Så lyser ett sken in i styrhytten. Det röda skenet landar på väggen och det kommer från den öppna nedgångsluckan. Luckan vi inte haft ditsatt på länge. För den varma sommaren kräver det extra syret och svalkan vi bara kan få om natten. Nu flödar ljuset in genom lucköppningen och vi blir nyfikna. Vi reser oss ur sängarna, nakna. Väl medvetna om att vi är ensamma kring vår båt där vi guppar i vår länk till ankaret som grävt ned sig i sanddyn. Vi tittar nyfikna ut. Och så möts vi av en fantastisk röd himmel. De spanska kullarna mörknar mot den röda kvällssolen. Vattnet ligger stilla.

Ögonblicket är magiskt. Vi är förtrollade. Och aldrig hade vi kunnat tro att vi skulle kunna bli kungar över landet tid och evighet. Men det är vi. Himlen är vår, havet likaså. Vi har stannat i närvaron.

Att segla ger perspektiv. Att segla ger liv. Vårt liv. Tillbaka.

————————-

Ja som texten ovan beskriver den situation som vi befann oss i för en timme sedan, så ger detta seglarliv stundtals mersmak. Med fantastiska solnedgångar och det fria gungandet i en vacker ankarvik. Vi kan inget annat göra än att tacka oss själva ödmjukt för vårt livsval att uppleva och upptäcka vår omvärld från Wilmas köl. Vi har haft en stilla och lugn dag med lång sovmorgon. En härlig fikastund i våra danska vänners sittbrunn med prat om båtar och livet. Och efter det en välgörande promenad i Viveiros ädre kvarter. Vi stannade till vid ett konstverk. Det var inte de tre vise männen även om antalet stämde. Inte heller ku klux klan, även om tanken slog oss. Nä detta var något annat. Men det fanns ingen skylt att läsa och ingen information att finna. Så innan vi åkte tillbaka till Wilma så gjorde vi de stela männen lite sällskap för en sekund. De fotograferades i sina stela poser. Därefter traskade vi glatt ner till jollen i hamnen och åkte tillbaka mot vår ankarvik. För att få soppatorsk halvvägs så vi fick paddla sista biten i motström. Men solen var skön och motion önskvärt. Vi plockade upp jollen på däck och förberedde för avfärd. Och som avslutning så la vi oss i sängarna till ljudet av en sommarpratare tills kvällssolen fick oss att titta ut. Vi önskar att vi kunde dela med oss av känslan. Men kanske att ni kan förnimma lite av vad vi ser, upplever och känner. I morgon far vi iväg på nytt äventyr västerut. Vi vet aldrig vad som väntar. Men säkert något gott.

 Varför är era instrument så tysta?

 

Vi får somna utan svar….

 

Godnatt!

Just nu ligger vi i vår ankarvik med rejäl blåst. Vi har nog en 15-18 sekundmeter i byarna när det trycker till. Vi är otroligt tacksam för vårt Rocna-ankare, det bästa på marknaden, 33 kilo tungt. Det är genom denna vi fortfarande ligger på plats utan att driva iväg i blåsten.

Vi har ankarlarmet på för säkerhetsskull, för börjar vi dragga så går larmet och då måste vi fort starta motorn och styra upp mot vind så vi inte driver in mot land. Men vi känner oss trygga trots allt.

Våra snälla danska vänner såväl på båten Sunrise och Gipsy hörde av sig och frågade hur det går för oss. Gipsy ligger också för ankare i viken medan den andra båten ligger inne i trygga hamn. Så skönt att ha omtanke ändå. Även om det inte går att göra något för varandra annat än att vänta på att ovädret drar förbi.

De häftiga kastvindarna beror på bergen och värmen här. Idag har vi haft närmare trettio grader och luften blir turbulent framåt eftermiddagen och kvällen. Luften rusar ner för bergssidorna och sanden från stranden yr över hela hamnområdet.

Innan vinden tog tag i Wilma och oss så var vi in till byn. Vi gick promenad i den vackra staden, som inhyser en gammal stadsdel med stadsmur från långt-bak-i-tiden. Dels satt vi på torget som har gratis internet och vi löste lite administrativa beting. Och så tog vi en promenad runt husen. Små smala gränder, små caféer och gamla byggnader inramade denna stad till något vackert och välkomnande.

