(…efter många timmar på havet så kom vi fram till de Lipariska Öarna…)

Efter 74 timmar på havet så har vi nu ankrat upp i en liten vik med det klaraste vatten. Blicken vandrar över de dramatiska omgivningarna och de djupt fårade bergssluttningarna i svart kulör. Ön reser sig brant upp ur havet. Ur en krater ringlar sig rök upp mot skyn och det finns små bostadshus utmed öns sluttningar. Det grönskar på sina ställen, allt det svarta till trots med buskar, gräs och vinrankor. Ön heter Vulcano och att leva här måste liknas vid ett hett förhållande med en temperamentsfull kvinna. Här gör man bäst i att inte reta henne i onödan och man får försöka hålla henne på gott humör. Allt för att undvika ett utbrott.

Vulcano är en ö som ingår i den Liperiska Ögruppen, strax norr om Sicilien. Efter tre dygn på havet var det skönt att få släppa ankaret ner i den svarta sandbotten. Resan har gått fint men vädret och havet har växlat. Första dygnet var vinden för svag, prognosen till trots, vilket gjorde det svårt att segla. Gammal sjö från Mistralens hårda framfart kastade båten än hit och än dit och gjorde tillvaron obekväm för besättningen. Storseglet slog ideligen och Wilmas gungade i sidled bidrog till att tre travare i storseglet slets loss från mastliket. Vi hade vid tidpunkten inte hunnit särskilt långt och vi bytte därför ut mot nya direkt, utifall rullandet skulle fortsätta och skapa nya problem.

Framåt midnatt under den första natten så la sig svall och vågor något och vinden tog vid. Vi seglade i fem till sex knop och vi njöt. Det forsande ljudet från Wilmas kropp när vinden pressar henne framåt älskar vi. Glädjande så höll den trivsamma blåsten i sig hela natten och morgonen dagen därpå. Men sakta dog vinden av och på eftermiddagen så uppstod bleke helt utan vindpustar. Vi startade motorn och gick för maskin.

Det blev inte många timmars segling efter detta. Men i gengäld så hade vi platt vatten och sällskap av delfiner och stora sköldpaddor. Delfinerna hängde med i Wilmas fart men inte sköldpaddorna. Med långsamma simtag och toppen av skalet fullt synligt ovanför vattenytan så guppade de sköldbeklädda djuren fram. Men snart hade de passerat och vi hann aldrig att fotografera dem. Efter mörkrets inbrott skummade marelden i kölvattnet från Wilmas propeller och månskenets strålar gav oss ljusa nätter. Stjärnklar himmel och Wilmas jämna motorgång, lika tryggt som ljudet från en häst som står och tuggar havre.

Ombord på Wilma har vi turats om att gå vakt så den andre har fått välbehövlig vila. Vi har lyssnat på nedladdade radioprogram och vi har sysselsatt oss med allt det vi annars gör på ankare. Vi har tvättat kläder och lagat mat, spelat sällskapsspel och fikat. Goda middagar har serverats men utan alkoholhaltig dryck därtill, vi tummar inte på regeln.

Vi kan inget annat göra än att konstatera att vi känner oss väldigt bekväma och vana vid att segla ofta och länge. Livet på havet är rätt enkelt så länge inte vädret ställer till det för mycket. Denna gång tillryggalade vi 240 nautiska mil. Men samtidigt så är det skönt att till slut få komma fram till målet och inte längre behöva hålla koll på fart och riktning. Vi saknar vanan att få sova båda samtidigt, sida vid sida.

Nu ska vi sova ikapp lite och se om vi kan göra ett strandhugg på ön Vulcano. Vi har ankarviken nästan helt för oss själva. Här guppar små stenar i vattnet runt båten. Flytande stenar, möjligtvis pimpsten eller någon slags vulkansten gör miljön än mer magisk. Det ligger något trolskt över platsen.

Så fantastiskt många gånger vi suttit med kartboken i vår hand och tittat på de Liperiska Öarna och drömt oss bort. Att nu vara här känns lite overkligt. Men det är inte en dröm. Det är på riktigt.

Vi får nog nypa oss i kinden och känna efter….AJ!

Nä, ingen dröm.

Vi ÄR här!

