Vårt möte med Frankrike och fransmän har varit lite som en godispåse Gott-o-Blandat. En del bitar gillar man, andra inte. I förra hamnen gjorde vi en enormt trevlig bekantskap med ett ungt par på en fransk båt, de som gjorde oss sällskap ett tag på morgonen när vi lämnade Dieppe.
När vi först la till här i Fecamp och vi inte visste råd, så träffade vi ett trevligt par, nya här i båtklubben sedan ett par veckor. Frun pratade engelska så vi fick en god konversation och vi fick låna ena deras nyckel de första dagarna så vi kom in och ut ur området.
På hamnkontoret så fick vi god hjälp, även om de inte kunde engelska så bra, så var det inga bekymmer alls. De känns väldigt måna om oss två enda gästbåtar här, vi och norrmannen. De kom ner till båten och vänligen bad oss flytta och vi blev hänvisade till vår nuvarande plats. Norrmannen blev ombedd att flytta sin båt inför stormen för att han skulle ligga tryggt medan ovädret drog över.
Borta i Aldi-butiken (matbutik) så arbetar en ung kille som är ybertrevlig. Han är utåtriktad och service-minded. Rätt man på rätt plats verkligen då han arbetar med service.
Och på posten, när vi stod vid Frimärks-automaten och inte riktigt kunde förstå oss på den. Då bad vi om hjälp och en kvinna, icke alls engelskspråkig, hon hjälpte oss på ett fantastiskt vis.
Positiva saker med Frankrike är ju framför allt maten. Vilken mat vi har hittat. I den vanliga mataffären så är utbudet ungefär som i vilken mataffär som helst. Däremot i specialbutikerna så hittar vi fantastisk mat. Vi åt entrecote för ett par dagar sedan som vi hade köpt hos kötthandlarn precis här intill. Helt otroligt fin bit, mör och så välsmakande. Vi gick tillbaka dagen efter och köpte något nytt spännande. Vi passade då på att tacka för entrecoten och vi gav beröm för den. Köttmästarn pratar ingen engelska, så vi konverserade enkom på franska. Han blev mycket glad av att höra hur nöjda vi var. Så det är till grönsakshandlarn du ska gå för att köpa grönsaker (vilka sallader vi hittat, jippie) och vill du ha bröd så ska du gå till bagarn, fiskhandlarn för fisk och så vidare.
När man går över gatan här och närmar sig ett övergångsställe så stannar bilarna direkt och släpper över dig. Och man hälsar ofta på varandra med ett ”Bonjour” vid möten på trottoaren.
Men språkligt och som turist så är det inte helt lätt att vara här. Nu klarar vi oss som regel bra, då Helena har dammat av sin gamla franska. Så vi sköter de dagliga kontakterna på enkom franska. Hon brukar ändå under konversationen fråga på franska om vederbörande pratar engelska. Vi får ett ”nej” 9 gånger av 10. Man är helt enkelt inte engelskspråkig här om personen inte just arbetar med turism.
Något lustigt hände häromkvällen. Vi tittade på tv när det knackade på skrovet. Utanför stod en kille, lite smådragen och han pratade fort på franska. Kapten hämtade sin Styrman Pimpsten. Det visade sig att fransmannen hade problem med elen till sin båt. Så vi hjälpte honom att slå på strömmen igen, då säkringen gått i hans skåp. Vår el hade fungerat klockrent och hade så gjort i dagar, dock är det bekymmer med vårt närmaste elskåp. Ingen använder den heller troligtvis därav. Men vi hjälpte denna båtgranne, han svajade oroväckande på kajen efter minst en flaska vin tillsynes, men han var trevlig och vi sa att ifall han får mer bekymmer så får han knacka på igen. Han vinglade nöjd bort till sin båt.
Dagen efter så hade vår ström gett sig. Kapten kollade, hela kajen var strömlös, så felet låg inte hos oss. Efter några timmar så kom det en elektriker vad vi tror. Han verkade hemmastadd här på kajen. Han fixade och fick igång elen och han meddelade oss att nu ska allt fungera. Och så sa han att ifall strömmen går så får vi trycka på säkringen igen. Vi tackade och bockade.
