Våra pysseldagar har fortsatt. Idag slog ruffhäxan ihop de förberedda ingredienserna till en coq au vin. Den fick puttra länge för att bli sådär mustig och god. Tvätt av kläder fortsatte med ett par maskiner till. Likaså sömnarverkstaden där fler myggnät fixats till ventiler och luckor. Till och med en förlorad knapp i en skjorta blev ditsydd. Säg när hände det i gamla livet?

Vi älskar dessa mellandagar vi får mellan seglingarna och turistdagarna där vi upptäcker och ser oss om. Dessa dagar är som vilken dag som helst. Vi hade kunnat vara hemma i Sverige, i ett helt vanligt hem. Ja ett sådant som inte ligger i vatten och guppar. Men vi är här. På Wilma med vatten under kölen.

Vi har radion på som skrålar i bakgrunden, svensk radio som skänker igenkänning och sommarkänsla. Ibland får man nypa sig i kinden, för det känns inte som om vi är i Spanien. Eller så är det för att allt börjar kännas hemma här. Vi har kanske blivit som tvättäkta europamedborgare, där alla länder har blivit som olika kommuner i vårt tycke.

Vi undrar om vi kommer finna Sverige exotiskt, annorlunda och förändrat när vi kommer hem? Kommer vi att uppskatta det vi missat och saknat? Eller kommer vi våndas och förfäras? Vi frågar oss själva och varandra emellanåt om vi vill segla hem. Unisont svarar båda NEJ. Och varför kan man då undra, Sverige som ligger nästan i topp i alla undersökningar kring välfärd och utveckling.

Nej vi är inte klara att åka hem än. Av fler anledningar.

Dels klimatet. När vi ser väderprognosernas blåst och regn med halvdana temperaturer som ideligen drar in över Sverige trots sommarmånader, så är vi tacksamma för att vi nästan varje dag kan kliva upp till ett vackert väder. Och vintern hemma är mörk, kall och lång. Solen är en sann välgörare.

Dels tempot. Vi har en annan lunk här. Alla här har en annan lunk. Hemma pågår ett hysteriskt tempo. Överallt. Här undrar vi mer när folk egentligen jobbar, alla verkar lediga. Hemma undrar vi mer när folk egentligen är lediga, alla verkar jobba. (Om man inte är sjukskriven för utbrändhet eller nåt). Det finns en slags hälsosam ineffektivitet här i sydeuropa. Bara en sådan sak som att affärerna har stängt på söndagar och att de flesta butikerna dagligen håller stängt för siesta en 3-4 timmar när solen står som högst.

Dels ensamheten. Och då syftar vi på att vi någonstans känner oss ensamma i Sverige. Här finns alltid någon att umgås med. Någon att möta, lära känna eller samtala med. Antingen med lokalbefolkningen eller andra långseglare. Hemma saknas spontana möten, allt måste bokas i förväg för tidsschemat är tajt för var man. Och sällan eller aldrig tas initiativ till ny vänskap. För Helena tog det sju år att finna en vän i Halmstad som inte var en arbetskamrat eller familjemedlem (Du är guld Yvonne). Övriga vänner finns i andra delar av landet. Så trots att vi är ensamma tillsammans ute i vida världen så är känslan av ensamhet mindre här än hemma. Tankvärt!

Dels priset. Vi har faktiskt inte råd att åka hem och stanna kvar där. Det kräver i såfall att vi börjar löneslava igen. Det kräver så mycket mer av oss hemma, av det mesta. Och det kostar, både tid och pengar. Här kan vi skrota runt i gamla kläder, cykla på gnisslande hojar och leta efter bra råvaror till lågt pris hela dagarna allt medan vinden förflyttar oss framåt. Hemma skulle man uppfattas som en kufisk person med ett sådant beteende. Som en slags dagdrivare utan arbete, någon från samhällets bottenskickt.

Men att hoppa in i ekorrhjulet igen är inte aktuellt, läs nedan.

