(…där de försvarar sina gruskorn till varje pris…)

 Fiskebåtarna i Al Hoceima…

 

 

Al Hoceima, Marocko

 

Dagarna går och vi är ännu kvar i Al Hoceima. Vi försöker hitta ett bra seglingsfönster och bli fullt friska (inget av dem kan man styra själv). Ett lågtryck utanför Portugal puttar in rätt mycket blåst i Medelhavet för tillfället. Vi har ett rätt fint väder ändå, men vad hjälper sol när det byar 17-18 meter per sekund där ute. Här inne i hamn så ligger vi dock skyddade väl och njuter av dagarna.

 

Ena dagen när vi promenerade ner från stadens centrum med matkassar i händerna, så stannade en bil intill oss. Det var vice-bossen på i hamnen.

 

-Vill ni åka med på en liten sightseeing? Jag kör min säkerhetsrunda. Vi kan förena nytta med nöje!

 

Ja erbjudandet var ju svårt att tacka nej till.

 

Så vi hoppade in och vi åkte till hamnens alla olika delar. Området är rätt så stort med tre hamnbassänger. En för oss gästbåtar (dumt att skriva det i plural när vi är den enda gästen) och en för fiskebåtarna. Och en för myndigheternas båtar.

 

Resan med vår biträdande hamnchef blev mycket intressant. När vi kom bort till hotellet som ligger i bortre kanten av området, i en bukt intill en vacker strand, så passade vi på att fråga;

 

-Är det ok för oss att ankra här? (vi tänkte att vi är ju så gott som kvar i hamnen om vi ankrar där).

 

-Nej, nej…det får ni inte göra. Smuggling av hasch sker i området nattetid och vi vill inte ha några båtar ankrade!

 

Tråkigt tänkte vi, i sjökortet står det inte ankring förbjuden men vi vågar inte trotsa…

 

 Här i bukten framför hotellet hade vi velat ankra…tryggt intill myndigheternas båtar på andra sidan pirarmen…

 

Vi frågade vidare då vi funderar på att segla iväg tidig morgon och skulle behöva klarera ut kvällen innan personalen går hem… 

 

-När vi seglar vidare, kan vi klarera ut på kvällen innan ni går hem och att vi lämnar hamnen under natten…så vi kan komma fram i nästa hamn under dagsljus?

 

 -Nej, nej…vi vill inte att man seglar under natten på grund av smugglingen i området. Vi och andra blir misstänksamma om vi ser båtar ute nattetid…

 

Vi tänkte lite stilla och lite roat, att vi klarar ju inte med de avstånden som är mellan hamnarna här, att bara segla dagtid. Lämnar vi dag, så kommer vi fram natt. Lämnar vi natt, så kommer vi fram dag. Vi kan liksom inte göra om Wilma till en racerbåt. Men vi tror inte de ser det så, eller tänker så.

 

Så vi tänkte att ja, ja. Vi får klarera ut dagtid och segla iväg. Och så får vi komma fram i nästa hamn i mörker oavsett…ingen större big deal. Inte mycket de kan göra då. Viktigast är att vi får våra stämplar i passen vid varje ut- och inklarering. Vad som händer där emellan när vi är ”fria” ute på havet bestämmer mer moder jord och vädergudarna, än Marockanska myndigheter.

 

Trots den krångliga byråkratin så är de är otroligt vänliga. Det är absolut värt att segla hit om man önskar, vi känner oss aldrig oroliga. Tvärt om så är Wilma och vi välbevakade så ingen inkräktare ska ta sig in på området. Vår Kapten såg ena dagen en man som promenerade längs med kajkanten. Och när mannen försökte passera vid sidan om vakten och utanför bommarna, så blev han genast stoppad och utskickad. Han hade inget på området att göra. Punkt. Men för oss är det en Eriksgata in, som fina välsmorda svängdörrar där vi bara skickar ut handen i en vinkning när vi passerar i god fart. Men det är klart, som enda gästbåt så är det nog inte så vårt att hålla reda på oss.

