(Efter ett par snabba seglingar är vi redan uppe i Halkidiki, men för att inte låta er läsare drunkna i stor mängd text så delar vi upp händelserna i två inlägg)

 

 

 

Alonnisos, Sporaderna, Grekland

 

Vi hade redan innan läst på seglingsforum att hamnen i Patitiri kunde vara stökig med svall som letar sig in, så även i vindstilla väder. Men vi tog chansen iallafall för våra förråd gapade tomma och vi var i stort behov av att komma åt samhällsservice i form av mat och vatten.

 När vi gled in i hamnen såg vi till vår glädje att det bara låg en segelbåt där. Vi droppade ankaret jämte och backade mot kaj, men såklart med gott mått till grannbåten utifall det skulle bli rulla av. När vi lagt till så konstaterade vi att det fanns plats för en normalstor båt mellan oss och grannen, men glappet var bra att ha med tanke på omständigheterna. Vi ville ju inte riskera masttopparna skulle kunna slå i varandra ifall sjön skulle resa sig i hamnen. De två unga killarna på den andra segelbåten hjälpte oss med trossarna och de berättade att de hade kommit fram bara en halvtimme före oss.

 

Äntligen så kunde vi kliva iland. Vårt första ärende bestod i att tömma båten på sopor. Vi hade inte kunnat slänga något avfall sedan vi var i Paros och nu luktade de inte mumma direkt. När sopmängden ökar och vi på grund av segling inte kan göra oss av med dem (vi kastar ju inget skräp överbord) så tenderar de att ta plats och sprida en mindre angenäm doft ombord. Vi placerar dem då paketerade vid masten ute på däck där de stör minst.

 Patitiri på ön Alonnisos visade sig vara en fin liten by med tavernor intill kajpromenaden. Ett par enkla affärsgator skar genom bebyggelsen och vi noterade en bagare, en slaktare och en grönsakshandlare. I övrigt märktes att högsäsongen var över och flera boutiquer hade nu slagit igen i och med turisternas sorti. Men det viktigaste fanns där såsom matbutik, post, bank och några matställen. Efter den stärkta promenaden så slog vi oss ned för en fika, handla mat tänkte vi göra nästkommande dag. Nu ville vi bara njuta av liv och rörelse och sitta i skuggan och njuta av atmosfären, caféets stora korgstolar var enastående sköna och vi sjönk ner djupt i varsin med en kroppshållning som närmaste kunde likna tonåringars.

 

När vi promenerade tillbaka så syntes inte de unga killarna på grannbåten till, de hade nog slagit sig ned på något hak såsom oss, för att söka vila och skugga under eftermiddagens varmaste timmar. Däremot så var en ny segelbåt på väg in i hamnen med ett gäng glada polacker och de la sig på andra sidan av oss. Vi hjälpte dem med förtöjningarna och avståndet mellan våra bådas båtar var perfekt med tanke på omständigheterna. Med det gjort klev vi in på Wilma och somnade i varsin soffa i salongen, en eftermiddagslur satt som en smäck efter dagens segling och promenad.

 Snart vaknade vi av att Wilma rycktes i sidled och vi hörde röster. Kapten klev i sitt nyvakna tillstånd upp och ser då hur en bred katamaran håller på att tränga in sig mellan oss och de unga killarnas båt, fendrarna protesterade vilt mellan skroven. Den större delen av hamnen var vid tillfället helt tom på båtar så Kapten undrade såklart varför katamaranen skulle tränga sig in just här.

 

Kapten ropar därför till katamaranens skeppare.

 

-Why do you squeeze in here? The harbour is almost empty and this berth is too tight for a catamaran…

 

Kapten får inget vettigt svar utan de väljer att fortsätta backa in och det blir så trångt så vi måste fälla ner vår ena solpanel för att de ska få plats. Kapten repeterar sin fråga, nu med en tydlig irritation i rösten och till svar får han något obegripligt och luddigt. Kapten suckar och går ner i salongen igen.