Dels hälsan. Troligtvis den viktigaste anledningen till att det inte är dags att åka hem än. Svårt att sätta ord på vad vi menar. Men någonstans så har våra själar blivit fria, likt en burfågel som äntligen släppts ut. Vi känner oss obundna vilket gör att kreativitet, lust och tanke får utlopp. Och kropp och själ mår verkligen bra av det här livet. Priset för att frivilligt krypa in i buren igen, in i ekorrhjulet, är högt. Finns inga pengar i världen som lockar. Vi vill verkligen inte. Sannolikt för att vi har ändrat så många av de värderingar vi tidigare hade.  Nu njuter vi av stunden och gläds åt den fantastiska förmånen vi har som kan göra detta nu, medan vi är tillräckligt unga och friska. (vi pratar dock lite om hur vi vill leva när vi kommer hem, vilket såklart innebär ett liv med mycket tid för varandra).

Men det finns en massa bra saker med Sverige också. Vi kan längta otroligt efter våra barn och barnbarn och andra som står oss nära. Vi kan sakna den svenska naturen. Och några få maträtter (särskilt de som inte går att få till här). Och det bästa av allt. Sverige finns därborta om vi vill ha det. Då vänder vi bara båten och seglar åt andra hållet.

Men det blir en annan dag.

Vi bjuder dagen till ära även på en film från tiden mellan fiskebyn Llanes och storstaden Gijón. Håll tillgodo:

Efter att vi klarerat in oss i hamnen så tog vi cyklarna in till city. Vi får låna cyklarna under hela vår vistelse här i Gijon utan någon kostnad och vi har samma cyklar så vi kan låsa dem i anslutning till vår egen brygga. Bekvämt och generöst. Vi trampade på och kom bort till citymarinan och centrum.

Gijón ligger i distriktet Asturien på Spanska nordkusten och staden har 280.000 invånare. Gijon heter på asturiska Xixón och här uttalar man staden just så. Det låter ungefär som Schiii-schååång.

Fram till nyligen har Gijón främst varit en industristad men de senaste årens kriser för järnindustrin och fartygssektorn har lett till en omvandling av staden till en viktig tursitort samt universitetstad. Man utbildar främst ingenjörer av olika slag.

Vi gick runt i centrum och uppfattade att gatorna var breda utan någon närmare stadspuls i citykärnan. En avmätt känsla. Men det kanske inte var så konstigt denna varma dag, för alla människor var uppenbarligen på sandstranden. Där kryllade det av folk.

Vi hade ärende till posten och vi gick och tog oss en kaffe och passade på att fråga fröken servetris om vägen. Samt att vi behövde en tandläkare till kapten, hans tidigare avbitna tand har faktiskt inte kommit under vård än. Han har inte haft problem men nu kändes tiden mogen. Särskilt som vi läser att ett tandläkarbesök är 30-40 procent billigare än hemma i Sverige.

Vi valde ut den tandläkarkliniken som låg bredvid postkontoret. Och så gick vi upp och mötte en synnerligen söt och trevlig tandsköterska. Jo visst kunde de hjälpa. Men inte idag. Vad sägs om i morgon klockan 12?

Vi tackade och bockade och cyklade tillbaka till Wilma.

Vårt intryck så här långt av Gijon är mycket gott. Inte alls pittoreskt. Men fullt av konstverk och monument. Det finns många muséer. Värt ett besök men inte värt omvägen. Men perfekt plats om du behöver lösa praktiska ting och lösa problem. Här verkar allt finnas.

Efter en natt på ankaret i Santander, så lämnade vi denna plats för att fortsätta västerut. Vi hade siktat in oss på en liten plats vid namn Llanes. En gammal fiskeby med små gator och språng med uteserveringar och marknadsstånd. Vi hade läst in oss på hamnen och den lovade inte mycket. Det lät spännande.

Först och främst så är havet ofta upprört utanför, vilket vi blev varse om. Vi hade en otroligt fin segling till Llanes. Men vågorna var krabba de sista timmarna, precis utanför så stupar Biscayas djup och detta får till sig att det blir som en gryta av bångstyrig sjö ända in till  kustlinjen och hamninloppet. Wilma krängde än från höger bog till vänster i de osymetriska vågorna. Vi valde att gå upp i vind för att dra ner storseglet så nära hamninloppet som möjligt. Vi ville hålla den skumpiga färden kort.

I Llanes kommer man bara in i gästhamnen vid högvatten och då genom ett smalt språng. Det är en syll (tröskel) som garanterar djupet inne i hamnen och denna måste passeras i högvatten, annars slår man i den.  Vandrande på vågorna så hade vi fendrat på ifall vi skulle stöta i någon sida, men det gick så bra så. Och gästhamn är väl att ta i. Det finns en kort brygga med plats för 2 gästbåtar som inte då får vara allt för stora. Möjlighet finns att ligga utanpå varandra så kanske fyra gästisar är max. Vi är den största båten i hela hamnen här med våra 10,7 meter så det säger ju lite.

