(…och denna gång inte av varandra…)

Pimpsten flaxar av glädje…

 

 Lagos, Portugal

Det är rätt länge sedan vi hade något med svenskar att göra. Vi har mest dragits med nyzeeländare, engelsmän och skottar senaste månaden, och en och en annan norrman. Jo det duger nog gott åt oss. Men helt klart är det en lyx att kunna få slänga sig med modersmålet fullt ut.

 Och nu fick vi vår chans. Vi hade fått en inbjudan till båten Tindra och hennes besättning. Detta efter att vi snubblat över dem på bryggan häromdagen. Ja besättningen är inte så jättestor. Den består av Fanny, skeppshunden, och hennes Husse och Matte. Kaffe klockan 16 löd frågan. -Jo tack gärna, svarade vi (gratis är ju gott och de såg välartade ut).

 Timmarna innan vi skulle traska över till Tindra, så ägnade vi oss åt lite allehanda. Kapten tvättade kläder och Pimpsten skapade stopp i toaletten (Bah! Fina flickor bajsar inte smultron, nä!). Kapten fick rycka ut och då förlöpte Pimpsten hemmet och hon gick till hårfrisörskan istället. Hårfrisörskan i det här fallet är Styrman Pimpsten själv. Hon traskades över till Lagos Marinas duschar. Och där färgades det och klipptes på bästa salongsmanér. När saxen vant for över barret så tittade en nyfiken dam fram. Hennes min sa –Kan man verkligen klippa sig själv? Pimpstens min svarade -Ja visst! Denna tysta konversation pågick tills Pimpsten nöjd med sitt hår passerade damen på vägen ut och då slank det ur Pimpsten (ja med ljud ur munnen denna gång) -Just saved 75 euros! I samma stund for tanken genom Pimpstens huvud ”jävla idiot jag är, jag vet ju inte ens om hon förstår engelska!” Men damen hade uppfattat vad som just sagts och brast ut i ett stort skratt. Pimpsten svarade med ett bländande stort leende och pep ut genom dörren.

Ja så var det då dags att kliva ombord på Tindra. Vi har varit ombord på ett otal båtar. Och vi vet att det finns lite olika stilar hemma hos båtfolk…det brukar kunna svänga mellan det lite sterila och kala uttrycket (inte sällan hos pedanter som är ägare till båtar i plast, där man inte ser en pinal utanför skåp och lådor). Eller åt det mer stökiga och röriga hållet där båten är belamrad med prylar (hemma hos bohemerna, företrädesvis hos ungdomar eller ungkarlar utan vare sig mamma eller flickvän ombord). Ja och så finns då en tredje kategori, de som har sådär vansinnigt hemtrevligt ombord, där de gjort något som får båten att inte likna en husbil invändigt. Utan ett riktigt hem, för ett åretruntboende. Där finns förvisso saker men med ordning och reda (där brukar det finnas en kvinna ombord). Inte sällan doftar det nybryggt kaffe…

 När vi klivit ombord så fick vi oss en båtesyn (ja husesyn kan det väl inte heta på båt?!) Och vi båda föll pladask. Hela båten andades trivsel och båten var verkligen byggd för att leva och verka i. Inte alls kalt och kallt. Inte stökigt och bohemiskt. Utan perfekt lagom. I ena hytten så stod en vävstol. Ja ni hör ju…en vävstol. Gaaah! (inte alls avundsjuk) Ja detta var Fannys Mattes hobby, att väva. Medan Husse ägnade sin tid åt bokbinderi. (Åh, tänk att kunna bokbinda sina egna böcker…).

 Kaffedoften spred sig från kaffemaskinen och vi slog oss ned. Det dök upp fyra bitar mjuk kaka av något slag, nötkaka kanske. Det var något magiskt med kakan. Den var på tok för god för den såg rätt så anspråkslös ut (och vi brukar inte sjunga halleluja över sötsaker). Pimpsten tänkte hastigt på den fruktansvärda fruktkakan som hon kämpat med i veckor. Den som hon till slut gett till slasktratten. Men denna gudomliga nöt?kaka var något helt annat. Den måste helt enkelt ha varit hembakad. Och den försvann fortare än kvickt, likt Lucky Luke skjuter snabbare än sin egen skugga. Det gick tyvärr inte att uppbringa några kvarglömda smulor runt munnen (Attans!) för att på så sätt få sig en efterrätt och dra ut på smaken. (Om kakan nu mot förmodan inte var gräddad ombord så må vännerna behålla hemligheten för sig själva. I evighet. Amen. Nä vi är inte nämnvärt religiösa men man kan ju bli det efter detta…)

Portugisiska vårblommor…

 Ja men nu var det inte kakan vi tänkt prata om. Utan båten och vännerna. Det visade sig att Herr Husse och Fru Matte på många punkter hade väldigt lika bakgrund som oss. Att de, liksom vi, tidigare ägnat sig åt café och restaurang i marin miljö. Och att vi nu sadlat om till långseglare och där vi tänker väldigt lika kring seglingen…till exempel att inte ha så bråttom. Och att vi alla tänkt segla in i Medelhavet och kolla runt. Och mer. Ja, de hade till och med en verkstad ombord, precis som vi.

 Förutom att Pimpsten höll på att baxna av att se vävstolen så slog hon händerna i knäna av upphetsning när hon såg att väggen ovanför köksbänken var kaklad. GAAAH! Och Pimpsten som numera sover ovanpå en stor packe kakel (i stuvfacket under kojen) Finaste sjösten som vi ska sätta nästa vinter i byssan, är tanken. Nu fick vi chansen att se hur bra och fint det kan bli. Trots att det finns en del kraxande korpar som talar om att kakel och båt inte är förenligt.

