(…eller att leva enligt devisen ”det man förlorade på karusellen får man ta igen på gungorna”)

Amora, Portugal (nya motorn har nu lämnat Sverige vet vi)

Så här med en grop i plånboken i klass med Marianergraven så försöker vi ägna oss åt någon form av skojsam kompensationsekonomi. Att blästra skrovet på Wilma och spackla upp henne med ny epoxy, sen färg och nya genomföringar medmera kostar en rejäl slant. Vi har lagt på cirka 50 kilo epoxyspackel på Wilmas skrov nu, men så blir hon ju Europas finaste betongbåt också. Woop Woop! Vi ansåg att det var hög tid för en större överhalning, en del ting är inte gjorda sedan hon byggdes på 80-talet. Och det låg herrejösses många lager färg på henne efter alla år. Så nu får hon förutsättningar att kunna leva vidare med god hälsa på de sju haven i ytterligare 35 år.

Och med ny motor (det är nog den nya motorn som grävt Marianergraven, övriga kostnader är inte fullt så avgrundsdjupa utan liknar mer bara djupet i en septitank) så kommer även drivlinan (motorn) att borga för en lång och hållbar framtid.

Det finns på ingalunda sätt en sportslig chans att ta igen kostnaderna på annat. Men bara för att man har spenderarbyxorna på vad det gäller Wilmas underhåll, så behöver man ju inte låta annat dra iväg kostnadsmässigt också. Vi skulle ju rent hypotetiskt kunna dra in till de lite mer fashionabla delarna av Lissabon, och gå på en schysst restaurang. Kanske ta in på ett hotell en natt för att slippa ta oss tillbaka till Wilmas enkla boning. För att vi känner för ombyte och vill ”unna oss” nu när vi åkt på några ”nitar” och därtill har långa arbetsdagar med spackel och damm.

No no. Vi fungerar inte så. Varenda krona räknas faktiskt (sluta med inkomst så får ni se hur man börjar tänka…helt annorlunda!).

¤¤¤¤¤ ¤¤¤¤¤ ¤¤¤¤¤

Ju fortare vi gör slut på vår reskassa desto kortare blir vårt äventyr. Ju längre vårt reseäventyr kan fortsätta, ju mer sannolikt är det att vi kan lappa ihop vår nuvarande plånbok med framtida pension.

¤¤¤¤¤ ¤¤¤¤¤ ¤¤¤¤¤

Därför är några saker mycket viktiga.

Att vårda Wilma och ge henne fortlöpande nödvändigt underhåll. Det blir sannolikt billigast i längden, och säkrast (och minst irritation, man vill inte tära på äktenskapet). Däremot ska vi göra så mycket arbete som möjligt själva och inte hyra in någon (vi fick tyvärr inte blästra, annars hade vi gjort det också).

Att fortlöpande se över vår ekonomi och värdera varje kostnad och vårda varenda krona. Därmed inte sagt att vi aldrig ska unna oss, man kan ofta göra en rad saker mer kostnadseffektivt och billigt, än så att säga dyrt och onödigt (läs: lyxigt). Som exempel, när man är hemma i Sverige, istället för att ta in på hotell så kan man kinesa på någon väns soffa, slänga ut barnbarnen från deras rum och stjäla deras sängar för ett par dagar eller bjuda in sig på en enkel kopp kaffe hos vänner istället för att köpa en dyr på stan (hittills har inget barn slängt ut oss för att vi barrikaderat deras boning med våra saker).

 Som ytterligare exempel på hur vi tänker. Vi köpte i somras ett Rocna-ankare. Enligt vår mening så är det världens bästa ankare. Det ger oss en god nattsömn med optimal säkerhet. Denna nya generations ankare kan inte ”välta” nere på botten med draggning som följd, och här med strömmar som vänder var sjätte timme så ska ju båten vända sig om titt som tätt. Nu kostade Rocna ankaret en rejäl slant. Men med 23 nätter på svaj så hade ankaret betalat sig, då ankring är gratis men gästhamn är dyrt. En god investering med andra ord. Så varje gång framöver som vi ligger på svaj och har ankrat upp så kan vi skriva ”noll” i rutan för nattlogi.