Under gårdagen så tog vi jollen in till stranden och vi badade och satt och njöt i eftermiddagsdiset. Ja det blir lätt disigt här, men vad gör väl det när kvicksilvret står högt som en högsommardag.

Men nu tillbringar vi helst vår tid ombord tills vi sett att vinden bedarrat. Allt är inte sol och lata dagar. Det är även ett visst ansvar att ha sitt hem på köl, arton ton tung. Man vill ju ogärna se att ens hem flyter iväg i från oss. Men så fort vinden lagt sig så blir det just så…sol och lata dagar. Hårt liv. Och någon måste ju leva det.

Skepp o Hoj! Med lite bilder här nedan…

Vid den gamla kyrkan…

 

Gratis internet på torget…

 

Siesta, gatorna är tomma…

 

Små smala gränder…

 

 Wilma i viken.

 

Och avslutningsvis ett par bilder från köksavdelningen ombord…

Chiliplantan växer och frodas…

 Tomater och chili…

 

På återseende…då troligtvis med en film…

 

Skepp o Hoj igen!

 

 

 

Vi var ett gäng båtar som lämnade Ribadeo på onsdagsförmiddagen. Vädret var vackert, blå himmel och Biscayas vatten låg hyggligt platt. Den lilla vind som var, kom som brukligt från fel håll. Västlig. Här blåser det som regel alltid från väst längs med nordspanska kusten, fram till A Coruna där den blir nordlig allt som oftast.

Vartefter dagen förflöt på havet så byggde sig vågorna allt högre och det blåste upp. Sista timmarna in mot Vivero så hade vi en vild och krabb sjö. Wilma dök ner i vågorna och flera gånger så fick vi en sjö över oss i sittbrunnen. Detta fenomen brukar vi inte alls få, det kan möjligen slå över sjö över däck framför masten. Men inte bak i sittbrunnen. Men nu fick vi en hink saltvatten över oss några gånger och vädret hade totalt ändrat karaktär. Vi seglade dock gott, hade det inte varit för den krabba sjön så hade vi haft perfekta förhållanden för tunga Wilma.

När vi äntligen kom in i Vivero-bukten så la sig vågorna. I bukten låg två spanska rescue-båtar och körde fram och tillbaka. Vi hade sett dem sedan flera timmar på plottern. När vi passerade dem så såg vi något sticka upp ur vattnet med några varnande bojar runtomkring. Det såg ut som en flygplansvinge som var avbruten. Men det konstiga var att där detta ting låg (det flöt inte utan verkade vara fast i botten) så var det 30 meter djupt. Något från en båt? Något från de närliggande vindkraftverken? Nyfikenheten gäckade oss. Det verkade dock som räddningsbåtarna letade efter någon eller något.

Vi fortsatte denna rias (flod) in så långt det gick, fram till en vacker bukt med en lång badstrand intill. Där släppte vi vårt ankare i skydd av en pirarm. Den ena danskbåten hade valt att ankra i samma bukt medan våra andra danskvänner hade lagt båten inne i gästhamnen. Vi fick senare veta av våra vänner som har vindmätare ombord att det hade blåst 15 m/s ute på havet när vi passerade. Så inte konstigt att det slog sjö över Wilma och våra ansikten var vid ankomst alldeles vitprickiga av allt salt som lämnats kvar efter att vattendropparna hade torkat i vinden.

Vi fick en vacker solnedgång och kvällen var ljummen. Vi tog beslutet att bli kvar här några dagar. För att låta det oväder som är utlovat i helgen, dra förbi. Och så fortsätter vi segla på i början av nästa vecka.

Natten var lugn i vår ankarvik och vi vaknade utsövda på förmiddagen. Då hade några båtar lämnat viken och ett par kommit in som nya. En båt visade sig vara svenskflaggad. Den första svenska båten sedan Frankrike, vilket kändes skoj. Så nu ligger vi två svenskbåtar och en dansk båt bredvid varandra, som en liten skandinavisk koloni.

Vi var förbi i dingyn och hälsade på svenskarna, en familj med fyra barn ombord. Mycket trevliga och det visade sig att de ska åt samma håll som vi. Så vi lär nog korsa varandras sjövägar framöver. Efter vårt hejande så fortsatte vi in till staden Vivero för att bunkra lite mat. Det duggregnade och var grått. Men mataffären var stor och välsorterad så vi hade inte en tanke på tråkvädret som rådde.

