Listen är på plats. Den är inte köttbulle-testad. Men vi tror det blir bra. Nu kan vi olja bänk o list för ögat och hållbarheten ska få sitt.

Vi gick en runda genom bakgator och bort till den gamla fiskehamnen där det inte finns någon egentlig aktivitet längre. Där finns det en massa bra-ha-saker och skräp som ligger lite var stans. Vi föredrar att spankulera runt i dessa miljöer framför i shoppingcentran och i moderna marinor. Kan bero på att Kapten Betong är en skitgris. Pimpsten är kanske inte en skitgris men i vart fall en liten snorunge.

 

Vi gjorde några bra fynd.

 

 

Vi fick lyxen att följa med Jean-Paul på en rundtur här kring trakten. Dels så följde vi med honom till marknaden. Det är till synes viktigt att handla bra varor och helst från traktens bagare, fiskare, slaktare och grönsakshandlare.

Först ut var vi till fiskarn..vi köpte ett par firrar som vi blev rekommenderade. Fiskade här i krokarna. Vi bad om att få firrarna filéade. Och medan vi väntade så jäklar anåda så gick arbetet på två sekunder. Det var minsann inte första gången.

Därefter var det grönsakshandlarns tur. Här finner man inte alla grönsaker så här tidigt på året. Så man handlar det som finns. Blomkål, spenat och sallad hamnade i vår shoppingbag. Fransmännen själva drar till med 3-4 salladshuvuden på en och samma gång.

 

Jean-Paul verkade känna alla. Hej hej, och han berättade att han släpade på sina svenska vänner…

 

Sen var det bagarns tur. Och jäklar vad gott det doftade…bakluckan på skåpbilen stod öppen och framför hade hon ett brödbord. Hon tog hand om kunderna som kom i en strid ström. När folk beställde en baguette eller något annat bröd så borstade hon av överflödigt mjöl innan hon slog in brödet i ett pappersark. När man äter bröd här (o vi äter ju inte bröd så ofta) så blir inte magen så svullen som på bröd hemma. Vet inte varför det skiljer…men något är det. Och brödet smakar så mycket mer också. Brödet vi köpte var fortfarande varmt. Hon sa; -Se så tomt det är i bilen, maken är hemma och bakar av en tredje omgång för dagen… (kanske för att det var påsk, vad vet vi..)

 

Sen när inhandlingen var klar så bjöd Jean-Paul oss på en sightseeing med bilen. Så bortskämda vi blir av alla trevliga människor vi springer på. Det var påskafton så väl tillbaka på Wilma så rök sista burken med inlagd sill. Vi kokade även ett par kronärtskockor och smaskade i oss detta medan vi streamade svensk teve.

 

På Påskdagen gick vi en egen promenad, vi följde kusten en bit. Att hänga på sig en ryggsäck och sticka ut i skog och mark i flera timmar är något vi älskar. Vi gillar att arbeta oss trötta och se alla nya platser. Kanske för att man har begränsad yta ombord så det är skönt att få ”sträcka ut”. Men även för att vi idag har rätt bra kondis…att sälja bilarna och använda kroppen för att ta sig fram var rena rama hälsovinsten.

När vi kom till Camaret – sur – Mer så hade vi en båt bakom oss med en engelsk flagga. En glad kille tittade ut och började prata med oss. Han är ute ensam, på väg till sin syster i Grekland. Hamnkontoret var stängt för dagen så fick kod till duschar och sopor utav honom. Han berättade att han varit yrkesfiskare i hela sitt liv men nu gått i pension. Men mycket skral sådan. Han ankrar en hel del för att komma ner i pris och fiskar för att få mat för dagen. Att det kan finnas så mycket energi i en fullvuxen man hade vi ingen aning om, garanterat en bokstavskombination i den grabben. Men glad. Jo han hade arbetat i Engelska Kanalen med fiske. Så ömsom engelska, och ömsom franska hamnar la han till i frekvent. -Oh people are SOOO nice here in Brittany! Jo och vi håller med, här i Bretagne är folk mycket trevliga, alla hälsar, är hjälpsamma och de flesta vi möter pratar god engelska. Killen fortsatte prata, det var lite svårt att få en syl i vädret, han verkade lite svältfödd på umgänge. -But in some places it´s not nice at all. -Often I went to Fecamp with the fishingboat…. 