Vi var väl medvetna om denna lite okända gästhamn, att det inte finns någon ström att tillgå. Ingen dusch eller liknande service men däremot vatten på bryggan. Och att man är totalt inlåst i hamnområdet tills det kommer någon, för här behöver man en nyckel för att kunna passera ut och in. Vi la till vid 21 tiden på kvällen och en stund senare kommer två trevliga gubbar som tar betalt och ger oss en passernycket. 20 euro natten och vi var nöjda och glada.

 Wilma i Spanska Llanes…

 Llanes hamn med Biscaya utanför…

Sen gick vi på en nattlig promenad i Llanes. Och vi blev hänförda. Hela den lilla byn pulserade av människor och kommers. Gatorna och bebyggelsen var pittoreskt och historisk. Det kändes som vi klivit in i en annan tidsepok. Varenda uteservering var fullsatt och bord och stolar stod utmed gatorna så man fick snitsla sig emellan. Vi gapade och sög åt oss av alla nya intryck. Vilken plats.

Och det är vackert här i Llanes. Platsen ligger intill en bergskedja, i en skreva ner mot havet. Och ute på havet så är himlen som regel blå medan bergen bakom byn döljs av stackmoln där topparna på bergen inte syns för molntäcket. Hit kommer turister för att vandra i bergen och titta på vattenfall, paddla i floder eller testa på forsränning i området.

 En del gamla byggnader är så gamla som från 1300-talet.

 The Tower och en stilig man…

 Nyare bebyggelse…

 Naturen runt byn är unik och vacker. Här förbi går vägen som leder upp till bergen…

 Bergen i bakgrunden, hamnen som är en flod övergår till att bli smalare och mindre. Längst in ryms bara småbåtar…

 Över havet så är himlen oftast blå medan molnen ofta skymmer solen över byn. Men varmt och skönt är det…

Och platsen präglas mycket av den lokala cidern som man ser på var mans bord på uteserveringarna. Enligt dem själva så var det här cidern först såg sina dagar, att cidern har sitt ursprung här. Men den är inte alls lika mycket kolsyrad som traditionell cider. Och därför så häller de upp cidern i ett glas med högt fall. Ja, kyparn håller alltså flaskan högt över huvudet och glaset nästan nere vid knäna. Och så prickar han den lilla strålen ner i glaset utan att missa. Ett konstverk i sig. Och anledningen till detta skådespel är inte för att roa gästerna främst, utan för att den lilla kolsyran ska aktiveras och slå upp små bubblor i glaset som får smakerna att explodera. Och glaset ser ut som ett stort vinglas och det delar man på, 3-4 personer. För man måste dricka upp cidern fort för att inte smakerna ska gå förlorade.

 Eller så här…överallt ser man människor och bilder på denna cidertradition…

Under vår vistelse så lyckades vi pricka in en stadsfest, Fiesta de la Magdalena. Hela staden kryllar av stånd och en massa lokala varor säljs från hantverkare och bönder. Fårostar av alla dess slag. Honung och bröd. Konst, smycken och tyger. Ja allt finns att finna. Och det är ett skådespel med musikanter, en smed som står och smider och en gumma som spinner garn. Det var bara självaste Carl Michael Bellman som fattades så hade bilden varit komplett.

 Fiesta i Llanes. Varje gata i centrum är fulla med stånd och serveringar…

 Äppelcider blir till…

Vi är fantastiskt nöjda att vi trots den lite knepiga inseglingen och hamnen ändå valde att gå hit. Så vacker plats och så unikt. Och inte bara vi tycker att platsen och människorna är unika här. Utan det kommer spanjorer som ideligen tittar på den enda gästbåten i hamnen, den svenska segelbåten Wilma. Och när vi var i butiken med fisketillbehör så förstod vi på expediten att ingen undgått att det kommit en utländsk gästbåt.