Vid detta laget så hade fler båtägare kommit ner till sina båtar. En gäng gubbar pratade tillsammans och vi hälsade glatt. De hälsade svalt tillbaka. Inte långt senare så hade vår ström gått igen. Det visade sig att vår båtgranne hade dragit ur vår elkontakt. Vi intog en liten låg profil då grannen var kvar och det verkade så dumt att så fort en dragit ur kontakten så går nästa och sätter dit den. Vi vill inte hamna i tråkiga konfrontationer, och vi står oss ju ett tag utan ström. Så vi lät det bero och tänkte att det löser vi senare. På eftermiddagen gick Kapten och fixade elen igen. Allt var frid och fröjd.
Tills den gick igen. Då visade det sig att vår kontakt åter var urdragen och att vår kontakt satt i det ”knasiga elskåpet” som krånglar, där ingen annan vill ha sin kontakt. Strömmen där slår ifrån ideligen. Det ser ut som ett smärre råttbo inne i skåpet och något verkar trasigt. Kapten försökte några gånger med dum-skåpet men gav till slut upp och stack i vår kontakt där vi haft den tidigare. Där vi hade den när elektrikern var här. Vad ser Tjoppe då? Jo vår båtgranne, kontaktutdragarn, har suttit i sin bil uppe på kajen och bevakat. Och nu kommer han ner och skäller. På enkom franska och han öser ur sig en lång harang. Och då Helena inte var på plats och kunde hjälpa med språket så backade Tjoppe bara. Tjoppe var bara vänlig tillbaka, bad om ursäkt men försökte förklara att det andra elskåpet krånglar, att något är trasigt. Just när konversationen var över, i den mån det ens var en konversation så dök Helena upp som hade varit iväg i ett ärende. Men då pep fransmannen iväg.
Tjoppe kokade inombords. Att det är problem med strömmen var inte det primära. –Det är fan ingen skillnad, sa Kapten. –Precis samma tjafs som i vissa små inskränkta båtklubbar i Sverige (Det är ett allmänt känt problem att många båtklubbar har bekymmer med sammanhållningen, där man bevakar varandra och är misstänksam och motarbetar). –Fast nu med den skillnaden att fast fransmannen vet att jag inte pratar språket så försöker han inte konversera, gestikulera eller göra sig förstådd. –Istället så pratar han bara långa haranger och leker översittare. –Vi har nog inkräktat på något vis, de vill inte ha oss här.
Ja, det var vad som bubblade ur Kapten när han släppte ut allt han hållit inom sig. Med tillägget –Vi drar till Le Havre vid första bästa tillfälle. –Här vill jag inte vara.
När vi åter var helt ensamma på bryggan så tog vi tag i elproblemet. Tjoppe fixade med ”dumma skåpet”. Lyckades få elen att hålla genom att fördela belastningen till båten med två kontakter. Och till det så backade vi vår båt med två decimeter. För fransmannen hade ondgjort sig över att vårt peke stack ut över bryggan lite grann. Nu finns andra båtar som också sticker ut med sina peken över bryggan, men här ser man nog skillnad på medlemmar och turistjävlar gästbåtar.
När vi gjort kväller och vi satt ombord och pratade om incidenten så började vi diskutera kring våra reflektioner över de olika möten vi haft med fransmän. Som ovan nämnt så har vi redogjort för några positiva möten. Men vi har även en annan erfarenhet. Vi var nog rörande eniga om att fransmännen över lag inte alls vill bemöda sig. Man saknar någon slags service-kultur som vi har på många andra platser, där vi vill lyfta fram Nederländerna som det stora föredömet. Bäst klarar vi oss genom att Helena behärskar franska tillräckligt för de enklare mötena. Det kan ibland fungera som ice-breakers, men ibland hjälper inte ens det. Många har inga problem med att vara oartiga och ohyfsade. Som turist så är du inte alltid välkommen. Bemötandet vi fått så här långt är således väldigt ojämnt.
Så för vår del så pratar vi bara franska numera, det känns som det går lättare då (men då ska inte Helena lämna Tjoppes sida vill säga). Vi är extremt artiga och använder enormt mycket artighetsfraser för att vi inte ska uppfattas som snorkiga på något sätt. Och vi pratar aldrig om oss själva. Ingen är intresserad av vem du är.
Vi har varit i Frankrike förut så detta är ju inte första kontakten med landet. Vi upplever att det ligger något paradoxalt över det hela. Här gäller devisen: ”Hellre dålig franska än ett endaste ord på engelska”.