Därför är vissa stora kostnader ändå motiverade…

Vi har inte haft så noga koll på vad vår hushållskassa ligger på här i Portugal. Allt har känts billigt så vi har bara liksom handlat på. Men nu ville vi veta. Vi hade antecknat för två veckor och våra kostnader uppgick till 130 euro (1300 kr). I denna summa ingick mat, vin, kemtekniskt såsom toapapper och restaurangbesök. Det var ju inte alls farligt, då ska man veta att att vi varit ute och ätit enkel lunch två(!) gånger och ena gången bjöd vi vår gode vän Norrmannen (vår fadäs med kyckling för 25 euro hände före dessa två veckor, den gör vi inte om!!!).

Vi räknade ut att vi lätt ska kunna leva på 5 euro per dag och person, det vill säga 100 svenska riksdaler per dygn oss tillsammans för mat, dryck, restaurang, rakblad och toapapper mm. Vi plockade således fram ett kuvert och la i kontanter. Och däri ligger det motsvarande 10 euro per dag för de kommande 14 dagarna. Och så får vi klara oss på det.

 Nu genast började hornen växa ut. Vi tänker helt annorlunda när vi nogsamt vet vilken slant vi har att förhålla oss till (annars vill man gärna föra in sina kostnader i efterhand, mer bara som ett konstaterande för hur dyr månaden blev, än att du aktivt arbetar med matkostnaden dag för dag). Vårt primära mål är såklart att klara den budget vi satt upp. Men riktigt roligt blir det ju om vi ser att det finns pengar över. Och då varje krona räknas, så innebär det att varje dag vi får pengar över så kan vi fortsätta segla i värmen och inte löneslava hemma i kalla Sverige.

Vi gick därför till butiken och började mer noggrant spana priser. Och här i Portugal så är saker i våra ögon lite upp och ner.

5 liter Bag-in-Box rödvin, lokal producent som smakar fantastiskt, kostar 5.50 euro (55 kronor, ca 8 kronor flaskan). Juice och Coca-Cola är dyrare än vin. Så vi dricker gott kranvatten (gratis), te, kaffe (nästan gratis) eller pressar ett par färska apelsiner om vi vill ha juice (nyttigare och godare än industri-juice). Med andra ord – vi har inte råd med Coca-Cola (vilket i och för sig kvittar, för vi dricker inte läsk oavsett).

Vi köpte i farten två färdigpizzor ur en kyldisk häromkvällen när vi var till tandläkaren (vilket är emot Pimpstens principer då hon bara vill handla råvaror). Nu såg vi att pizzorna kostade 2,99 euro styck. Det vill säga, vi hade lagt ut 60 kronor på industriproducerad tråkig och osmaklig pizza. När den manuella köttdisken med lokalproducerat kött ligger precis intill. Fina fläskkotletter kostar 25 kronor kilot. Det brukar kosta kring 18 kronor för oss att köpa några kotletter till middag, till det köper vi lite grönsaker, så är saken biff så att säga. Med andra ord. Vi har inte råd att äta skitmat, industriproducerad sådan med långa innehållsförteckningar.

(Exempelvis så pekar man ut själv vilka bitar kött man vill ha mald till köttfärs, de maler a la minute. Och igår köpte vi entrecote för 50 kronor kilot som extra helggott. Det blir inte så dyrt när man kör en sallad till och hoppar över en massa annat onödigt (pommesfrites, chips, läsk) mättnadsmässigt så står man sig bra på den typen av mat).

Och i grönsaksdisken får man se upp. Tomaterna är billigare än potatis. Potatis kostar inte sällan uppåt 20 kr kilot. Med andra ord. Vi handlar det som är billigt för säsongen. Vilket oftast är de lokalproducerade grönsakerna utan långa transporter och sannolikt inte en massa besprutning (det sistnämnda tolkar vi själva in då det inte alltid går att hitta ekologiska produkter. Men tomaterna är ofta ojämna i sin mognad och form och lite småfläckiga vilket tyder på att de fått växa mer naturligt).

Nu kan vi ingalunda göra så stora besparingar på maten då kontot är lågt som det är ändå. Men något kan vi alltid göra. Och sätta sport i att äta bra lokalproducerad mat, vilket verkar vara det billigaste alternativet (vi äter som regel rejäl middag med mycket grönsaker och en proteinkälla därtill och en hemmaslagen sås, och resterna går som lunch dagen därpå. Vi äter ingen frukost som regel. Vi handlar sällan bukfyllnadsprodukter såsom godis, kakor och chips).

Om så bara en euro i minskad kostnad, så innebär det ju en euro kvar i plånboken.

Den som är nyfiken på våra kostnader för detta liv så kan vi berätta att det kan vara allt ifrån yberbilligt till svinadyrt. Det beror helt och hållet på vart du lägger ribban. Oftast drar hamnpriserna iväg. Inte sällan ägnar sig mer välbemedlade seglare åt att gå på restaurang ofta.

