

















Nu kan vi inte negligera ett djupmått, hur mycket vi än vill så kan vi inte göra Wilma mindre djupgående än sina 1,90 meter. Inte ens om vi kastar av kapten och han får ro i lilljollen efter. Och tittar man i kanalkartor och sjökort så säger djupangivelserna olika hela tiden. Men några trygga källor har ändå angetts att minsta djup ändå ska vara 1,95 meter. Och det gäller ju inte hela vägen , utan som regel så är det minst två meter med råge för det mesta. Enligt en hyggligt pålitlig källa så har det muddrats djupare de senaste åren, och därför är många uppgifter inte up-to-date.
Och sen alla dessa broar, man kan få vänta dagar har vi fått höra. Så här långt stämmer det inte. Man kan ropa upp ifall de inte skulle se en men de är på hugget måste vi säga. Bättre service går inte att få. Men vi har inte bråttom, ifall vi skulle råka ut för dröjsmål.
Med vår erfarenhet av hittills avverkad sträcka, till stor del den grundaste och mest besvärliga enligt utsago så har resan förlöpt som följande.
Vi lämnade Delfzijl vid lunchtid. När vi kom fram till slussen så direkt fick vi ett röd-grönt ljus. I Holland så är ljussignalerna mycket logiska och lättare att förstå än tillexempel när vi skulle in i Kielkanalen.
Rött = Kör ej
Röd/Grön= Vi har sett dig, öppnar snart
Grönt= Varså god och passera
Och fortare än vi anat så var vi igenom den första slussen. Vädret var soligt och varmt och underbart är att när man går kanaler så slipper man surra ombord så infernaliskt. Båten går upprätt och du kan gå runt som glad matros på däck utan att behöva hålla i dig eller prylarna. Så vår första dag i kanalen på väg mot Groningen var enastående och storslagen. Djupet är rejält upp till Groningen och här går de långa stora pråmarna. På deras däck kan det stå containrar eller annat gods som ska levereras till ny destination. Och så gott som alltid så kan man finna någon blomma ombord och definitivt en bil eller två. Man slänger helt enkelt med sig bilen dit man ska, tar sin kran och tjoff så står bilen på däck. Inga bekymmer alls. Vi hade många pråmmöten men det var bara att hålla till styrbord då och vinka glatt vid passage.
Nu ska vi försöka ge oss på ett gott råd till andra ändå. Sjökort över kanalerna behövs, i synnerhet om du har din mast kvar uppe och djupet på din båt är på gränsen. För dessa vattenvägar har korsningar som värsta bilvägsnät stundtals, och det är lätt att ta fel, skyltning saknas ofta. Ett detaljerat sjökort visar dessutom vilka broar som är öppningsbara och vart gästhamnar och var upphängningsplatserna finns (de platser som du kan lägga till utmed kanalen där du ofta har rätt att ligga i tre dygn, den är markerad som en röd boll på kartan). I plottern så vet var du är men det kan vara svårt att se vilken kanal du är på, den talar liksom inte om hur du ska gå för att följa den stående mastrutten. Vi fördelade arbetet ombord så att Tjoppe styrde och Helena var kartläsare.
Efter ett par timmar så kom vi fram till Groningen. Klockan var kring 17 och valde att inte börja ta oss igenom alla broar, då broarna som regel stänger klockan nitton. I en stor fyrvägskorsning blev vi osäkra och vi fick gå en larvig cirkel med Wilma i mitten medan vi vred och vände på kartan och försökte bli kloka. Den gästhamnen som vi tänkte gå in i såg otroligt trång ut, de hade lagt en liten arbetspråm precis vid inloppet och det såg smalt ut mellan pålarna. Vi minns ju ännu i Höganäs hur vi fastnade fint när vi inte hade måtten på vår sida. Så vi avstod och tänkte att vi lägger till längs med kanten utanför marinan. Det fanns en tömningsstation där så det kändes inte riktigt rätt. Men vi la till för att fundera över tänkbar nattplats för oss.
Medan vi låg där så tittade vi på folket runt omkring, några satt och fiskade, några rastade sina hundar och någon satt på bänken intill och njöt av solen. Ingen tittade åt vårt håll. Lite väluppfostrade som vi är så vill vi ju inte göra fel. Så väl i Sverige som i Tyskland så är det mycket förmaningar, skyltar om allt du inte får göra och så blir man kanske bortkört och hua, i värsta fall utskälld. (vi fick i Tyskland ett aja-baja-finger då vi korsade promenerandes en helt bilöde gata på felaktigt sätt, vi gick mot rött).