 Och det slutade inte där…även deras badrum var kaklat. Och för fönstren hängde inte fula marina gardiner med bumbibjörnar på eller nåt (nä inte bumbibjörnar, men det brukar kunna vara ett barnsligt marint mönster på mörkblått tyg – Bläää!). Här på Tindra så var det Fru Mattes gardiner som hon minsann vävt själv. Det vävda tyget var så tunt och fint med ljust dämpade färger för att de skulle kunna släppa igenom dagsljuset rejält. (Pimpsten har aldrig lagt till sig med några gardiner ombord på någon av hennes båtar, för hon har aldrig funnit något smakfullt och fint. Tills nu…!)

För att göra en lång historia kort. Så knatade vi efter urdrucket kaffe och välslickat kakfat tillbaka till Wilma. Och genast började vi prata om Wilmas byssa. Om de förbättringar vi tänkt göra. Men nu med ännu fler idéer och möjliga lösningar. Och innan middagsmaten stod på bordet så kom vi överens om att nästa vinter så ska Wilmas kök få sig en riktig make-over. Vi kan knappt bärga oss…(ja de kreativa diskussionerna pågick som på gammalt Sunshine-manér, woop woop!)

 Vi blev nog lite kära. Inte bara i Fanny för att hon är en förtjusande liten hund. Utan vi gillade även hennes Husse och Matte. Så till den grad att vi verkligen hoppas våra vägar kommer att korsas många gånger framöver. Och så älskade vi deras båt, Tindra (ja älska är kanske ett för starkt ord, men vi gillade båten superdupermycket).

Tänk om vi aldrig hade gått på grund i floden Rio Alvor. Då hade vi ju aldrig hamnat i Lagos. Och då aldrig träffat våra nyvunna vänner. Ja ibland ska man vara glad att det inte går som man tänkt. Man stänger en dörr och öppnar en annan. Ständigt!

Skepp o Hoj!

Vi har noterat en sak. Sannolikt har vi alltid känt till det, men noga förträngt det. Jo faktum är att när vi ligger i hamn (och har båtgrannar vid vår sida) så ser man tydligare vilka rutiner vi har. Vi, kontra andra långseglare. Vi långseglare är nog i grunden rätt lika varann. Men en sak skiljer.

 Vi har sett att våra båtgrannar, tyskarna och det trevliga norska paret (ja tyskarna är också trevliga men vi känner dem inte såväl då vi inte knäckt en kaffe eller öl med dem). Att dessa grannar har andra rutiner rörande sängen. Inte så att vi spanar in i deras sovrum och ser efter vad som där försiggår. Nej utan mer så, att ifall vi ser dem i deras sittbrunn, så kan vi i vart fall anta att de inte är i sängen.

 På morgonen lagom till vi tassar upp för att sätta på tehurran (läs tekanna för ordet finns nog inte i Akademiens Ordlista…) så ser vi våra norska grannar lämna sin båt för en…vad vet vi…morgonpromenad kanske. Ja och detta vid en tidpunkt då vi själva knappt kommit på tanken att öppna ögonlocken än (detta sker som regel jättetidigt på morgonen, kanske kring 9). Det hela har säkert att göra med att grannarna är från Norge och de är ju vana att gå på tur, och att vara hurtfriska och hälsosamma. Men vi upplever även att tyskarna har lite av samma beteende…

 Ja och det må väl vara hänt, att man är morgonpigg. Men så har vi även noterat. Att när vi går och lägger oss på kvällen, ja då är grannarna fortfarande vakna. I går kväll lyste det så fint i deras supstuga (ett annat ord för kapellförsedd sittbrunn). Så de var uppenbarligen inte i sina sängar (fast klockan var jättemycket, säkert 21) Det är i regel vid den tidpunkten vi masar oss från soffan till sängen. För att Kapten ska sova. Och för att Pimpsten ska fortsätta sova (hon brukar sova räv i soffan först).

 Detta måste ju betyda att vi tillbringar betydligt mer tid i våra sängar än våra båtgrannar gör. Vi är lite rädda för att det är vi som skiljer oss från mängden. För vi har sedan vi konverterade till båtnomader (från att ha varit löneslavare) börjat anta vanor som mer liknar finniga tonåringars. Tack och lov att vi inte har några jäkla föräldrar med ombord som tjatar;

-NI MÅSTE GÅ UPP NU!

Men egentligen så sover vi inte alla de 12-14 timmarna vi spenderar i och kring kojen (ja ibland måste vi ju upp och sätta på tehurran). Utan vi läser, skriver, löser sudoku, samtalar och gör annat som folk normalt gör i ett sovrum.

 Om vårt beteende är gott eller inte har vi inte riktigt kläm på. Vi sköter oss i övrigt, håller hygien, motionerar och äter hälsosamt (ni behöver nog inte göra en orosanmälan) Vi tror dock att timmarna i sovrummet (lite överdrivet att kalla det för rum) har för oss blivit en plats där vi kan stänga oss inne lite grann och bara vara. Hade vi varit fåglar hade det kallats för att vi sitter och kuttrar. Vi myser. Därför går det ju åt några timmar (för vi behöver ju sova också) och då går gärna timmarna innan vi kommer ur säng. Men så lägger vi oss gärna tidigt också, vi längtar alltid efter att få gå och lägga oss. Kanske är det biverkningar (sviter) från våra stressiga år som löneslavare. Att vi helt enkelt inte har vilat upp oss och sovit klart än. Eller så är det såhär livet ser ut när man plockar bort 87 procent av alla måste-beting man hade i det gamla livet (fast varför gör då inte grannarna som vi, är ju då frågan…)

 Vi låter frågan förbli obesvarad. I övrigt så har Styrman Pimpsten upptäckt en mycket bra sak ombord. Från åren då hon var bondmora, så hade hon alltid en ”grishink” under diskbänken. Den bodde bredvid den vanliga sophinken. Och allt ätbart la man i grishinken. Därefter matades grisen med resterna som blev fet o god lagom till julslakten. På så sätt behövde man aldrig kasta matrester, utan man var en del i ett kretslopp kan man säga (barnens matrester gödde grisen som sen gödde barnen).