Men vår grundkostnad medan vi ligger på varvet här i Amora är:

Hyra per månad på varvet inklusive el: 200 euro (den blir lägre ju längre vi ligger, detta är månadspriset.

Kostnad för transport; 0 euro (vi cyklar och går, på sin höjd åker buss och den summan brukar vi kunna klämma in i matbudgeten.

 Kostnad för nöjen; 0 euro (just nu iallafall, vi hinner inte med några egentliga utflykter just nu och den plånboken är stängd för tillfället pga Marianergraven)

Hushållskassa (mat, vin, restaurang, kemtekniskt) max 300 euro, förhoppningsvis lägre än så nu.

Så maxkostnad för oss per månad så länge vi ligger uppe på varvet, för hyra, mat, transport och nöjen är 500 euro per månad (5000 svenska kronor). 

Billigare än så här kan vi inte leva (och leva så bra!), sannolikt så kommer detta vara ett av de billigaste platserna vi besöker. Vi fortsätter att gunga på och jaga kostnader och ägna oss åt kompensationsekonomi för att hålla nere kostnaderna. För varje krona räknas, så sant som det är sagt.

(Ps. Vi kan ha låga kostnader för mat hemma i Sverige också, det går, och hade det inte gått så hade vi aldrig lyckats renovera Sunshine. Och vi hade aldrig kunna ge oss av på en långsegling. Ett fantastiskt sparknep är att skära ner på restaurangbesöken och aldrig handla take-away, vilket oftast bara sker för att man lider av bristpå tid, lust och ork en tisdagskväll. Och att köpa billiga råvaror utefter säsong. Ett annat råd är att bara köpa mat och hoppa över bukfyllnadsskit. Man kan vara lika lycklig ändå, det är mer en vanesak vill vi hävda. Och att inte ägna sig åt några dyra laster, som rökning. Var och ens val, men vill man tillexempel långsegla eller förverkliga någon liknande dröm så är det få som har råd med allt. De flesta likt oss har en begränsad plånbok. Man måste välja och prioritera, ju hårdare desto tydligare och snabbare resultat).

Skepp o Hoj!

Amora, Portugal

När någon klättrar upp på stegen till Wilma så vibrera det i båten. Och det gick inte att ta miste på att vi höll på att få besök. Det var ännu morgon, vilket betyder te-dax-i-sängen för oss två.

Där stegen står lutad mot Wilma så ser vi bra från sovalkoven (eller vad kallar vi vår lilla sov-håla?!). Vi var ju knappast representativa för ett besök, våra kläder låg nere i salongen och inte alls upphängda på våra kroppar.

Vi lyssnade och spejade spänt…jo någon var gick på stegen, på väg att besöka oss. Och så ser vi vem det är. Det är Rafael, chefen på varvet. Han bär på en låda, och denna ställer han ner på Wilmas däck och så klättrar han ner och iväg från Wilma igen.

Hmm..paket! Nyfikenheten kittlade i magen…

Vi drack upp vårt te lite hastigare än annars, slängde på oss kläderna och Kapten gick ut och hämtade lådan som snällt väntade på babords sida av däcket. Han bar in det och drog fram sin Biltema-kniv för att skära tejpen i skarvarna.

Men innan vi öppnade så vred vi och skakade lätt på paketet. Vad kunde det innehålla?!?

Som i ett sesam-öppna-dig-trollslag så var paketet öppnat och vi spejade ner. Massor av små ting…vi tog fram ett i taget under en rad vokabulära läten.

-AHHHH!

-OHHHH!

-Mmmm…

Lådan var fylld med kärlek i fysisk form. Små betyg om att vi för några vänner är speciella. Vi kände oss alldeles rörda till sinnes… Vi fann även diverse smaker av advent och jul och känslan av hemmatrivsel infann sig…och SAKNAD! Vi är långt ifrån familj och vänner nu när adventstider närmar sig. Och vännerna som skickat alla go-saker till oss, har vi flertalet år adventsfikat med. Nu när vi inte kan vara tillsammans detta år, så har de skickat diverse julsaker och julsmaker till oss.

Så underbart gulligt. Som de skämmer bort oss, och ser och förstår att vi i vårt trevliga långseglarliv ändå kan sakna något så vansinnigt efter en svensk pepparkaka nu när höstmörkret lägger sig.

