(…ja vem har sagt att livet som seglare är händelselöst…)
Nea Fokaia, Sithonia, Grekland
Efter passagen genom den smala kanalen vid Halkidikis första halvö Kassandra så seglade vi bidevind med hårt skotade segel tvärs över bukten till nästa halvö, Sithonia.
I Nea Fokaia fanns det en rätt fin och gullig liten hamn men den var till synes full och marinan verkade privat utan plats för några gästande båtar. Vi gled ändå försiktigt in i hamnen för att utröna möjligheterna att finna oss en viloplats för natten. En fiskegubbe ropade snällt till oss och pekade att vi kunde lägga oss ute på en bryggände. Men bryggan var smal och bryggänden på tok för kort så valde vi att gå ut och lägga oss på ankaret i stället.
Vi fann lite lä för vind och svall en distans söder om hamnen. Vi droppade ankaret på 4,5 meters djup och vi hade 130 meter in till strandkanten, god marginal kände vi. I Grekland saknas ofta djupangivelser i sjökortet närmast land så man får bedöma detta själv. När vi satt där i sittbrunnen i kvällssolen och njöt så såg vi några glada badare som började vada. När de hunnit halvvägs ut till oss så gick vattnet inte högre upp än till naveln på personerna. ”Hjälp, vad långgrunt det är” sa vi till varandra. Wilma låg för stunden parallellt med strandlinjen men vi väntade oss en vindvridning under natten. Så det skulle innebära att vi hamnade ännu närmare land med risk för bottenkänning. Skulle vi behöva ankra om?
Kapten hoppade i plurret för att inspektera djupet. Vi kände oss osäkra och det var tveksamt om Wilma hade möjlighet att svinga runt sitt ankare obehindrat. Men så av en händelse så hittar Kapten en övergiven bojsten med en stor fästögla nere på havsbotten, strax intill Wilma.
Att ankra konstigt har tydligen blivit lite av vår melodi. Kapten fridök ner och på botten fäste han en lina i bojstenen. Vi tajtade hem så Wilma låg sträckt mellan ankaret och bojstenen. TADA! Problemet var löst!
Nästa morgon kunde vi lätt dra ur repet ur bojstenen utan att dyka. Vi seglade vidare söderut, i mycket lätta vindar ska tilläggas. Mellan ankarviken intill Nea Fokaia och hamnen i Neos Marmaras är det åtta distans. En rätt kort distans kan tyckas och som normalt inte tar mer än ett par timmar att segla om man har någorlunda med vind. Men vi hade att välja på att antingen gå för motor eller att kryssa i den svaga motvinden. Det fick bli kryss, att bränna diesel är varken någon sport eller bra för miljön.
Lite fulla i skratt blev dock allt för när vi kom fram så konstaterade vi att det tagit oss åtta timmar att segla åtta distans. Men i själva verket så hade vi ju seglat längre än så, kursen var ju inte rak. Man kan anklaga oss för mycket med tålamodet är det inget fel på. Fast roligaste händelsen under seglingen var att vi sannolikt gjort ett av världshistoriens långsammaste slag. När vi skulle vända båten genom vinden så tog det evigheter. Men eftersom Wilma ändå snällt gjorde sin rörelse om än med en vandrande pinnes fart, så lät vi henne hållas. I rörelsen hann att notera den fantastiska superfarten om 0,2 knop. Wow, det måste vara något slags långsamhetsrekord. Men på slutet av seglingen så gjorde vi fina 3,5 knop så vi hade en utmärkt dag på havet, ”På Minuten” skrålade ut ur radions högtalare och vi åt lunch och spelade Yatzy.
Neos Marmaras, Sithonia, Grekland
Neos Maramas är en stadskaj som är gratis att ligga vid. Lite oskyddad i sydliga vindar och med flytbryggor som har mer att önska. Underhållet verkar obefintligt och betänkliga hål blottar sig lite varstans i bryggan med risk för att snubbla och snava. Men gratis är gott och vi slängde i vårt ankare och rattade in Wilma i fållan. Vi la oss närmast en franskflaggad båt, på styrbordssida fanns ännu plats för två gästande båtar ifall någon skulle dyka upp. Och bortom de två tomma platserna låg en italienskflaggad katamaran. Och snart dök det upp en båt…
Den segelbåt som kom in i hamnen var chartrad av fyra stycken tyskar av yngre årsmodell än oss, två män och två kvinnor. De höll länge på att pyssla med ankaret men vi stod tålmodigt beredda att ta emot deras tampar. Lite väl sent tyckte vi de la ner ankaret, deras ankarkätting hängde rakt ner och det verkade inte riktigt ha fått fäste.