 Pimpsten är ju noga att inte kasta några rester idag heller, fast hon inte lever på en bondgård. Men hon har upptäckt att det fungerar (nästan) lika effektivt ändå. Mat som behöver ätas upp lite raskare för att det inte ska bli skämt, lägger hon fram synligt och ibland även med en lapp på. Och strax därefter så är dessa leftovers ett minne blott. Som häromdagen där Pimpsten fann den fruktkaka som hon släpat runt på en längre tid. Hon fann den inte särskilt god. Om det inte vore för allt socker i den (eller konserveringsmedel) så hade den nog varit möglig och oätlig vid det här laget. Nu gjorde hon slag i saken då hon ville bli av med den. Istället för att öppna under diskbänken och slänga kak-jäkeln så skrev hon en post-it-lapp. SLASKTRATTEN skev hon på lappen. Och hux flux så var kakan väck!

Så att ha en slasktratt ombord (eller om det var kölsvinet som åt kakan) är inte så dumt. Nästan lika effektivt som att ha en grishink har det visat sig. Med den skillnaden att ”slasktratten” inte äter potatisskal, teblad och äggskal (har dock inte testat). Däremot så fungerar det perfekt med övermogna bananer, skinka och ost.

Så summa kardemumma så kan vi konstatera att;

Vi går och lägger oss först av alla, och kliver upp sista av alla (med alla menar vi alla på jorden utom möjligtvis nyfödda och sjuttonåringar på sommarlov).

 Samt;

 Att det ombord på Wilma finns en slasktratt som nästen är lika effektiv som en grishink! (fast vår husgris behöver inte gå till slakt).

Häpp!

Skepp o Hoj!

(…efter sjöfarare och slavhandelsplatser minsann…)

 

 

Lagos, Portugal

 

Ja då var vi äntligen nere på den portugisiska sydkusten, Algarve som den heter. Det är en rätt kort kustremsa med sina 23 landmil. Och vi befinner oss ännu på den västra sidan av den, i staden Lagos. Det första som slår oss när vi nu hunnit vandra runt, är att detta är ett stort turistmål. Det finns fantastiskt många fina badstränder i närområdet. Och längs med promenadstråken kring hamnen så står det stånd sida vid sida där man kan boka upp sig på båtturer till de närbelägna grottorna eller följa med på delfinexpeditioner. Känslan av att vi är närmare Afrika nu är påtaglig, inte minst genom de påträngande och envisa försäljarna vid dessa stånd där man sällan lämnas ifred.

 Men så finns det ju här enormt många turister också, där hela Algarvekusten har 13 miljoner turistande övernattningar per år. Och 70 procent av befolkningen på Algarve arbetar inom servicesektorn och då främst inom turism. Vi hörde helt apropå från en båtgranne, att det lär bo 400 svenskar bara i Lagos. Vi kan inte verifiera detta men det verkar inte helt osannolikt. För ute på våra promenader när vi passerar folk som sitter vid caféer, restauranger eller vi enkelt möter dem på gatan, så hörs sällan portugisiska. Utan främst så pratas det engelska, tyska eller franska. Och jo faktiskt en hel del svenska, eller i vart fall något annat av de skandinaviska språken.

 …och en vacker gata…

 

Algarve skiljer sig från resten av Portugal. Det här var den delen av Portugal som låg längst tid under moriskt styre, under 550 år fram till mitten av 1200-talet. Morerna var araber och berber från Nordafrika som hade enats under islam. Och de gav kustområdet i södra Portugal namnet Al-Gharb, landet i väster.

 Lagos är en historisk plats där många upptäcktsresor utgick ifrån på 1400- och 1500-talet. Där kanske den mest kände personen var Henrik Sjöfararen, som bodde här. Denna portugisiska prins blev guvernör över Algarve under tidigt 1400-tal och han var initiativtagare och finansiär till många av de expeditioner som gjordes till bland annat Marocko, Azorerna, Kap Verde-öarna, Gambia och Senegal. Lite missvisande var dock hans namn för Henrik Sjöfararen deltog aldrig i några expeditioner själv (utom i ett par korta till Marocko). Utan han stannade i land och organiserade och finansierade resorna, där hans motiv var att frälsa hedningar men även att skaffa slavar, guld och kryddor.

Här i Lagos vilar även en riktigt dyster historia. Casa das Arcadas var platsen för Europas första slavmarknad och torget där slavarna såldes finns kvar än idag. Och i den äldsta stadsdelen, Centro Historico, finns många kulturskatter från romartiden och framåt.