 

 En liten suddig bild på en sovande hamnarbetare. Vi har ett par-tre man som går på byggorna i gästhamnen. De skrämmer bort fiskmåsar och skrubbar bryggorna fria från måsskit hela dagarna. En fantastiskt service för oss som enda gästbåt…men de blir ju såklart uttråkade och somnar till emellanåt…Så vi har vakter och grindar vid stora entrén, vi har låst grind till bryggan och personal på varje brygga. Säkert som Fort Knox!

 

 

Wilma ligger ensam i hamnen men trygg bakom låsta grindar och vakter…

 

Vår bilfärd med vicechefen fortsatte. Och vi åkte upp på berget, där han själv bor. För att titta på utsikten. Vi såg Wilma, hon saknade oss ville vi tro. Och vi såg fiskebåtshamnen. Vicechefen pekade ut i den stora Al Hoceima-bukten i riktning mot ett par små öar.

 

-Ser ni de där två öarna…?

 

Vi spanade ut och vi såg en obebyggd stenhög inte större än en förvuxen grynna. Och en annan stenbumling som stack upp med en vit byggnad på.

 

-Ja, svarade vi…

 

-Ön med bebyggelse på, tillhör inte Marocko!!!

 

Nähä, tänkte vi…konstigt…

 

-Den tillhör Spanien. Och de vägrar släppa den!

 

-WHAT! Den lilla stenbumlingen som ligger där bara några hundra meter ifrån marockanska fastlandet. Långt inne i en bukt dessutom?!

 

-Jo det är sant. Kommer vi nära ön så hotar de oss. De har en mikroskopisk liten militärbas och de flyger in alla förnödenheter. För inte kan och vill de ta en liten båt ett par hundra meter för att handla i Marocko…

 

 Den spanska stenbumligen finns inringad…där sitter de som surkart och vägrar lämna ifrån sig gruskornet…

 

Spanskt territorium i den lilla röda ringen…litet som en sandkorn på kartan…om någon närmar sig ön så blir spanjorerna hotfulla…

 

Vi kliade oss i huvudet. Vi tänkte att så absurt att sitta där och hålla på en bit sten inne på marockanskt vatten. Inte större än Kastellet i Vaxholm. Ja som att Kastellet skulle tillhöra Finland och inte Sverige. Placerat just där det idag är placerat, där allt annat runt omkring är svenskt. (eller att Åstol på västkusten skulle tillhöra Danmark)

 

Ja man slutar aldrig förvånas. Och där kan ju spanjorerna sitta och tjura på sin stenbumling leka härskare…hade det inte varit enklare att bara packa ihop sina mannar och lämna över stenen till marockanerna…?

 

 Utsikt över gästhamnen…Wilma enda gästbåten…

 

Innan vi blev skjutsade tillbaka ner till Wilma så berättade vår vän lite kring motsättningarna i Al Hoceima, mellan araber och berber. Och det hörs när man pratar med båda parter, att man inte ser varandra som några bästa vänner precis (de pratar nedlåtande om varandra). Det är lite synd. Vi skulle behöva skicka några svenska fredsmäklare som kan medla i frågan. Orka bråka liksom.

 

 Ja världen är alldeles för full med surmulna människor som sitter på sina sandlådekanter och bevakar sina intressen. Och ingen vill bjuda till.

 

Vi berättade för vicechefen att vi själva upplever alla människor i Marocko som så otroligt vänliga. Oavsett vem vi möter. Vi har bara gott att säga om människorna och landet.

 

 -Jo jo…arab eller berb…de skulle göra vad som helst för er som kommer från Sverige. Ni blir alltid bemötta på bästa sätt och alla skulle göra vad som helst för er, ifall ni hamnar i bekymmer. Konflikten ligger mellan folken här, lokalt.