För att vara hjälpsam så frågade Kapten Betong hur lång ankarkätting de lagt ut. De svarade glatt tio meter. Ooops! För er ankringsokunniga så kan vi berätta att ett ankare inte kan få fäste om det hänger rakt ner, man behöver minst ha tre gånger djupet för att få fäste och ge ankaret möjlighet att gräva sig ner i botten. Själva lägger vi gärna ut fem gånger djupet, i hård vind så kan dra till med tio gånger djupet. I Neos Marmaras hamn var det sju meter djupt intill flytbryggan och där vi droppat ankare 40 meter ut var det 9 meter djupt. Så grannens tio meter kätting var definitivt otillräckligt.
Kapten föreslog för tyskarna att de skulle göra om proceduren och ankra om, fast denna gång droppa ankaret längre ut.
Men något hände. I brist på kommunikation ombord på deras båt så lyfte de aldrig upp ankaret utan körde bara full fart framåt. Hux flux så bet ankaret i något på botten. De satt fast med ankaret och kom inte loss, hur mycket de än försökte – så det var bara att backa bak på nytt och förtöja. Sannolikt skulle de behöva en dykare nu, men det kunde de ju ta senare när det var dags att segla vidare.
Sällskapet gick strax därpå upp till en restaurang intill och medan de satt där och mumsade som bäst så tittade ena tjejen plötsligt ner mot hamnen (vi själva satt nere i salongen på Wilma och märkte inget). Ankarfästet hade släppt och i pålandsvinden hade tyskarnas båt påbörjat en egen förflyttning. Deras båt dunsade först i bryggan och därefter började segelbåten vrida sig på tvären i den stora fållan. Sällskapet hade rusat upp från sina tallrikar och sprungit ner på bryggan och när vi hörde att det pågick någon form av tumult så rusade vi upp som två stora frågetecken från kajutan. Vad sjutton var det som stod på?!!
Några minuter av villervalla uppstod innan situationen var helt under kontroll. Båten hade dunsat i den framförvarande segelbåten, den italienskflaggade katamaranen, inte allt för allvarligt tack och lov. Wilma hade de missat med en ytterst liten marginal.
Tyskarnas båt låg nu längst med kajen och tog upp två båtplatser, men allra bäst var det ju att låta båten ligga kvar så för natten. Sannolikt så var det tyska gänget inga stora sjömän med någon lång gedigen erfarenhet, med blott en enkel för- och akterförtöjning så verkade de nöjda. Så vi bad dem lägga två mötande spring för att förhindra deras båt från att kunna dunsa i oss och italienaren. Italienaren kände nog att det räckte med att bli kysst en gång.
Men tyskarna förstod inte vad vi menade med spring, så Kapten hjälpte dem förtöja. Ett spring innebär att man förtöjer från båtens akter mot midskepps (ja man förtöjer på bryggan såklart) och lika så från fören mot midskepps. Ihop med en vanlig akter- och förförtöjning så ligger en båt tryggt och säkert och kan inte längre vandra så långt fram och tillbaka i sina linor.
Vi kom överens om att hjälpa dem vända deras båt nästkommande morgon då de saknar bogpropeller på båten och den ligger inkilad rätt tight mellan oss och katamaranen. De hade att segla till nästa hamn för att där lämna tillbaka hyrbåten för att senare under dagen ta flyget hem till Tyskland.
Lite synd tycker vi att deras semester är slut och att de därmed ska sluta segla för denna gång, nu när Kapten lärt med både hur man ankrar och förtöjer med spring. De verkar dock mycket tacksamma för den support de fått och man får ju aldrig glömma bort att vi alla har varit barn i början.
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 