Vi är inne på sista dygnet före avfärd som det ser ut. Vår första plan var att lämna Royan idag söndag, på eftermiddagen. Men det gamla blåsvädret ute i havet har dröjt sig kvar. Det kanske i sig inte är så farligt, det ska i området blåsa en 10-12 sekundmeter i byarna. Men detta skulle komma under den första natten, och det har vi inte lust med. På natten vill vi sova och vila. Och om den prognosen dessutom inte skulle stämma och det istället blåser fem sekundmeter mer, uppemot 17 m/s, så blir ju resan inte alls så behaglig som vi hoppas på. Vi behöver ju inte söka bekymmer….

Istället är målet inriktat på att vi sticker i morgon bitti, måndag morgon. Hela överfarten ser ut att bli bra, fast på tisdagen blir det ingen riktig ordning på vinden. Den blir lite svag och vridande så vi får vinden rakt emot oss, nästan en rent västlig. Men i sådana fall så viker vi av lite ner mot Spanska kusten, och så får vi återgå till vår tänkta kurs när vinden åter kommer från nordligt håll.

När vi närmar oss den spanska kusten så kommer vi att få tacknämliga vindar som stryker längs med Biscaya-kusten. Och dessa får vi från aktern och då tror vi att vi får en synnerligen trevlig segling. Det ska just inte vara några vågor då heller.

Över hela området, i Biscaya och även utanför ute i Atlanten så ligger det inget som oroar. Inget lågtryck och det ska inte ens vara några vågor ute på Atlanten att tala om, högst två meter. Och det bådar gott, så vi ser att det inte kan byggas något olustigt fenomen, som vi inte räknat med. Snarare så kommer vi ibland behöva stötta med motor. För vindarna ska vara lite för svaga i perioder. Men kanske hellre det än det motsatta så här på vår jungfrufärd över Biscaya.

Ja så idag råder sista fixet, och så ska vi gå och lägga oss tidigt ikväll för att ha få en lång och skön sömn i bagaget.

Vi har sett oss lite mer om här i Royan. Detta är en stad med närmare 20.000 invånare, en bad- och turistort som ligger längs med flodestuariumet som bildats mellan floderna Dordogne och Garonne. Dessa går samman nere vid Bordeaux.

Ett estuarium är en flodmynningsvik, där vattenområdet delvis är omgivet av land. Och där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten, så blir vattnet i varierande grad bräckt. Vattendraget måste vara tillräckligt stort för att sötvattenflödet ska ge någon märkbar påverkan på salthalten i estuariet.

Girondeestuariet, där Royan ligger, är ett segelbart estuarium som inte sällan felaktigt beskrivs som en flod. Girondeestuariet är cirka 65 km långt och mellan 3 och 11 km brett.

Vi var förbi den vackra kyrkan Notre Dame de Royan. Från hamnen har vi sett den vackra formen och siluetten av detta stora verk. Men innan vi hann stega dit så sprang vi på en ung trevlig fransman som berättade att kyrkan, ja den är ett litet sorgligt kapitel. Den är byggd på 50-talet av Fuillaume Gillet. Likt många andra franska städer längs med Atlantkusten så blev även denna stad rejält sönderbombad under Andra Världskriget. Och Royan är likt Le Havre en så kallad betongstad, där den nya stadsbebyggelsen och arkitekturen är gjord av materialet som självaste Wilma, betong.

 En vacker entré fann vi mellan byggställningarna…

Vad det gäller kyrkan, så har man fått problem med det saltet som finns i betongen. Kanske använde man havsvatten när man blandade betongen, vad vet vi. Idag så vittrar den unga kyrkan sönder. Och ständig renovering pågår. Vår unge informative fransman himlade lätt med ögonen och vi tycktes ana en trött och avmätt känsla inför kyrkans ständiga behov av restaurering.