Det dekorativa taket i entrén till museumet som berättar om slavhandeln…

Gammalt och nytt blandas smakfullt i staden…

 

 Nytt…

 

 Kanske inte så gammalt, men i stort behov av renovering…

 

Känslan efter vår korta bekantskap med Lagos är sammantaget mycket gott. En historisk plats med en smakfull blandning mellan nytt och gammal. Här finner man gott om hantverk i form av keramik, tyger och läder. På marknaderna säljs fisk, frukt och grönsaker. Och det finns många platser att kunna slå sig ned på, för en fika eller en bit mat. Men framför allt, KLIMATET. Vi upplever redan fast vi bara förflyttat oss en kort bit, ett torrare klimat och ett par-tre grader varmare. Så vi har nu äntligen börjat kunna klä av oss, för att njuta av solen i bara kortärmat. Det andas tidig sommar och kylan och snöslasket därhemma känns väldigt långt bort nu. Och det är kanske inte så konstigt. För när vi blickar ut från kusten, så ligger Afrika där någonstans på andra sidan.

Vi är väldigt nära Afrika nu. Och långt borta från Sverige.

Skepp o Hoj!

(…och så lite flodäventyr däremellan)

 Lagos, Portugal

Vid lunchtid på söndagen så lyfte vi upp ankaret i Sines, gick in till tankbryggan för att fylla vatten. Sen så bar det av. Vi drog upp seglen och direkt utanför pir-armarna kunde vi sätta korrekt kurs. Vi kopplade på den nya autopiloten och så bar det iväg.

Vi blev alldeles exalterade över att vi seglade 6-7 knop då de inte utlovat så starka vindar. Och vi som räknat på en seglingsfart om 4,5 knop. I den här takten så skulle vi ju runda Cabo De San Vincente mycket tidigare. Vi började fundera…skulle vi kanske lägga oss på ankaret en natt i någon av de hamnlösa vikarna som ligger direkt efter hornet, den mest sydvästliga punkten på det Europeiska fastlandet. Och därifrån fortsätta segla vidare dagen därpå. Jo även om vi inte skyr mörkret på något sätt så är det alltid skönast att angöra i ny hamn eller ankarvik under dygnets ljusa timmar. Och då slutmålet var att gå in i en liten trixig flod, Rio Alvor, så ville vi inte att detta skulle ske i mörker.

 Men som vanligt med båt så gäller devisen ”en sjöman kommer när han kan”. För snart la sig vindarna lite och så var vi nere på en fart om 3,5 till 4,5 knop. Ja och då stämde ju inte längre vår nya plan. Vi bestämde oss för att ta beslut först när vi rundade udden.

 Seglingen var fantastisk. Inte alls så höga svall som vi annars erfar att Atlanten bjuder på och ombord så levde vi som vi annars brukar göra. Vi åt, sov och spelade Yatzy. Vi hade sällskap av delfiner ett tag. Men mest satt vi och njöt av naturens skådespel. När mörkret fallit så visade sig en fantastisk stjärnklar himmel. Vi kan inte minnas när vi senast såg stjärnorna så tydligt och starkt lysande. Det var magiskt. Och så många de är, stjärnorna, när inga mänskliga ljus stör. Jo ”lilla björn” var i gott sällskap där uppe på himlavalvet av tusentals kompisar.

När man seglar i mörkret så ser man ju inte nämnvärt något utanför båten (om det inte är månsken, men det hade vi inte…månens skära var så minimal som den bara kunde). Så egentligen vet man inte alls vart man är på väg om det inte vore för plotter och kompass. Det kan ge en liten olustig känsla. Tänk er att köra en bil och ni bara har instrumenten att förlita er på. Ingen väg som ni ser, för där är det bara svart. Ungefär så…

 Och helt plötsligt när vi seglar i mörkret, så uppenbarar det sig en stor vit fågel bara några meter från oss där den lyses upp i styrbordslanternans sken. Vi hoppade till av förskräckelse. Men vi förstod snart vad det var vi hade sett. Denna havsfågel valde av någon anledning att flaxa mitt framför det gröna skenet i flera sekunder, innan den försökte dyka ner i det svarta vattnet…men så avbröt han sitt anfall. Så fågeln flög i en stor cirkel och kom in likadant på nytt. I höjd med styrbordslanternans gröna sken så stannade han upp och flaxade i skenet som en grön pippi-vålnad. Och så dök han, men avbröt och flög runt. Om och om igen… Nu räknade vi inte antalet gånger men vi hade helt enkelt att göra med en mycket korkad sjöfågel. I en och en halv timme (!) cirkulerade den i och ur vårt gröna sken, som han tydligen hade fått pippi på. Ett mycket märkligt beteende. Vi funderade på om han kanske tyckte sig se fiskar i vattnet som han ville komma åt. Men att det var en synvilla så när han dök ner, så var där ingen fisk. Han behövde uppskattningsvis 50 gånger på sig att förstå att där inte fanns något i vattnet…annat än vatten. Ja detta uppehöll oss medan Wilma klöv Atlantvågor på väg ner mot Algarvekusten.

 När vi rundade udden så bestämde vi oss att gå mot vårt mål. Den lilla floden Rio Alvor. Det är en liten flod som är lite grund och snirklig. Men har man väl tagit sig in så finns där en otroligt vacker ankringsplats. Vi har sett på bilder och drömt om platsen i flera år. Och sagt oss att när vi kommer till Algarve, så ska vi dit. Vi räknade ut att vi skulle komma dit lagom till soluppgången.

Och så började morgonen äntligen gry och vi kom perfekt i tid bort till flodmynningen. Lågvattnet hade just passerat och nu skulle det vara stigande vatten i sex timmar. Perfekt.

 Vi hade från god vän fått rådet att gå in i floden i lågvattnet för då kunde man se alla sandbankarna. Och att det viktigaste var att gå in på stigande vatten så kan kunde komma loss ifall man körde fast. Den körbara flodfåran var alldeles snirklig visste vi och att där helt saknas bojar (annat än två helt random bojar som inte säger dig så mycket, en röd och en grön som man ska passera på samma sida minsann). Råd nummer två vi hade fått var att ”ta följe” av en fiskebåt då de vet vägen in.

