Le Havre är på många sätt en intressant stad. Rent utseendemässigt så är allt väldigt stort, breda gator, stora och välskötta parker, stora byggnader. Staden ger ett mycket städat intryck. Och detta är ingen slump. År 1944 så förstördes nästan hela Le Havre av bombningarna. Men efter kriget så fick arkitekten Auguste Perret uppdraget att bygga upp staden på nytt. Men han chockade många då han byggde upp staden i armerad betong, som ett franskt Stalingrad, men med skillnaden att man arbetat med olika nyanser av betongen. Olika grå skalor och allt från gulgrått till rosa och ockra.

 

Nästan hela centrala Le Havre är ritad av Auguste Perret och hans konsekventa arkitektur i dess sympatiska skala står sedan 2005 på UNESCOS världsarvslista.

 

Så här ligger vi nu med betongbåten Wilma i betongstaden Le Havre. Känns som betongen får lite upprättelse här. Många är kritiska till betong. Tråkigt. Fult. Och avseende båtar, så förstår inte människor att det tvärtom är en ovanligt säker båt. Inte ens försäkringsbolag förstår detta, där flertalet bolag inte vill befatta sig med materialet. Okunskap och det är udda och konstigt i deras ögon. ”Kan en sten verkligen flyta?” är en vanlig fråga vi får.

 

Men däremot så är det lätt att försäkra en plastbåt som på någon minut kan börja ta in enorma mängder vatten om man river upp skrovet i samband med en kollision. Sjöfarten tappar tusentals containrar i havet varje år. Och det är varje långseglares mardröm att köra in i en container som ligger och guppar strax under vattenytan. Likaså händer det att långseglare kolliderar med stora valar. Ja och att då sitta i en betongbåt känns väldigt tryggt. Vi bor ju i en flytande betongbunker bokstavligen, och det ska mycket till innan man lyckas göra hål på det här skrovet. Ska kanske vara genom flyganfall från luften då. Däremot är en betongbåt aldrig en snabbseglande båt, vilket man kan ha åsikter kring. Men för oss, som inte har bråttom, så känns tryggheten och säkerheten viktigare än att komma först till hamn. Wilma går även mycket stadigt när det blåser rejält och det går hög sjö. Och hennes konstruktion är fantastiskt, en Colin Archer, som från början byggdes som seglande sjöräddningsbåtar.

 

Så ni kan förstå att vi blir glada när vi upptäcker att en hel stad i betong har hamnat på UNESCOS världsarvslista. Och för den som fortfarande tvivlar på materialet. Glöm inte bort att man bygger kärnkraftverk i betong. Det är ett av de starkaste och säkraste materialen vi har.

 

Vi gick en promenad genom staden, den kändes stor. Vi hade att promenera en timme innan vi fann centrum. Men då gick vi nog inte raka vägen bör tilläggas. Utan karta och kunskap så kan det bli lite kringelikrok innan man når något man söker. Vi handlade lite mat för kvällen och tog en enkel kopp kaffe på stan innan vi promenerade tillbaka till hamnen.

 

I morgon är tanken att vi släpper denna betongstad och seglar vidare. Inte alls långt, utan bara ett par-tre timmars motorgång till Honfleur. Vilket tvärtemot Le Havre är en vacker och pittoresk liten stad. Vad vi har hört så ska det vara en mycket romantisk stad. Ja vi får väl se hur romantiken blommar. Först ska vi försöka pricka in högvattnet för att komma in där, för vi tror knappast att Wilma fixar att segla in med 0,3 meters vattenhöjd. Inte ens fast hon är byggd i säker betong.

 

Skepp o Hoj”