Vid närmare kontroll av fenomenet kring söndervittrande betongkonstruktioner så fann vi att även i Sverige så har vi problem med betong. I synnerhet de badhus som byggdes mellan 1950 och 1970 vittrar sönder. Salt samt bristande kvalitet på betongen är orsaken, där ballastenen i betongen reagerar på fukt, salt och andra kemiska ämnen. En del svenska badhus byggda under denna period började vittra sönder redan efter åtta år. Ofta ser simhallarna fräscha ut från ovansidan men undertill så faller konstruktionen samman. För Wilmas del kan alla vara lugna, hon är inte fuskbyggd och hon kommer inte vittra sönder när vi går över Biscaya. Tvärt om så är betong ett av de säkraste material som finns, det är hållfast och långlivat. Det är därför man använder materialet till kärnkraftverk. Slut passus.

Vi har nu turistat klart i Royan och Frankrike. Vi har klämt den sista croissanten. Nu vill vi lämna för att finna ett nytt land, språk och kultur. Och vi vill tacka Frankrike för en högst varierad och lärorik tid. Vi har upplevt så mycket fantastiskt. Men även mött ett ibland komplicerat folk. Maten har varit gudomlig. Vinet likaså. Vi kom att tillbringa fem månader i Frankrike med ett avbrott för de Engelska Kanalöarna mitt i tidsperioden. Vi har lärt känna många trevliga fransmän. Inte minst våra vänner Annie och Jean Mi med deras familjer. Vilken vänskap, ja kärlek vill vi påstå. Och vi kommer säkert tillbaka till detta land. Och då vill vi med bestämdhet säga att Bretagne och vidare den norra kusten av Biscaya fram till Royan har varit den allra bästa. Fantastiska seglingar inte minst.

Merci France. Merci pour la grande expérience. Merci à de nouveaux amis. Merci pour tous les bons aliments. Merci.

(Tack Frankrike. Tack för fina upplevelser. Tack för nya vänner. Tack för all god mat. Tack.)

 

 

 

 

 

Skepp o Hoj!

Vi kollar väder och räknar ner timmarna. Vi har sol och över trettio grader om dagarna, vi svettas och söker skugga men njuter givetvis av att ha sommar. En liten rest från ett gammalt blåsväder dröjer sig kvar utanför kusten, men detta är på väg att lösas upp under söndagen. Sen ser det faktiskt ut som perfekt läge för att kapa förtöjningarna.

Biscaya bär ju med sig sina historier vilket bidragit till dess myter om ett nyckfullt och förrädiskt hav. Berättelserna är nog kryddade en aning, men de är även sprungna ur en tid där vi inte kunde tolka väder så långt i förväg. Och det är samtidigt sant, Biscaya är inte att leka med.

Biscaya är inte som andra vatten. Havet kan visa sig otroligt förrädiskt då havsbotten stupar från 150 meter till 3000 meters djup på bara några få distans. Och utanför bukten ligger världens näst största hav. Tänk er då att när hela Atlantens vattenmassa byggs upp och sätts i rörelse och drämmer rakt in i den branta bergväggen. Så blir det en jäkla undervattenssmäll och vattenmassorna måste ju då ta vägen någonstans. Och då börjar det skvimpa en jäkla massa i den lilla Biscaya-bukten. Detta kan göra livet surt för stackars sjöfarare som försöker njuta av semestern.

Maxdjupet i bukten är 4974 meter. Och det är just skillnaden som uppstår i havsdjupet mellan de kontinentala plattorna Armorikanska shelfen och Akvitanska shelfen som ligger bakom de stormiga vatten som området är känt för.

Vi kommer att segla med 4000 meter av vatten under vår köl och vi hoppas på hyggligt lugnt väder utan allför höga vågor. Känslan av att ha så långt ner till botten kommer nog vara lite speciell, tror vi.

Vi ligger nu och väntar in rätt tillfälle att lämna Frankrike för den långa överfarten och den spanska nordkusten. Vi utför lite småjobb på våra två båtar. Igår var Helena uppe i norrmannens mast igen, och vi byggde om Lazy Jacks-snörena. Nu går de genom en trissa så vår vän kan sänka tygsidorna på Lazy Jacken för att kunna reva och låsa storseglet runt bommen. Tidigare så var snörena fasta i masttoppen och gick inte att sänka.