 Snart knackar det på skrovet och Kapten går upp. Katamaran-killen vill ta upp diskussionen igen. Men det blir inget bra möte. Fast vi förklarar att hamnen ligger oskyddad för svall och tenderar att göra livet svårt för båtägare (likväl för oss som för andra) så ville killen inte lyssna. Den grekiska charterbåten var hyrd av ett gäng tyskar, medan skepparen var italienare. Nu stod hans gäster och skruvade olustigt på sig i situationen som uppstått. Den italienske skepparen valde att raljerade över Kaptens oro och menade att vädret var utlovat att vara fint. Lite stroppigt sa skepparen att hans mamma lärt honom att parkera båtar på detta vis (lika trångt som Tokyos tunnelbana i vårt tycke). Medan Wilmas Kapten menade att kanske gott sjömanskap och förnuft borde råda istället för att skylla hela grejen på morsan. Med kort ton och sura miner så avslutades diskussionen, situationen förblev olöst. Vi fick helt enkelt hoppas på en lugn natt utan svall.

 

Själva skuttade vi ut på stan på nytt, nu för att skämma bort oss på en taverna med god mat. Det smakade sedvanligt gott och nöjda gick vi tillbaka till båten inte allt för sent, vi ville gärna hålla koll Wilma.

 Väl tillbaka så var de två unga killarna tillbaka, deras båt gnuggade ju skrovsida med katamaranen precis som oss och lika trångt dessutom, på deras andra sida hade de en grekisk fiskebåt av rätt stöddigt mått. Katamaranens besättning var i land någonstans, de syntes inte till. Det hade börjat rulla lite så vi fyllde på med fendrar mellan oss och katamaranen. Vi fick trycka ner dem med kraft – så tajt var det. Nu låg vi tre båtar bredvid varandra som en bättre brittisk trekantssandwich, bara polackerna hade lite bättre svängrum vilket de säkert var glada och tacksamma för. Därefter klev vi ner i Wilma och gjorde en tidig kväll, vi hade ingen lust att stöta oss med den stroppiga italienaren utan föredrog på svenskt manér att hålla en låg profil.

 

När vi just somnat så kände vi hur det började dra och kränga i förtöjningarna, Wilma rullade från sida till sida och vi flög båda upp och ut. Våra blå förtöjningslinor är lite för stumma så vi ville lägga på de vita som är mer flexibla för att slippa de värsta rycken. Katamaranfolket syntes inte till men våra övriga båtgrannar stod på kajen och höll på att ändra sina tampar för att säkra sina båtar. Medan vi höll på så tilltog svallen och plötsligt så gungar alla båtarna likt pendlande metronomer, Wilmas mast och polackens dito är flera gånger väldigt nära varandra och det ser inte alls bra ut. Plötsligt hör vi två kraftiga smällar, PANG! PANG! Wilmas och katamaranens bådas räcken slår ihop och solpanelen på Wilma får sig en kyss. Kapten Betong svär högt över den italienske skepparen och säger flera gånger att ”hade han bara lyssnat så hade detta inte behövt hända”.

 Bekymrade står vi alla (utom katamaranfolket) och funderar på en lösning. Polackernas båt riskerar ideligen att dunsa in med aktern i kajen och de unga killarnas båt ligger helt inträngd mellan fiskebåten och katamaranen.

 

Med gott om plats i hamnen på bortsidan av polackernas båt så kommer vi överens om att göra en förflyttning. Med gemensamma krafter lägger vi polackernas båt längs med kaj och en bit bort från Wilma. Därefter valde vi att låta Wilmas ankare sitta kvar men istället flytta aktertamparna för att på så sätt få en annan vinkel och ett större avstånd till katamaranen. Våra båtgrannar hjälpte oss men att flytta tamparna tog sin tid för Wilma ryckte och slet i de bråkiga svallen så vi fick ta hjälp av vinscharna för att ha flera fästpunkter. Medan vi håller på som bäst så kommer katamarangänget tillbaka. Vi förklarar läget för dem men snart uppstår en dispyt. Den italienske skepparen är inte särskilt förstående och Kapten Betong räds inte sina ord. Hade killen bara lyssnat så hade inte situationen uppstått och nu hade hans dåligt omdöme medfört att våra båtar slagit ihop flertalet gånger. Italienaren själv kom inte med någon ursäkt alls, inte heller hade han något förslag till lösning och han tänkte inte flytta på sig. Nu hade vi visserligen löst det för vår del men de unga killarnas båt riskerade att skadas, de låg fortfarande inträngda mellan katamaranen och fiskebåten och de pratade vädjande med italienaren. Tvärtom började italienaren raljera över situationen och provokativt ta danssteg och sjunga samtidigt som han håller sin hand kupad över sitt könsorgan. För att spela ball och märkvärdig eller för att pissa sitt revir, vad vet vi. Då tände Kapten Betong till.