 

Ja ja…snart seglar vi vidare. Då kan de hålla på med sina bråk och sura miner. Spanjorerna på sin stenbumling inte minst. Så seglar vi vidare mot solnedgången i största samförstånd. Bara vädret tillåter…

 

Skepp o Hoj

Ja vi har då hamnat i Al Hoceima i Norra Marocko. Kanske ortsnamnet klingar lite igenkännande för någon därhemma i stugorna. Jo, vi har seglat till minst sagt en dramatisk plats. Och vi bör vara vaksamma på om det börjar hetta till och läget bli spänt igen…då får vi segla ut lite snyggt till höger och försvinna ur bild. Men läget är idag lugnt, men så var det inte för några månader sedan…

Rifbergen i Marocko domineras av ursprungsbefolkningen berber. Historiskt sett var berberna betydligt mer utspridda kring Medelhavet. Men de undanträngdes till bergstrakter och ökenområden för länge sen. Och sedan dess så lever de som jordbrukare, fiskare och nomader huvudsakligen. Det har länge varit spänt mellan Rif-berberna och den Marockanska regimen. Berberna är med andra ord Marockos ursprungsbefolkning likt våra samer i Sverige, där de länge lidit under förtryck. 34 procent av Marockos befolkning är berber, men stora flertalet har idag arabiserats. Men speciellt i denna region kring Rifbergen, så lever berberna här med sin kultur och sitt språk. Ett exempel på förtryck var att man före den nuvarande kungens tillträde förbjöds att döpa sina barn till berbiska namn.  

Oroligheterna i nutid började faktiskt här i hamnen där vi ligger med Wilma. Det var här den 31-årige fiskhandlaren Mouhcine Fikri i oktober 2016 hoppade ner i en sopbil, för att rädda sin fångst som polisen hade konfiskerat. Men sopbilen var aktiverad och Mouhcine krossades till döds framför sina kamrater. Händelsen hamnade på en kamrats mobil och filmen spreds snabbt på sociala medier. Händelsen blev en katalysator för den marginaliserade regionen som länge präglats av korruption, hög arbetslöshet och orättvisor.

I svenska nyhetsflödet gick det att följa oroligheterna som uppstod efter dödsolyckan. Män, kvinnor och barn började manifestera för rätt till sjukvård, arbete och utbildning. Folk anslöt sig från hela landet. Det hölls även demonstrationer på andra platser i Marocko, Tanger till exempel där 12.000 personer anslöt sig. Och i Amsterdam och Paris.

I maj månad för mindre än ett år sedan samlades folk på gator och torg i en stor demonstration här i Al Hoceima. Polisen svarade med övervåld mot den fredliga, om än olagliga manifestationen. Folket krävde att få komma till förhandlingsbordet. Många demonstranter arresterades och fördes bort, däribland barn.

Konflikten pågår ännu även om det idag är lugnt på ytan. Staden Al Hoceima har periodvis omgärdats med militära vägspärrar för att försvåra för människor att förflytta sig och ansluta sig till Rif-rörelsen. Idag vädjar demonstranterna till kungen, som har den yttersta politiska makten i Marocko. Befolkningen i Rif älskar kungen och litar på honom. De vill att kungen kliver in och lyssnar och agerar, då regeringen inte gör det.

I dag protesteras det främst för att de gripna ska släppas fria, däribland Rif-rörelsens officiella ledare Nassar Zefzaki. Han riskerar långt fängelsestraff, eventuellt dödsstraff, där han står anklagad för att ha avbrutit en imam under sin predikan för att uppmana besökarna att delta i protesterna.

Ja så för mindre än ett år sedan så var det ett gatukrig här mellan polis och demonstranter. Så vi är såklart på vår vakt om vi märker att det börjar hetta till i konflikten. Och förutom detta, så har vi lagt till med Wilma i ett rätt aktivt jordbävningsområde. Varje år inträffar mindre jordbävningar som just inte stör vardagen för folk. Men så sent som 2004 inträffade en jordbävning som dödade 84 människor. Vi blir nog inte kvar här en längre tid…

Vi känner oss trygga här och det är intressant att besöka platser som man bara sett kablats ut i nyhetsflödet. Vi märker själva inte av någon pågående konflikt, utan tvärtom verkar människor väldigt öppna och glada här. Vi gick en promenad inne i fiskehamnen igår och vi träffade fantastiska människor…vi gillar skarpt Al Hoceima och dess folk. Och enligt vår berbiske vän som hjälpte oss med översättning när vi köpte simkort häromdagen, så är det de unga välutbildade i staden som går i bräschen för en förändring. Det syns inte minst genom att det överallt i staden byggs. Vägar asfalteras, parker anläggs och hela hamnområdet håller på att få sig en rejäl ansiktslyftning. Det verkar spira framtidstro. Sedan kung Mohammed VI kom till makten 1999 så har debattklimatet förbättrats. Det finns idag en rörelse om kämpar för ett ökat erkännande av berber som ett eget folk. 2011 fick det berbiska språket officiell status i grundlagen vid sidan av arabiskan. Idag finns även en statlig tv-kanal som sänder på de olika berbiska dialekterna.

