
Vårt möte med Frankrike och fransmän har varit lite som en godispåse Gott-o-Blandat. En del bitar gillar man, andra inte. I förra hamnen gjorde vi en enormt trevlig bekantskap med ett ungt par på en fransk båt, de som gjorde oss sällskap ett tag på morgonen när vi lämnade Dieppe.
När vi först la till här i Fecamp och vi inte visste råd, så träffade vi ett trevligt par, nya här i båtklubben sedan ett par veckor. Frun pratade engelska så vi fick en god konversation och vi fick låna ena deras nyckel de första dagarna så vi kom in och ut ur området.
På hamnkontoret så fick vi god hjälp, även om de inte kunde engelska så bra, så var det inga bekymmer alls. De känns väldigt måna om oss två enda gästbåtar här, vi och norrmannen. De kom ner till båten och vänligen bad oss flytta och vi blev hänvisade till vår nuvarande plats. Norrmannen blev ombedd att flytta sin båt inför stormen för att han skulle ligga tryggt medan ovädret drog över.
Borta i Aldi-butiken (matbutik) så arbetar en ung kille som är ybertrevlig. Han är utåtriktad och service-minded. Rätt man på rätt plats verkligen då han arbetar med service.
Och på posten, när vi stod vid Frimärks-automaten och inte riktigt kunde förstå oss på den. Då bad vi om hjälp och en kvinna, icke alls engelskspråkig, hon hjälpte oss på ett fantastiskt vis.
Positiva saker med Frankrike är ju framför allt maten. Vilken mat vi har hittat. I den vanliga mataffären så är utbudet ungefär som i vilken mataffär som helst. Däremot i specialbutikerna så hittar vi fantastisk mat. Vi åt entrecote för ett par dagar sedan som vi hade köpt hos kötthandlarn precis här intill. Helt otroligt fin bit, mör och så välsmakande. Vi gick tillbaka dagen efter och köpte något nytt spännande. Vi passade då på att tacka för entrecoten och vi gav beröm för den. Köttmästarn pratar ingen engelska, så vi konverserade enkom på franska. Han blev mycket glad av att höra hur nöjda vi var. Så det är till grönsakshandlarn du ska gå för att köpa grönsaker (vilka sallader vi hittat, jippie) och vill du ha bröd så ska du gå till bagarn, fiskhandlarn för fisk och så vidare.
När man går över gatan här och närmar sig ett övergångsställe så stannar bilarna direkt och släpper över dig. Och man hälsar ofta på varandra med ett ”Bonjour” vid möten på trottoaren.

Men språkligt och som turist så är det inte helt lätt att vara här. Nu klarar vi oss som regel bra, då Helena har dammat av sin gamla franska. Så vi sköter de dagliga kontakterna på enkom franska. Hon brukar ändå under konversationen fråga på franska om vederbörande pratar engelska. Vi får ett ”nej” 9 gånger av 10. Man är helt enkelt inte engelskspråkig här om personen inte just arbetar med turism.
Något lustigt hände häromkvällen. Vi tittade på tv när det knackade på skrovet. Utanför stod en kille, lite smådragen och han pratade fort på franska. Kapten hämtade sin Styrman Pimpsten. Det visade sig att fransmannen hade problem med elen till sin båt. Så vi hjälpte honom att slå på strömmen igen, då säkringen gått i hans skåp. Vår el hade fungerat klockrent och hade så gjort i dagar, dock är det bekymmer med vårt närmaste elskåp. Ingen använder den heller troligtvis därav. Men vi hjälpte denna båtgranne, han svajade oroväckande på kajen efter minst en flaska vin tillsynes, men han var trevlig och vi sa att ifall han får mer bekymmer så får han knacka på igen. Han vinglade nöjd bort till sin båt.
Dagen efter så hade vår ström gett sig. Kapten kollade, hela kajen var strömlös, så felet låg inte hos oss. Efter några timmar så kom det en elektriker vad vi tror. Han verkade hemmastadd här på kajen. Han fixade och fick igång elen och han meddelade oss att nu ska allt fungera. Och så sa han att ifall strömmen går så får vi trycka på säkringen igen. Vi tackade och bockade.
Vid detta laget så hade fler båtägare kommit ner till sina båtar. En gäng gubbar pratade tillsammans och vi hälsade glatt. De hälsade svalt tillbaka. Inte långt senare så hade vår ström gått igen. Det visade sig att vår båtgranne hade dragit ur vår elkontakt. Vi intog en liten låg profil då grannen var kvar och det verkade så dumt att så fort en dragit ur kontakten så går nästa och sätter dit den. Vi vill inte hamna i tråkiga konfrontationer, och vi står oss ju ett tag utan ström. Så vi lät det bero och tänkte att det löser vi senare. På eftermiddagen gick Kapten och fixade elen igen. Allt var frid och fröjd.