Något värt att nämna är det häftiga konstverk som är skapat av den baskiska konstnären Agustin Ibarrola. Längs med kajpiren så ligger stora betongblock som är målade och konstverket heter The Cubes of Memory. Vi kan absolut säga att vi funderade mycket på vad det var vi såg när vi närmade oss hamnen. Ett eldorado av färger längs med hela kajpiren.

Det är inte alla gånger vi kommer till en plats där vi blir så hänförda och förstummade. Detta är dock en sådan. Och kommer vi hit någon mer gång, ja då ska vi absolut ta oss upp i bergen och beskåda vattenfall och makalös utsikt.

Summa summarum. Inte helt lätt att ta sig hit. Varesig med bil eller båt. Men definitivt värt det. Llanes – Värt en omväg!

Skepp o Hoj!

Fiskefighten

Efter att ha fångat en bar (fisken heter så) på förmiddagen så var kapten mycket nöjd. Fisken rensades och fick bosätta sig i Wilmas frys tills vidare. Och just som vi satte oss och åt en god middag så började rullen på spöt att skena något så vansinnigt. Kapten hade fullt sjå att få stopp på fiskens vansinnesfärd. Och med rullen och linan stoppad så böjde sig spöt oroväckande mycket istället.

-VAD I HELVETE HAR JAG FÅTT PÅ KROKEN? Skrek Kapten

Det var helt omöjligt att rulla in linan så Kapten ropade;

-Gå upp i vind, vi måste sänka farten!!

Och så höll han på att veva in linan, sakta och metodiskt. Men det pågick en kamp. Kapten som för stunden var klädd rätt rejält för den lite kylande vinden ute på havet började bli varm och svettig. Wilma ville fort få vind i seglet igen och fisken simmade sicksack bakom båten så  Styrman Pimpsten fick försöka gå upp i vinden ideligen så fort storen fått ny luft under vingarna. Allt för att försöka stå stilla och stoppa farten.

Kampen fortsatte och Kapten ropade igen;

-Ta fram den stora kroken!

Sen ropade han;

-Men vad ÄR det på kroken, han är ju vansinnigt stark den besten! Han måste väga en 15-20 kilo minst!

Och så höll vi på, vi höll på säkert uppemot en halvtimme. Och sakta, sakta så vann Tjoppe meter för meter. Så fort fisken simmade bortåt och åt sidan så var det bara att hålla emot för alla krafter. Och när fisken simmade lite närmre så kunde han snabbt veva på för att vinna några meter igen.

Svetten lackade och så plötsligt!

PANG!!!

Det var bara några meter kvar och då släppte allt.

-Gick linan av??? Skrek Kapten!

Och så kollade han var linan hade gått av.

Men icke, linan var hel. Däremot så hade fisken lyckats räta ut kroken.

Kapten sörjde faktumet att ha förlorat sin stora fångt utan att ens ha fått se vad det var för fisk, eller hur stor den var. Kanske en stor tonfisk går tankarna. Och efteråt så var Kapten alldeles darrig av ansträngningen och han var helt slut efter sin brottningsmatch. Så han fick trösta sig med en banan.

Så kunde Styrman Pimpsten lägga rätt kurs och vi kunde åter segla på mot Spanien efter att hon rattat än styrbord och än babord. Hade vi inte haft segel uppe så hade vi ju kunnat hantera situationen lättare. Men det hade kanske inte hjälpt, för att räta ut en rejäl krok kräver sin fisk och en stor stark karl i andra änden.

Så fisken blev en banan. Häpp!

Den stora hickan!

Vi angjorde Santander hamn efter två dygn och åtta timmar ute på Biscayas djupa hav. Vi längtade hett efter vila och en dusch. Och direkt på bryggan så stod en hjälpsam spanjor och vinkade till oss. Han pratade inte engelska men så vansinnigt hjälpsam var han och med spanska och gestikulation på sydeuropeiskt vis så förstod vi att han skulle visa oss en plats att lägga till vid.

När vi lagt till så tog vi med våra skeppsdokument och knatade upp till hamnkontoret. Ett vackert hus som står på pelare ute i floden. Man behövde använda sitt fingeravtryck för att komma in genom den stora porten. Var man inte registrerad som medlem så fick man ringa på ringklockan.

Vi blev insläppta och därinnanför mötte vi en man bakom disken. Fort klarade vi av läget att mannen inte pratade ett ord engelska. Mannen såg precis ut som spanjoren Emanuel i Fawlty Towers och han verkade väldigt tankspridd och vimsig.