Många paralleller kan dras med vår egna historia kring våra samer i norra Sverige. Hur vi kategoriskt förtryckt denna folkgrupp och förvägrat dem deras rättigheter. Och faktum är när man gjort genetiska studier för att se vartifrån samerna härstammar, så har man delvis funnit en genetisk koppling till berberfolket. Vid kartläggning av DNA har man funnit ut att samerna sannolikt härstammar från förfäder i sydvästra europa, på gränsen mellan Frankrike och Spanien. Varifrån jägar och samlarfolk spred sig åt olika håll efter den senaste istiden. Men det var för länge sedan…en si så där 9000 år sen. 

Så kanske inte så konstigt att vi känner starkt för denna region och dess folk. Det finns många gemensamma nämnare. Och hit kom även vikingarna på 800-talet. En del blev kvar, så man kan idag finna ljushyade och blåögda personer här i Rifbergen, ättlingar till de vikingar som kom hit. I fiskehamnen igår kväll när vi gick vår promenad så pratade vi med en fiskare. Han visade sitt vikingasmycke som han bar på. Han blev fantastiskt glad när han hörde att vi kom från Sverige. Och Styrman Pimpsten visade sitt armband med en amulett av Tors Hammare (ett uppskattat smycke efter Pimpstens pappa) .

Mannen sken upp och upprepade flera gånger. -Brothers and sisters! Brothers and sisters… ja vem vet, vi kanske inte är så olika varandra ändå, när vi krafsar lite på ytan…

Skepp o Hoj!

Några av källorna är funna här, här, här, här, här, här…och wikipedia såväl engelska som svenska…

(…vi har seglat till ny plats och det börjar med en hel del strul…men allt löser sig bra tillslut…)

Al Hoceima

Efter en sista fika med vår vän Claes och utklarering med nya stämplar i passen, så lämnade vi Smir bakom oss och satte kurs mot Al Hoceima. En distans på 75 nautiska mil. Vi hade medvetet valt att segla iväg på eftermiddagen och ta en nattsegling, för att angöra vår nya destination strax efter gryning.

Med vinden bakifrån så fick vi en god fart och vattnet var förhållandevis platt. Men sakta så ökade våghöjden och vågorna kom från flera håll. När solen gick ner så hade vi plattläns men stökig och osymmetrisk sjö som fick Wilma att rulla från ena bogen till den andra. Ingen större fara annat än att det blev obekvämt. Främst för den som försökte få sig lite sömn. Men annat var till vår fördel. En vacker månuppgång fick vi strax efter solnedgång. Den nästan fulla månen som gav oss god sikt. Och vid ett tillfälle så fick vi besök av delfiner som hoppade i Wilmas svall så romantiskt, där deras kroppar och vågskummet lystes upp av månstrålarna.

Här bakom berget ligger vår nya hamn och stad…

Först strax efter lunch dagen därpå kunde vi lägga till i Al Hoceima. Sista timmarna in hade tagit sin lilla tid då vinden dött av. Och vi möttes av en alldeles nybyggd och fin hamn. Men ett fruktansvärt oväsen från byggmaskiner. Fyra män stod på bryggan och de verkade ha svårt att veta vilken plats de skulle erbjuda oss. Ja sannolikt fick de beslutsångest då vi var den enda båten i gästhamnen och alla platserna stod till buds. Men tids nog så hade vi förtöjt och lagt till. Vi blev ombedda att vänta kvar på vår båt…