 Hallå där nere…

 Och där nere ligger Wilma. Vi har slängt upp ett solskydd över sittbrunnen. Det går åt i den 30-gradiga värmen…

 Där ute går vägen mot Spanien…

Själva syr vi också i vår Lazy Jack men det är för lite nötskador som blivit. Och så ska vi upp i masten och kolla antennen som vickar lite retsamt när vi seglar. Den vill vi inte tappa ute på Biscaya. Kapten lär inte dyka efter den iallafall. Helena har fortsatt laga mat och kvar är bara att steka på lite köttfärsbiffar. Att stå vid spisen när kvicksilvret i byssan visar 40 grader, kräver lite ansats. Så förberedelserna har dragit ut lite på tiden.

Igår kväll var vi på restaurang. Vår vän ville bjuda oss och visa sin uppskattning för all den hjälp som han fått med tankar, motor, elsystem medmera. Men främst för att fira en mycket trevlig vänskap oss emellan. Vi blev rekommenderade en restaurang här i hamnen och vi åt en fem-rätters middag. Fantastiskt gott och vi drack fina och goda viner till. Fyrkantiga i magarna med lätt vaggande gång. Mest på grund av mättnaden och inte alkoholen, styrde vi stegen tillbaka till våra båtar efter den fantastiska måltiden. Den tropiska natten lovade en svettig historia, där man vrider sig i blöta lakan och slåss mot envisa knott och mygg.

 Maten var fantastiskt god…

Ja timmarna räknas ner och tankarna ligger mest på den stundande överseglingen. Vi är varken den första eller sista segelbåten som kommer korsa Biscaya. Men för var man är det en stor upplevelse. Vi funderar mycket kring hur just vår resa kommer att bli… Och det finns inga svar att finna nu innan.

Skepp o Hoj!

Lite om gårdagens segling innan vi släpper det som varit. Vi stack vid halv åtta på morgonen och vi skrämde upp våra båtgrannar som fick lov att flytta sin båt för att vi skulle kunna komma ut. Ja skrämma och skrämma, vi hade dagen innan kommit överens. Och då de trevliga båtgrannarna var ägare till en katamaran så kunde vi helt enkelt inte komma ut, utan att eventuellt skrapa i deras båt. Tilläggas bör att katamaranen var i prisklassen mellan 15-20 miljoner kronor. Så det kändes lite dyrt och onödigt att chansa. Bättre att be dem backa ut så vi kunde få fri passage.

Vi blev även avvinkade av våra engelska vänner som liksom vi äger en ferrocement-båt. Vi hade dagen innan varit över till dem på en fika och lite trevligt snack. Vi är inte bortskämda med att kunna dryfta och ventilera frågor som enkom rör betongbåtar.

Ja och så satte vi av. Vi och vår norske vän som vi ju gjort sällskap med sedan Holland, även om vi inte blint följt varandra hela vägen. Dagen lovade fint väder även om morgonen var lite grådisig.

Efter ett par timmar kom vi fram till Fort Boyard, där Fångarna på fortet spelats in. Det programmet finns ju i många andra länder, inte bara i Sverige. Och det pågick aktivitet på fortet när vi var där, en kamera hängde i en kran ovanför själva borggården. Och den åkte fram och tillbaka, fram och tillbaka. Så det pågick sannolikt någon form av inspelning.

Vi såg varken till Gunde eller några tigrar. Men det var verkligen häftigt att se Fort Boyard på riktigt. Och vi förundrades över att fortet inte alls var så stort. Även att vi trott att fortet är placerat mycket mer utanför i stora havet. Men den ligger emellan fastlandet och en ö utanför La Rochelle i Biscaya-bukten. Där du har rätt nära till land på båda sidor om fortet. Ja vad kan man inte göra med kameravinklar.

Denna lilla omväg för att se Fort Boyard kostade oss sammanlagt fyra timmars segling. Men som ostressade långsamseglare så är ju tid något som vi har gott om. Vi rundade ön Ile d´Oléron så småningom. Vi fick vind i seglen och kunde stänga av motorn. Skönt. Men det underbara varade bara i en timme. Sen dog vinden och vred sig totalt åt fel håll.

