Vi gillar människor som utmanar sig själva. Det behöver inte alls vara några stora världsomfattande äventyr. Utan det handlar mer om att våga göra saker utanför sin egen komfortzon. Vi tror inte alls att bara för att man kastar sig ut i något oförutsägbart äventyr, att man aldrig möter rädslor, tvekan och olustkänslor. Det finns med i hela paketet, även för oss. Men någonstans har man samtidigt en stark drift att få vinna över sina rädslor. Att känna stolthet när man klarat en motgång. Och att man växer och utvecklas när man gör något nytt och svårt.

 

Som det lilla barn du en gång var så mötte du dagligen nya svårigheter som du lärde dig bemästra. Du lärde dig tala, gå och läsa…det var minsann stort och revolutionerande. Vår drift att fortsätta i samma utvecklingstakt avtar med stigande ålder. Och ofta trivs vi gott med att bara göra saker på rutin den dagen vi är gamla och trötta. Men tyvärr är baksidan av att leva inrutat och med outmanande rutiner, att ens utveckling stannar av. Och med ett naturligt åldrande upp på det, så riskerar man att stagnera i förtid.

 

Det är således ingen slump att vi fortfarande klättrar upp i master, att vi hoppar och skuttar, att vi tar oss till nya platser där vi möter andra språk och kulturer. Att vi möter oss själva i en ocean av tid för eftertanke, att vi prövar oss själva mot naturen och vädersmakterna. Att vi servar och underhåller och löser bekymmer kring det som är vår egen navelsträng; vårt hem, vårt fortskaffningsmedel, vår energikälla – vår båt Wilma.

 

Dels vill vi upptäcka och göra saker så länge vi kan och vill. Men framför allt så hoppas vi på en ålderdom där vi inte stagnerat. Utan att vi som riktigt gamla fortsätter att utvecklas. Varför inte börja studera på äldre dagar? Eller köpa ett torp och bli självförsörjande med odling och djur för husbehov? Kanske ge sig in på att renovera gamla fina småbåtar som bara ligger och förfaller i vassen längs med Sveriges långa kust? Eller kanske börja med fallskärmshoppning….

 

Vi har absolut inga svar kring vår egen framtid. Men kanske att man håller sig vitalare och rörligare längre om man ger livet en riktig match. Och det är därför som vi inte vill leva för bekvämt idag. Många i vår ålder har slutat hoppa, springa och klättra. Och kan du det inte längre när du är 50, så lär du inte ta upp det när du är 70. Men om du aldrig slutar med dina tidigare förvärvade förmågor, så kommer du säkerligen kunna fortsätta med detta långt upp i din ålder. Övning ger färdighet.

 

 

Och vi fungerar ofta så, att vi backar för något vi tycker är obehagligt. Det är därför vi ibland får för oss att sluta köra bil i stadstrafik, eller köra bil på motorväg, cykla, klättra upp på ett tak eller ge sig ut på en långväga resa. Det är självklart att vi ska ta hänsyn till att vi åldras och inte alls är lika starka och reaktionssnabba. Men med stigande ålder så kommer vishet och erfarenhet. Och man kan på så sätt kompensera detta faktum. Kanske kan man göra det på något annat vis, kanske kan man köpa en trehjulig cykel om man fått bekymmer med balansen tillexempel. Ja nog om detta, ni hänger med…

 

Man ska veta att för varje sak vi backar för, är det samma som att vi backar i utveckling. För vår hjärna och kropp behöver utmaningar. Det är på så sätt vi växer. Och vi vill gärna tro att alla människor önskar sig ett långt blomstrande liv. Det är aldrig för sent. Alla kan gå utanför sin egen komfortzon.

 

När man så gjort, och man har övervunnit sin rädsla så är det inte alls så farligt. Utan helt plötsligt gör du saker med största glädje och självklarhet. Övning ger färdighet. Det är därför Helena alltid lägger ut från hamn. Att göra det en gång ger henne inte erfarenhet och säkerhet. Men att göra det med rutin, gör henne till en säker och erfaren båtförare.

 

Vart vi egentligen ville komma, är att vi idag vill önska Stockholmstjejen Olivia ett stort lycka till. Hon har för avsikt att lämna Stockholm idag för att ensamsegla över Atlanten. Blott 24 år gammal och vi kan inte annat än att beundra henne för den inre styrka och mod som hon besitter. Hennes blogg heter http://www.florenceolivia.se/blog/ och den finns länkad via vår hemsida. Vi kanske har tur att träffa på henne när hon passerar Portugal, och det skulle vara fantastiskt trevligt att få en pratstund med henne. Vem vet, vi har kanske tur.