Vi röjde snabbt upp, det brukar se ut som ett mindre sjöslag ombord efter en segling. Vi hann precis få Wilma respektabel när fem uniformsklädda män dök upp. Några av dem med pistoler i sina hölster. Det blev inspektion av den större varianten där vi fick lyfta på durkar och skåp. När tulltjänstemannen undrade vad som fanns under den tjocka gummimattan i verkstan så förklarade Styrman Pimpsten att ja, där bor septitanken. Han förstod först inte men hans kollega förklarade närmare och Pimpsten gjorde en förtydligande gest och höll för sin näsa för att beskriva doften i en sådan tank. Då nöjde sig tulltjänstemannen. Han ville visst inte inspektera vår bajstank…

Sen tog pappersarbetet vid. Lite oklarheter uppstod då vi tydligen hade fått fel papper från den förra hamnen. De fick ringa upp och kontrollera. Sen fick vi våra stämplar i våra pass och access att röra oss fritt i deras land. Så fort all formalia var klar så blev stämningen lättsam. De bjöd på leenden och välkomnade oss flera gånger. De pratade om Zlatan. Och om deras vackra land. Och vi höll så klart med. Zlatan och Marockos natur är ju enastående ting, så säg.

I hamnen som ännu inte var färdigbyggd, nytt hamnkontor med restaurang höll på att byggas, så fanns det ännu en del att önska. Bland annat så fanns inget Wifi. Vi kände att vi ville höra av oss till omvärlden och tala om för nära och kära att vi var i trygg hamn.

Vi lämnade Wilma och tog en taxi upp till stan på berget. En liten taxibil med små priser visade sig, killen ville ha fem kronor för att skjutsa oss. Sanslöst billigt. Och vi gick därefter på jakt efter en butik för att köpa ett marockanskt simkort med gigabit. Vi kom till ett ställe där killen bakom disken var mycket hjälpsam. Det visade sig att vi behövde ringa telefonnummer 555 för att ladda på kortet. ”Okeeey…”, svarade vi lite osäkert och vi ville veta på vilka språk vi kunde mötas, av telefonrösten bakom detta tresiffriga nummer. ”Lätt”, svarade killen. Franska eller arabiska. GAAAH!

Vi hade två bekymmer. Mobilen låg kvar på båten. Och vi skulle garanterat inte lyckas ladda på mobilen utan hjälp. Pimpstens franska må existera, men dock med begränsningar. Men killen lovade hjälpa. Vi ropade till oss en taxi. Och bad om att bli körda ner till hamnen.

-Marina!!!? (på hamnkontoret hade de sagt att det var bara att säga ”marina” så skulle taxikillarna veta…)

Men vår taxikille såg ut som ett frågetecken. Vi tog det på franska…

-Port!!! (betyder hamn på franska)

-Ahhh! (killen sken upp) Marina Port!?

-Oui, oui...svarade vi glatt och bekräftande. Så hoppade in i bilen. Och tre korta kvarter längre bort så stannade taxin utanför en restaurang, och killen menade att vi var framme. Vi fattade först ingenting men när vi såg namnet på restaurangen så förstod vi. Marina Port. Restaurangen hette Marina Port. Jisses! Vi skrattade och Pimpsten förklarade lite närmare…

– Le port où il y a des bateaux… (hamnen där det finns båtar)

Poletten trillade ner och chauffören skrattade nu också gott. Vilken förväxling. Vi blev skjutsade ner till hamnen och Wilma. Och han väntade på oss så vi fick hämta den kvarglömda mobilen och han körde oss tillbaka. Men vi blev avsläppta på fel ställe, inte där han plockat upp oss..ja ja…det fick duga, tänkte vi.

Vi stod lite förvirrade i en vägkorsning. Då kom en man med dotter fram och frågade om vi behövde hjälp. På engelska dessutom. Lyx.