Vi har inte sett så mycket av staden Vivero och vi har inte kollat in dess puls.  Men såpass kan vi berätta att det ligger en svag doft av eukalyptus över allt. Staden är omringad av eukalyptusträd och det får luften att dofta utav tuggummi.

Ja städer kan ju lukta ett och ett annat. Och så pass kan vi säga att vi föredrar denna doft framför de svenska städer som har pappersbruk. Där luktar det prutt.

Skepp o Hoj!

För att inte alls, vad vi tror, tillhöra något seglarsläkte. Så var bastanta damen i blått en fena på att lossa knopar och vänta på klartecken på att släppa tampen. Vi vinkade glatt och tackade. De vinkade och fotade. Kanske förgyllde vi deras dag med något exotiskt. Vad vet vi.

Faaaantastiskt väder på havet. Vilken sol. Blå himmel och turkost vatten. Tyvärr inga delfiner denna gång och inget napp. Men ett hugg på kroken i vanlig ordning. Allt för att hålla kapten på gott humör.

Vi har tagit för vana att lyssna på sommarpratarna i P1 när vi seglar. Ett stort nöje och seglingen gick snabbt trots sina timmar.

Nu skulle vi till Ribadeo, den första rias (floden) i Galicien. Vi kom i högvatten mellan ett par fraktfartyg. Vi hade tänkt att ankra. Men den platsen vi hade utsett var upptagen och lite bredvid så var djupet inte tillräckligt. Just nu råder månfenomet som får hög- och lågvatten att bli extremt åt båda håll. Med andra ord så är plusvattnet på lågvatten endast 7 cm här där vi är. Under andra förhållanden så kan minusvattnet vara 1,4 meter plus. Lite svårt att förklara, men det går säkert att läsa in sig på någon intressant vädersajt.

För vår del så är det högst avgörande att ha koll på tidvattnet. För finns det inte djup så får vi problem. Och vi seglar ju lite varstans där det i lågvatten inte är farbart. Ungefär varannan hamn bjuder på bekymmer i lågvatten.

Så det blev hamnen här i Ribadeo. En trevligt hamn och vi passade på att ta en lång och skön dusch. På kvällen var vi över till danska båten Sunrise på en sundowner. I vanlig ordning mycket trevligt. Vår andra danska vän från Cudillero ligger dock ankrad (det var han som ockuperade den lämpliga platsen vi tänkt ta, ha ha ha).

Vi har fantastiskt fina dagar och vi vill därför passa på att segla så vi kommer runt hörnet vid A Coruna. Havet, vinden och strömmen kan vara lite motsträvigt här. Och efter A Coruna så är det som regel nordliga vindar och vädret varmare och stabilare. Så vår plan är att segla vidare till nästa Rias i morgon. Till Vivero ungefär 35 distans västerut.

 Lyxigt att ligga i hamn en natt. Vi tog en lång skön dusch. Man blir rätt salt av allt seglande. När man kommer till hamn så är Wilma alldeles täckt av saltstänk som gjort ytorna hala. Vi brukar försöka hinna spola av henne så fort vi har möjlighet. Som en liten referens kan nämnas att på Västkusten i Sverige så är vattnet 1 procent salt, medan vattnet här är 3 procent.

 

Skepp o Hoj!

Seglingen till Cudillero gick fint, en härlig dag på havet även om vinden var svag och emot oss. Vi lyckades dock segla på ett par ben tills vi valde att gå för motor för att inte komma fram för sent. Inseglingen till den lilla fiskebyn Cudillero var makalöst vacker. I en bergsskreva så ligger små hus inkilade mot berget och husen fylls på längs hela sluttningen från bergets topp ner till vattnet.

Vi kom in i hamnen någon timme före lågvatten, men vi fann att vi hade gott djup. Hamnen saknar bryggor, så man får hänga upp sig på bojar i fören och aktern. Detta är inget ovanligt, utan systemet finns på sina platser och det fungerar ypperligt. Men vad såg vi när vi kom….? Jo några få bojar som var på drift och de gick inte alls att koppla ihop till varandra så man kunde hänga upp sig emellan. Två bojar låg med någon meters mellanrum. Nästa fanns dunkandes i båtgrannens båt. Ja han hade inte använt den, utan det var en helt annan. Vi kliade oss i huvudet och frågade en dansk man som stod på sin segelbåt med den fina rödvita flaggan vajandes i aktern.