 Ja så med seglen nere och bara motorgång och dagsljus så gjorde vi ett allvarligt försök att ta oss in. Och inte tog det lång tid förrän vi satt fast på en sandbank. Och det gick inte att komma loss. En lokal fiskare kom i sin båt och pratade med oss. Hans engelska var klanderfri.

 -You are standing on a sandbank.You can continue in about 45 minutes! Var hans svar.

Ja ha…bådade inte gott. Men den snälle fiskegubben höll sig i närheten och fiskade på lite medan det rann in liten mer vatten i floden. Och när vi kom loss så kom han och visade vägen. Jippie! Vi skulle helt enkelt få lots in. Gubben pekade att ”följ mig” och så pekade han ”lite mer styrbord” och vi for glada fram tills vi i tre knops fart körde rakt upp på en stenhård sandbank. En snabb inbromsning som inte kan ha betytt något annat än att Wilmas bottenfärg under kölen led svåra kval. Vår puls höjdes något…för vi var nog inte beredda på att lotsas fel. Vår luttrade fiskare kom fram till oss och så berättade han att det inte hade muddrats i floden på 30 år. Och att kring där vi stod på grund, så är det idag jättesvårt att hitta exakt rätt. För det var fortfarande lågvatten och det är lättare såklart att komma i half-tide i stigande menade mannen, för då har man bättre djup om man kommer med segelbåt. Och man måste köra i en ”serpentin” där det inte finns något utmärkt utan man måste helt enkelt känna till vägen. Det finns inga sjökort som idag stämmer (vilket vi själva noterade då vi hade två varianter, var av det ena sjökortet inte stämde alls). Sandbankarna förflyttar sig långsamt hela tiden, så idag måste man passera precis intill den röda bojen på fel sida om den lustigt nog.

Ja så med denna informationen så började vi tveka. Ska vi avbryta och välja att gå till en hamn istället? Men vattnet steg och vi kom loss och vår snälle fiskegubbe stannade vid oss för fortsatt lots. Ja och vi kom loss…vi fastnade lite lättare två gånger till men sen så kunde vi passera den röda bojen och fortsätta in med rådet att ”hålla oss i mitten” så skulle det gå bra. Men nu hade vi såpass mycket vatten också så det var inga problem.

 I våra drömmar hade vi sett denna ankarvik framför oss. Att vi i februari månad sannolikt skulle ligga och guppa där ensam eller i vart fall med ett fåtal båtar bredvid. Men döm om vår förvåning när vi till slut kom fram. Då var hela ankarviken fylld med båtar. Det låg båtar ankrade mitt i farleden till och med. Och hur många katamaraner som helst (ja de är ju inte så djupgående och det är ju gratis att ligga i viken och här ligger man tryggt hela vintern). Vi puttrade runt ett tag efter span efter en plats att droppa vårt ankare. Det fanns ett par lediga bojar men vi vågade helt enkelt inte ta någons, för de såg privata ut då de var namnade. Men vi gjorde ändå ett försök att droppa ankaret på det stället det kändes minst trångt och vi tänkte att vi använder minimal längd på kättingen så går det nog. Ankaret tog inte fäste direkt i den hårda sandbanksbotten. Och Wilma låg inte alls särskilt bra kontaterade vi. Vi hade ett par bojar väldigt nära oss. Och skulle någon av dess ägare dyka upp så skulle vi bli bortkörda…och risken fanns att vi skulle kunna driva in någon av grannbåtarna om vinden vände där vi låg (för att grannarna låg på boj).

 Vi hade en snabb diskussion om hur vi skulle göra. Och vi bestämde oss för att försöka nästla oss ut igen. Och gå till Lagos hamn istället. Först och främst så var ju detta ställe inte det paradis som vi hade trott. Utan här låg båtarna ankrade extremt tätt och det fanns ingen direkt frihetskänsla kvar. Ja ibland lovar fotografier och kartor mer än verkligheten.

 

Vilken natur…

Det gick smidigt att ta oss ut. Vi visste nu vägen och vi hade gott vatten under kölen. Och vi gick de knappa två distansen bort till Lagos hamn. Där anmälde vi oss och vi blev hänvisade en bra plats. På en brygga med utländska båtar så vi ligger granne med en norsk båt och en tysk. Och så har vi ett par danskar två båtar bort. Vi har förstått att här ligger man för hela vintern…men så länge blir vi inte kvar. Vi drar vidare när vi sovit ut och utforskat Lagos.

 I Lagos hamn efter ett dygns äventyr…

 

Ja så inte blev det som vi tänkt riktigt. En helt underbar segling förvisso. Men inte hade vi räknat med fyra grundstötningar och att vår lilla paradis-vik skulle vara full av båtar så här års. Men vi tycker nog vi ändå är lite modiga som går in och försöker ta oss fram trots Wilmas djupgående om nästan två meter. Och goda råd ska man ta med en nypa salt har vi än en gång fått erfara. Vi ville ju själva gå in i half-tide under stigande och inte som rådet löd att gå in i lågvatten. Men vi hade rätt skoj ändå. Och vi fick ju med oss några fina bilder från Rio Alvor. Alltid nåt.

Skepp o Hoj!