Vi är nog inte ensamma om vår bild. Och lite intressant är att företaget ”Tripadvisor” för statistik över länders och städers betyg på service. Och allra sämst i statistiken för god service hamnar Paris som stad och för landet som helhet så intar de en av bottennoteringarna.
Den franska utrikesministern har sjösatt en mångmiljonsatsning på att få fransmännen att bli trevligare. Fransmännens rykte i omvärlden lämnar en hel del att önska och man vill få bukt med dålig service, otrevliga bemötanden och ständiga språkförbistringar. Dels så har de franska myndigheterna en kampanj där man distribuerat en sexsidig ”trevlighets manual” till personal som arbetar inom restaurang- och hotell. Och en färsk rapport från det organ som ska främja turism i Frankrike varnar för fransmännens ”komplicerade förhållningssätt till service och främlingar”.
Så vår reflektion är nog inte helt tagen i luften. Men vi tänker inte alls ta åt oss av vår sura grannes beteende. Idioter finns det överallt, även i Sverige. Men helt klart så är vi inte alls lika bortskämda här som vi var i Nederländerna. Såväl språkligt som socialt så är Holland ett underbart land. Men där jublade vi inte över maten. Här är det tvärt om. Här jublar vi över maten men inte över det språkliga och sociala.
Vi får nog ta det hela med ro. Vi tar seden dit vi kommer och försöker smälta in så gott det går. Det är en del av kulturen kort och gott, och det får man acceptera. Och ännu har ju ingen slagit oss i huvudet med en baguette, så det är nog i sammanhanget ett gott tecken trots allt.
Ps. Vill poängtera här att vi har flertalet franska vänner och Helena har släkt här då hennes äldsta barns farmor, farfar, faster och kusiner bor i Marseille. Vi har många positiva erfarenheter av Frankrike också, så inlägget ska därför inte ses som fördomsfullt och onyanserat.
Man ska således:
Äta frukost i England
Äta middag i Frankrike (eller i Italien)
Umgås i Nederänderna
Sova i Sverige
Skepp o Hoj!
Efter att vi sussat gott på vår första plats i två nätter så knackade hamnkaptenen på och meddelade att vi behövde byta plats. Så vi klev upp och fick i oss lite te innan vi startade motorn och gick till vår nyanvisade plats. Den nya platsen ligger precis uppevid slussporten och vår Kapten kunde därmed inte längre se den stora neonskylten som tidigare suktat honom efter en Quattro Formaggi. Varannan gång lysande röd text och varannan gång blå.
PIZZA (röd) PIZZA (blå) PIZZA (röd) PIZZA (blå)…som ett mantra i kvällsmörkret har den kallat på Kapten.
Däremot har vi annat som blev bra med den nya platsen. Vi kan se när slussporten är öppen eller inte, vad det nu ska vara bra för. Och vi har närmare till duscharna och soptunnan. Vi tror att den nya platsen därmed är bättre än den förra…även om saken kan diskuteras.
Vår norske vän ligger ännu på utsidan. Han åker hiss upp och ner i tidvattnet medan vi får ligga skyddat i innerhamnen. De timmar som slussporten står öppen vid högvatten så gungar det och lever om även i innerhamnen. Men så fort de stängt så infinner sig lugnet. Vi uppskattar att ha det lugnt, havet och vindarna får gärna vänta när det blåser upp.
Efter ett par dagar i gråväder här så gjorde Kapten slag i saken. Han deklarerade för Styrman att ”ikväll fixar jag middag”. Så han gick med bestämda steg bort till pizzerian med neonskylten och beställde en stor familjepizza ”fyra ostar”. Senast vi åt pizza var i somras i Dordrecht. Gisses så gott och så mätta vi blev. Vi känner verkligen att detta inte är vad kroppen egentligen behöver, man (vi iallafall) dricker kopiösa mängder vatten efteråt (för saltet kanske) och man känner sig däst och uppsvälld. Men ta me tusan så var det verkligen värt det. Det bästa med att leva nyttigt är att varje avsteg blir till en enorm fest. Vår reaktion på en torr liten kaka: Woohoo! Det är så nackhåret reser sig.