Vi tittade på varandra och frågade oss –törs vi ligga här för natten? Vi ville inte fortsätta in genom kanalsystemet så här dags med att få det än svårare att hitta en plats för natten.
Vi gick i land och lämnade Wilma där hon låg intill pumpstationen. Vi hittade en matvaruaffär och vi fick oss en timmes promenad. Vi köpte en köttbit att grilla och lite sallad. Väl nere på vid båten igen så stod ingen arg myndighetsperson, och ingen tittade åt vårt håll. Vi verkade vara helt ointressanta för omgivningen. Vi grillade och åt ombord. Sen dök en svensk upp, han låg inne i hamnen. Han var på väg hem till Sverige. Och han var lyrisk över kanalerna, men han hade bara bott i hamnar och inte hängt upp sig längs med. –Du får bra Wi-fi och service, fick vi veta. Hmm..och själva så kände vi att gratis är gott, hittills så har internetuppkopplingarna haft mer att önska i hamnarna. Vi misstänker lite att det är ett lockbete, för ofta får man stå på tå med sin dator utomhus för att kanske kunna få lite kontakt med cyber. Eller som i Cuxhaven, som för övrigt var bra, men internet fanns bara vid högvatten, nätt och jämnt. Och övrigt som en hamn har att erbjuda, el och vatten, behöver vi ju inte särskilt ofta. Likaså dusch, vi smutsgrisar här…redig dusch en gång i veckan i däremellan tvättlappsrengöring. Tvättmaskin behöver vi en gång i månaden. Så där låg vi över natten, intill pumpstationen, och ingen verkade tycka att vi låg fel. Vi började ana att det var rätt så ok att hänga upp sig lite var som, särskilt efter det broarna stängt.
Vi hade hört från någon som gått kanalerna att det genom Groningen går konvojer. Vid vissa klockslag så samlas en trupp glada kanalfarare så slussas man lätt och tillsammans genom systemet utan att behöva vänta på broöppningar och behöva bekymra sig om så många möten. Klockan nio skulle bron öppna så vi stod startklara. En annan segelbåt hade dykt upp och cirkulerade framför broporten. Vi gjorde loss. Och jo så verkade det som. Vi hade prickat in konvojen vid rätt tid.
Från Delfzijl-hållet så går konvojerna klockan 09.00, 13.00 och klockan 16.00. Däremellan går det konvojer i motsatt riktning.
Vi var ett gäng segelbåtar, fritidsmotorbåtar och en stor pråm in under bron. Vi låg sist och direkt bakom oss sänktes bron och vi fick lite trångt mot framförvarande båtar. Nästa bro låg ju bara ett stenkast ifrån, så vi fick liten yta att samsas på. Att det var trångt berodde också till stor del på den långa pråmen.
Och nästa bropassage gick bra, vi sist igenom och båtarna framför hade nätt och jämnt hunnit komma undan innan vi behövde få space för att komma förbi bron med vår mast i behåll innan bron gick ner.
Till nästa bro därpå var det ännu kortare sträcka och än mer trångt. Men nu började allt gå på rutin och man var mer kompis med att man låg väldigt nära de andra båtarna. Alla har ju fendrat så läget är lugnt. Vi har inga bogpropellrar men det var inga bekymmer, det strömmar inget i kanalerna.
Det hela avlöpte fantastiskt smidigt, det var helhäftigt att passera mitt i en stad, fullt med husbåtar och pråmar längsmed kajsidorna. Otrolig känsla att ta sig igenom stadens puls längs kanalerna. Broar som öppnades, broar som fälldes och hela konvojen slussades igenom snabbt och smidigt. Några enstaka mötande båtar hade vi och dessa fick nog vänta mellan broöppningarna då de kom vid fel tidpunkt och hade konvojen emot sig.
Till slut var vi igenom, det tog cirka två timmar att gå genom Groningen och vi passerade uppskattningsvis femtontalet broar. Och vid varje bro vi kom fram till så uppmärksammades vi med ett röd-grönt ljus och inom kort så lyfte de bron, och vi fick grönt. Vi hehövde inte alls hänga upp oss längs med sidan i väntan. Vi behövde aldrig ropa på VHF;en att vi önskade en broöppning. Av vår konvoj blev det till slut inte mycket kvar, en del stannade längs vägen, andra vek av in på annan kanal. Till slut var det bara vi och en båt till som tog samma väg. Vi gled långsamt fram på den slingrande vattenvägen och snart var vi ute ur staden och vi hade bara natur runtomkring. Kor, hästar, får och fåglar. Fält och hagar och ibland någon bondgård eller några hus.
