Nu är vi framme. Allt har gått bra. Men det blev mycket motorgång och lite blåst. Vi hade dimma och ingen sikt. det var som att åka runt i en tallrik med gröt. 😀

 

När vi skulle lägga till så klarnade det upp och vi fick månsken som hjälpte oss. Vi har dock inte hittat waitingpontoon här. Så vi har bara parkerat på en plats så får vi se vad som händer när vi sovit lite. Att lägga till mitt i natten har sina sidor.

 

Resan gick fort. Men det var för motorgången. Vid motström så stod vi stilla ett tag då det var inte mycket att välja på. 

 

Mer  berättar vi senare. Godnatt hälsar vi såhär halv sex på morgonen. 

 

Skepp o hoj 

 

 

Vi förflyttade oss 250 meter igår, och tog oss utanför den inre hamnbassängen här i Honfleur. Natten har varit bra, men ett tag körde de ett mudderverk precis utanför Wilma.

 

Highwater inträffar klockan 12:18 idag och vid halv elva så sticker vi. Då står slussportarna öppna. Vi kommer att ha motström fram till klockan 14, därefter vänder det.

 

Nu återstår egentligen bara att förbereda lite greppvänlig mat. Vi kommer att laga mat under färd också men det finns generöst med lättåtkomlig mat. När vi seglar så blir det mer kolhydratrik mat, vi behöver omsätta energin snabbt. Kanske inte främst för att kroppen behöver parera båtens rörelser, utan för temperaturen. Nu ska vi segla i åtminstone ett dygn. På havet är det sällan varmt, och med en dagstemperatur på 12 grader som sedan sjunker till natten. Ja då går det åt lite energi.

 

Vädret lovar som sagt gott, inga höga vågor, tyvärr lite snålt med vind. Men huvudsakligen får vi vinden från tacksam riktning, även om den kommer att vrida sig lite fram och tillbaka under tiden vi är ute. Sen är ju väder bara en prognos, ska man veta. Vi hoppas vi finner tillräckligt med vindar iallafall.

 

För den som vill, kan försöka få in oss på Marinetraffic och följa oss (länk finns här på bloggen). Men vet med er att sidan ibland är dålig på att uppdatera. Så verkar vi ha fastnat på en punkt eller att vi försvinner från skärmen, är inget att oroa sig för. Man kan också försöka ringa oss på vår vanliga telefon, vi är nog inte kontaktbara hela vägen, men försöka skadar aldrig.

 

Telefon +46 709 400 415

 

De som har några andra nummer inlagda till oss, kan radera dessa. Helena har visserligen sitt gamla nummer kvar men den telefonen är inte i bruk. Vi har bara en gemensam telefon. Verkar ju löjligt att ha varsin när vi ständigt står sida vid sida (och även en kostnadsfråga). Numret är svenskt så det kostar bara som ett vanligt samtal i Sverige. Så vaknar du och inte kan sova i natt så kan du alltid slå oss en signal (eller på dagen) Om vi hör vill säga…

 

Igår ringde vi till hamnen i Cherbourg. Det är en enormt stor hamn. Vi kommer först lägga oss vid en waiting pontoon för att sedan bli anvisade en plats. Hamnen har över 300 gästplatser. Cherbourg har dessutom världens största redd på 1500 hektar. En redd är ett vattenområde utanför en hamn där fartyg kan ankra för att lasta och lossa, ta ombord förråd, bunkra eller vänta på kajplats.

Två inlägg för dagen. Här kommer en liten film från sittbrunnen på Wilma.

Skepp o Hoj!

Det är kanske först när man travar runt utanför sina cirklar hemmavid som man börjar refektera över saker och ting.

Till exempel så är det i både Holland och Frankrike svårt att finna en bärkasse att köpa när man handlar mat. Det finns helt enkelt inga plastkassar intill kassadisken för kunden att rycka åt sig, för att lägga på bandet och därefter fylla kassen med sina matvaror.

Detta för att dessa länders regeringar agerat kraftfullt mot slentriananvänding av plast. Man har medvetet velat förändra folkets beteende i frågan. Och här fungerar det. ALLA här har med sig egen kasse till mataffären. Oftast en slitstark påse/väska. Kan vara tillverkad av plast men den håller åravis och används rutinmässigt. Det är lika självklart med medhavd kasse här som att man tar på sig skorna när man går utanför dörren.

I början blev vi lite störda av faktumet. Vi hade våra svenska rutiner kvar i oss. Att köpa en bärkasse var gång vi gick till affären. Men nu har vi lärt oss. Och mycket tack vare att det är så krångligt att köpa en påse i affären. Det finns påsar. Man får be om det. Kassörskan reser sig halvt upp för att sträcka sig efter en påse. En vara de nästan inte säljer något utav. Det kostar rejält och oftast får man en papp-påse, för miljöns skull.

