Rijksmuseum i Amsterdam

Rijksmuseum i Amsterdam invigdes 1800 och hyser nederländsk 1600-tals konst. Idag var vi där. Rembrandt och Vermeer ville vi främst se. Vi tog cyklarna in och det var en upplevelse att cykla runt i denna världsstad. Men det flöt på fint även om det var otroligt mycket folk denna härliga söndag.
 
Den mest kända tavlan på Rijksmuseum är förmodligen Rembrandts Nattvakten (1642) som är en av de främsta nederländska verken från 1600-talet. Tavlan, som var ett beställningsarbete, är ett grupporträtt av ett skyttegille i Amsterdam. Det häftiga var att det stod två vakter intill tavlan. Så dagsvakter vaktade nattvakten. Gissa om de hade span på alla åskådare. På ett annat ställe så såg vi en turist som hade rört en träskulpur från 1100-talet. Det blev fullt pådrag och anmälan och rapport på händelsen. Så händerna på ryggen är ett gott råd. Denna tavlan är värd uppemot en miljard euro så man kan förstå att det finns vakter överallt.
Intresset för nattvakten var enorm.
 
Det är en speciell känsla att se dessa konstverk på riktigt och man förundras över konstnärernas skicklighet. Detta var väl dåtidens fotografier och historieberättelser kan man tänka där dåtidens konstverk har mycket att berätta om deras samtid och historiska händelser. En del konst är tung, annan är faktiskt riktigt komiskt. Till och med porrig.
Oops porr var det här.
The Milkmaid av Johannes Vermeer av favoritkonstnären och inte blev vi besvikna. Ett skickligare konstverk får man leta efter, vilket ljus och vilka detaljer.
 
Det blev trevlig lunch på museumet, en heldag med andra ord.
 
Nu har vi varit kulturella. I morgon ska vi tvätta kläder och städa ombord och förbereda oss inför fortsatt färd söderöver.
 
Skepp o Hoj!

En längeseglares betraktelse del II

Nu har vi känt pulsen på Amsterdam. En trevlig stad med härlig mix av alla slags människor. Vi hittar likheter med Brighton i England. En stad med stor acceptans för oliktänkande. Det skapar en lite mer bohemisk stad där bland andra konstnärer, drogliberaler och sexuellt oliktänkande finner en hemvist. Vi gillar Amsterdam.

Här finns allt att finna för den som söker tulpanlökar, träskor, museer, kanaler och cyklar. Och här finns så kallade Coffeeshops, särskilda caféer där det är tillåtet att röka cannabis. Säkerligen så söker sig därför många ungdomar hit och dessa caféer finns överallt. Det är inte tillåtet att använd droger utanför caféerna och här kan man säkert tvista huruvida detta är ett samhällsvinnande koncept eller inte.

 

För en svensk där vi är uppväxta med ett starkt skyddsnät, där vi har regler som skyddar såväl den enskilde som samhället i stort från skador så känns det säkerligen för många lite knepigt med denna holländska drogliberalism. Tanken att det på andra sätt ska skapas mindre problem är nog god, men vi har sett många som också har glidit snett. Likaväl som man är snäll och tillåter så skapar man säkerligen en språngbräda till drogberoende för en hel del.

Är man vuxen och tänker utifrån sig själv och sitt eget ansvar så känner vi väl att det kan vara upp till var och en att bedöma. Men är man förälder och tänker utifrån den rollen så är det oroskänslor som dyker upp om man skulle veta att ens barn tagit sig till Amsterdam för att sitta på Coffeshops och röka på.

Ämnet är känsligt, vi tycker alla olika. Men bra är om vi förstår oss på hur vi människor fungerar. Vi börjar redan som nyfödd att härma våra föräldrar, vi jollrar och försöker skapa ord och ljud. Klappar mamma händerna så försöker barnet göra detsamma. Och det hänger ihop med vår överlevnad, vi följer vår ledsagare och det är en bra sak. Men att härmas har även med att göra att vi vill tillhöra gruppen. Avviker du så blir du utstött. Det ägnar vi människor oss också åt och det kallar vi för mobbing. Att bli utstött ur sin grupp är totalt nedbrytande, vi bryts ner mentalt och förlorar självförtroende och självaktning.