Snart kommer en film men så länge så får ni hålla tillgodo 

Dagens första strålar…

 

Vi tvättar kläder ute på Tyrrenska havet…

 

Vi hade sällskap av delfiner…

 

Vi får aldrig nog av dessa fantastiska djur…

 

Vi närmar oss land och vi ringer över till vännen på Vaare som seglar vid sidan om Wilma…

 

Vulkaniska öar…

 

Kapten Betong även kallad Kapten Kalsong njuter av lätt klädsel…

 

Styrman Pimpsten njuter av ny dag…

 

Det här är ön Vulcano, ur kratern ringlar sig rök…

 

Solnedgång ute på Tyrrenska havet…

 

Stadig frukost behövs på havet…

 

Wilma i solljus…

 

 Vi passerar den första liperiska ön klockan 6 på morgonen, ännu återstår ett dygn innan vi kommer fram till Vulcano. Avstånden är långa här och vinden var svag…

 

 Kapten håller vakt ombord på skutan…(hmm…vem tog kortet kan man undra…)

 

 

Skepp o Hoj!

Vi har bytt ankarvik. Den mistralvind som sveper längs med Sardiniens västkust och vidare runt söderut visade sig kunna ge vindbyar på uppemot 30 knop (ca 15 m/s). Vi valde därför att inte segla över till Sicilien på detta fönster. Kanske inte primärt på grund av vinden utan för den våghöjd som utlovats ute på det Tyrrenska havet.

Så nu ligger vi bättre skyddade mot västliga vindar. Någon timme efter det att vi ankrat så kom en annan segelbåt inglidandes i vår vik. Belgienflaggad. Vi gapade stort för det såg ut som en kusin till Wilma…röd och vit i färgerna, dubbla förstag och ungefär lika stor. Utanpåliggande roder. Skrovformen var mycket lik en Colin Archer.

Besättningen på den andra båten glodde minst lika mycket de, som vi gjorde på dem. Sen möttes våra blickar och vi skrattade alla och gav varandra tummen upp.

Nu har vi hunnit över och prata lite med besättningen. Vi funderade ett tag på om belgarna kunde prata engelska, eller om vi behövde damma av vår gamla skolfranska eller försöka slänga oss med flamländska. Men si det var inga problem, besättningen pratade engelska och de var italienare utan det minsta belgiskt blod i ådrorna.

Vi har många gånger kommenterat att det är så fantastiskt många belgare som är ute och långseglar här i Italien. Överallt möter vi den svart-röd-gula flaggan i aktern på var och varannan segelbåt. Belgien som har en sådan kort kustremsa, endast fem landmil lång.

Efter trevligt snack med vår nya båtgranne så har vi fått veta mer om såväl deras båt som segling i Italien i största allmänhet. Så här hänger det ihop.

Grannbåtens båt är en Westsail32 som är baserad på Colin Archers ritningar. Och likheten är slående. Det är inte många gånger vi stött ihop med en annan båt som är så lik Wilma och man blir lite glad i hjärteroten. Båtgrannarna är fantastiskt nöjda med sin båt och de bor ombord då de seglar på heltid.

Men hur hänger det då ihop med belgisk flagga? Jo det fick vi veta, att här i Italien så blir man lätt bötfälld om man seglar under italiensk flagg. De italienska båtarna blir ständigt stoppade av myndigheter för kontroll. Det blir rigorös genomgång av alla papper och utrustning ombord och som regel så får de igenom något som de anser sig kunna bötfälla för. Ja så förklarade våra nya vänner för oss. Däremot så är segelbåtar under utländsk flagg fredade, vilket gör att många registrerar sin båt i Belgien. Man registrerar tydligen enkelt över internet för att få sin båt Belgien-flaggad. Ooops! Så kan det gå. De bekräftade även det vi själva har erfarit kring de krångliga reglerna som att man inte får ta sin dinge i land och inte heller ankra närmare än 300 meter ifrån strand. Enligt grannarna så menar de att många regler inte är satta utifrån säkerhetsskäl, utan är ett sätt för att få in pengar till staten och egen ficka.