Vi fick fylla i ett papper med Wilmas och våra uppgifter. Och under tiden så ringde hela tiden någon på dörren som ville in. En ringsignal av gammal modell, som en dörrklocka från år 1962. Mannen haltade bort till dörren svärandes och öppnade för den väntande personen. Och så ringde telefonen, av en modell från 80-talet. Och han svor en lång stund innan han svarade. När han lagt på luren så ringde det på dörren igen. Spanjoren rev sitt hår likt männen i Tjuren Ferdinand. Och så haltade han bort till dörren igen och hela tiden svor han.

Vi blev klara med vårt papper och så startade han upp datorn. Ni minns de där första IBM datorerna som är tjocka som elefantmagar. Och som har en skärm som är på 14 tum eller nåt och som är lite grönaktiga i ljusskimret. Han började fylla i våra uppgifter. Och så svor han – Konstant!

Vi tittade på varandra och log brett. Och Kapten viskade;

-Var är kameran? Vi måste vara med i dolda kameran ju!!

Men vi såg ingen kamera. Och efter säkert en tio minuter så var han klar. Och då gick han till skrivaren och hämtade några papper. Och så stämplade han dessa och så började han fylla i ytterligare ett dokument i datorn. Och sen rev han fint ett av papprena i tre delar med hjälp av bordskanten. Och så räknade han upp på spanska (minns inte orden men vi förstod)

-Detta är till mig (och så la han pappret i hög nummer ett, och det var ju bara detta papper i denna högen)

-Och detta är till….mig! (Och så la han detta i samma hög)

-Och detta är till…mig! (Men då tog han ett av de fullstora papprena och la i sin hög)

-Och detta är till er! (och så fick vi en egen hög, bestående av ett papper)

På vårt papper så stod det 49 Euro. Kapten tittade storögt på summan. Vi hade ju inte tänkt att köpa hamnen. Eller hade han missförstått storleken på vår båt??

Men så svär spanjoren och tar tillbaka vårt papper.

Aha, tänkte Kapten, han ska ge oss rabatt eller rätta till felet.

Men då lägger Spanjoren på en summa, där han handskriver till 8 euro. Och så bekräftar han att vi ska betala 57, 06 Euro för en natt. Kapten hickade till!

Vi hivade fram ett kort och betalade. Under tiden så kollade vi pappret. Längd på båt fanns inte med. Inte mycket matnyttig information alls. Mest fancy stämplar och hans underskrift överallt.

Men så började Kapten att fnissa. Hans namn Fredrik Norberg hade förvandlats till det spanskklingande namnet Fredy Norbera. –Gud så sexigt utbrast Styrman Pimpsten förnöjt. Det förlåter honom. Men Kapten delade inte uppfattningen, även om han gillade namnet. Inte fasiken var den finten värd 57 Euro.

När vår spanske värd skulle dra kortet så visade det sig att han hade vänt på pappersrullen i betalmaskinen. Så det blev bara ett vitt papper utan text på. Han vände på på rullen efter en svordomsharang och så fick han ut kopian med text. Då linkade han in till sidorummet och tog en fotostatkopia på kvittot. Av ljudet att höra så var inte kopiatorn av senare modell, den lät som ett tröskverk.

Vi gick tillbaka till båten och Kapten säger till sin Styrman att;

-Vi ligger bara här en natt. Lite sömn och en dusch så drar vi.

Och så gjorde vi. Men vi nyttjade alla 24 timmar, vi nyttjade tiden till max. Men vi skrattade gott åt hela situationen.

När vi senare pratade med vår norske vän i Bilbao så berättade han att han fått betala 85 Euro i den hamnen. Så här gäller det att ligga för ankare så mycket som möjligt.

Och nu ligger vi på svaj i en liten bukt med utsikt mot ett vackert slott med en enorm strand nedanför. Romantiskt så det förslår!

Men summa summarum. Duschen var så välkommen och skön. Och vi tassade ner till båten efter för lite mat och sömn. Det var inga problem att somna in, och det sista Styrman säger till sin Kapten är;

-Godnatt Fredy Norbera. Och så skrattade hon högt.

Så gulligt.

