Långseglarlivets ständiga uppbrott!

(…eller hur vi konstaterar att det gör ont i hjärteroten då våra vänner snart lämnar oss)
 
Snart väntar ett tungt farväl…våra goda vänner Chris och Niko ska vidare på sitt livs äventyr. Australien väntar…
 
Amora, Portugal
 
I ett långseglarliv så lever man med nya möten och ständiga uppbrott. Vännerna avlöser varandra.
 
Ofta, med bara ett par nätter i en hamn, så hinner man inte knyta så starka vänskapsband. Ibland ses man igen efter att ha seglat ifrån varandra en tid, och det blir kärt återseende. Men de flesta, ja de flesta, ser man aldrig på nytt. 
 
Här på varvet, där vi legat i ett par månader nu, råder en fantastisk vänskap flera båtägare emellan. Arbetsdagarna där vi står med spackel och färgburk bryts av med gofika på eftermiddagen. Inte sällan drar vi ihop grillaftnar. Och vi har även haft biokväll och gjort utflykter tillsammans. Och oändligt många små micromöten har skett på landbacken inne på varvsområdet. För vår del så står Wilma väldigt strategiskt till. Alla som ska komma till eller lämna varvet passerar oss, vi står nästan så nära grindarna man bara kan komma. Och detta gör att vi får många som stannar till. På en dag får vi inte sällan ett tiotal besök, allt ifrån ett kortare ”hej” till att vi samtalar så tiden rusar iväg och man glömmer bort sin pensel för ett tag (vilket funkar jättebra så länge man inte målar tvåkomponents, då får dessa avbrott inte bli för långa).
 
Som häromdagen.
 
Den lille schweizaren kom förbi, han bokstavligen skrek från sin minicykel. Han hade dragit av sig sin keps och denna lät han svinga i luften så häftigt att man trodde han firade något stort. Som om att nyheten gällde att IS lagt ner sina vapen, Mr Trump avgått eller Nordkorea blivit demokratiskt. Något stort. Men han hade något helt annat att fira. Under sin keps, där hans enormt stora hår befunnit sig som ett igenkänningsmärke i klass med Eiffeltornet eller Frihetsgudinnan, fanns intet mer. Och detta som varit hans signum för oss. Detta vilda hår på den gamle mannen.  Nu fanns nästan inget hår kvar…. Han viftade med kepsen och skrek;
 
– EIGHT EUROS; EIGHT EUROS!!! It cost only eight euros to cut the hair…!!! (ja i Schweiz är allt extremt dyrt, så vi kan förstå hans reaktion)
 
Vi log och vi var väldigt glada för hans skull (och för den informativa deklarationen om att det bara kostar 8 euro att klippa sig här). Men vi kände inte riktigt igen honom, han såg lite…?…tråkigare ut kanske…?! Vi blev oroliga att lite av hans image försvunnit i takt med saxens framfart.
 
Men snart så, när han fått babbla ett tag och vi studerat hans kortklippta frilla så hade vi vant oss vid hans nya utseende. Och konstaterat att han var densamma ändå. Vi kunde pusta ut!
 
Ja och så var det det här med farväl. Nu kommer vi in i en vecka med två tunga farväl. 
 
Först ut är Victor och Stephen som ska segla ner till Algarvekusten och vidare mot Karibien. De ligger sedan några dagar i vattnet, och de har bunkrat och förberett för deras fortsatta segling. Så vid högvattnet idag som inträffar klockan 11, så avseglar de. Vi ska gå dit och vinka dem farväl. Vi har haft trevligt ihop. Deras ungdom har fungerat som en bättre vitamin-injektion hos oss gamlingar på varvet. Alltid glada och positiva. 
 
Och på onsdag lämnar våra danska vänner varvet. De ska ta flyget till Australien och fortsätta sitt äventyr som backpackers istället för att långsegla (Pga av stora bekymmer med sjösjuka, så har de valt att sälja sin båt, den finns på blocket.se och båten heter Fair).
 
Vid något tillfälle då vi satt ensamma och lite försjunkna i tankar så kommer en djup suck från Kapten.
 
-Jag vill inte att de ska åka!
 
-Nej, det blir jobbigt att säga farväl, det blir tomt när de gett sig av! Kontrade Pimpsten
 
Och det känns lite så. Det snörper åt i magtrakten och gör ont vid tanken på att de ska lämna oss. Så fantastikt trevligt vi haft. De har blivit lite som vår långseglarfamilj. Och det är klart…att vi är många som är kvar. Men konstellationer mellan människor ser olika ut beroende på vilka de är som personer. Och med vissa knyter man djupare band än andra. Och banden till våra danska vänner är av ett sådant djupare slag. Vi önskar dem såklart lycka till med deras äventyr och vi unnar dem att resa iväg. Men vi hatar stunden vi ska vinka farväl. Hur mycket expert vi än är vid det här laget på alla dessa avsked, så är vissa av dem tuffare än andra. 
 
 
Vi tror. Att kanske för att man är lite utlämnad, långt ifrån familj och vänner därhemma, så söker man sig till varandra. Man känner fort en sorts familjegemenskap med människor som man inte alls känt så länge. Vi sitter så att säga i samma båt (fast det gör vi ju inte, vi har alla en varsin) Men man hjälper varandra och söker umgänge. Och då uppstår gärna vänskap. Oftast med andra skandinaver…har nog med vårt nordiska kynne att göra. 
 
Så det känns lite tungt i hjärtat faktiskt…men vi vet. Att snart är det något nytt som tar vid. Det finns andra kvar här på varvet och framför allt så har vi vår vapendragare Norrmannen med sin hund här. En vänskap som etablerades för snart ett år sedan i de holländska kanalerna. Och det har dykt upp några nya på varvet som vi ännu inte hunnit lära känna så väl. Och på söndag så kommer det bli en allmän BBQ här på varvet. Alla som vill får komma. Och då blir det garanterat nya band att knyta. 
 
Fast det är klart…våra danska vänner går inte fullt ut att ersätta med några andra. Vi kommer att sakna dem även efter de lämnat oss. Och vi kommer att följa dem på deras fortsatta äventyr. Och alltid minnas alla de trevliga stunder vi haft i hop på varvet i Amora. Det är vi tacksamma för. 
 
Farväl och tack goa vänner…ni har förgyllt våra liv för en tid!
 
 
Skepp o Hoj!

4 reaktioner på ”Långseglarlivets ständiga uppbrott!

  1. De var en fin blogg jag har varit inne läst massor.
    Vi har haft först kylan nu 2 grader kallt.idag. Ann är pigg 3 timmar i taget sen vilar hon.
    Hon får smärt lindrig.
    Hälsningar från Ann & Claes

    Gilla

  2. Hej på er ungdomar. Jag vill bara berätta att bloggen för M/F Solsken version 1.0 nu är uppe. Jag tog mig friheten att länka till er.

    M/S Solsken är ju lillasysterfartyg till M/S Sunshine så M/F Solsken får väl vara lillsyssling till S/Y Wilma 🙂

    Kram från Knut

    Gilla

    • Hej Knut och Marianne. Vi är så glada så vi hoppar i våra bingar här på Wilma. Ja vilket bra namn på ert fyrhjulahem, M/F Solsken. Vi knyter säcken känner vi genom våra nya solskensprojekt och vi kommer läsa och följa era äventyr. Ni kan ju uppleva Europa icke kustnära så att säga, så vi tror ni kommer inspirera oss massor. Klart ni ska länka vår sida. Vi gör detsamma. Kommer ni snart?!!!

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s