 

Ja vi spetsade öronen lite extra. Vi har ju en mycket märklig erfarenhet från det stället vad det gäller folket. Jo killen berättade att han hade bekymmer där, för de drog alltid ut hans elkabel och slängde kontakten ner i vattnet.

 

-What?!!! Vi blev förstummade. Och så var vi tvungna att berätta att vi också fick vår elkabel urdragen i Fecamp, men vi hade uppenbarligen mer tur för de la kontakten på bryggan iallafall. Killen fortsatte -Ni förstår, de gillar inte engelsmän så ingen vill prata engelska. Det är den enda flaggan de inte flaggar med i staden, ni vet längs med esplanaden och utanför offentliga byggnader där det vajar andra länders flaggor. -You never see Union Jack in that town.(officiella namnet på engelska flaggen). Han hade en tes om att det är sen kriget de började ogilla engelsmän, trots att engelsmännen hjälpte fransmännen.

 

Så vi fick vår förklaring och TACK o LOV så har vi varit runt nu och träffat en rad andra fransmän och de är FANTASTISK trevliga överallt där vi dyker upp. Men lustigt med det där med elkabeln så säg. 

 

Ja och så var det kväll och dagen därpå gick vi upp till hamnkontoret. Då vi väntar in lite vänner och väder här i Camaret så pratade vi med hamnmästarn om pris för att ligga lite längre. Jo vi kom ner rejält i pris, 240 euro eller nåt för en hel månad istället för nästan 30 euro per dag. Vi slog till, även om vi inte skulle ligga en hel månad så är ju slanten snabbt intjänad. Vi blev även erbjudna att flytta in i den inre hamnen och får då nära till centrum. Vi tackade ödmjukast och på vägen tillbaka till Wilma då mötte vi vår pratglade vän engelsmannen. Vi berättade om priset. Sen tog det inte mer än en timme så kom han småspringandes, slängde fram sin stora näve och tryckte den i Tjoppes. Han skakade och upprepade -Thank you, thank you, thank you…

 

Tjoppe förstod ingenting men så fick han veta. Jo nu behöver han inte ankra var och varannan natt för att hålla ner kostnaderna utan han hade frågat efter ett bättre pris ifall han låg lite längre. Och då hans båt är mindre än vår så blev summan blygsam mot dagspriset. Ja vi blev glada vi också, men kände väl att vi inte var att tacka, att diskutera priser i hamnarna om man stannar längre än några nätter är rätt så vedertaget. Men hur som helst, vi hade sparat tusenlappar åt grabben och för en kille med tunn plånka så är det ju guld värt.

 

Därefter flyttade vi Wilma till den inre hamnen. På vägen in så ropade någon glatt på oss men vi hörde inte riktigt för ljudet drunknade i Wilmas motorljud. När vi förtöjt och stängt av motorn så ropade vi tillbaka till dem, ett par i en sittbrunn på bryggan mitt emot. -Kommer ni från Sverige? Och lite annat artighetsutbyte. Därefter ropade de över vattnet -Vill ni komma över på en drink i kväll? -Ja tack gärna, svarade vi.