Så undrar vi… Varför köper vi hela tiden en ny bärkasse varje gång vi handlar? En familj lägger inte sällan över 1000 kronor på bärkassar varje år. Jo visst, de används som soppåsar, är mångas argument. Men att köpa ”rätt anpassade” soppåsar på rulle, sparar såväl pengar som miljö. Har vi inte bara lagt oss till med en dålig rutin, som vi inte ids orka bryta? Vi tror svensken skulle lära sig fort om vi tog lika drastiska beslut i Sverige som man gjort på många andra platser.

Så varför är detta så viktigt? Jo för att mycket av plasten hamnar på fel ställe. Den hamnar i våra hav. Åtta miljoner ton plast hamnar i haven varje år och slutar inte människan sprida plast i naturen så kommer haven att bestå av mer plast än fisk år 2050.

95 procent av plastförpackningarna används bara en gång. Förpackningsindustrin är den största boven. Men vi behöver alla hjälpas åt att bryta mönstret.  Inte sällan hamnar plasten i fåglars och fiskars magar. Vi håller på att döda vår omvärld – med plast. När forskare studerat havsfåglars magar så har de funnit mängder av plast. I en stormfågel, en fågel som lever exklusivt på föda från havet, så fann forskarna 454 plastbitar i en fågel. Och av alla fåglar som studerades så utgjorde plastskräp cirka fem procent av fåglarnas kroppsvikt.

Och som alla förstår, så är det inte så att du och jag  går fram till strandkanten och kastar i plastpåsar och plastburkar direkt ner i havet. Men av all plast som vi konsumerar så hamnar den inte sällan i havet förr eller senare.

Vi upplever gatorna renare här än hemma i Sverige. Dock får man passa sig för hundskit här. Många länder har böter för nedskräpning. Ett beteende många har hemma, är att vi skräpar ner med cigarettfimpar. En fimp innehåller plast. Och bara på Medborgarplatsen i Stockholm så slängs årligen 700.000 färdigrökta cigaretter. För hela landet handlar det om ungefär en miljard för ett år. Framför allt så ser det skräpigt ut. När andra länders lagstiftare har tagit tag i frågan så har Sverige inte agerat. Och idag är Sverige ett skräpigt land. Att slänga en fimp på gatan i Paris kan kosta 700 kronor. I Sverige har vi också lagar mot nedskräpning, men fimpar omfattas inte av lagen. Och det är nog rätt riskfritt att även dumpa annat skräp på gator och torg och i naturen. Ingen agerar och ingen bryr sig.

Så därför vill vi belysa vår reflektion över att gator och torg är renare här än hemma. Trots att det bor miljontals fler personer här. Och att alla här har lärt sig att ta med sig en påse till affären.

Vi mår dåligt över att våra hav får agera soptipp. Det är rent förjävligt att vi håller på att lämna över en värld full av plastskräp till våra barn och barnbarn. Så därför uppmanar vi alla som vi känner. Att tänka på att i första hand minska mängden plast i vardagen. Och att i de fall vi använder plast, se till att den källsorteras.

Man kan ju undra vilket pris en bärkasse i mataffären bör ha för att vi ska bryta vårt invanda slentrianmönster. Fem kronor? Tio kronor? Etthundra kronor? Låter dyrt för en kasse. Det skulle säkert bli ramaskri. Men framför allt så skulle vi snabbt bryta vårt tidigare mönster. Och det är just det, det handlar om. Att bryta dåliga vanor och ersätta dessa med bättre rutiner.

(Själva tror vi att svensken är väldigt stressad över lag, allt måste gå så fort för att hinna med. Det är en anledning till att vi inte mäktar med att tänka på att ta med egen bärkasse. Något att fundera över…stressen).

HÅLL SVERIGE RENT! Var inte så drömsk, glömsk och lat. Ta med dig en påse hemifrån nästa gång du ska gå till affären.

 

Vi fick en lördag med sol, sol, sol. Äntligen kunde vi börja inta våra fikastunder i sittbrunnen. Helt vindstilla och 17 grader varmt. Det kändes inte alls som vår, utan mer som en varm sommardag. Människor sökte sig till uteserveringarna. Trappor och bänkar blev fyllda av soldyrkande turister. Folk hängde i klungor och lapade sol på alla lediga solfläckar i hamnen. Jackor av och solbrillor på. Hamnen ligger skyddad mellan alla husen och det varnas faktiskt att varma sommardagar i augusti kan bli extremt heta här.

