Vi berättade tidigare om våra visitkort. Att vi upptäckte att det är rätt bra att ha ett gäng att kunna dela med sig när man möter nya seglarvänner, hamnar och myndigheter. 500 stycken har vi nu så det bör väl räcka ett tag.

I förra inlägget så la vi upp en film på hur en dag kan se ut här i Dordrecht. Bakom filmandet och redigerandet så ligger många snuttar, feltagningar och bortklippta bitar. En del är riktigt roligt. Här kommer en film som vi inte ens visste om att vi tagit. Av misstag så hade vi slagit på kameran. Och vi höll på att rigga för tagning. Tjoppe försöker hitta ett ställe att stå för att inte få motljus från solen. Och vi diskuterar båtgrannarnas platser; ”Djupingen, ”Gluggen” och ”Magväskan”. Och precis när vi ska börja filma så slår Tjoppe av kameran.

 

Vi bjuder ju givetvis på våra misstag. Och för att se hur hela filmklippet blev i sin ordning så kolla i inlägget innan. Det är alltså två inlägg upplagda på en och samma dag. Lätt att missa om man tittar in i farten..

 

Så varsågoda, här kommer filmen: Misslyckad tagning:

 

 

Vi önskar er alla en trevlig dag.

 

Skepp o Hoj!

Nu har vi gjort en liten film som speglar hur en dag kan se ut i Dordrecht och på Wilma. Det finns väl mer att önska av vår filmutrustning och filmredigering. Men det blir inte bättre än så här. Vi har iallafall rätt roligt när vi håller på (är vi jobbiga att titta på så stäng bara av, det är helt ok). Vi ber om ursäkt för det ojämna ljudet. Ibland så talar vi långt bort ifrån kameran och ibland riktigt nära. Så det kan vara svårt att höra stundtals. Bättre blir det med hörsnäckor. Men vi har stöttat lite med text emellanåt.

 

Så här kommer en film där vi fångat några händelser under en dag i oktober. Det är en måndag och då öppnar affärerna efter lunch. Men överlag så är måndagar väldigt lugna, det är som Dordrechtborna har tagit sig en extra söndag eller nåt. Och så skjuter de ut sig från jobbet vid lunch på fredagar så de hinner med att gå på marknaden. För där verkar alla vara. Rätt chilla människor.

 

Varsågoda. En dag på Wilma – Ett strandhugg i Dordrecht – En typiskt vanlig dag för oss.

 

 

Vi har hittat till Biblioteket här i Dordrecht. Vårt klubbhus är stängt för vintern så vi kommer inte åt internet där. Men rackarns bra är att bibblan bara ligger fem minuters gångväg från Wilma. Så här sitter vi nu och sköter lite kontor och lägger upp blogginlägg och mejlar med mera. Här kan man fika och låna böcker. Men det är mest litteratur på holländska så vi avstår nog som det känns.

 

Nu är vi tillbaka i Dordrecht och båten. Sedan vi kom hit så har vi sovit som två små klubbade grisar om nätterna. Det överstiger vårt förstånd hur två små knöliga sängar med lågt i tak, då vi har sittbrunnen ovanför huvudena, kan vara världens bästa plats att sova på. Men vi har riktigt schyssta tempurmadrasser, sittbrunnen som är klädd med heltäckningsmatta dämpar ljud och gör det ombonat. Kanske var det så i urminnes tider att vi människor gärna sökt skydd för sömn där vi kunnat känna oss trygga nog för att släppa uppmärksamheten för några timmar. Så kanske kröp vi in i grottor eller gjorde kojor. Det är ju rätt vanligt att än i våra moderna tider, att flertalet känner olust att sitta med ryggen mot en dörr. Man vill liksom se när fienden kommer in. Och samma sak med kojen ombord, vi ligger väldigt trygga här. Och sen att inte förglömma…det gungar lite lagom skönt. Man vaggas till söms. John Blund finns i våra sängar här.

Resan ner gick bra. Men vi slog nog rekord packning och ändå kunna hålla oss till godkänd vikt på väskorna. När vi skulle checka in bagaget fick vi stuva om lite för att få väskorna att inte överstiga 20 kilo. Och handbagaget fick väga 10 kg..men dessa var det inga som vägde. De vägde lite mer än så vet vi.