 

Så klockan nitton så gick vi till deras båt. Endast tjugotalet meter mellan båtarna fågelvägen men för att komma till deras brygga så fick vi knata runt halva hamnen, en promenad på tio minuter. Väl framme så blev vi inbjudna och Jean-Paul och hans fru var mycket trevliga. De pratade god engelska och Jean-Paul hade arbetat i Finland i många år, och även besökt Sverige. De bodde i Nantes (längre in i Biscaya-bukten) men var här med deras segelbåt över påsken. Efter en stund så fiskad de upp en krabba ur en hink och frågade -Vill ni göra oss sällskap i kväll, vi har sex krabbor och en massa ”langoustine” (havskräftor). Jo ja, tänkte vi, snålvattnet rann när vi såg delikatesserna.

 

Så det var tallrikar fram och skaldjur, bröd och hemmagjord mayonnaise. Är det något de kan här så är det mat. Vi pratade dels om mat och Jean-Paul har varit på McDonalds en enda gång i sitt liv. Det säger något. De äter mycket franskt; fisk, skaldjur, kött, ost, bröd och en massa grönsaker. Säkerligen lite vin därtill. Här går man till de olika specialbutikerna för att få tag på den bästa maten.

 

Det blev en mycket trevlig kväll, timmarna gick och efter att maten var uppäten och samtalen avklarade så tackade vi för oss. När vi klev av deras båt så hörde Helena ett ”plumps” i vattnet. Det var mörkt ute. Det tog någon sekund, sen kom hon på -Jävlar, glasögonen!!! Lite smolk i bägaren såklart. Först och främst så blir det ett handikapp att vara utan glasögonen, det finns ett par trasiga i reserv och ett par med solglas. Så nu får vi leta upp en optiker. Vilken tur att vi har ett intyg/recept med oss från optikern hemma i Sverige som förkunnar synfelet och vilken styrka som Helena ska ha på sina glasögon. Och tur att vi ämnar stanna här i Camaret en tid så vi har tid att fixa. Men så förargligt, så onödigt och tråkigt. Det blir en lätt sveda i plånboken och några handikappande dagar för Helena.

 

Så vi kan väl summera vår första tid här i Camaret att något är vunnet och något är försvunnet. Vi har vunnit nya vänner, vi blev bjudna på middag, vin och trevligt umgänge. Men glasögonen försvann och de ligger nu på sex meters djup under vännernas segelbåt. Ja ja…bara att gilla läget.

 

Vi gjorde iallafall engelsmannen extra glad, han slapp sveda i sin plånbok.

 

Skepp o Hoj!

Idag har vi seglat 40 distans till en liten hamn utanför Brest som heter Camaret-sur-Mer. Vi fick en fantastisk dag på havet. Vi kunde segla hela tiden bortsett från när vi gick innanför öarna på hörnet av Bretagne, vinden dog och strömmarna dansade mazurka. Så vi gick för motor i några timmar. Men i övrigt, och särskilt efter vi rundat hörnet, så fick vi en FANTASTISK segling. Ni vet…kanske inte så snabbt. Men platt vatten och fin vind i seglena. Vi kunde segla ända in på tröskeln i hamnen, drog ned seglena precis innan vi gick runt hamnpiren och blev hjälpsamt mottagna av en båtgranne från L´aber Wrac´h.

 

Vi har hört många berätta om denna sträcka. Ofta innehåller berättelserna dramatik i form av dimma, höga vågor och motström. Men vi hade en av våra bättre seglingar denna dag och vi förvånades över hur platt vatten vi hade. Vi märker av att strömmarna och tidvattnet inte alls är så starka som högre upp i Engelska Kanalen. 

 

Och nu…ja inte är vi i Engelska Kanalen utan i ovandelen av Biscaya-bukten eller Atlanten om man så vill.

 

 

 

Idag har vi tagit cyklarna till en liten by som heter Landéda. Här i L´aber Wrac´h finns det ingen matbutik, endast några restauranger. Och Landéda visade sig vara en yttepytte-by den med,  med en liten matbutik, en slaktare, ett bageri och en pub. Allt placerat kring en trevägskorsning med en gammal kyrka i mitten.