-Vi letar efter en park…där finns en butik vi söker…

Fyra hundra meter rakt fram och till höger fick vi som svar… En bit längre fram hann mannen och dottern ikapp oss igen. De tyckte kanske vi såg ut som ett osäkert inslag i den marockanska miljön. Och de hjälpte oss att hitta butiken och de följde med oss in… Inne i butiken ordnade killen bakom disken telefonkortet och likaså laddningen. Våra nyvunna vänner, mannen och dottern, översatte åt oss. De visade sig vara här på semester då de bor i Tyskland annars. Vi fick veta medan vi stod och väntade på killen som fixade med vår telefon, att de är berber. Liksom de flesta andra här, därför pratas främst berbiska på gatan. (Och vår hjälpsamme man pratade själv berbiska, arabiska, franska, tyska, engelska och spanska!) Och vi fick veta lite mer om Al Hoceima, om oroligheterna som emellanåt blossar upp här. Om den utveckling som håller på att ske. Men även om den vackra naturen, särskilt naturreservatet.

Snart hade vi betalt för oss och i mobilen satt nu ett nytt kort med marockanskt telefonnummer och 10 fräscha gigabit. Vi tackade och tog en taxi ner till hamnen.

Helt klart är att vi hamnat på en mycket intressant plats. Människorna är mycket trevliga och hjälpsamma. De känns glada här och bjuder på leenden. Och vi vet att vi har en hel del intressant att sätta tänderna i. Staden, naturen och även annat spännande som rör denna plats. Men för att detta inlägget inte ska bli lika långt som mannens mun på Edvard Munch tavla Skriet, så slutar vi här. Men vi återkommer. Från Hiroshima…nej förlåt. Vi menar Al Hoceima.

Skepp o Hoj!

(…vi besöker den blå staden uppe i Rifbergen och vi faller pladask inför allt det vackra…)

För dagen två inlägg, så missa inte det förra… 

Sannolikt så har vi prickat in den bästa tiden på året för vårt besök här i Marocko. Den gångna månadens intensiva regnande har gett den välförtjänta blötan jorden längtat efter. Och våren har slagit ut i sin fulla prakt med blommande träd, blomster och buskar. Uppe från Rifbergen rinner nu färskvatten i långa rännilar som ger ett gott och gratis dricksvatten åt människorna som bor utmed sluttningarna. Det doftar av jasmin och mandelblom. Dagstemperaturen är behaglig, så även i bergen fast det här kan bli svalare. Och allt är bara så makalöst vackert.

Var det något vi inte visste om Marocko så är det allt det bildsköna. Som inramade tavlor möts vi efter varje nytt krön av en ännu mer makalös utsikt. Böljande fält, odlingar, bergstoppar, ringlande floder. Längs med vägen så möts vi betande kor, getter och åsnor. Vi förundras och försöker ta in allt det vackra, men det är svårt. En blandning av overklighet och angenäm smärta i hjärteroten slår oss. Vi ler och tar in.

Vi har tagit en bil upp till bergen för att besöka den blå staden, Chefchaouen. Det är vår vän Claes som bjudit med oss och han tar oss från den ena vackra utsikten till den andra. Vi stannar bilen ofta för att kliva ur och beskåda och fotografera. Vi möter enkla människor som lever här och vi vinkar till nyfikna barn. Claes är på hemmaplan. Denna del av Marocko tillhörde en gång i tiden Spanien, och spanska språket är därför gångbart. Vår guide frågar och pratar med dem han möter. Och vi förstår, att den här möjligheten är få förunnat. Att med en svensk guide få hitta många av alla de guldkorn Marocko har att bjuda på.

Våren visar sig från sin finaste sida…

 

Får, getter, åsnor…vi träffar på många fyrbenta…

 

 Vi stannar och köper dunkar till Wilma och fyller dessa med naturens färskvatten från bergen. Männen i det lilla huset har gjort i ordning en slang som leder vattnet ner till hans tomt och där rinner det oavbrutet…vi dricker och fyller våra nya dunkar…

 

Toppen, vi som behövde nya dunkar att ha på Wilmas däck…och vattnet är gratis, naturen bjuder…

 

 

Vi kommer så småningom fram till Chefchaouen. Denna lilla blå pärla som ligger inklämt i en dal högt upp i bergen. Som en liten hemlighet har den gömt sig här. Men nu för tiden har turisterna hittat hit och det kommer nyfikna från såväl Marrakech, Rabat, Tanger och Tétouan. De som reser hit får dock vara beredda på en lång resa över bergen, då staden är svåråtkomlig. Men vi har tur. För från Marina Smir så är det endast ett par timmars resa i bil.