Tills den gick igen. Då visade det sig att vår kontakt åter var urdragen och att vår kontakt satt i det ”knasiga elskåpet” som krånglar, där ingen annan vill ha sin kontakt. Strömmen där slår ifrån ideligen. Det ser ut som ett smärre råttbo inne i skåpet och något verkar trasigt. Kapten försökte några gånger med dum-skåpet men gav till slut upp och stack i vår kontakt där vi haft den tidigare. Där vi hade den när elektrikern var här. Vad ser Tjoppe då? Jo vår båtgranne, kontaktutdragarn, har suttit i sin bil uppe på kajen och bevakat. Och nu kommer han ner och skäller. På enkom franska och han öser ur sig en lång harang. Och då Helena inte var på plats och kunde hjälpa med språket så backade Tjoppe bara. Tjoppe var bara vänlig tillbaka, bad om ursäkt men försökte förklara att det andra elskåpet krånglar, att något är trasigt. Just när konversationen var över, i den mån det ens var en konversation så dök Helena upp som hade varit iväg i ett ärende. Men då pep fransmannen iväg.
Tjoppe kokade inombords. Att det är problem med strömmen var inte det primära. –Det är fan ingen skillnad, sa Kapten. –Precis samma tjafs som i vissa små inskränkta båtklubbar i Sverige (Det är ett allmänt känt problem att många båtklubbar har bekymmer med sammanhållningen, där man bevakar varandra och är misstänksam och motarbetar). –Fast nu med den skillnaden att fast fransmannen vet att jag inte pratar språket så försöker han inte konversera, gestikulera eller göra sig förstådd. –Istället så pratar han bara långa haranger och leker översittare. –Vi har nog inkräktat på något vis, de vill inte ha oss här.
Ja, det var vad som bubblade ur Kapten när han släppte ut allt han hållit inom sig. Med tillägget –Vi drar till Le Havre vid första bästa tillfälle. –Här vill jag inte vara.
När vi åter var helt ensamma på bryggan så tog vi tag i elproblemet. Tjoppe fixade med ”dumma skåpet”. Lyckades få elen att hålla genom att fördela belastningen till båten med två kontakter. Och till det så backade vi vår båt med två decimeter. För fransmannen hade ondgjort sig över att vårt peke stack ut över bryggan lite grann. Nu finns andra båtar som också sticker ut med sina peken över bryggan, men här ser man nog skillnad på medlemmar och turistjävlar gästbåtar.
När vi gjort kväller och vi satt ombord och pratade om incidenten så började vi diskutera kring våra reflektioner över de olika möten vi haft med fransmän. Som ovan nämnt så har vi redogjort för några positiva möten. Men vi har även en annan erfarenhet. Vi var nog rörande eniga om att fransmännen över lag inte alls vill bemöda sig. Man saknar någon slags service-kultur som vi har på många andra platser, där vi vill lyfta fram Nederländerna som det stora föredömet. Bäst klarar vi oss genom att Helena behärskar franska tillräckligt för de enklare mötena. Det kan ibland fungera som ice-breakers, men ibland hjälper inte ens det. Många har inga problem med att vara oartiga och ohyfsade. Som turist så är du inte alltid välkommen. Bemötandet vi fått så här långt är således väldigt ojämnt.
Så för vår del så pratar vi bara franska numera, det känns som det går lättare då (men då ska inte Helena lämna Tjoppes sida vill säga). Vi är extremt artiga och använder enormt mycket artighetsfraser för att vi inte ska uppfattas som snorkiga på något sätt. Och vi pratar aldrig om oss själva. Ingen är intresserad av vem du är.
Vi har varit i Frankrike förut så detta är ju inte första kontakten med landet. Vi upplever att det ligger något paradoxalt över det hela. Här gäller devisen: ”Hellre dålig franska än ett endaste ord på engelska”.
Vi är nog inte ensamma om vår bild. Och lite intressant är att företaget ”Tripadvisor” för statistik över länders och städers betyg på service. Och allra sämst i statistiken för god service hamnar Paris som stad och för landet som helhet så intar de en av bottennoteringarna.
Den franska utrikesministern har sjösatt en mångmiljonsatsning på att få fransmännen att bli trevligare. Fransmännens rykte i omvärlden lämnar en hel del att önska och man vill få bukt med dålig service, otrevliga bemötanden och ständiga språkförbistringar. Dels så har de franska myndigheterna en kampanj där man distribuerat en sexsidig ”trevlighets manual” till personal som arbetar inom restaurang- och hotell. Och en färsk rapport från det organ som ska främja turism i Frankrike varnar för fransmännens ”komplicerade förhållningssätt till service och främlingar”.
Så vår reflektion är nog inte helt tagen i luften. Men vi tänker inte alls ta åt oss av vår sura grannes beteende. Idioter finns det överallt, även i Sverige. Men helt klart så är vi inte alls lika bortskämda här som vi var i Nederländerna. Såväl språkligt som socialt så är Holland ett underbart land. Men där jublade vi inte över maten. Här är det tvärt om. Här jublar vi över maten men inte över det språkliga och sociala.
Vi får nog ta det hela med ro. Vi tar seden dit vi kommer och försöker smälta in så gott det går. Det är en del av kulturen kort och gott, och det får man acceptera. Och ännu har ju ingen slagit oss i huvudet med en baguette, så det är nog i sammanhanget ett gott tecken trots allt.
Ps. Vill poängtera här att vi har flertalet franska vänner och Helena har släkt här då hennes äldsta barns farmor, farfar, faster och kusiner bor i Marseille. Vi har många positiva erfarenheter av Frankrike också, så inlägget ska därför inte ses som fördomsfullt och onyanserat.
Man ska således:
Äta frukost i England
Äta middag i Frankrike (eller i Italien)
Umgås i Nederänderna
Sova i Sverige
Skepp o Hoj!