-Kan man adventsfika ihop med vänner på distans? undrade Pimpsten

-Vad menar du? Kapten stod oförstående

-Jo, jag menar. Kan man koppla upp sig på Skype den första advent vid ett visst klockslag. Och att vännerna fikar på sitt håll medan vi fikar på Wilma. Så fikar vi ju tillsammans och delar stunden trots det fysiska avståndet mellan oss…!?

-Ja det måste ju gå!

Vi torkade glädjetårarna och satte genast på en kopp kaffe. Vi bestämde oss för att tjuvsmaka en pepparkaka redan så här innan advent. Och det hela smakade GUDOMLIGT! (Vi stuvade nogsamt undan pepparkakorna därefter…de får inte gå åt för fort!)

Gaaah! Så gott…ni anar inte…

TACK goa vännerna Claes och Yvonne i Halmstad. Ni kom med advent och jul till oss. Ni kom med en låda kärlek och glädje. Vi vet inte hur vi ska tacka…men TACK, TACK, TACK! Nu är vi beredda att möta årets sista högtider utan er där hemma. Och sanna våra ord, julens mat och godsaker har blivit än viktigare för oss nu, när vi inte längre kan få tag på allt som hör julen till. Aldrig mer ska vi fnysa åt en marsipangris eller en pepparkaka, glögg eller julmust. En skumtomte ter sig inte alls lika skum längre. Vi ska aldrig någonsin äta julens godsaker i överflöd. Vi ska avnjuta godsakerna i småportioner under skeppslyktans sken, med stor känsla och verbala hummanden. Som om det vore vår sista jul i livet. Något annat vore inte värdigt. Lite kan vara godare än mycket. Och vi har bara lite. Värt sin vikt i guld!

Nu kan julen komma. Tack vare våra vänner. TACK!

Skepp o Hoj!

(…eller så kan det ses som en test av portugisisk tandvård)

Det är inte lätt att göra sig förstådd i receptionen på en portugisisk tandläkarklinik…

Innan det var dags för Kapten att ge sig av till tandläkaren för att laga tanden, så kom den rolige lilla schweizaren förbi. En kortväxt man med basker som inte fått sitt hår klippt på väääldigt länge. Så håret står ut under baskern i höjd med öronen, rakt ut, så hans ansikte ser bredare än långt ut. Detta förstärks av ett utav världens bredaste leenden.

Så denne lille man som är lång på bredden så att säga, kom insladdandes med sin cykel bakom Wilma när vi stod och spacklade det allra sista.

 -How was the dentist yesterday? (Jo, här på varvet känner vi till allas förehavanden).

 -Oh, it´s tonight, replikerade Kapten. -At seven o´clock!

 Den lille mannen skrattade talande vidare (han själv är också mitt uppe i ett tand-lagar-case)

 -For me yesterday, it went very well. I didn´t do in my pants (han har tandläkarskräck) and the dentist was sooo gentle. It didn´t hurt, not with pain and not in the wallet!

Ja det lovade ju gott inför vårt eget besök, att det varken gjorde ont i munnen eller plånboken att besöka en portugisisk tandläkare. Den lille mannen fortsatte;

 -You see, back home it´s so expensive to go to the dentist. My neighbor is a dentist, and over the years I´ve paid for me and my family probably half his ferrari.

 Vi skrattade gott och så tänkte vi på vårt eget möte med Schweiz i somras som var lite av en chock kring hur dyrt det är där. Och det lät inte alls orimligt att vår lille vän lagt ut pengar motsvarande en halv Ferrari genom åren (ja mannen är ju gammal och han kan ju ha haft många fruar genom åren med taskigt garnityr).

 Vi sa hejdå när den lille mannen trampade vidare mot mataffären.

Senare trampade även vi iväg. Kapten hade ingen aning om var stället låg, Pimpsten hade ju så snällt ordnat tiden då hon var på jakt efter en Clinica Dentaria. Vi fann stället och återigen så möttes vi av en tjej bakom disken som inte pratade vare sig engelska eller franska. Men en ung kille i väntrummet kom till vår undsättning och översatte. Sen satte vi oss ner.

Pimpsten satte sig i hörnet intill ett litet bord där klassiska skvallertidningar låg. Fast portugisiska sådana. Hon sträckte sig efter en tidning och började bläddra slött, men blev mäkta förvånad. Här på en tandläkarklinik i Lissabon så får hon upp några sidor i mitten på ett lättklätt utvik. Tja inte grovporr direkt, men i vart fall tillräckligt avslöjande att de nogsamt hade blivit bortstädade från alla offentliga lokaler i hela avlånga Sverige. Allt i från vårdcentraler, tandläkarkliniker och hårfrisörer.