Vi valde att lägga till före en sluss framåt kvällen. Det fanns en gästhamn med plats men vi hade fått lite smak av att kunna hänga upp oss mitt i klorofyllen längs med kanalen. Denna natt låg vi helt ensamma, den enda platsen var ledig och den knep vi. Vi gick en lång kvällspromenad i den stekheta luften, det väntade en tropisk natt. Och väl tillbaka så somnade vi, och slogs lite mot mygg och knott som letat sig in i båten. Vi hade kor på ena sidan av kanalen och vassrugge och skog på den andra sidan. Sen vaknade vi på morgonen av en strålande sol. Vi hörde ett ljud som lät ”plopp”, ”plopp”, ”plopp”. En ung kille satt och metade tre meter från Wilma. Trevlig grabb fast med dålig fiskelycka, så en potentiell polare till kapten som även han saknar nappförmåga.
Vi sa hejdå och lycka till och lämnade vår nattplats. Vi tog slussen och därefter gled vi fram genom rågåkrar och hagar och passerade ett par broar och så slog vi oss ner längs med sidan igen. En iordningställd plats med bra förtöjningsmöjlighet, strax före Dokkum. Som sagt, kostar inget och man får ligga i upp till tre dygn. I en sommaroas där kanalen är rätt smal och båtarna passerar bara ett par meter utanför hyttfönstret.
Vi tog cyklarna och drog iväg i den trettiogradiga värmen en dryga halvmil bort till Westergeest, där vi fick vår vindgenerator lagad. Killen hade sin verkstad hemma och han var reparatör och återförsäljare och vi hade fått hans kontaktuppgifter från agenturen i USA. Vi har inte haft någon vindkraft ombord sedan Cuxhaven, men nu efter någon timme hos denne man och hans stora Grand Danois-hund så kunde vi cykla tillbaka och därefter montera upp vindflöjet till full belåtenhet. Nu levererade vispen ström. Vi startade grillen och intog en middag i sittbrunnen. Ännu en tropisk natt väntade.
Så sammantaget så här långt är att djupen i kanalerna verkar vara lite bättre än vad sjökorten säger. Att detta är något som borde föras upp på mångas ”the bucket list” (listan av saker du måste göra innan du dör). Och att kanalsystemet är extremt smidigt och lätt att ta sig igenom. Ingen väntan på broöppningar annat än på ett ställe där de väntade på en reparatör för bron hade gått sönder. Vi fick vänta i en kvart.
Likaså dessa hänga-upp-sig-platser. Mitt i naturen, utan en massa grannar och liv i en hamn. För oss som gärna söker stillheten är detta paradiset. Och hamn i all ära, men här liksom i tyskland betalar man turistskatt i hamnarna. Mellan 1 och 2 Euro per person och natt (gäller hotell o gästhamnar odyl). Men här längs med kanalen kostar det nada. Den bästa platsen någonsin med den bästa utsikten är helt gratis för dig. Ungefär som att ligga i naturhamnar i Stockholms Skärgård, fast här utmed rågåkern i ett dike fyllt av vatten. Nu tickar det inte många kronor per dygn, det går helt enkelt inte att göra av med några pengar. Och klockan går helt plötsligt homogent med verkligheten. Är det här och nu vi börjar kunna skaka av oss stressen?
De holländska kanalerna och tillika upphängningsplatserna får betyget 100 solar av 100 möjliga. Trots ett duschbetyg på 0-0-0 och ett internet på 0. Men så har vi ju också prickat in ett fantastiskt sommarväder vilket nog får upplevelsen att bokstavligen explodera. Nu har vi bara gått i tre dagar, men vi lovar att här tar vi oss inte fram fort. Här ska vi skynda långsamt.
Skepp o hoj






Petter Thorwöste var en av de mest betydande storborgarna i Åbo och Finland under 1600-talet. Han var en fördomsfri pionjär som köpman, skeppsredare och bruksägare. När konjunkturerna i Åbo försämrades försköts tyngdpunkten i Thorwöstes verksamhet till järnindustrin. Han ägde bruk i Antskog och Svartå och grundade ett i Fiskars. Tillsammans bildade dessa ett ur riksperspektiv betydande brukskomplex.
