(…och med det syftar vi på vår längtan efter att få segla vidare..och kanske en ost-o-skinktoast också…)
Vi spanar ut över landremsan och havet strax söder om Lissabon, närmare bestämt Setúbal…
Setúbal, Portugal
Men först måste vi få berätta en annan sak. Ni vet den där bubblande känslan man kan ha i magen när något roligt är på gång att hända. Och ett sådant ting sker nu i helgen. Det är ett annat solskensprojekt som drar igång. Denna gång är det våra vänner Knut och Marianne som lämnar kalla och mörka Sverige och drar söderut med deras fyrhjulahem.
Vi har givetvis länkat deras sida på vår blogg, och de finns under namnet M/F SOLSKEN i länklistan högst upp på vår bloggsida. Knut är en fantastisk skribent och berättare och båda två är duktiga med kameran (där ligger vi i lä). Vi kommer att följa deras äventyr genom deras blogg MFSOLSKEN.BLOGG.SE benhårt.
För kanske, kanske…om vi har tur att sammanstråla. Så kommer vi kunna ses och dela en balja kaffe ihop, slå korken av en skumpa eller något annat skoj som vi Sverigerymmare kan ägna oss åt lite som vi känner.
Senast vi såg våra vänner så var det i Holland, i Delzeijl, då de kom förbi med sin husbil. Vi gjorde utflykter ihop och vi sågs över goda middagar. Ibland ombord på Wilma och ibland i deras fyrhjulahem.
Ha en god tur kära vänner… Kör fint och säkert så syns vi.
Våra vänners fyrhjulahem…läs om deras äventyr på MFSOLSKEN.BLOGG.SE (finns i vår länklista)
Ja och sen till vårt eget äventyr här i Amora där vi bokstavligen strandat. Vi står på torra land och vi lever rätt gott ändå. Sol, sol, sol…varenda dag. Det var länge sedan det vandrade några moln på himlen. Men Portugal börjar bli grönt här ändå nu, trots avsaknad av regn (det har typ regnat två-tre dagar sedan i April). Att det växer och frodas nu beror på att nätterna är rätt kalla och det bildas dagg. Vi kan inte börja måla Wilma förrän bortåt lunchtid för all dagg, hela däcket är fuktigt när vi kliver upp på morgonen.
Vi har nu målat tre lager av Jotamastic på Wilma (under vattenlinjen). Och ytterligare två lager ska strykas. Men så stod vi kort om färg. Vår gode vän John skulle till Jotuns huvudlager här i trakten, och då fick vi följa med honom. John var nog den första personen vi mötte här på varvet. Vi har en mycket speciell sak gemensamt, nämligen att han också äger en betongbåt. När vi möttes första gången i somras så hade vi just slagit oss ner på Wilmas däck med stekta pannkakor och hjortronsylt. Och vi bjöd honom på denna kulinariska rätt från norr. Det är få personer utanför Sverige som känner till vårt norrländska bär hjortron, eller cloudyberry som det heter på engelska.
Vår vän John tar oss med på en tur…
Nu var det då dags för en utflykt igen och vi drog först till Jotun och handlade färg. Därefter så blev det en sightseeingtur till Setúbal och dess närliggande naturreservat. Det ligger söderut sett från Amora och där kommer vi att passera med Wilma när vi väl seglar vidare. Och jisses så vackert. Vi stod på en hög klippa och kunde skåda ut över Setúbal och hela viken med den långa landsremsan Tróia på spetsen. Och åt andra hållet alla dess fina vikar och knallblåa vatten med hela Atlanten utanför. Vi hoppade jämnfota av förtjusning och vi kände oss manade att åka tillbaka till varvet för att måla på i rekordfart. Vi bara längtar ut på havet, runt nästa krök och nästa….för det är så vackert och rofyllt. Och inte minst spännande.
Vi vill vidare…se vilken utsikt…
En karta där ringen med W är där vi befinner oss nu på varvet med Wilma. Vi tog oss till Setúbal och åkte i naturreservatet Parque Natural da Arrábida. Här ska vi senare passera med Wilma…som vi längtar…
Sämre utsikt kan man ha när man står och samtalar…Kapten och John med hela Atlanten utanför…
Vi lämnade vår vackra utsiktsplats och den slingrande vägen utmed kusten och tillbaka mot Amora. Vi slog oss ner på vårt favorithak, det enkla caféet nära varvet. Och där bjöd vi John på en enkel lunch som tack. Som vanligt så valde vi deras fantastiska ost-o-skink-toast. Vi kände oss hungriga som vargar och vi satte i oss tre dubbeltoastar totalt (ja vi delade på tre, Kapten lite mer. Så inte tre var…nån måtta får det vara på vargaätandet). Sen var det bara att ta sig tillbaka ner till varvet och hoppa i målarkläderna. Och så på med ett ytterligare lager färg.
Det går framåt med andra ord och vi längtar vidare. Mot solen och mot nya platser att utforska. Tanken på att hamna i ett läge där vi skulle ledsna på detta kringflackande liv, känns väldigt osannolikt och orimligt. Det kommer att krävas många sjömil till innan vi känner oss mätta. Precis som med ost-o-skinktoasten. En bottenlös hunger som bara tillfälligt går att stilla. Vi måste snart har mer…och mer…
Spana in matvraken i bakgrunden…vi bokstavligen mofflade i oss toasten som om det vore vår sista måltid…
Skepp o Hoj!
projektsunshine.se 
Ja, nu drar det ihop sig för vår resa. Om två dagar sticker vi söderut och vi har också den där glädjekä
nslan och förväntan över vad som kommer att hända. Jag jobbar ju fortfarande så vi behöver hålla
oss i närheten av flygplatser med förbindelser till Sverige så vi är inte helt fria att åka var vi vill. Men
det finns tåg och bussar för utflykter och vi vill besöka Barcelona, Madrid, Gibraltar och gärna komma
tillbaka till Lissabon igen. Och kanske en tripp till Marocko också. Så vi rör på oss och vi kommer att
ha många tillfällen att umgås.
GillaGilla
Låter som en fantastisk plan =) Vi syns på varmare breddgrader =)
GillaGilla