(…och Kapten skiter väl i Vasco da Gamas födelsestad…)

Längs med den Portugisiska kusten söder om Lissabon så finns inte många hamnar. Det är som en lång kal kust precis som norr om Halmstad (där finns det bara ett par stopp innan Göteborgs Skärgård tar vid) Skillnaden här är att vi har en längre distans mellan Sines och sedan till nästa hamn, vilket är Lagos nere på Algarve. Atlantkusten bjuder just inte på några ankringsplatser heller då Atlanten svallar och det inte går att finna skydd. Utan det blir en nattsegling där man får se upp med alla fiskebestyr som ligger i vattnet utefter kusten (vi kommer nog hålla ut rejält från land). Avståndet är cirka 120 distans (1 – 1 ½ dygn beroende på fart).

I dagsläget vet vi inte när vi kastar loss…vi ska preppa lite mat och upptäcka Sines först, men framför allt så behöver vi ha rätt väder. Svallen går lite höga där ute just nu…

 Ja så var vi nu då i Sines. Vasco da Gamas födelsestad. Mannen som fann sjövägen till Indien och som levde åren 1460-1524, vilket var ett tag sedan. Han står staty här i Sines och gatorna är namnade efter honom och man kan lära sig mer om denne stora man på det museum som inhyses i huvudtornet av det gamla slottet.

Efter en promenad i den lilla staden så slog vi oss ner för en bit mat. Ja vi håller ju i plånboken och håller därför ner antalet restaurangbesök. Men nu när vi ligger på svaj, för ankare, så tar vi oss inte lika enkelt i land. Det kräver att vi tar oss ner och upp ur jollen (efter att vi sjösatt jollen såklart) och sen kör upp på stranden… Det känns lite som att bo uppe på berget hos Bamses Farmor…man ser berget alldeles intill. Men att ta sig dit sker inte i en handvändning.

Nu hade vi inte packat vår ryggsäck med någon lunch, så då fick det bli mat på stan.

Just som vi skulle hoppa i jollen så såg vi Kaptens duntäcke fara över bord och ner i vattnet. Ooops! Vi hade sängkläderna på vädring och vind-guden höll just på att ge bort Kaptens täcke till havsguden. Vi greppade snabbt båtshaken (vilken tur att den var lagad med ny krok) och så kunde fiska upp täcket. Vi skrattade gott…och det fanns god tid för att täcket skulle hinna bli torrt innan kvällningen. Så ingen större fara skedd!

Ja och så ner i jollen och så puttrade vi bort mot stranden, där vi drog upp jollen för att skydda den från tidvattnet. Sines har en enorm oljehamn åt ena hållet, men vi valde att gå mot centrum och de smala gatorna och kvarteren. Rätt trivsam stad men den kändes lite tom och ödslig på något vis…kanske berodde det på att vi dök upp lagom till siestan, vad vet vi. 

Vi har ankringsviken för oss själva…Wilma väntar snällt på oss…

 Rätt snygg och städad stad jämfört med Amora…

 Den portugisiska våren…

 I slottsmuren hittade Kapten en väldigt liiiten dörr…

 

Vi tog efter en promenad tillflykten till en enklare restaurang, eller om det var ett café. Skillnaden är hårfin ibland. Och så beställde vi en Dagens Soppa till Styrman Pimpsten (1,60 euro) och en Hamburgare med tillbehör till Kapten Betong (3,90 euro).

Ja soppan kom in men då ingen burgare till Kapten. Soppan åts upp och Kapten väntade ännu. Tiden gick. Vi tänkte att de kanske var tvungna att slakta kossan först innan de kunde mala färsen. Kanske även springa bort till mjölnaren för att kunna baka brödet. Men det gick å andra sidan ingen nöd på oss. Men det hör ju lite till god ton att hela sällskapet får sin mat serverad samtidigt…och inte med 45 minuters mellanrum.

 Vi undrade lite försiktigt vid något tillfälle om hamburgaren hade blivit bortglömd. Kanske kossan hade självdött… Men icke så. Den var på gång fick vi glatt veta.

 Ja och så till slut så kom då hamburgaren in. En vacker hamburgare med riktigt kött, inget industriproducerat. Utan mer som en pannbiff. Allt serverat på en skifferplatta med lite pommes vid sidan om. Ja och döm om vår förvåning när det kom in ytterligare en tallrik med hamburgare. Det hade helt enkelt blivit ett missförstånd vid beställningen så de trodde att Styrman Pimpsten var en hungrig rackare som krävde såväl soppa som burgare för att klara de nästkommande timmarna utan svält. Vi skrattade gott och vi åt med god förnöjsamhet. Det smakade riktigt gott.

Nöjda och mätta betalade vi senare och restaurangägaren önskade oss välkomna tillbaka där han absolut tyckte vi skulle prova deras räkor i kokos. I en kokosnöt fylld med kokosdipp doppar man räkor och sköljer ner detta med Vinho Verde. Passar en fredag- eller lördagkväll. Det lät ju riktigt gott. Jo kanske… Så vi tackade och traskade därifrån.

När vi hunnit en sisådär 500 meter så blev kapten alldeles grön i ansiktet och magen började protestera vilt. Illamåendet sköljde över och han behövde hitta en toalett BUMS MEDDETSAMMA!!! Vi insåg att han blivit matförgiftad…oh no..not good! Och han behövde (ursäkta det rättframma språket) helt enkelt få skita!!!

 Men med lilljollen på stranden 200 meter bort. Ingen offentlig toalett i närheten så kände Kapten sig lite lätt trängd. Inte fann vi heller något lämpligt att gömma sig bakom för att kunna uträtta naturbehovet ute i klorofyllen…området kring strandpromenaden är rätt öppet…

Kapten led och kved och han insåg att det skulle bli ett omöjligt projekt att ta sig ända bort till Wilma och hennes toalett.