Med tanke på att Helena såväl drivit företag, varit skeppsredare och levt ett bondeliv så kan man ju direkt hitta starka kopplingar. Men för Helena i en något mer blygsam skala.
Ja han blev nog en rätt förmögen man men något arv sådär en 350 år senare har inte dykt upp. Och arvingarna är nog rätt många idag efter så många generationer. Men vem vet, kanske kunde man ärva sig en sax.
Så därför var det lite högtidligt när Helena satte sina fötter på den Holländska marken och kände historiens vindslag banka i hjärtat. Onekligen finner vi holländarna som ett trevligt och hjälpsamt folk. Och Holland har några riktigt trevliga saker att erbjuda, och då tänker vi inte på droger och träskor.
Blommor, krukor med blommor på varenda pråm. Kring hus och murar och framför allt tulpanodlingar. Bland det trevligaste som finns i Helenas tycke och vi har ju blomman som hänger i bommen på Wilma.
Konst, något som kanske inte många känner till, men Helena har ett rätt stort intresse för konst och konsthistoria. Och hennes favoritkonstnär är Johannes Vermeer som är en holländare. Han är känd för tavlan ”flickan med pärlörhänge” som även har blivit till bok och film kring hans liv. Han levde samtida med Petter Thorwöste, och vem vet, de tu har kanske träffats.
Och när vi är ute och cyklar så tvärnitar Helena sin cykel och skriker. Framför henne står en reklamskylt. Det finns ett konstmuseum inte långt från Delfzijl där vi nu befinner oss. Och på detta museum så är det nu en pågående utställning dit man fraktat några av världens mest berömda tavlor. För den oinvigde så kanske inte detta säger så mycket. Men tänk er att du får möjlighet att käka middag med Zlatan eller Barack Obama. Inte bara hade du cyklat förbi och släppt denna möjlighet. Så därför ska vi till turistinformationen och ta reda på hur vi tar oss dit.









‘





Nu har vi reparerat motorn och lagat ventilerna. Att hitta reservdelar här visade sig inte vara så lätt, företag finns men sortimentet brister. Men alla är trevliga och vänliga så vi gick hem utan något inhandlat och så letade vi i verkstan i lådan ”bra-att-ha-saker”. Och utifrån det har vi fått till såväl motor som vinduer. Tjoppe är ju inte bara Kapten Betong, Kapten Kalsong och kort och gott Tjoppe. Utan han är även en McGyver, killen man vill ha med sig till månen, för han löser de flesta problem i världen – utom då regn.
Och vädret har varit hyggligt här på Norderney, någon skur o så men samtidigt sol. Och vilken ö, detta är verkligen värt en omväg. Detta är en gammal kurort med anor sedan 1800-talet och det märks på arkitekturen. Husen är otroligt vackra och man får lite lust att kliva i en krinolinklänning på kuppen. Restauranger och caféer, planteringar och gräsmattor där folk ägnar sig åt rekreation. Barnen springer på de öppna ytorna, sparkar boll och leker. Människor sitter på caféer och barer och restauranger där miljöerna är hämtade ur en annan tidsepok stundtals. Vi fick ett tråkigt regn över oss i går eftermiddag och uppenbarligen hade vi samma sak i tanken som många andra här. Vi valde att gå på café och hänge oss åt en stor glass. Det var smockfullt på caféerna, där glasskypare springer runt mellan borden och serverar gästerna. Jo så är det här, en glass beställer man från menyn utav en snygg man i vit skjorta, väst och byxor med pressveck. Vi hittade ett café och där blev vi mycket väl omhändertagna och servade att vi helt glömde bort att det faktiskt var regn utanför.
Här på Nordeney finns det en massa fina hotell och ett badhus värt namnet, olika bastuvarianter, saltvattenbassäng, varmvattenbassänger i olika temperaturer. Den varmaste var 42 grader. Vi har inte riktigt koll på allt men vi fick en lång utläggning från holländsk kille i 18-årsåldern. Han var så hänförd över sitt besök på badhuset att han skulle gå dit varje dag under sin vistelse. Och vi fick nästan order om att besöka badet. Nu vet vi inte om det blir av, för det inväntas bättre segelväder i morgon så vi har planer på att dra vidare mot Holland.
