Amora, Portugal

När någon klättrar upp på stegen till Wilma så vibrera det i båten. Och det gick inte att ta miste på att vi höll på att få besök. Det var ännu morgon, vilket betyder te-dax-i-sängen för oss två.

 

Där stegen står lutad mot Wilma så ser vi bra från sovalkoven (eller vad kallar vi vår lilla sov-håla?!). Vi var ju knappast representativa för ett besök, våra kläder låg nere i salongen och inte alls upphängda på våra kroppar.

 

Vi lyssnade och spejade spänt…jo någon var gick på stegen, på väg att besöka oss. Och så ser vi vem det är. Det är Rafael, chefen på varvet. Han bär på en låda, och denna ställer han ner på Wilmas däck och så klättrar han ner och iväg från Wilma igen.

 

Hmm..paket! Nyfikenheten kittlade i magen…

 

Vi drack upp vårt te lite hastigare än annars, slängde på oss kläderna och Kapten gick ut och hämtade lådan som snällt väntade på babords sida av däcket. Han bar in det och drog fram sin Biltema-kniv för att skära tejpen i skarvarna.

 

Men innan vi öppnade så vred vi och skakade lätt på paketet. Vad kunde det innehålla?!?

 

Som i ett sesam-öppna-dig-trollslag så var paketet öppnat och vi spejade ner. Massor av små ting…vi tog fram ett i taget under en rad vokabulära läten.

 

-AHHHH!

 

-OHHHH!

 

-Mmmm…

 

Lådan var fylld med kärlek i fysisk form. Små betyg om att vi för några vänner är speciella. Vi kände oss alldeles rörda till sinnes… Vi fann även diverse smaker av advent och jul och känslan av hemmatrivsel infann sig…och SAKNAD! Vi är långt ifrån familj och vänner nu när adventstider närmar sig. Och vännerna som skickat alla go-saker till oss, har vi flertalet år adventsfikat med. Nu när vi inte kan vara tillsammans detta år, så har de skickat diverse julsaker och julsmaker till oss.

 

Så underbart gulligt. Som de skämmer bort oss, och ser och förstår att vi i vårt trevliga långseglarliv ändå kan sakna något så vansinnigt efter en svensk pepparkaka nu när höstmörkret lägger sig.

 

-Kan man adventsfika ihop med vänner på distans? undrade Pimpsten

 

-Vad menar du? Kapten stod oförstående

 

-Jo, jag menar. Kan man koppla upp sig på Skype den första advent vid ett visst klockslag. Och att vännerna fikar på sitt håll medan vi fikar på Wilma. Så fikar vi ju tillsammans och delar stunden trots det fysiska avståndet mellan oss…!?

 

-Ja det måste ju gå!

 

Vi torkade glädjetårarna och satte genast på en kopp kaffe. Vi bestämde oss för att tjuvsmaka en pepparkaka redan så här innan advent. Och det hela smakade GUDOMLIGT! (Vi stuvade nogsamt undan pepparkakorna därefter…de får inte gå åt för fort!)

 

TACK goa vännerna Claes och Yvonne i Halmstad. Ni kom med advent och jul till oss. Ni kom med en låda kärlek och glädje. Vi vet inte hur vi ska tacka…men TACK, TACK, TACK! Nu är vi beredda att möta årets sista högtider utan er där hemma. Och sanna våra ord, julens mat och godsaker har blivit än viktigare för oss nu, när vi inte längre kan få tag på allt som hör julen till. Aldrig mer ska vi fnysa åt en marsipangris eller en pepparkaka, glögg eller julmust. En skumtomte ter sig inte alls lika skum längre. Vi ska aldrig någonsin äta julens godsaker i överflöd. Vi ska avnjuta godsakerna i småportioner under skeppslyktans sken, med stor känsla och verbala hummanden. Som om det vore vår sista jul i livet. Något annat vore inte värdigt. Lite kan vara godare än mycket. Och vi har bara lite. Värt sin vikt i guld!

 

Nu kan julen komma. Tack vare våra vänner. TACK!

Skepp o Hoj!