Vi tröskade på med motorn och styrde ner mot Royan som ligger vid flodmynningen in mot Bordeaux. När vi kom närmare så fick vi strömmen emot oss. Det gick inte fortare än ett par-tre knop under några timmar. Men vi fick slackt vatten lagom till vi kom fram till Royan. Och av någon konstig anledning så har vi blivit experter på att komma fram till hamnar i lågvatten. För Royans del så kan det vara rätt avgörande, då inseglingen endast tillåter 0,1 meters djup. Djup som en vattenpöl med andra ord.

Men vi hade koll på månen som vid detta dygn inte hade så stor dragningskraft. Så den lämnade hela två meter tillgodo i det lägsta vattnet. Så när vi gled in i hamnen så gjorde vi det långsamt och varligt. Det hade mörknat och klockan var bortåt elva på kvällen. Vi tog oss in i hamnen och vågade knappt titta på djupangivelsen på ekolodet, för vi visste att vi inte hade mycket mer än 10-20 centimeter tillgodo under kölen.

Vi la till i mörkret, vilket gick mycket bra. Mörker stör oss inte så mycket, hamnarna är ju som regel rätt lugna och utan trafik så dags. Så det finns fördelar också. Men vi la oss på en ”hammerhead”, kortsida på en pontoon tills vi pratat med Capitanerie efter gryningen.

Bums i säng och så nu på dagen idag har vi flyttat våra båtar till en annan brygga, där vi ligger mycket gott och längs med. Vi har varit uppe och inspekterat Royan. En stad med 20.000 invånare. Trevlig, små affärer, många och långa stränder, flertalet marknadsstånd och till synes en populär semesterort.

Vi har lämnat en del sevärdheter till de närmaste dagarna och vi återkommer till dessa. För fokus för dagen har ändå legat på vår planerade överfart till spanska nordkusten. Vi kollar väder, väder och åter väder. Utanför kusten söder om Royan så ligger ett enormt stort militärt övningsområde som man inte får passera annat än under helgerna. Så vi har tittat ut vilken kurs och trolig spansk hamn som vi kommer att gå till.

Vi vet i dagsläget inte exakt och hur länge vi kommer segla på denna överfarten. Det beror helt på väder, vind och vågor. Men det håller på att stabilisera sig ett fint högtryck över vårt område till nästa vecka så vi står startklara på söndag. Får vi riktigt fint väder med oss så kan det tänkas att vi går rätt långt ut mot La Coruna, och då kan seglingen ta uppemot fyra dygn. Ser läget ett annat ut så kan vi välja kortare rutt, knappt två dygn. Vi kommer att vara noga med att inte uppge för någon nära eller onära hur vår plan ser ut. För om vi spikar en plan och vi ändrar på denna under färd, så kommer sannolikt många börja bli oroliga. Och det är inte vår mening. För det finns ingen telefon- eller internetkommunikation att tillgå ute på havet. Och skulle vår AIS inte vilja uppdatera sig så vet ni inte vart vi befinner oss. Så för att ingen ska behöva efterlysa oss så vill vi bara säga att vi sticker rätt var det är och kommer till Spanien rätt var det är. Tiden emellan får ta den tid det tar. Vi har gott om mat, vatten och diesel så vi klarar oss säkert en månad. Men så lång tid ska det inte ta…för i så fall har vi missat Spanien och är på väg till Amerika.

Vi känner oss mycket trygga med den kommande överfarten. Väl rustade såväl fysiskt som mentalt. Wilma har aldrig mått bättre, sen kan ju allt hända. Och så har vi ju säkerhetsutrusning och rutiner, så läget är lugnt. Sjösjuka brukar ingen bli av oss. Så vi hoppas det uteblir denna gången också. Det är ju alltid lite svall från Atlanten som rullar in, två metersvågor är inte ovanligt. Men kommer de bara glest så är läget lugnt. Vi får återkomma med fakta när vi väl har facit. När vi vet hur det blev.

Ja nu är vi klara med Frankrike och vi längtar efter ett nytt land. Spanien. Men ännu har vi ett par dygn kvar här i grodätarlandet…

Skepp o Hoj!