Vad som är lite knepigt här är internet, men duscharna får högsta betyg 5-5-5 för temperatur, vattentryck o miljö.
Vi har börjat kalla vår kaj för kaputski-kaj, detta myntade hamnkaptenen efter att ännu en båt fått problem ute på havet. Men de hade till skillnad mot oss fått totalt motorhaveri så sjöräddningen kom inkörandes med deras båt och tryckte in den mot kajen mitt lågvattnet så dyn rörde runt ordentligt i hamnbassängen. Här finns det resurser ifall något händer. Alla är glada och hjälpsamma. Och morgonen därpå så stod en mekaniker på grannbåtens däck och erbjöd sig att laga felet.
Vi är så himla glada över att vi stannade här och inte seglade direkt till Borkum. För Norderney är så trevligt såväl för segelbåtsgästen som för de som tar sig hit med färja. Det är inte helt olikt Västra Hamnen i Malmö bortsett då från att det har en sekelskiftsstämpel här. Ja kanske som en korsning mellan Västra Hamnen och Trosa en bästa sommardag. Men allt är städat, snyggt och välskött. Det blommar såväl i rabatter som på uteserveringar. Och gott om detta.
I morgon om det blir avfärd så sticker vi tidigt på morgonen för att få strömmarna med oss (och högvatten så vi kommer ut från kaj) Nordvästlig vind är utlovat och det fungerar att segla på. Vi hoppas att vi kommer till Delfzji, och då pratar vi Holland. Annars blir det Borkum, som ska vara rätt tråkigt men funkar som stopp på vägen. Men vi vet bestämt först senare när vi kollat den senaste väderleken.
Vill ni ha ett trevligt semestermål rekommenderat så besök gärna Norderney, Ostfrisiska öarna.
Nu ska vi ut en sväng med cyklarna. Solen skiner.
Skepp o Hoj
Som det gick att läsa i förra inlägget så var vi uppe mitt i natten och kollade väder för att se när blåsten skulle dra över Helgoland och vågorna lägga sig. Vi tog beslutet att sova någon timme till och vi lämnade Helgoland halv sju på morgonen. Och vi visste att vi skulle ha lite gammal sjö kvar så det var vi inställda på.
När vi kom ut ur hamnen så var det rejäl sjö kvar, vågorna var säkert två meter höga och Tjoppe noterade att vågorna med blicken gick över höjden på spayhooden när vi var nere i en dal och sen åkte upp igen på vågkammarna. Wilma beter sig otroligt bra i sjö, hon kommer alltid snällt upp igen efter att hon varit nere och nosat i vågorna. Så det är egentligen inte svårt, men så klart fysiskt ansträngande och tur är väl att man alltid gillat åkattraktioner på Gröna Lund som barn. Ibland hisnar det i magen när Wilma ställer sig högt på vågkammen och far därefter rätt ner i vågdal med stävern. Hon översköljdes ideligen av allt vatten runt omkring och vågorna gjorde att seglingen inte blir så effektiv, farten blir lidande.
Men efter någon timme så började havet lägga sig och vi hade en nordvästlig vind, solen började skina och Wilma tuffade på som tåget. Då farleden kryllar av handelsfartyg så ska man korsa den så rakt som möjligt för att snabbt komma över den, och på denna kurs så njöt vi av underbar segling. Väderleksrapporten stämde perfekt så långt.
Och väl nere mot landsidan behövde vi vika av och följa utsidan av de Ostfrisiska öarna. Vi skulle ha motström under ett par timmar innan vi skulle få strömmen med. Men nu vred sig vinden rent västlig och vi fick den rakt emot oss. Det började bygga upp lite sjö igen. Vi visste att vi skulle få motvind (tyvärr såg ju prognosen ut så för hela nästa vecka också, så därför hade vi passat på nu när det såg någorlunda ut enligt vädersiterna.)
Tanken var ju att kunna gå rätt emot vinden med hjälp av motorn. Att enkom segla skulle dra ut på tiden något enormt då vi inte kan segla så högt mot vind med Wilma. Samt att det kostar tid att kryssa, särskilt om man har tidvatten att passa. Men med ett par timmar kvar innan strömmen skulle vända med oss så valde vi att ta några kryssben samtidigt som vi stöttade med motorn. När väl strömmen vänt så tänkte vi gå kortaste väg för motor mot Borkum.