Chefchaouen som också kallas ”den blå staden” har blåmålade husfasader. Upplevelsen av detblå är på sina ställen intensiv. Det var judiska flyktingar som på 30-talet började måla sina hus i blå kulört, färg som de utvunnit ur växten indigo. Men det råder delade meningar om varför man målade husen blåa, om det var för man ville symbolisera himlen eller om det var för att hålla myggen borta.

 Ett fönster på ett icke blåmålat hus…

 -Har ni ledigt bord??? Ja visst, vi får ett bord med en fantastisk utsikt…

 

 Utsikten från vårt bord…

Vi vandrar genom staden och vi går till en liten restaurang som ligger avskild i en gränd. Vi får ett bord på övervåningen med utsikt över bergen samt alla de små hus som reser sig utmed bergets brant. Och vi äter traditionell marockansk köttgryta, tagine. Vi smakar även på en bönsoppa, som är god men aningen blek i smaken för att passa en svensk gom. Vi dricker vatten och samtalar länge och avslutar måltiden med te.

 …vi äter tradionellt marockansk mat…

 

Mätta och nöjda så går vi mot medinan. Där följer vi de små gatorna och tittar på hantverk och matstånd. Flätade korgar med ägg, torkade fikon, ostar, oliver och färska frukter möter oss. Och vi handlar lite med oss till båten. Men vi glömmer i stunden totalt att titta på tyger då vi är på jakt efter fint tyg till Wilmas fönsterventiler. Kanske att vi blivit helt hypnotiserade av allt det blå, tänker vi.

 Claes och Kapten handlar godsaker…

 

 Oliver och annat gott…nu har vi fyllt förrådet ombord…

 

 Korkade nog så fotograferade vi tyger…men glömde bort att vi faktiskt hade tyg på vår inköpslista, det slog oss senare på vägen hem…

Vi lämnar så småningom medinan och tar en vidare promenad runt staden, innan vi letar upp vår bil. En fransk liten sak vars lilla motor tappert fått arbeta hårt på vägen hit. Men nu väntar en lättare resa tillbaka, nu kommer det mestadels gå utför. Och vi kör, men inte samma väg tillbaka utan en ny och mindre. En vackrare väg som går i serpentiner ibland uppför men framför allt nerför bergen. Vi tar god tid på oss och vi gör täta stopp längs med vägen.

 

 

Styrman Pimpsten och Rifbergen…

 

 

Flera vattendrag ringlade sig fram…

 

Söta hundar kom och sa hej…

 

Vår vän och guide Claes, tusen tack för en fantastisk utflykt…

 

Vi hade ingen aning om att Marocko var så vackert…

 

Snart har vi lämnat Rifbergen . Denna bergskedja som faktiskt inte utgör en del av Atlasbergen rent geologiskt. Utan den är en del av Gibraltarbågen och är således en förlängning på bergen andra sidan sundet, i Gibraltar och Spanien. Rifbergen inhyser inte bara små blå byar, utan här finns även cannabisodlingar. Denna odling, som förser främst Europa med hasch, sker ofta småskaligt av familjer tillhörande befolkningsgruppen berber. Odlarna själva tjänar inte särskilt mycket på den färdiga produkten, utan de stora vinsterna gör de ligor och drogbaroner som organiserar smugglingen. Idag sker en diskussion om att legalisera cannabisodlingen i Rifbergen för industriellt och medicinskt bruk. Men för oss som far glada fram i en bil mellan de vackra bergstopparna märker inget av detta.

Vi kommer framåt kvällen tillbaka till hamnen där Wilma väntar på oss. Vi är så fulla av intryck från dagen att vi blir alldeles trötta…

…och vi somnar snart med ett stort leende på läpparna.

Skepp o Hoj!

Mer bilder kommer här;

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 Dessa sista bilder kommer från vår vän Claes kamera, tusen tack. Gå gärna in på fb-sidan Adventure Sailing, där ni kan se fantastiska äventyr Claes arrangerar. 

Skepp o Hoj igen!