-Det är ingen ordning här, informerade dansken. Han fortsatte;

-Jag har fått lov att flytta mig tre gånger idag. -Och se hur jag ligger, på sniskan för det saknas bojar!

-Men vart kan vi hänga upp oss, vi kan ju inte ligga mellan två bojar som bara har en meter emellan???

Vi siktade dock in oss på en boj längre bort och vi tänkte att det får bli ett långt snöre emellan. Vår rödvita båtgranne hoppade i sin dingy och hjälpte oss förtöja. Vi tyckte vi låg bra.

Men då kom hamnkaptenen ut i sin jolle, han pratade bara spanska. Inget ord på något annat språk och jäkla vad munlädret gick. När vi inte förstod så pratade han bara snabbare och än mer. Men såpass förstod vi att så som vi lagt oss, gick inte för sig.

Han drog i de slemmiga repen från bojen och så viftade han med händerna. Han såg vilsen ut hamnkaptenen, och verkade inte ha någon plan. Men till slut pekade han på det beväxta tåget som han fått med sig från havets botten.

-Vad menar han? Frågade vi varandra. Ska vi fästa slemmiga repet i vår båt och hur då???

Men vi slog slemmet om akterpollaren och sen så fick kapten slita i repet för att få det att löpa längs med båtens sida, för att i fören kunna skarva i en av våra förtöjningar. Repet var fyllt av stenar för att repet ska kunna hållas nere i botten. Det var tungt, så tydligen så behövde man vara hulken för att förtöja i denna hamnen. Kapten kokade av ilska. (ni kan läsa överkokade)

Så till slut, med Wilma som inslagen i ett spindelnät av diverse rep som legat på hamnbotten så låg hon till slut förankrad, om än dunkandes i sidan på båten bredvid så vi fick fendra stryrbordssidan. Och en boj har vi och den hänger mitt på sidan av Wilma på babords sida.

Detta arrangemang tog sin tid och när hamnkaptenen hade fått 50 euro för två nätter så pep han iväg och vi kunde gå in och äntligen få oss vila och en bit mat. Vi sov dock gott och det fanns inga myggor i lilla gullig fiskebyn.

På morgonen hade vi väl glömt den knepiga ankomsten, utan vi gav oss efter frukosten ut på byn. Vi sjösatte lilljollen, var förbi rödvita båtgrannen som frågade vår Kapten;

-Blev du arg igår!!!?

-Nä menar du, suckade kapten (ingen i hamnen undgick sannolikt kaptens ilska)

-Det finns ingen struktur här alls och de verkar ha bekymmer, konstaterade vännen.

Efter konstaterandet så drog vi vidare och kunde därefter avnjuta den gulligaste av byar. Visserligen regn men det gjorde oss inget, vi har varit så bortskämda en längre tid med vackra dagar. Vi gick gata upp och gata ner och förundrades över denna plats.

Det växer i fönstret…

 Smala språng och gränder…här en blomstrande trappa…

 Charmfullt…

 Ett legohus? Nej, det är ett av Cudilleros riktiga hus…

 Det är inte ofta vi visar oss i regnkläder…

 Nere i hamnen finns restaurangerna…

 Ett badrum??? Nej en husfasad. Kakel!

 Romantisk fransk balkong..

Flera av husen har kaklade fasader. Rätt fint faktiskt, även om det känns lite ovant med blommig husfasad. Överallt fanns små språng och gränder. Många hus var slitna, en del fallfärdiga. Byn är tillsynes helt underhållbefriad. Några vackra hus som såg ut att kunna rasera när som helst. Men charmen var det inget fel på. Fiskebyn Cudillero verkar vara lite på fallrepet. Den verkar ha haft sina blomsterdagar och att den nu klarade sig tack vare den lilla turismen. Byn verkar mest ha en åldrande befolkning och vi mötte många gamlingar som gick den låååånga backen upp från hamnen till matbutiken som fanns högst upp. Ja säga vad man vill om en by som är byggd på höjden med husen ovanför varandra. Man får motion iallafall.

 Tittar man lite bakom så kan det se ut så här…någons luftiga badrum…

Vi gick också upp till mataffären och därefter tog vi oss ner och stannade på vägen för en kopp kaffe och vykortsskrivande. Regnet hade upphört och vi njöt.

Cudillero, något liknande har vi aldrig sett förut. Charmigt och vackert men tyvärr också fallfärdigt. Synd på en så otroligt mysig by.

Skepp o Hoj!