I övrigt så kan vi berätta att Kapten ombord har skadat sig. Detta händer inte så ofta tack och lov och nu skulle han tillverka ett förlorat handtag till en väns ankarspel. Det är inte alltid så lämpligt att stå och köra vinkelslip och svetsa när det blåser 30 knop, men ibland så måste man få fram saker för att seglingen ska kunna fortsätta för oss och de andra vi seglar med. Nu ville det sig inte bättre än att när Kapten försökte få gnistregnet från vinkelslipen att landa uti vattnet, så blev inte arbetsställningen så bra. Plötsligt högg vinkelslipen och gjorde ett fult sår i Kaptens arm. Det hade kunnat gå mycket värre. Livets risker som långseglare är inte alltid så lätt att skydda sig emot och Kapten som ständigt utsätter sig för situationer, löper ju såklart en högre risk än många andra. Något vi får kalkylera med och visst tänker vi säkerhet, men ibland blir det svårt. Det går liksom inte att stå ute i vattnet och köra vinkelslipen. Det kunde bara Jesus…

Ja nu blir det inget bad för Kapten på ett tag, då hans sår behöver läka. Vi följer goda råd från ett av våra barn som är sjuksköterska till profession. Men hon nämnde inget ifall ett glas vin om kvällen är skadligt eller inte.

-Bäst jag tar ett innan hon hinner yttra sig om saken, var Kaptens svar.

Skepp o Hoj!

(…är något som man som seglare får vara med om på mer än ett sätt…)

Vi har nu vilat ut efter vår lite snopna seglats. Enligt vår plotter så tillryggalade vi 55 nautiska mil, vi skulle med andra ord ha kommit en tredjedel av sträckan om vi hade fått lägga ut den i rak riktning mot Sicilien. Så här i efterhand har vi såklart funderat över hur vi kunnat missa detta enormt stora åskväder. Faktum var att vi var fyra båtar som lämnade samtidigt, vi tre vänner och en annan segelbåt från samma ankarvik, där vi inte känner besättningen. Vi har alla oberoende av varandra stämt av vädret innan, där vi alla sett att det skulle vara jämna fina vindar. Det skulle blåsa 8-12 knop (4-6 m/s) från nord och nordost med någon liten risk för regnskur halvvägs. Men absolut mest uppehåll vilket Kapten alltid strävar efter då han hatar regn.

Däremot så hade vi de senaste dagarna haft tryckande värme med temperaturer kring 35 grader. Under de senaste veckorna har vi haft en del åska. Men ute på havet har vi haft idel blå himmel medan molnen har rest sig upp över det bergiga Sardinien. Vi har därför kunnat segla trots elektromagnetisk aktivitet i området.

När vi häromdagen seglat i fem timmar så kände vi att luften omväxlande kändes varm och kall. De moln vi hela tiden sett såg nu inte längre vita och snälla ut. Långt på avstånd såg vi ljussken från åskoväder men detta låg inte mitt framför oss utan mer åt babord åt den italienska huvudstaden till. Men långsamt förflyttade sig ovädret söderut och kom till slut mitt framför oss. Vi tänkte då smart att då går vi norr om ovädret, så kunde fronten fortsätta sin bana söderut.

Ha! Trodde vi. Fronten byggde sig enorm och var lika lång som avståndet mellan Göteborg och Malmö. Så inte konstigt att det inte gick att segla runt. Vi har läst att det var 40 nedslag per minut, närmare ett nedslag per sekund. Som god sjöman får man inte vara stoltare än att man kan fatta ett beslut om att avbryta och gå tillbaka till hamn. Det finns ingen prestige alls när man kommer till säkerhet på sjön. Hade vi fortsatt så fanns ju risken att bli träffad. Om man blir träffad av en blixt i masten så kan man rent teoretiskt skadas, kanske till och med dö. Men sannolikheten är inte så stor. Däremot så skadas all elektronik utrustning ombord och hela riggen hade gått åt pipsvängen. Hade ju inte varit så kul att ringa försäkringsbolaget och på frågan om vi inte försökt undvika ovädret, då behöva svara;   -Näää….

Efter det vi vänt om så blev ovädret än större och vi jagades ett tag av det. Så vi var kloka att vi vände om när vi gjorde. Däremot så fortsatte den fjärde båten, den som vi seglade tillsammans med under 8 timmar. När vi vek av babord så var han bara 200 meter från Wilma men innan vi såg om och åt vilket håll han till slut vikt av, så var han borta som AIS mål på vår plotter. Vi har undrat hur det gick för honom. Blixtar av detta slag med så enormt mycket energi har vi aldrig någonsin förr sett i våra liv, en del var till och med röda och hade lustig formation.