Och det var rätt varmt hela kvällen. Så musik, skratt och ljudet från skrålande människor hördes hela kvällen. Att vi fick årets första riktigt varma dag i just Honfleur uppskattar vi. För var och en som gillar att resa så kan vi varmt rekommendera Honfleur. Det är ett ställe att ta med sin käresta till. Ta planet till Paris och därifrån buss eller tåg ut till kusten. Ta in på ett hotell i Honfleur över helgen och njuta av atmosfären. Sitta på en uteservering i solskenet, strosa runt på gatorna, beskåda alla vackra hus, se på alla flanerande människor. Hela staden andas inredningsformen Shabby Chic. Fransk lantstil, romantiskt stil, gammal sliten stil…Kan man lyckas pricka in besöket så man får sol, så blir Honfleur-besöket garanterat lyckat.

 

När vi seglade in i Le Havre i skymningen så reste sig ett upplyst torn upp över staden. Vi blev nyfikna.

Le Havre är på många sätt en intressant stad. Rent utseendemässigt så är allt väldigt stort, breda gator, stora och välskötta parker, stora byggnader. Staden ger ett mycket städat intryck. Och detta är ingen slump. År 1944 så förstördes nästan hela Le Havre av bombningarna. Men efter kriget så fick arkitekten Auguste Perret uppdraget att bygga upp staden på nytt. Men han chockade många då han byggde upp staden i armerad betong, som ett franskt Stalingrad, men med skillnaden att man arbetat med olika nyanser av betongen. Olika grå skalor och allt från gulgrått till rosa och ockra.

 

Nästan hela centrala Le Havre är ritad av Auguste Perret och hans konsekventa arkitektur i dess sympatiska skala står sedan 2005 på UNESCOS världsarvslista.

 

Så här ligger vi nu med betongbåten Wilma i betongstaden Le Havre. Känns som betongen får lite upprättelse här. Många är kritiska till betong. Tråkigt. Fult. Och avseende båtar, så förstår inte människor att det tvärtom är en ovanligt säker båt. Inte ens försäkringsbolag förstår detta, där flertalet bolag inte vill befatta sig med materialet. Okunskap och det är udda och konstigt i deras ögon. ”Kan en sten verkligen flyta?” är en vanlig fråga vi får.

 

Men däremot så är det lätt att försäkra en plastbåt som på någon minut kan börja ta in enorma mängder vatten om man river upp skrovet i samband med en kollision. Sjöfarten tappar tusentals containrar i havet varje år. Och det är varje långseglares mardröm att köra in i en container som ligger och guppar strax under vattenytan. Likaså händer det att långseglare kolliderar med stora valar. Ja och att då sitta i en betongbåt känns väldigt tryggt. Vi bor ju i en flytande betongbunker bokstavligen, och det ska mycket till innan man lyckas göra hål på det här skrovet. Ska kanske vara genom flyganfall från luften då. Däremot är en betongbåt aldrig en snabbseglande båt, vilket man kan ha åsikter kring. Men för oss, som inte har bråttom, så känns tryggheten och säkerheten viktigare än att komma först till hamn. Wilma går även mycket stadigt när det blåser rejält och det går hög sjö. Och hennes konstruktion är fantastiskt, en Colin Archer, som från början byggdes som seglande sjöräddningsbåtar.

 

Så ni kan förstå att vi blir glada när vi upptäcker att en hel stad i betong har hamnat på UNESCOS världsarvslista. Och för den som fortfarande tvivlar på materialet. Glöm inte bort att man bygger kärnkraftverk i betong. Det är ett av de starkaste och säkraste materialen vi har.

 

Vi gick en promenad genom staden, den kändes stor. Vi hade att promenera en timme innan vi fann centrum. Men då gick vi nog inte raka vägen bör tilläggas. Utan karta och kunskap så kan det bli lite kringelikrok innan man når något man söker. Vi handlade lite mat för kvällen och tog en enkel kopp kaffe på stan innan vi promenerade tillbaka till hamnen.

 

I morgon är tanken att vi släpper denna betongstad och seglar vidare. Inte alls långt, utan bara ett par-tre timmars motorgång till Honfleur. Vilket tvärtemot Le Havre är en vacker och pittoresk liten stad. Vad vi har hört så ska det vara en mycket romantisk stad. Ja vi får väl se hur romantiken blommar. Först ska vi försöka pricka in högvattnet för att komma in där, för vi tror knappast att Wilma fixar att segla in med 0,3 meters vattenhöjd. Inte ens fast hon är byggd i säker betong.

 

Skepp o Hoj”