Kapten på jakt efter WC…(bilden är faktiskt tagen vid ett annat onödigt tillfälle)

Efter en kort överläggning och ett evigt spanande runt omkring efter lämpligt buskage så såg vi den höga branten. Där stod en jätteruske av något slag som såg tät och fin ut. Och den låg nedanför ett promenadstråk som avgränsades av en hög mur. Å så bra…där fanns ingen risk för att någon skulle kunna passera eller ens se.

Kapten for som en avlöning upp för slänten och trasslade in sig i buskaget mellan kvistar och blad. Pimpsten stod kvar nere på andra sidan gatan och studerade intresserat en vildkatt (ja ingen tiger utan mer en ägarlös portugisisk bondkatt) Den hade börjat visa jaktintresse. Det rasslade ju i buskaget och kissen smög sig framåt och ville gå till anfall (kisse hade nog ingen aning om att hans eventuella byte var en stor sjöman i skitnöd). Halvvägs ut i gatan så ställde sig katten i anfallsposition…men då kom en bil körandes. Katten blev avbruten och sprang åt ett helt annat håll. Puh! Jo det hade just varit en just skojig syn och inte minst en spännande överraskning för Kapten om det kommit en katt anfallande…

Efter några minuter så kom Kapten tillbaka ner på gatan. Med lättad min. Han förkunnade lite (utan att gå in på några närmare detaljer) att hamburgaren redan hade passerat kroppen och kommit ut. Jo det var nog något som inte var ok med maten. Men så sa Kapten;

 -Det var såå nära att jag sket på mig. Jag hade inte mycket mer tid tillgodo. Men jag klarade kalsongerna!

 Och så tillade han…

 -Däremot så halkade jag i slänten efter uträttat behov så jag föll och fick skjortan full med skit i stället!!!

Vi vek oss av skratt! Så dråpligt. Här har Kapten kämpat och kämpat att inte skita i kallingarna. Och så halkar han till och landar så att säga i sitt eget revir med ryggen. Att vi lever ett högst intressant och händelserikt liv kan väl ingen undgå att tycka.

 Vi tog oss tillbaka till Wilma och vårt trygga hem. Och lagom ombord så började Pimpstens mage att protestera. Inte så akut som för Kapten. Och nu på trygga hemmaplan tack och lov.

Vi blev mycket fort bra i magarna igen. Och vi tänkte två saker när dagen hade passerat.

Att; 

1. Vi går inte tillbaka till samma restaurang för att uppleva deras räkor i kokos. (vi låter faktiskt nyfikenheten bero av vissa naturliga skäl).

 2. Och att Kapten bokstavligen skiter i Vasco da Gamas födelsestad (få turister gör nog så, bajsar i busken i den store mannens stad).

 Dagen hade med facit i hand varit mycket bra, trots ett par missöden. Det gav oss samtalsämnen. Och Pimpstens regel om att hon inte vill äta på restaurang dagen före avsegling fick sitt tydliga bevis. Matförgiftning är inte helt ovanligt. Så för oss gäller det även fortsättningsvis, att det blir Pimpstens hemlagade mat dygnet innan vi kastar loss… Det känns tryggast så!

Skepp o Hoj!

(…eller konsten i hur man går vilse i de Portugisiska bergen…)

På grund av internetbekymmer så blev aldrig förra inlägget länkat via Facebook. Så brukar du in via den vägen så kanske du missade det. Men du kan läsa förra inlägget HÄR.

Sesimbra, Portugal

Kontrasten är påtaglig mellan Lissabon och Sesimbra, fast vi endast befinner oss en 3-4 landmil från den Portugisiska huvudstaden. Sesimbra ligger inklämt nedanför och emellan de berg och kullar som omsluter Naturreservatet Parque Natural da Arrabida. Och hela kustremsan och ett par sjömil ut från land mellan Setúbal och den ytterstra udden vid Cabo Espichel så går naturreservatet över i Parque Marinho Porf. Luiz Saldanha där man i denna marinpark skyddar havet och havsbotten från exploatering.

Kapten i Sesimbra…

Och visst hade vi rätt, att detta är ett Mekka för dykare och andra allehanda vattensporter. Men det slutar inte där. Hit söker sig även människor som är ute efter andra äventyr. Här erbjuds perfekta platser för vindsurfing, hanggliding, paragliding, bergsklättring, segling, kajakpaddling och dykning (här finns intressanta vrak och grottor).

Hit kommer folk för att nakenbada (fast den badstranden är rätt öde så här i februari) och så erbjuds såklart bad för de som äger en bikini och badbyxa (fast på en annan strand). Vandringslederna är många och långa. Och här finns möjligheter att cykla mountainbike eller om man föredrar att upptäcka omgivningarna från en hästrygg.

Ja hela området andas ju friskvårdsbidrag. Och inte tar det slut där, för fågelskådarna finner även sitt Mekka strax norr om den plats som faktiskt heter Meco, vid våtmarken Lagoa de albufeira. Och så finns det kulturminnen också. Fotavtryck av dinosaurier som gick här på jorden för 155 miljoner år sedan. Och det finns fossiler i klippväggarna vid Costa de Caparica. Samt det gamla slottet från 1200-talet Castelo de Sesimbra som lär vara värt ett besök.