Vi har trotsat vädergudarna och gått långa promenader varje dag. Fecamp är charmigt slitet och gammalt. Trottoarerna är så lappade och ojämna att Åres puckelpistar känns lättare att forcera. Men vi upplever allt detta som väldigt positivt. Skulle man jämna till det för mycket så skulle det förstöra helheten. För man vet inte riktigt i vilken tidsålder man knatar runt i, stundom tusentalet bara, för att senare vara på 1500-talet och vips så står man nere i hamnen framför neonskylten och då är det 1980-tal. Det är enormt kuperat, man knatar gata upp och gata ner. Så här mycket backar har vi inte sett sedan Höganäs i Sverige. Vi överväger att ta fram cyklarna men inser att en mountainbike hade varit lämpligare än våra minicyklar. Frågan är om man orkar uppför och om man slår ihjäl sig nedför. Vi måste testa…det värsta som kan hända är att man hamnar på ett franskt sjukhus och får rödvinsdropp eller nåt.
På tal om alkohol så är det så att många utav frankrikes ädla drycker från början är skapade av kloster (Champagne bland annat). Fecamp är världsberömt för deras örtlikör DOM Bénédictine. Den kallas även för Munklikör och framställdes av benediktinklostret här i Fecamp efter ett recept som komponerats år 1510 av den Italienske munken Don Bernardo Vincelli. Idag inhyser klostret ett museum och här kan man titta på tillverkningen av de ädla dropparna (och även köpa).
Vi gick förbi museet men vi gick inte in. Inte för priset alls, utan det var stängt. Här i Fecamp är allt öppet två timmar på förmiddagen och sen är det siesta i minst två timmar innan man öppnar åter efter klockan två på eftermiddagen förhoppningsvis. Vi lyckas alltid gå våra promenader då allt är stängt. Men nu hade vi nog inte gått in på museet oavsett, huset var väldigt vackert och imponerande i sig och utanför fann vi en skylt som förkunnade att hundar som bajsar på klostrets gräsmatta får punga upp med just 68 euro. Varför inte 70 Euro när man ändå var i farten undrade vi, men så är det bestämt. Så nödiga jyckar får ta med sig den stora plånboken till platsen.
För övrigt så kan vi berätta att vi är i regionen Normandie nu. Namnet Normandie härstammar från Normanderna (”nordmännen”) som var ättlingar till skandinaver som på 900-talet invaderade och ockuperade den delen av Frankrike som idag kallas för Normandie. Så kanske är det någon av våra förfäder som satt sin prägel på staden. Kul tanke.
Det finns nog en massa mer att berätta om Fecamp. Mycket historia inte minst. Men vi återkommer säkerligen. För nu inväntar vi rätt vindar som inte ser ut att komma. Så vi blir här ett tag. Och för att inte försoffa oss så sätter vi upp lite mål och planer för varje dag. Härnäst står på agendan att slänga den tomma pizzakartongen. Och se, vilken tur, vi som har nära nu till sopnedkastet. Vi visste väl att den nya platsen var bra. Det blir gärna bra. Häpp!
Skepp o Hoj!
Jämfört med den seglingen vi hade innan, så blev denna nattsömnen bättre. Så bra den nu kan bli när man kliver upp halv fyra på morgonen. Våra rutiner sitter fint nu och snart var vi klara för avfärd och vi stod i våra segeloveraller ute i den kyliga morgonluften. Vår norska vän la ut före oss och vi strax efter.
Vi fick upp storseglet innanför hamnpirarna och det var skönt då det även här var rätt strömt och bråkig sjö utanför inloppet. Känslan förstärks väl också av att allt är kolsvart runtomkring. Allt du ser är lite från stadens ljus, dina lanternor och någon enstaka navigationsboj som lyser.
Vi kom fort på rätt kurs och fick fart i seglen och vi satte oss tillsammans i sittbrunnen och väntade in den stundande soluppgången. Vi hade internetmottagning och vi satte på Radio Halland. Så där satt vi utanför den Franska kusten och lyssnade på vår hemmaradiostation. Så annorlunda vår moderna värld är jämfört med tidigare tidsperioder.
Vår plan var från början att gå till Le Treport. Men när vi ringde dit så fick vi veta att vi inte kommer in i den hamnen på grund av mudderarbeten. Le Treport är en hamn som är helt torrskodd vid lågvatten, så man måste in i den inre hamnbassängen via en sluss. Men som sagt, vi blev hänvisade till Dieppe istället, en hamn som man når twentyfour-seven.