I ena resväskan fanns det inga kläder eller nissesär (necessär på gulligt vis heter så…nissesär). Utan där fanns det bara en massa tekniska prylar till båten. Så 65 kilos packning blev det nog uppskattningsvis och sista biten hem till båten så började det kännas. Flyget må vara lätt att transportera mycket bagage på…mesta tiden så är ju bagaget iväg på egen hand. Men vi har ju åkt tåg i såväl Sverige som Holland samt buss. Och det har blivit mycket lyftande och kånkande i trappor. En och en annan har väl höjt en undrande blick…kanske trott att vi ska vara bortresta VÄÄÄLDIGT länge. Och det stämmer ju. Precis. På pricken.

Det kändes så underbart att sätta sin fot på lite söderliga breddgrader. Nu är ju Holland bara ett litet stenkast från Sverige. Men tillräckligt för att när man kliver ut från flygplatsen så känns kvällsluften betydligt mer ljum.

Och sista biten, fast det började bli sent, så tar folk initivativ och det blir socialt och trevligt på bussen. Man pratar med varandra…folk pratar med oss. Alla vill hjälpa till (i bussen skulle såväl våra väskor få plats samt barnvagnar så det gällde att ha vilja att lösa – men Holland är ett trångt land så det har man lärt sig att hjälpas åt). Vi kände oss alldeles varma i våra hjärtan, vi hade nästan glömt för en stund…man känner sig betydligt mer delaktig och sedd här och det är något som vi behöver jobba mer med därhemma. Att prata med främlingar. I en tågvagn i Sverige så tror man nästan någon har dött, så tyst det är, och det enda man ser är blänket på allas näsor från sina mobiler.

När vi nådde Wilma så låg hon där vacker och väntandes. Allt var i sin ordning och Helena rusade in för att kolla läget på sina blommor som hon vattnat på rejält innan avfärd och ställt svalt. Men blommorna hade klarat en månad fint på egen hand. (St:Paulian var finare än någonsin, den har Helena drivit upp från ett par blad som hon fått av Varvsnissan i Lysekil)

På morgonen när vi klev ut för att handla upp oss på lite mat, så hann vi inte många steg på bryggan förrän båtgrannen stack ut sitt huvud. Det var Gluggen som ropade på oss. Hela hans ansikte sken upp. Han var så glad att se oss igen och han berättade att han fått nytt jobb. Som målare några timmar i veckan. Och när vi kom tillbaka med våra matkassar så mötte vi Mr Kees och en annan båtägare på kajen. De höll på att fixa och serva bryggan. Och lika glada blev de att se oss, vi stod en lång stund och pratade.

Så Dordrecht och dess människor har vi verkligen tagit till våra hjärtan. Och alla är väldigt hjälpsamma. På marknaden där vi handlade maten så ville vi handla några Vietnamesiska vårrullar från ett stånd. Men kvinnan i ståndet pratade bara Vietnamesiska och Holländska och där går vår gräns. Men holländarna runt omkring översatte och la även beställningen åt oss. Det blev trevligt snack en lång stund där med…ingen har bråttom. Eller som Mr Kees fru säger, det tar en hel dag att gå på marknaden för man träffar så många man känner. På fredagar och Lördagar har de marknad på torget i Dordrecht…bäst är fredagar då det inte alltid är samma knallar som står. På fredagar är det mer mat, inte minst otroligt fina ekologiska grönsaker från fantastiskt trevliga säljare. Ja ni hör ju, vi är ju bara så nöjda över vår lilla tillfälliga hemvist här. Och här blir vi ett litet tag innan vi seglar vidare. Vi ska arbeta på med att uppdatera saker ombord och vi väntar ut de mörkaste månaderna. Sen drar vi söderut. Mot Värmen. Men om det skriver vi en annan dag.

 

Skepp o Hoj!

I morgon tar vi oss ner till vår efterlängtade Wilma igen, närmare en månad har vi varit hemma och hunnit med att träffa en stor del av familj och vänner. Vi har även fått annat viktigt uträttat. Nu fortsätter vi vårt äventyr. Så tack för denna gången.

 

Vi har även hunnit med några läkarbesök under hemma-tiden. Hur underbart är det inte att man kan säga att man har VÄRLDENS BÄSTA LÄKARE. Sjukvården har idag tuffa utmaningar och många upplever sig inte fullt nöjda med den vård som erhålls. Det är svårt att etablera en kontinuerlig kontakt med en och samma läkare. Men vi är lyckligt lottade. Vad sägs om att man får en stor varm kram av doktorn innan man går hem, förutom en utmärkt vård. Överhuvudtaget upplever vi att sjukvården i Halland håller hög kvalitet, oavsett om det är på vårdcentralen eller uppe på sjukhuset. 