För den mindre aktive så erbjuds en mängd fina små mysiga restauranger längs med Sesimbras strand och man kan gå på marknad eller titta i butikerna. Damen som arbetar på turistbyrån bad lite om ursäkt för att Sesimbra inte var så stor stad och inte hade så mycket att erbjuda. Men Pimpsten bedyrade henne att detta föll mycket bättre i smak än Lissabons alla shoppingkvarter. Vi kan H&M och Starbucks. Tillsammans med omgivningarna runt Sesimbra så finns allt man kan önska sig. Och mer därtill! VILKEN UTSIKT. Så man baxnar…

Vi fick för oss att leta upp någon av de platser där man kunde finna fotavtryck efter dinosaurierna. Vi tog cyklarna och så gav vi oss iväg med kaffetermos i ryggsäcken. Vi följde turistbyrå-tantens vägbeskrivning. Men det tog inte lång tid förrän vi insåg att vi tagit av på fel väg. Och vad du än ska besöka här (som inte ligger inne i själva Sesimbra) så bär det upp UPP…U P P! Långa sträckor orkade vi inte cykla för lutningen var så stark och de små vägarna övergick i serpentinform. Vi fick stanna och pusta titt som tätt!

       Här har vi kommit halvvägs upp för berget…

Och när vi kommit upp på högsta toppen så såg vi slottet Castelo de Sesimbra. Många kilometer och kullar bort. Ja det var ju strax där intill vi skulle finna Dinos fotavtryck. Och det låg ju jättelångt bort från där vi nu stod…galet långt bort. Vi var ju by west så att säga (ja vi var väster om!) Så vi slog oss ner på en sten (eller en betongklump som någon slängt ut i naturen, här finns faktiskt en betongfabrik och hur oromantiskt låter inte det så här mitt i ett naturreservat). Kokta ägg med majonäs, kaffe och banan blev vår lite udda lunch. Men vilken bedårande utsikt…vi blickade ut över Atlantens blå vatten och vi såg ända bort till Sines. Dit vi ska segla om ett par dagar.

 …medan det såg ut så här åt andra hållet…hela Atlanten utanför…

 

 Att fika i klorofyllen slår de flesta restauranger och konditorier…

 

Efter att vi fyllt oss med energi så cyklade vi vidare. Vi var på hög höjd så vägarna hade planat ut. Och så tog vi av på en väg med en skylt vi tyckte stämde med vår karta. Och plötsligt gick det utför, lätt och ledigt. Vi for ner för backarna på andra sidan berget. Och plötsligt såg vi hela Lissabon framför oss. Vackert det med. Men vi började ana oråd. För någon plats för fotavtryck såg vi inte till, annat än någon modernare variant intill en busshållsplats. Fotavtrycket var gjutet i betong efter varelsen Homo Sapiens, en vänstersko uppskattningsvis i storlek 41. Det såg modernare ut än att vara 155 miljoner år gammal tyckte vi.

Så vi fick vända cyklarna på nytt och cykla tillbaka. Upp UPP UPP igen. Puh! Det var andra gången vi cyklade fel.

Vi bestämde oss för att cykla tillbaka till Sesimbra men att ta en annan väg. Och tro det eller ej. Efter fyra timmar ute i klorofyllen på jakt efter dinosauriespår så såg vi skylten och vi var säkra. Än en gång tog vi av från landsvägen och så fann vi äntligen vårt mål.

 I ett stenblock så såg vi promenadresterna från olika Dinos från tidsperioden Late Jurassic. På den tiden så var landskapet platt och där dessa vandrade fram så bestod marken av lera då detta låg intill en lagun. Vattnet kom inte åt att skölja bort avtrycken och med tiden så reste sig jordskorpan och skapade Arrabida Mountains och fotavtrycken följde med.

 

Undrar om vår Dinosaurie såg ut såhär…som Dino i The Flintstones?! (På tal om att Wilma är namnad efter samma tecknade serie…)

Vi betraktade förundrat spåren av Dinos fossingar en stund. Sen upp på cyklarna igen för att ta oss tillbaka. Och nu bar det utför. I säkert en kvart rullade vi oavbrutet utför utan att behöva trampa en enda gång. När vi närmade oss Sesimbra så möttes vi av samba-takter. Eller om det var rumba. Vi vet inte riktigt skillnaden. Och plötsligt så stod vi mitt i en karneval av lättklädda damer. Långa tåg av dansanta kvinnor (och män och barn) ringlade sig genom stadens gator. Och vi beskådade paraden med stor förnöjsamhet. Kontrasten från de urtida fotavtrycken var gigantisk. De stilettklackade damerna lär inte lämna några avtryck för de nästkommande 155 miljoner år var vi rätt övertygade om.

 Kallt om rumpan månne?

Väl tillbaka till båten så hade dagen gått över till kväll. Och vi hade varit ute och cyklat i dryga fem timmar…den mesta av tiden vilse så att säga. Så det blev någon liter vatten att dricka och därefter en lugn afton med mat och Yatzy och tidig sänggång.

Vi rekommenderar starkt denna underbara plats, i vart fall för dig som tillhör en äventyrssjäl och inte tar dig fram med krycka eller käpp. Ett bra lokalsinne kan också vara på sin plats. För det är inte säkert att man kommer åt internet och kan ta hjälp av internetkartorna för att veta vart man är. Nä, på sina platser hade vi inte ens täckning för kunna ringa… Så det var ett smått äventyr i sig att tekniskt kastas tillbaka i tiden en si så där 25-30 år. Till tidsperioden då vi inte kunde ringa på hjälp från egen telefon i fickan…ja förvisso inte så långt tillbaka i tiden som Late Jurassic. Även om det stundom kändes så!

 Vi bjuder avslutningsvis på en film. Ha överensseende med bristande kvalitet på ljudet. Förslagsvis så använd hörlurar eller högtalare till datorn så hör ni bättre…Varsågoda FILMTAJM!