 Pimpsten vände uppslaget på tidningen mot Kapten så han skulle se, med hennes ord;

 -WHAT???

 Kapten tittade luttrat upp från sin mobil och svarade;

 -De kanske vill ha sina patienter upphetsade när de kommer in…

Vi hade fått reda på att de var försenade så här i slutet på dagen, så vi skulle få vänta på att bli inkallade. Och det var i allra högsta grad sant, för först en och en halv timme senare, halv nio på kvällen så ropade de upp;

 -F R E D E R I C O!

Kapten klev in men då viftade receptionisten in Pimpsten också. Hennes dansande händer menade ”kom med du med”. Sagt och gjort. 

Inne i undersökningsrummet möttes vi av Vanja, en ung kvinnlig tandläkare. Vi fick veta att hon var den enda tandläkaren här (oops tänkte vi, med så sena öppettider. Hon måste arbeta jämt och ständigt. Det fanns fler patienter i väntrummet efter oss). Vanja var mycket trevlig, pratade hygglig engelska. Hon undersökte och gav Kapten beröm för sina fina och starka tänder. Det var ju mycket goda nyheter för han har varit lite knäckt över att han fått laga tänderna flera gånger senaste året.

 ”Ja men det är ju gamla lagningar, de håller inte hur många år som helst, utan man brukar tappa plomberna efter 25-30 år. Och nu verkar det dags…” (Var Vanjas förklaring).

 Hon undersökte vidare och så fann hon den lagningen som gått sönder i somras som den spanska tandläkaren sa inte brådskade (vi kom dit med två trasiga gaddar den gången, men han lagade bara den ena).

 -Do you want me to fix both? Undrade Vanja nu.

 -Yes please!!

Kapten sken upp som en sol, skulle han få fixa båda felen på en och samma gång!!? Det lät som ljuv musik i hans öron. Sen satte hon igång. Vi noterade att är i Portugal så håller man inte med en tandsköterska som assisterar. Vanja klarade sig själv. Hon borrade minimalt lite, och när hon borrade gjorde hon täta uppehåll emellanåt så patienten ”hann med” och det inte byggde upp för mycket obehag. Hon stämde av ofta och hon hade gett kapten order om att lyfta sina armar högt ifall det gjorde ont. (vilket är rätt förnuftigt, för i Sverige blir man ombedd att säga ifrån – men hur gör man det med ett helt mekano inkört i käften??!)

 Vanja gjorde nogsamt rent där hon skulle fylla och snart var arbetet klart. Kapten kunde få sätta sig upp.

Det blev litet kort avslappnat samtal innan vi lämnade henne. Vi fick veta att det var garanti på lagningen. Och vi fick även veta att det kommer många från Skandinavien och Schweiz årligen för att laga och sköta om sina tänder hos henne. Och det har vi ju själva hört, att många svenskar fixar sina tänder utomlands, inte minst i Portugal.

Snabbt och enkelt hade det hela löst sig (bortsett från väntan innan). Kapten hade inte varit inne längre än halvannan timme. Och när vi skulle betala så fick vi veta att det kostade 30 euro per tand att laga, sammantaget 60 euro. Jisses…nu log hela plånboken. Vi hivade fram en 50-euros sedel som vi tidigare under dagen fått av svensken Petter. En kille med stålbåt här på varvet som köpt vårt ankare som vi haft till salu, för just 50 euro. Så la vi till en 10 euros sedel. Så känslan för oss var att vi hade betalat motsvarande 100 kronor för hela kalaset (fast ärligen hade det kostat 600 kronor vilket ju också är fantastiskt).

 När vi gick ut från kliniken så sa Kapten;

 -Jag tror baske mig jag åker till Portugal i framtiden då jag ska fixa tänderna, särskilt om man behöver göra något större ingrepp. Det betalar ju både flygbiljett och hotell med dessa priser,  och så kan man kan passa på att ha lite semester samtidigt.

Ja så i och med detta så var näst intill alla gamla lagningar fixade, alla gamla dentala synder reparerade. Vilket bådar gott inför fortsatt segling.

Vi är enastående nöjda med den portugisiska tandvården och vi ger dem bästa tänkbara betyg; Fem gaddar av fem möjliga.

Här kommer första.

 (bild på glad tand lånat av skolbilder.com – gratis nedladdning av icke kommersiella intressen. Och vi tjänar inte en krona på bloggen, så det är säkert i sin ordning)