(…mallar Kapten i solen…)

 

Kalamaria, Thessaloniki, Grekiska fastlandet

 

Ena dagen la vi ner jollen på däck. Den håller vi annars resligt ställt upp mot masten om vintern för att få full tillgång till Wilmas rymliga fördäck. Jollen är av hårdplast av tupperware-typ och båten har Kapten haft sen han var barn. Den är med andra ord rätt gammal.

 Under vår uppväxt så var tillgången på strömming enorm. Ägde man båt så kunde man ta den ut på fjärden och pilka, och med många krokar på pilken så fick man med sig en handfull firrar upp med varje drag. Tillgången var gränslös och under dessa år serverades strömming i var mans hem, ibland flera gånger i veckan. Mammorna kämpade tappert med att variera och förvandla firren till olika maträtter, för att inte tappa attraktionen hos de hungriga. Strömming stektes i smör, panerades och stektes i smör, persiljefylldes och stektes i smör. Det gjordes strömmingslådor till höger och vänster och till julen åts det inlagd strömming. Bäst var det om firren serverades med potatismos. Värst var skolans avskyvärda variant som var strömming under kaviartäcke. BLÄ! Till slut blev alla så trötta på strömming att inte ens katterna gick att locka. Men det var billig mat och sannolikt nyttigt. Ja på den tiden var Östersjön frisk.

 

För Kapten är hans jolle i allra högsta grad förknippad med den här tiden. En gång när Kapten var kring 8-9 år så var han ute och pilkade och hem kom han med jollen full av strömming. Jollen var som ett strömmingsfyllt badkar och hans mamma blev inte fullt så förtjust som Kapten önskat. Det var på tok för mycket fisk för familjens fem magar och efter att mamma tagit vad hon ville ha så försökte Kapten att sälja resten. Men marknaden var övermättad så han fick bara några få ören per kilo och den sista fisken försökte han ge till katterna – som ratade den.

 

Att Kapten nu mer än 40 år senare har kvar sin jolle och som dessutom är med på vårt seglingsäventyr är smått hissnande. Kaptens gamla jolle som vi kallar BAM-BAM efter den adopterade sonen till Barney och Betty i Familjen Flinta, har mestadels fördelar – framför allt är den tålig och kan inte få punktering. Därtill är den inte lika stöldbegärlig som de uppblåsbara är. Här i Medelhavet härjar många ligor som specialiserat sig på att stjäla jollar och som sen säljer dem på en mindre reglerad andrahandsmarknad. En ny jolle av mindre modell kostar 8-10 tusen och vi känner många som blivit av med sin jolle, inte bara en gång utan flera. Vi är därför glada över vår lite udda jolle.

 

Men BAM-BAM har också några nackdelar. Det ena är att den är något rank, så man får ta det varligt när man ska i och ur. Men vi är vana och har god balans. Det andra är att när det blåser i ankarviken och det blir vågor och svall så tenderar sjön att slå upp över stäven så vi blir blöta. Fören och sidorna på jollen är inte så höga. Därför har vi nu tagit beslutet att konstruera ett kapell till BAM-BAM. Med ett kapell så kommer vi att slippa bli blöta dessutom kan vi ställa matkassar och annat under kapellet så de står skyddade för sol, vind och vatten.

 

Kapten svetsade redan i somras en kapellbåge till jollen och nu kom då tillfället då vi hade tid och tyg att malla. I vindstilla skönt höst-sommarväder fick kapellmakarsonen träna på sina färdigheter han fått med sig från sin uppväxt. Mallningen gick fint och vi hjälptes åt på precis på samma sätt som Kapten hjälpt sin pappa under sin uppväxt – fast nu med Styrman som assistent. Så vid tillfälle så ska kapten sy kapellet så vi har det klart till nästa seglingssäsong tar vid. Faktum är att Kapten suttit en hel del vid symaskinen på sistone. Förutom slagpytsar så finns nu sjösäckar också på hans repertoar. Men mer om detta få ni läsa i nästa inlägg.

 

Skepp o Hoj!