienaren själv kom inte med någon ursäkt alls, inte heller hade han något förslag till lösning och han tänkte inte flytta på sig. Nu hade vi visserligen löst det för vår del men de unga killarnas båt riskerade att skadas, de låg fortfarande inträngda mellan katamaranen och fiskebåten och de pratade vädjande med italienaren. Tvärtom började italienaren raljera över situationen och provokativt ta danssteg och sjunga samtidigt som han håller sin hand kupad över sitt könsorgan. För att spela ball och märkvärdig eller för att pissa sitt revir, vad vet vi. Då tände Kapten Betong till.

 Till saken hör att italienaren inte ens var en ung pojkspoling utan en man i vår egen ålder, så hans provokativa infantila dans fick honom att mest framstå som en riktig jubelidiot som inte borde ha något med båtar att göra överhuvudtaget. Kapten blev nu heligt förbannad och tar några steg fram och hytter med sin näve, men han använder den (som tur var) inte. Däremot kläcker han ur sig den syrliga kommentaren; ”du verkar inte ett dugg bättre än den där kaptenen på fartyget Costa Concordia”. Ja det kanske inte var så klokt att ge igen på detta vis, det gagnade knappast situationen. Men det hela stannade tack och lov vid ett muntligt ordgemäng utan handgripligheter. Det stackars tyska sällskapet som sannolikt betalat dyrt för sin drömsegling i Grekland såg lite bleka ut.

För Kapten Betong handlade det hela om ansvar och gott sjömanskap. Här riskerade båtar för miljonbelopp att skadas och att då ”spela Allan” och fåna sig är hur dumt och korkat som helst. Undrar vad försäkringsbolagen hade tyckt om det hela.

 Det fick sig sin lösning till slut. Italienaren kände sig till slut så trängd och ovälkommen så han flyttade sig och la sig längst bort i hamnen framför polackernas båt, precis på den plats Kapten föreslagit från allra första början. Medan de unga killarna till slut valde att lämna hamnen. De hade sannolikt fått nog av gunget (och bråket) Bättre var att sticka ut till havs trots att det var natt. Ute på havet är man ofta säkrare än i hamn när vädret pressar på och vi själva hade nog övervägt detta om det inte vore för att vi inte bunkrat mat och vatten än. Nu blev det i vart fall gott plats i hamnen med rejält avstånd mellan båtarna.

 Nästa morgon drog de två de andra båtarna iväg tidigt, vi vinkade tacksamt hejdå till polackerna men inte till katamarangänget. Sen började vi ta itu med våra ärenden. Det hade rullat några timmar under natten men till slut hade havet lagt sig så vi fick lite välbehövlig sömn. Som plåster på såren kom en enormt trevlig israelisk familj in och la sig med sin båt intill oss, med gott mått emellan såklart. Vi fick en trevlig pratstund kring segling och fiske och hade det inte varit för att väderleken hotade om oväder så hade vi valt att stanna lite till. Vi hade gärna velat se mer av ön och umgås med våra nyvunna vänner.

 Klockan 14 lämnade vi hamnen och styrde norrut och framför oss väntade en nattsegling. Vi hade kommit iväg sent men ville lämna Alonnisos och dess oskyddade hamn innan ovädret kom över oss.

Skepp o Hoj!

(Tyvärr har vi inga bra erfarenhet av italienska skeppare efter flertalet incidenter. Ni minns kanske förra sommaren när våra vänner på S/Y Goodvibes fick sin ankarkätting upprullad i en stor rivabåts propeller till följd av dåligt sjömanskap. Vännerna fick sin båt skadad och italienarna försökte smita från ansvar. Nu är italienare är bra på mycket mycket annat, design bland annat. Men på havet har de mer att bevisa innan vi personligen känner oss trygga. Framför allt är attityden under all kritik där de skriker och gapar och visar fingret åt andra seglare. Synd att folket får bära ett dåligt rykte.

Den som undrar över Costa Concordia, så var det en italiensk lyxkryssare vars kapten i dag sitter i fängelse dömt till 16 år efter att hans dåliga sjömanskap orsakat en förlisning med flera döda som följd.)