Vi turades om under seglatsen att ta en tupplur och vi roade oss under seglingen med lite spel. Populärast ombord just nu är Yatzy (som vi spelar på datorn för annars skulle tärningarna fara i vattnet) och ”2048” (ett sifferspel som man älskar tills man hatar det) och så spelar Helena Sudoku.
Vi hade en god fart men framåt eftermiddagen så vände strömmen och vi började tryckas in mot land, mot Le Treport, och vi skulle ju till Dieppe. Vi kunde inte gå högre upp i vind så till slut slog vi för att kunna komma längre ut från kusten. Men på nästa bog gick det inte alls…vi drev mot England, helt i random riktning. Så vi slog på nytt och startade motorn. Så vi motorseglade och gick så högt mot vind som vi kunde och när vi fick en bättre strömriktning så kunde vi gå direkt på Dieppe. Fortfarande för motor dock men vi tog hjälp av seglen och gjorde ändå närmare sex knop. Vi kände oss ändå nöjda då vi kunnat segla utan motor iallafall fram till klockan två på eftermiddagen.
Dieppe närmade sig och de vita klipporna, likt Dovers, tornade upp sig. Solen sprack upp rejält och havet la sig.
När vi kom fram till Dieppe så ropade vi upp Harbour Control på VHF 12. I Dieppe finns en stor passagerarbåt som inte får hindras av annan trafik. Dels finns det trafikljus in till hamnen men de vill även att man ropar upp och får klartecken. Vår norske vän ropade upp en halvtimme innan han var framme vid hamninloppet och han blev hänvisad att ropa upp på nytt, när han var precis utanför. De påpekade att det var särskilt viktigt att han ropade upp på nytt och inte bara körde in utan att ha fått klartecken. Så vi tänkte att det är bäst att göra som regelverket säger, så alla känner sig glada. Så när vi ropade upp så var det inga bekymmer, bäste Kapten Betong ombord blev välkomnad in till Dieppe.
Seglingen hade tagit 13,5 timme och vi la till innan det mörknade. Vi åt och dök i säng klockan 21.
Känslan man har när man kliver upp på morgonen på en ny plats och tittar ut genom ventilen, är obeskrivlig. Blå himmel och sjöfåglar. Alla solbadande fritidsbåtar och staden uppe på kullen (det var lågvatten så världen finns 10-15 meter ovanför oss) Samt vackra hus och folk som flanerar. Vi gick till hamnkontoret och i Dieppe så ville de se båtens papper och när det byråkratiska var över så gick vi på en stadspromenad.
Det var lördag och till synes marknad i staden. Och vilken marknad. Hela långa gator, många gator och i varenda vrå stod en knalle. Från de små specialbutikerna såsom ost, bröd och kött så ringlade sig kön långt ut i gatan. Vi gick hänförda i solen och tittade på folkvimlet. Skulle vi handla något. Det var inte tänkt. Men när vi kom fram till ett stånd där de precis la upp nygrillade kycklingar så kunde vi inte motstå. Snålvattnet rann..det doftade ljuviligt och vi bestämde där och då att det fick bli en grillad kyckling till lunch.
Ja och så mycket mer av Dieppe är inte planerat att se. För i morgon bär det av igen är tanken. Till Fecamp. En mindre stad, pittoresk men med en hamn som bara är 1,5 meter djup. Så vi måste dyka upp i högvatten och ta oss igenom en sluss. Nu har vi försökt att ringa hamnen och prata med dem. För att försäkra oss om att inget muddringsarbete förekommer och att slussen är öppen till innerhamnen. Men vi fick bara prata med en telefonsvare. Vi får se om vi lyckas få kontakt senare. Men vi tänkte kasta loss klockan 06 (åhhh…sovmorgon) och så får vi försöka passa in högvattnet. Kortast väg är 30 distans men vi räknar med att ha en waypoint rent västligt innan vi viker av ner mot Fecamp, för annars får vi vinden rätt i näbben. Och därefter så tar vi ett segelben rätt söderut. Vi räknar med 40 distans och det borde göra att vi kommer fram lagom till HW (högvatten) som inträffar ca klockan 17:30.
projektsunshine.se 