Ja och är man nu ute på havet så hör det väl till med lite dramatik och spänning. Så därför räckte det ju inte med grov sjö till en början. Utan när vi startat motorn så upptäckte vi att oljatrycket var lågt. Helena fortsatte att segla själv medan Tjoppe hoppade i pannlampan och började undersöka. Oljeläckage någonstans. Men det är svårt att meka när allt far runt som i en torktumlare ombord. Men all olja var inte borta tack o lov, utan när vi låg på ett kryssben och båten lutade så blev oljemängden lidande. Vi fyllde på olja och vi tog ett snack. Att det läcker olja kändes inte bra. Hur gör vi nu då?
Diskussionen var igång. Att gå enda till Borkum i motvinden räknade vi ut att det var inte längre ett alternativ. Vi ville använda motorn så lite som möjligt och vistelsen ute på havet blev behagligare med segel uppe. För motor så blev sjögången mest stökig. Så vi stängde av motorn och seglade enkom. Vi ringde upp Norderney och frågade hamnkapten hur sent man kan komma in i hamnen med tanke på lågvatten. Jo ni klarar djupet alldeles precis blev svaret. Vi frågade om det var många båtar i hamnen. Jo fullt blev svaret. Men han förstod vårt bekymmer med motorn och att vi behövde få komma till första bästa hamn.
Och så låg vi där och filade på några kryssben i stökig sjö. Wilma är otroligt bra i vattnet, hon lägger sig ner till viss gräns men sen vänder upp igen. Och det går att ha fulla segel uppe. Men som liten människa ombord så blir det fysiskt anstängande med det stökiga havet. Och komiskt.
Helena skulle först bre ett par knäckemackor. (vi älskar knäcke på havet). Och att hantera smör, ost och brödskivor i en torktumlare kräver ett konsttycke i den högre skolan. Cirkus Scott hade varit imponerade. Tills. Något som far iväg i salongen. Helena tittar dit för en sekund. Lugnt, en bok på vift. Sen tillbaka till mackorna. Men. Var är mackorna? Var är osten? På en sekund så har de farit iväg någonstans. Ner på golvet? Nej. På bänken framför? Nej. Helena övervägde att titta i taket. Att något bara kan försvinna på en bråkdels sekund utan att man såg vart de tog vägen. Men så hittade hon sina mackor och osten längst in i hörnet bakom diskhon, där inte ögat kommer åt om man inte hukar sig. Till slut så blev det ändå knäckemackorna klara och till det fick vi te med storm-mån i koppen. Ja man kan bara fylla koppen till hälften om man nu tänkte sig behålla innehållet på insidan av koppen och inte skvimpa ut allt i sittbrunnen.
Ja och middag blev det också lite senare i stöket. Fast då var det inte mackorna som försvann. Utan Pannbiffarna for ner på sovhyttsdurken. I sin plastförpackning tack och lov. Helena dit och fiskade upp dem. Och så slog hon ett öga på hyttventilen ovanför hennes säng. Vi låg på ett kryssben och vattnet forsade på utsidan av glaset. Och så såg hon att det var blött på insidan. Hon stannade upp med pannbiffarna i handen och studerade. När Wilma la sig ner ordentligt och hela glaset på utsidan låg i havet så skvätte det in vatten på insidan. Inte droppade, utan det kom några decilitrar varje gång. Hm..lite väl mycket. Vatten ska vara på utsidan av en båt och inte på insidan. Men man får ju inte förivra sig. Så pannbiffarna fick åter fokus och detta lyckades serveras med Coleslaw uppe i sittbrunnen.
Medan vi satt och åt så nämner Helena att när kapten ätit upp så kan han få kolla ventilen ovanför Helenas binge. När Tjoppe sen kom ner så såg han samma sak. Det kom in en hel del vatten. Tacksamt nog så rann det inte rakt ner i sängen utan det mesta vattnet smet på insidan av panelen och ner i kölsvinet. Och det var inte ramen som läckte, utan i packningen i kanten på själva glaset. Bland det sista vi gjorde innan vi lämnade Sverige var att installera en pump i kölsvinet. Jäklans bra faktiskt. Särskilt som nu när man sakta börjar fylla båten med vatten (ja ja, nu ska ingen bli orolig för det ryms rätt mycket vatten i kölsvinet innan det börjar bli ett bekymmer, och ännu mer i själva båten innan det är fullt). Så vi pumpade ut vattnet och det var lugnt så långt för stunden.