 Till saken hör att italienaren inte ens var en ung pojkspoling utan en man i vår egen ålder, så hans provokativa infantila dans fick honom att mest framstå som en riktig jubelidiot som inte borde ha något med båtar att göra överhuvudtaget. Kapten blev nu heligt förbannad och tar några steg fram och hytter med sin näve, men han använder den (som tur var) inte. Däremot kläcker han ur sig den syrliga kommentaren; ”du verkar inte ett dugg bättre än den där kaptenen på fartyget Costa Concordia”. Ja det kanske inte var så klokt att ge igen på detta vis, det gagnade knappast situationen. Men det hela stannade tack och lov vid ett muntligt ordgemäng utan handgripligheter. Det stackars tyska sällskapet som sannolikt betalat dyrt för sin drömsegling i Grekland såg lite bleka ut.

 

För Kapten Betong handlade det hela om ansvar och gott sjömanskap. Här riskerade båtar för miljonbelopp att skadas och att då ”spela Allan” och fåna sig är hur dumt och korkat som helst. Undrar vad försäkringsbolagen hade tyckt om det hela.

 Det fick sig sin lösning till slut. Italienaren kände sig till slut så trängd och ovälkommen så han flyttade sig och la sig längst bort i hamnen framför polackernas båt, precis på den plats Kapten föreslagit från allra första början. Medan de unga killarna till slut valde att lämna hamnen. De hade sannolikt fått nog av gunget (och bråket) Bättre var att sticka ut till havs trots att det var natt. Ute på havet är man ofta säkrare än i hamn när vädret pressar på och vi själva hade nog övervägt detta om det inte vore för att vi inte bunkrat mat och vatten än. Nu blev det i vart fall gott plats i hamnen med rejält avstånd mellan båtarna.

 

 Nästa morgon drog de två de andra båtarna iväg tidigt, vi vinkade tacksamt hejdå till polackerna men inte till katamarangänget. Sen började vi ta itu med våra ärenden. Det hade rullat några timmar under natten men till slut hade havet lagt sig så vi fick lite välbehövlig sömn. Som plåster på såren kom en enormt trevlig israelisk familj in och la sig med sin båt intill oss, med gott mått emellan såklart. Vi fick en trevlig pratstund kring segling och fiske och hade det inte varit för att väderleken hotade om oväder så hade vi valt att stanna lite till. Vi hade gärna velat se mer av ön och umgås med våra nyvunna vänner.

 Klockan 14 lämnade vi hamnen och styrde norrut och framför oss väntade en nattsegling. Vi hade kommit iväg sent men ville lämna Alonnisos och dess oskyddade hamn innan ovädret kom över oss.

 

Skepp o Hoj!

 

 

(Tyvärr har vi inga bra erfarenhet av italienska skeppare efter flertalet incidenter. Ni minns kanske förra sommaren när våra vänner på S/Y Goodvibes fick sin ankarkätting upprullad i en stor rivabåts propeller till följd av dåligt sjömanskap. Vännerna fick sin båt skadad och italienarna försökte smita från ansvar. Nu är italienare är bra på mycket mycket annat, design bland annat. Men på havet har de mer att bevisa innan vi personligen känner oss trygga. Framför allt är attityden under all kritik där de skriker och gapar och visar fingret åt andra seglare. Synd att folket får bära ett dåligt rykte.

Den som undrar över Costa Concordia, så var det en italiensk lyxkryssare vars kapten i dag sitter i fängelse dömt till 16 år efter att hans dåliga sjömanskap orsakat en förlisning med flera döda som följd.)