Erfarenheten att vara ute och segla i åskoväder känns värdefull. Det känns bra att ha varit med om detta (nu när allt gick bra). Vi har aldrig tidigare haft bekymmer av detta slag, vi väljer ju aldrig att segla när vi vet att det ska bli åska och regn. Vi har därför aldrig känt behov av att mer ingående studera väderprognoser utifrån risk för åska. I de gribbfiler vi laddar ner så läser vi in så otroligt mycket annat, vindstyrka, vindriktning, lufttryck, våghöjd, frekvens på vågor, svall och strömmar och nederbörd… Vi har nog lite tänkt att; inget regn är lika med inga moln, är lika med ingen åska… Men skenet kan tydligen bedra och från och med nu så kommer vi alltid hålla koll på den elektromagnetisk aktiviteten i området, särskilt om det är extremt varmt. (Vi alla känner ju till att svenskt högtrycksväder ofta bryts genom ett plötsligt åskoväder, vilket inte sällan innebär slutet på den fina sommaren och sen får man plocka fram paraplyer och höstjackor).

Fast det finns fördelar med avbruten segling också…vi har gott om mat på lager!

Nu letar vi ny dag att gå på. Det blir inte i morgon som vi först tänkt för det finns en svag risk för lite åska under torsdagen (ett snällt sådant men vi vill inte chansa). Så det blir senare. Vi får se. Det går ju ingen nöd på oss och Sicilien lär ju ligga kvar även nästa vecka.

Skepp o Hoj!

I skrivande stund är klockan tre på natten. Det har gått tolv timmar sedan vi lämnade Sardinien för en närmare två dagars lång segling över till Sicilien. Men vi har fått avbryta och är nu på väg tillbaka. 25 distans ut från kusten, strax före midnatt så tornade det upp sig ett enormt brett åskoväder. Blixtarna avlöste varandra i strid ström där energin i dessa var något makalöst. Som breda pelare slog blixtarna ner i vattnet framför oss, det såg ut som eld som rann och de tycktes aldrig ta slut. Gott och väl uppåt två sekunder tog det innan den ena försvann och en ny blixt tändes. Vi låg precis intill ovädret, i kanten mellan stjärnklar himmel och argsinta mörka moln. Enligt radarn så var ovädret 1,5 landmil ifrån…skulle vi verkligen välja att styra rakt emot detta energiutlopp?

Vi tog en diskussion över radion vi tre båtar som hade följe och vi enades om att styra dikt babord för att försöka gå runt ovädret. På den helt nordliga kursen gick vi i en timme och vi tyckte då att vi borde kunna korsa och vi styrde därför mer mot det italienska fastlandet. Men efter en kvart eller så dök det upp ännu en åskfront, denna gången snett bakom. Området med blixtnedslag låg nu som ett brett band och himlen sken upp ideligen med bara några sekunder mellan varje blinkning. Återigen kändes blixtnedslagen alldeles för nära…

Vi på Wilma är inte alls särskilt rädda för åska, men något sådan här ska man inte segla in i. Kapten har varit med om nedslag ute på havet förut, där blixten fått havet att frasa och lukta konstigt, likt svavel eller nåt. Kapten kände risk för att vi kunde bli instängda mellan de olika frontsystemen, det slog ner blixtar såväl snett framför oss, på sidan och snett bakom. Vi ville inte riskera att inte ha en reträtt.

När intensiteten ökade i ovädret fick det oss att fort fatta beslutet att avbryta och gå tillbaka. Till en början så seglade vi men när åskmolnen kom över oss och blixtnedslagen närmare, ja då startade vi motorn och gick i friska 7 knop. Under någon halvtimme så höll vi noga koll på ovädret bakom oss innan vi kände att vi kunde pusta ut. Vi hade kommit ur ovädret lite med andan i halsen kändes det som.

Snopet så säg, men beslutet kändes klokt och enligt radarn så flyttade sig inte ovädret nämnvärt utan tvärtom, det spred bara ut sig och la sig som en lång barriär mellan Sardinien och Sicilien. Ännu i skrivande stund, fast vi nu är på behörigt avstånd, så blinkar himlen upp ideligen från fronten som vi nu har akter om Wilma.

Nu ska vi leta upp vår ankarvik på nytt, i mörkret. Vi kommer fram strax före gryning. Så får vi sova ut och ladda nya krafter. På onsdag ser vi ut att kunna göra ett nytt försök. Men vi får se…det är lite för tidigt att säga. Förvånad blir nog dock Susan, som valde att inte segla med oss över. När hon vaknar är vi alla tre båtarna Vaare, Goodvibes och Wilma tillbaka i ankringsviken. Hon måste tro att hon drömt eller nåt…tänk att få se hennes min!

På återhörande!

Skepp o Hoj!