Så facit.
Så på babords bog så hade vi läckage i ventilen och vatten kom in. Och motorn läckte olja. Vi skrattade gott och sa att det regnar iallafall inte. Vi valde att gå rätt nära land sedan och ändå gå för motor lite försiktigt. Vi höll koll på oljetrycket och var beredda på att kunna fylla på med mer olja. Vi gick rakt mot vind kortaste väg mot Nordenay och det gick fint. Och med båten lite mer upprätt i sjön (ja ja så rakt det nu kan gå när den är krabb och ogästvänlig) så kom det varken in vatten mer i båten och oljemängden räckte.
Men så kom regnet. Ett jobbigt regn rakt i ansiktena. De hade inte utlovat något regn. Att båten läcker in vatten och motorn krånglar kan Tjoppe ta. Men regn. Han hatar regn. Men vi skrattade gott åt situationen.
Tillslut så kom vi in i hamn i värsta lågvattnet. Vi prickade precis den tiden man inte ska gå in. Vi tyckte det var land överallt när vi sakta närmade oss hamnen. Helena höll i sig framme vid förstaget ifall att vi skulle köra fast i dyn. Men det gick bra och väl inne i gästhamnen så stod hamnkaptenen med sin cykel och ropade och vinkade. Han hade mött upp oss och han ledde oss längst in i hamnbassängen där han hållit en VIP-plats åt oss. Det hade gått sju timmar sedan vi ringde hamnen där vi förklarat att vi hade motorproblem och inte skulle hinna in medan det var högvatten. Ett fantastiskt mottagande där hamnkaptenen förstått att supporta oss när vi haft motorbekymmer längs vägen. Andra båtar som kom in sent fick själva finna sig en plats i gyttret av segelbåtar. Vi blev hänvisade en plats direkt intill en brygga.
På kajen så stod ett par ungdomar från grannbåten och tog emot förförtöjningarna. Vi slängde iland en förlig tamp och sen en aktre också. Men det gick inte att dra in båten intill kaj. Vi satt fast i dyn, med aktern fyra meter från bryggan. Rätt komisk syn. Vi kom nästan fram. Så knasigt, vi kunde bara skratta åt synen. Så där stod Wilma i dyn några meter från bryggan och kom ingenstans.
Ungdomarna gav oss rådet; -Häll upp en gin och tonic och dra in båten om ett par timmar när vattnet stigit igen. Och vad gör man då. Tjoppe tog fasta på ungdomarnas råd.
Vi var blöta och kalla. Hungriga. Och trötta efter allt skumpande ute på havet med olja och vatten på fel sida om sina behållare. 45 distans hade tagit närmare 14 timmar. Och då ska man veta att vi längs vägen kunnat segla över sju knop. Men med kryss och motström och motvind och jobbiga vågor så kan blir det inte bättre än så här ibland, man prickar precis lågvattnet och fastnar. Tror ni Tjoppe tyckte GT:n smakad bra i detta läge??
Vi lagade lite mat och åt och summerade dagen. Vi var glada och vi tyckte vi hanterat dagen på bästa sätt. Vi har bra resurser till att lösa saker längs med vägen när något inträffar. Vi är lugna och trygga. Ingenting hade egentligen varit något problem och enda olyckan var att Tjoppes läsglasögon åkte i vattnet (Vi har dock fler på lager). Han har förlorat tre par glasögon vid det här laget.
Vi diskuterade en mer planerad åtgärd för att fixa felen. Ventilerna ska vi plocka ur och sika om och fixa nya packningar. Troligtvis har gummit blivit gammalt efter alla år. Motorn ska få sig en översyn. Vi får felsöka och se vart oljan läcker någonstans. Det är faktiskt bra att vi testar Wilma lite hårdare så vi ser hur hon beter sig och vad som behövs fixas. Det kan vara en falsk tro att ständigt ligga i hamn, sjödugligheten visar sig först ute på havet. Och då är det bra att det inte händer under en Atlanten-översegling. Och Wilma fick bekänna färg, för hela hon har fått bada i vågorna och det har krängt och skakat om rejält. Och hon får högst betyg med ett litet avdrag för den gömda osten.
Snart hade timmarna gått där vi satt och pratade, det närmade sig midnatt och vattnet hade stigit. Så vi hoppade upp på däck och drog in Wilma intill bryggan. Och så kunde vi gå och lägga oss – äntligen.