 

Vi har dessutom den förmånen att vi kan kontakta vår läkare om något händer när vi är ute och seglar. När som helst på dygnet. Vi har ett skeppsapotek med, främst med det mest basala. Men vi har även möjligheten att kunna häva en akut allergisk reaktion med en spruta om något sådant skulle inträffa.

 

Så med den omtänksamma doktorskramen ännu i starkt minne så åker vi stärkta tillbaka till Holland. Där ska vi återgå till vår mer sunda livsstil, genom att laga så mycket mat som möjligt från bra råvaror. Inte använda våra kroppar som soptunnor. Där vi inte överäter och använder mat som ren sysselsättning för att döva rastlöshet eller annan inre obalans. Där vi undviker godis, kakor och läsk, inget tillsatt socker. Och vi är aktiva där vi dagligen cyklar och går och klänger runt på båten. En kropp i balans är den bästa känslan. Tyvärr tappade vi den känslan en aning när vi kom hem. Varför vet vi inte men vi tror det är en rad faktorer som påverkat. Högre tempo här hemma där stresshormonerna får kämpa, sämre mat (dagar vi reser blir det lätt junkfood), ständigt olika sovplatser och vi har inte alls varit lika fysiskt aktiva. Vi hoppas vi på någon vecka ska hitta tillbaka till det välmåendet vi hade innan vi åkte hem.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi minns när vi växte upp att man visste direkt vilka familjer som hade det bättre ställt än andra. När vi var barn så var det skämmigt att gå i lappade byxor och genom att ha råd med modekläder så fick du respekt och signalerade att du kom från ett rikt hem. Det största straffet man kunde råka ut för var att få ett par byxor inhandlade på Domus. Nä, byxorna skulle vara av märket Gul & Blå eller Levi´s 501:or. Någons pappa hade en dyr bil och avundsjukan lyste grön hos grannar. Var man riktigt fattig så fnyste man snarare åt den som var kapitalist. Men man ansåg nog att pengar var lika med lycka.

Helena minns när hon gick på lågstadiet. Hon hade ett par ärvda byxor från sin storebror. Hon hade börjat växa ur dem och de hade blivit för korta i benen. En dag då Helena gick till matbespisningen så ropade någon efter henne;

-Har katten dött?

Helena svarade undrandes; -Nä varför frågar du?

-Jo för dina byxor hänger på halv stång.

Helena mådde fruktansvärt dåligt över byxorna och blev fortsatt pikad för de korta byxbenen tills nya kläder var inköpta eller ärvda, minns inte vilket. Men det var verkligen känsligt det där med hur vi såg ut och vad vi signalerade mot omgivningen. Idag skrattar Helena åt händelsen…kommentaren är ju rätt påhittig. Mobbaren hade uppenbarligen humor.

Men så kom 80-talet. Det blev köpfest. Plötsligt kunde vi alla oavsett klasstillhörighet börja låna pengar till konsumtion. Nu kunde vi inte längre se så lätt vem som tjänade mycket och vem som levde på lånade pengar. Och så har det fortsatt. Bakom husfasader och dyra bilar så har du idag ingen aning om vilken ekonomisk standard som egentligen råder. Vi bygger nya kök som aldrig förr, byter till ny bil med jämna mellanrum. Gränserna har suddats ut, vi ser alla rätt jämlika ut vilket är skönt, din chef går i jeans och skjorta och är en högst vanlig person. Städerskan kommer till jobbet i en liten räsig sportbil. Det är ju fantastiskt att så gott som de flesta har kunnat få det rätt bra.

Efterkrigsbarnen var de som började kunna ta del av denna utveckling och vi har fortsatt konsumera och leva gott. Men nu anar vi att något är på väg att ändras. Många upplever ingen större lycka av att ha stora lån och arbeta så fanatiskt mycket. Många hukar sig dagligen under stress. Och till vilket pris och syfte. Vi har börjat ifrågasätta och den onödiga konsumtionen går inte hand i hand med framtidens behov av att förändra vårt beteende för miljöns skull.