Och för att ge Spanien sitt rätta betyg trots det lite lätt förvirrade och dyra mötet med hamnkaptenen så vill vi säga följande. Så fantastiskt trevligt folk. Så hjälpsamma. Så positiva och kontaktsökande. Trots alla språkförbistringar så kommer de gärna till undsättning och hjälp. Vi vill ge dem 5 sangria av 5 möjliga.

Leve Spanien!

Skepp o Hoj!

Nu har vi korsat pölen Biscaya. Kanske inte på den sedvanliga ledden som de flesta andra långseglare. De flesta korsar Biscaya mellan Brest och A Coruna på utkanten av bukten. Men då missar man tyvärr några av västeuropas finaste segelvatten.

Vi hörde redan tidigt när vi var i Frankrike att det finns en aspekt att ta hänsyn till när man går över längre in i bukten. Allt Atlantvatten genom dess vind, vågor och ström vill ideligen trycka in segelbåtarna i hörnet av Biscaya. Har man gått för långt in i bukten när man tar överresan så kan man i vissa väderlekar få det riktigt svårt, ja det kan till och med  vara omöjligt att segla för man driver in i det nedre hörnet mot Bayonne hur du än försöker tackla havet.

Så att det skulle vara en fördel att slippa något dygn eller så för att få kortare väg, är nog hugget som stucket. Ute på kanten så är det dessutom mer trafikerat, om något skulle hända. Och det finns andra för och nackdelar men dem lämnar vi därhän för nu vill vi berätta om vår överfart.

Vi hade ju bara några timmar före avgång sett att vårt väderfönster hade ändrat på sig. Jo fortfarande ett högtryck, men dess centrum hade flyttat sig mer söderut. Och våra fina nordliga vindar skulle nu bli västliga och till och med sydvästliga. Men vi hade inte lust att vänta längre med överfarten så vi gjorde oss inställda på det faktum att vi inte bara skulle få glida med vindarna.

Vi sov faktiskt bra natten före avfärd, ingen resfeber eller konstiga tankar som höll oss vakna. Och så upp på morgonen och dra en kopp te medan vi surrade det sista. Allt var noga förberett i övrigt, mat och stuvning. Och båten hade vi gjort seglingsklar kvällen innan och fått dit den nu reparerade Lazy Jacken.

Helena la ut Wilma vid sjutiden på morgonen och vi  gick bort till tankbryggan och fyllde på så mycket diesel som vi kunde. Våra lager var inte alls tomma men vi ville vara toppade. Därefter så gick vi och lämnade in våra passerkort och fick vår deposition tillbaka. Vi tackade så mycket och därefter så kramade vi om vår norske vän och så gav vi oss av. Hans mål var att gå till Bilbao medan vi siktade på Gijon. Det regnade lite denna morgonen och temperaturen var svalare.

Vi gick ut ur hamn och stävade ut från floden och in i Biscaya. På vägen ut så möttes vi av oroligt vatten, vi hade gått ut i högvatten och detta höll nu på att tömmas. Och med den starka flodströmmen när den mötte Biscayas vatten strax utanför flodmynningen så blev vattnet upprört. Vågorna och vinden mötte det motgående strömvatten med gropiga två-tremetersvågor till följd. Nu känner vi ju till fenomenet och vi var trygga med att det skulle upphöra så småningom. Men det tog sina timmar och ett tag tänkte Helena att ”suck så tröttsamt om det ska hålla på så här i flera dygn”. Men så kom vi ut på lite djupare vatten och då plattade vattnet till sig. Och så hade det slutat regna.

Vi fick på en fin kurs och segling, vi satsade på att gå högt i vind så nordligt som vi bara förmådde. För vi var varse om den vridande vinden och strömmen som skulle vilja trycka oss tillbaka. Och vi kunde gå på kursen halva dygnet. Vi åt pannkaka och rabarbersylt till lunch, en typisk seglarlunch numera ombord på Wilma.

Sen vred sig vinden och vi fick stäva ner mot Spanska kusten. Vi var dock glada att vi hunnit förbi det franska militärövningsområdet som det är aja baja att segla i. De har dagliga övningar och de skjuter av en massa farliga saker i området titt som tätt. Man vill ju inte ha en missil i baken precis. Och sen kan det bli rysligt dyrt att segla fel. Vi hade bara dygnet innan läst om en familj som klivit iland på en militär ö i Stockholms Skärgård för ett par år sedan, och fått böta 75.000 svenska riksdaler. Så man ska hålla sig ifrån sådana områden och hålla sig väl informerad om dess regler och aktiviteter.