 

Vi kom som vi brukar till affären mitt i lunchpausen. Först klockan 15 öppnade butiken igen. Siestan är onekligen längre här, si så där en 3-4 timmar. Bageriet öppnade först klockan 16. Ingen risk för utmattningssyndrom på befolkningen. Det är bra.

 

Vi är framme och trygga i hamn. Seglingen gick fint. Vi stack tidigt och hann med såväl strömmen ut i Roscoff som lågvattnet med minimal ström i L´aber Wrac´h. Tajmat in i minsta detalj. Helt perfekt enligt skolboken.

 

Morgonseglingen var fantastisk när vi snitslade oss genom sundet mellan Roscoff och Ile de Batz. Soluppgången var spektakulär. Rosa. Den färgen är ett genomgående tema här. Deras sten är en rosa granit. Den världsberömde Roscofflöken är rosa i färgen. Och nu soluppgången.

 

Vi fick några timmars fin segling. Därefter dog vinden. Så vi fick stötta med motor. När vi närmade oss L´aber Wrac´h så blev havet lite stökigt. Men så fort vi passerade området och kom in i floden så lugnade det sig.

 

Hela dagen sol. Vi hade delfiner till och från hela tiden med oss. Ett tag var det ett tiotal som hoppade runt Wilma.

 

Kapten fiskade.

 

Napp???

 

Nope.

 

Skepp o Hoj!

Med anledning av vår film från Alderney så har vi här fått ett fin-fint recept på grillad Dingy. Vår kapten har ju lyckats med konststycket att fånga vår lilljolle när han fiskade. Det är hittills den största fångst han fått på sin krok. Vi stod lite handfallna med hur man tillagar en dingy (jolle). Men håll tillgodo gott folk. Här kommer ett prima recept.

 

Vi tackar samtidigt vår mästerkock Kenneth och önskar honom god bättring med axeln. Verkar inte axeln läka som den ska så hör av dig så kommer vår kapten med spackel och betong.

 

EFTERLYSES
Recept på nyfångad dinge
Kommer här.
Smöra in durken och relingen med rikligt med smör.
Fyll dingen med ca 150 kg köttfärs krydda med salt peppar o vitlök.
Fyll sedan på med nedan.
Tomater ca 45 kg
Paprika ca 28 kg
Svamp ca 31 kg
Täck det hela med ca 32 kg Västerbotten ost.
Sätt på kol grillen 3 tim innan så ni får fin glöd.
Kol ca 200 kg.
Grilla tills kölen börjar mjukna.
Bjud in hela hamnen för det lär bli mat till alla och över med.
Lycka till

 

Skepp o Hoj!

Vi planerar att lämna Roscoff i morgon. Vi ska inte alls så långt denna gång, till ett ställe som heter L´aber Wrac´h dryga 30 distans. Men det går åt att räkna lite på resan. Vi vill ha medström med oss. Fortfarande kan den ställa till det rejält om man har otur och väljer fel tidpunkter.

 

L´aber Wrac´h är en liten stad som bär samma namn som floden den ligger vid. Vi ska ner i denna flod och det är tidvis stark ström där. Så vi ska försöka passa in tidpunkten då strömmen är som svagast vilket inträffar mellan klockan 19-20 i morgon. Således är vi lite hänvisade till att lämna Roscoff vid en särskild tidpunkt och tillika angöra L´aber Wrac´h vid en annan. Vi kommer sannorlikt fram till flodens mynning innan det är dags att segla in i den. Så tycker ni att vårt beteende ser konstigt ut om ni tittar på oss på Marinetraffic.com, så beror det på att vi nöjeseglar fram och tillbaka i väntan på rätt tidpunkt.

 

Igår hade vi den stora förmånen att gå en promenad med en annan långseglarfamilj. De har sin båt här i Roscoff men de bor i England. De har två små söta flickor men innan barnen föddes och fram till barnen kom upp i skolåldern så seglade de på heltid i 14 år. Det är alltid trevligt och intressant att utbyta erfarenheter med varandra. Vi promenerade in till byn och Old Port och där slog vi oss ner och drack en eftermiddagskaffe i hop.