Framtidens barn kommer inte ha möjlighet att delta i denna köplusta för vi kan inte fortsätta spendera för lånade pengar. Och från tiden då fattigfamiljernas barn gick med lappade jeans så börjar det ske förändringar hos främst de som faktiskt har en schysst utbildning och inkomst. Man hittar nya lösningar för att fortsätta ha ett gott liv. Och man har andra värderingar. Kolloborativa lösningar poppar upp som gubben i lådan med bilpooler och stads-lånecyklar. Man hyr istället för att köpa och det har blivit inne att gå på second hand. Gaah…om man gick på myrornas med sin morsa när man var barn så hade man skämts ögonen ur sig. Det stod skrivet FATTIG i pannan lång väg. Och det är inte så länge sedan man var barn…

Nu finns det en trend som heter Downshifting. Det är personer som gör medvetna val där man snarare mäter i tid än pengar och där onödig konsumtion väljs bort. Det handlar om att man vill hitta en balans i tillvaron där många väljer att gå ner i arbetstid. Det finns en norm som heter att en god medborgare arbetar heltid och bidrar till samhället genom att konsumera. Men inom rörelsen downshifting så pratar man om positiva bieffekter av att ha mindre pengar. En downshiftare tvingas tillexempel konsumera mindre vilket i sin tur tär mindre på miljön. Många hoppar på trenden för att man har ledsnat att ha söndagsångest inför ny arbetsvecka, för att man kanske gått in i väggen en gång tidigare och tycker inte att livet är värt att stressas sönder. Och alla hittar sina egna sätt att downshifta. Det finns ingen mall utan du spelar dina egna kort som du bäst kan. Dock är gemensamt för alla att man minskar kraftigt på sina kostnader, man minskar på konsumtionen. Man bor kanske mindre och har således mindre yta att värma upp, man ser över det egentliga behovet av bil, tv-kanaler, prenumerationer och abonnemang. Man ser över möjligheten att låna, hyra, byta och köpa begagnat före man springer iväg och köper nytt. Och det nya man köper är mer tidslöst och byts inte ut på torsdag eftermiddag. En del downshiftare som trivs bra med sina arbeten och väljer att arbeta fulltid, blir inte sällan miljonärer inom kort.

Denna trenden startade nog samtidigt som det blev så poppis att blogga om mode, kläder och inredning. Idag finns flera bloggar som handlar om downshifting. Många väljer att lägga pengar på att kunna resa eller odla något annat intresse som de brinner för. Att ta med barnen på en skogsutflykt på helgen och grilla korv är en typisk downshifting-aktivitet. Och vi tror att idag skulle många hålla med om att skogsutflykten lockar mer än shoppingcentrat. Det har blivit en lyx att kunna få röra sig i skog och mark.

Vi strävar allt mer efter att bli prosumenter och inte enkom konsumenter. En prosument är ett sammanslaget från orden producent och konsument. En prosument strävar efter att producera för egna behov och inte för en köp- och säljmarknad. Så bor du på landet så har du kanske några höns för självhushållning, eller att du snickrar ihop ditt eget köksbord utan att för den sakens skull bli snickare och driva företag som köksbordsproducent. Det är när konsumenten i allt högre grad blir involverad i produktionen som den blir en prosument. Det kan tillexempel vara att man skapar sina egna semesterresor. Vi kapar genom att vara prosumenter det överpris som ofta råder på olika produkter, vi vill inte betala för luft. Vi två är procumenter i det avseendet att vi producerar vår egen energi genom solceller och vindkraft som vi har på båten.  

Vi törs nog påstå att det bor en downshiftare hos så gott som alla långseglare. Man har sålt av det mesta av sina egodelar, man lever billigt och så självförsörjande som det bara går och man värdesätter tid och familj och vänner framför statusprylar och fin titel. Och alla kan downshifta och genom det vinna balans i tillvaron. Idag finns det till och med kurser och utbildningar i downshifting.

Så lägg ordet downshifting på minnet…trenden växer.

Så utan att vi kände till det, det så finns det benämningar för det sätt som vi två lever idag. Vi är downshiftare och prosumenter som gillar kolloborativa lösningar.

Innan vi återvänder till Wilma så ska vi gå till Myrornas och köpa dvd-filmer. Gärna svenska Lasse Åberg-filmer och liknande. Så vi kan sitta i vinter och mysa och skratta gott åt dessa. Tänk om detta varit på 70-talet. Då hade man smugit till Myrornas iförd en stor papperskasse över huvudet för att inte bli igenkänd.

Bor det en downshiftare i dig?