Dagen gick till kväll och vi kunde fortsätta vår segling men nu med en sydligare kurs än vad vi hoppats på. Vi tänkte att bättre att segla skönt under nattens mörka timmar och att vi får till vår sömn bra. Så kunde vi attackera kursen bättre efter morgonljuset åter lyst upp vår tillvaro. Natten flöt på bra, vi turades om att hålla vakt medan den andre knöt sig i Helenas binge, då vi seglade på babords bog (I Tjoppes binge trillar man ur då).

Tjoppe sover som en stock vartsom medan Helena har lite svårare med sömnen. Men hon fick ihop ett par fina timmar sammanlagt ändå.

Det här med att sova när man seglar beror ju mycket på vilka vågor man har. Och med en motvind där man går på en hård kryssbog gör att båten stånkar och har sig i vattnet. Och att då försöka ligga i sängen och bli medvetslös ett tag är en konst. Alla inälvor åker runt i kroppen i sin egen takt och inte alls i samma takt som kroppen. Tjoppe finner detta sövande. Helena finner detta störande. Men men…det är bara genom övning som man blir van.

Så det blev mest Tjoppe som fick sova och det med besked. När han varit nere i bingen ett par timmar och sen åter tittade upp så såg han ut som en yrvaken uggla där han satt och klippte med ögonen och frågade Helena om hur seglingen fortskred.

-Det går mycket bra, svarade Helena med tillägget. –Men vi seglar inte dit vi ska, vi har en avdrift och vind som trycker oss ner mot Bilbao.

På morgonen så vred sig vinden ännu mer och den blev svag så fick fick starta motorn för att lyckas hålla upp mer. Och vi slog och lyckades ligga på den andra bogen utan att alltför mycket vara på väg upp mot Frankrike. Vi ville fortfarande ha hjälp av vinden och segel, och när det blåste upp lite så kunde vi stänga av motorn. Dagen flöt på och vi lyssnade på ljudbok. Timmarna bara rann iväg.

Vi fick uppleva ett blått hav. Delfiner och åter delfiner. Vi njöt av tillvaron. Solen sken från en klarblå himmel. Vi satt i timmar och lyssnade till Robert Gustavssons bok och vi skrattade gott. Att segla över Biscaya är ju lätt som en plätt konstaterade vi.

Vi lyssnar ljudbok med 3000 meters djup under oss…

Tjoppe fick fick och napp på något stort. Vi återkommer till detta äventyr för det var en häftig upplevelse som slutade fisklöst efter en halvtimmes kamp med besten.

Så kom natten och det hade börjat blåsa lite bättre, men vindriktningen var sämsta tänkbara. Vi försökte ligga parallellt med den Spanska kusten för att inte hamna för långt norrut. Vi hade som mål att nå Gijon. Tjoppe gick och la sig och fick sina inälvor åter masserade medan Helena styrde på. När Tjoppe fått ihop några timmar så fick han rapport. –Jo det går bra, men nu driver vi för långt norröver.

Vi bestämde oss för att slå mitt i natten, klockan var vid två och i det becksvart ute. Natten innan hade vi haft månsken men nu var det bara mörkt med en massa ljud från det skvalpande vattnet runt båten. Vi slog ändå och kom åter på babord bog. Men med sydvästlig vind så gick vi snett bakåt och inte framåt. Vi stävade åter mot Bilbao.

-Men det var väl självaste ¤”#%&*? att vi ska hamna i Bilbao, skrattade Tjoppe. Vi slog på motorn och drog in förseglen och styrde upp mot vind. Åter mot Gijon. Nu var hon en motorbåt och vi sket i att segla. Helena gick och la sig och fick ihop ett par timmars sömn och sen byttes vi av. Det hade börjat blåsa upp lite mer och vi hade fått en bättre vindriktning så vi stävade mot Santander istället och fick god hjälp av storen som nu hade vind i seglen. Tjoppes tur att sova men det hann bara gå någon timme.