 

Pappan i familjen, Ross, berättade att hans längtan efter att kasta sig ut på en långsegling är enorm. Han har haft denna livsstil de senaste trettio åren och han beskriver sig som att hans ”spirit is free”. Han menar att från den dagen han släppte ekorrhjulet, arbete 9-5 och en inrutad vardag så har han fått helt andra värderingar. Och dessa går ofta stick i stäv med hur samhället och medborgarna tycker man ska leva. Lite nyfiken är man ju på varandra men samtidigt försöker man vara artig och inte burdus i sina frågor. Men tillräckligt fick vi veta att han inte arbetat sedan slutet på 90-talet, då han gav sig ut. Han har inte arbetat sedan dess. Han har ingen pension eller liknande, kommer inte heller att få, då han är Australiensare som flyttat runt i världen en hel del. Så han har inte gjort sig rätt till någon pension. Hans yngre fru är från Taiwan. Hon arbetar inte heller. Men de har hus och två barn och bor i dyra England. Barnen har brittiskt medborgarskap men föräldrarna har det inte. En skön familj.

 

Så på något sätt så måste Ross ha en påse pengar någonstans som han levt och lever utav. Familjen liksom de flesta andra långseglare vi möter ser väldigt enkla ut. Hela och rena men ingen lyx och flärd. Lite slitna kläder och till synes ett mycket sparsamt liv. Ja till den grad så att Ross fru fiskade fram egna kex som hon hade i handväskan för att förse oss med fikabröd till vårt kaffe. (Något som för övrigt är rätt oartigt när man sitter på ett café). Så hur Ross har lyckats skapa sig denna plattform till detta fria liv har vi ingen aning om. Ross menar att idag kan han inte arbeta någonstans. Han har stått utanför systemet för länge, han är inte längre anpassningsbar. Han skulle vara krånglig och ifrågasättande på en arbetsplats och han är mer kräsen med innehållet i hans liv…och han menar att den långsegling man gör, att man kanske inte främst gör en resa i det yttre där man möter nya människor och ser nya platser. Utan den största resan man gör mentalt, i sitt inre, den som förändrar ens värderingar och livsåskådning.

 

Så frågan är, är det det vi själva gör? Kommer vi i och med vårt långseglande att bli allt mer olik er som är kvar hemma, ni som beundrandsvärt lever vidare med strukturerade liv och yrkesarbete? Kommer vi att uppfattas som smånegativt bohemiska, egensinniga och småkrångliga den vi en dag återvänder? Eller mer positivt som öppna, kultiverade och avslappnade? Förhoppningsvis kan vi även fortsättningsvis sitta i fina soffor och föra oss även efter det vi kommit hem. Våra barn behöver inte skämmas mer för oss efter, än de redan gjorde innan. Vi hoppas det iallafall. Vi får väl an se.

 

Oavsett, ett långseglarliv innebär för oss en betydligt högre livskvalitet, ett betydligt skönare liv utan stress och onödig konsumtion. Det krångliga livspusslet är ett minne blott för vår del. Vårt liv liknar mer ett barnpussel idag, inte alls så många bitar att hålla reda på. Och ja, vi har förändrats redan på många sätt. Dels ifrågasätter vi slit-och-släng-mentaliteten och det konsumtionsmönster som råder på många håll i samhället.

Vi har haft svårt med att kunna ladda upp filmer på de senaste ställena. Så vi har blivit ståendes med lite filmmaterial. Nu har vi lyckats lägga ut ännu en film. Som sagt, ett par veckor i efterskott. Men förhoppningsvis till glädje ändå.

 

Observera att det är två inlägg för dagen.

 

Håll tillgoda.

 

Skepp o Hoj!