Nu brallade det i ordentligt ute på havet. Vågorna gick höga och de var krabba och Helena funderade över den plötsliga vändningen av vädret. Det skulle visserligen blåsa längre norrut enligt väderprognosen, men inte här. Men å andra sidan hade vi inte kunnat uppdatera oss på något väder på två dygn. Så där for Wilma fram och dök ner i vågdalarna och upp på vågkammarna. Det yrde skum kring båten och vinden slet i oss. När autopiloten inte orkade hålla emot vind och vågor längre utan började ”rappa över” och dess motor vilt protesterade så bankade Helena i sittbrunnen. Ja vi sover precis under så det är lätt att väcka vederbörande som ligger där under. Yrvaket tittade en sömndrucken Tjoppe upp. –Hur går det? –Jo bra, vi seglar i över sju knop nu men autopiloten protesterar, vi måste handstyra (att handstyra i vild sjö är rätt ansträngande, men Tjoppe är en fena på det. Och sju knop i motsjö är rätt snabbt för att vara tung Wilma).

Tjoppe klädde på sig rejält och kom ut. För övrigt så är det en konst att klä på sig när durken mer liknar en vägg där hon lutar. Men Tjoppe kom upp så småningom och tittade ut över vågor och vind och frågade sig högt;

 –Men vart kommer detta oväder ifrån???

Detta fanns inte med i prognosen. Biscayas långa svall hade upphört och nu så for vi upp och ner på arga vågkammar. Vi mötte en fiskebåt som ideligen försvann i vågdalarna så vi inte längre såg honom, trots att vi var nära. Men här måste vi ändå ge Wilma ett högsta betyg, för hon tar vågorna så himla fint. Hon rundar av de hårda vågkammarna och glider lätt ner på andra sidan och har man bara segel uppe så kränger hon inte ideligen från sida till sida, utan håller sig hyggligt upprätt. Vi är vansinnigt trygga med henne.

Vi fick några timmar med stökig sjö och hård vind och så lugnade det sig på förmiddagen. Vinden var mer rent västlig och nu kunde vi med fulla segel styra mot Santander. Vi gav upp Gijon då vi främst inte visste hur vädret skulle bli, för detta blåsande fanns inte med i prognosen alls, så det stämde uppenbarligen inte.

Natten hade inte gett oss så många timmars sömn, men vi tog små tupplurar och vi hade en fin segling med såväl rätt kurs och utan stöttning av motor. Jippie! Och när vi började inseglingen mot Santander så la sig havet, delfiner kom skuttande i vattnet för att hälsa på oss och seglingen var den absolut bästa på hela turen. Vi gick för segel ända in i floden som ligger bakom kustenlinjen och där drog vi ner seglena och gick in i hamn. Och fick hicka. 57 Euro för en natt. Spanjorerna måste skämta med oss.

Men om det berättar vi mer i nästa inlägg.

Summa summarum.

Allt har gått fint. Biscaya levde upp till sitt rykte och vi fick såväl kav lugnt hav och ett stökigt sådant. Vi har seglat med 3900 meter vatten under kölen, häfigt. Vi har varit glada och trygga. Aldrig rädda men efter den blåsiga och stökiga natten så blev vi lite trötta. Så vi hade absolut kunnat fortsätta längre om vi hade kunnat kolla väder för fortsatta dagar. Vår radiotelex sa fortfarande vackert uppgav fortfarande samma prognos som tidigare och vi har bara tillgång till en vädersajt när vi är ute och seglar. (vi tog det säkra före det osäkra). Vi har sett delfiner och vi fick vara med om en månuppgång utan dess like. Vi har aldrig sett en måne gå upp över horisonten likt en sol, den var stor, mörkröd och full. Hänförda så stirrade med förundran över detta fenomen. Var det verkligen månen??? Men ja, solen gick ju nyss ner på andra sidan. Vi har haft en fiskekamp utan dess like, med den stora kroken beredd att hala upp besten med. Men bytet gick förlorat. Och framför allt, så är det ett faktum när du går inne i bukten, att det kan vara en konst att segla utan att hela tiden tryckas in i hörnet av Biscaya. Man ska med facit i hand ta överfarten tidigare än Royan. Eller välja att gå för motor hela vägen, vilket är både tråkigt och dyrt. Nu hade vi såväl vind, vågor och ström emot oss. Men nu har vi gjort det, och två dygn och åtta timmar efter vi lämnat Frankrike så nådde vi Spanien. Och här i Spanien verkar alla så otroligt trevliga. Vi får utforska detta senare för nu behöver vi so…v…aaaa…zzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz.

Skepp o Hoj!