En tredje aspekt på det hela är att vi ogärna ser kopplingen till när gruppen tar till beteenden som i grunden är rätt dåliga för oss. Då fortsätter många följa gruppen hur onyttigt och farligt det än är. Och det är väl här som drogliberalismen kommer in. Och det är här modetrender kommer in såsom kläder och frisyrer. Eller om det är inne eller ute med tatueringar. Naket eller fikonlöv på? Religion och politik. Ja inom de flesta områden så finns vårt behov av att följa gruppen. Och dessa ting förändras ständigt. Det som ena dagen är inne är nästa dag ute. En del cykler går i längre intervaller. I vår jakt att nå självförverkligande och acceptans så följer vi gärna strömmen även där det är direkt korkat. Få går emot men några gör det. Tack och lov. Att följa Adolf Hitler visade sig vara rätt korkat. Sent skulle människan komma till insikt. Men även företag tjänar stora pengar på vår dumhet, där priset ofta inte står i paritet till egentligt värde.

Idag blåser främlingsfientliga vindar inom politiken, det är inne med tatueringar och vi har hög acceptans för sexuellt oliktänkande för att nämna några innetrender just nu. Några är riktigt bra andra är skitdåliga. Främlingsfientlighet tillexempel är ju sorgligt att det är på framfart.

När vi var barn så tjatade våra mammor om att vi skulle bära mössa på vintern. Vi tonåringar vägrade. Men när våra egna barn var tonåringar så var det helt plötsligt mode med mössor. Och ju fulare mössor desto ballare.

När vi var barn så var det pinsamt med tygskor av converse-modell. De barn med sådana skor fick stämpeln att komma från fattigt hem där man inte hade råd med en fotriktig sko med ordentlig sula. Man fick skämmas helt enkelt. Idag kostar en jävla liten tygbit på foten en 700-800 kronor om märket är rätt. Och helt förkastlig sko sannolikt om man frågar någon som förstår sig på fötter.

Ja och så håller det på.

När tobaksrökning på femtiotalet blev inne så fanns ingen större kunskap om skadeverkningarna. Idag vet vi bättre. Men tobak är starkt beroendeframkallande. Då ingen föds som tobaksrökare så är ju detta något man tagit till sig i ungdomen eller därikring. Och varför. Jo man vill tillhöra gruppen helt enkelt. Fram till den dagen man aldrig provat så fanns inte något beroende eller sug efter drogen. Men fort blir man fast. Så frågan är om detta är en smart trend eller inte. Att vara enda personen som är ickerökande i en grupp kräver självsäkerhet och mod. Vi har båda erfarenhet och ingen av oss har någonsin rökt eller ens haft tanke på att börja med en sån korkad sak. Och idag får den som röker smyga undan om övriga gruppen inte röker. Hade inte beroendet varit starkt så hade rökaren slutat fortast kvickt, för helst vill man följa gruppen, det ligger i vår instinkt. Utan grupp så står man ensam. Syndaren söker sällskap.

 Bild från umo.se

Och det är här det blir problem med droger…det är lätt att börja följa trenden eller ledaren. Men man kan inte alltid skaka av sig bekymret när man väl är fast.

Tatueringar är inne. Ingen av oss två har några tatueringar. Vi är helt ute och helt nördiga troligtvis. Men trivs med det. Efter en tv-dokumentär som vi såg, där man opererade inne i en människokropp så plockade de ur lymfknutor. Lymfknutor eller även kallat lymfkörtlar, har vi alla har i kroppen där stora flertalet sitter i buken. När de skar i lymfknutorna så låg där färg i. Grön, blå och röd. Färgerna hade absorberats från tatueringarna på huden från patienten. Bilden har etsat sig fast på näthinnan, skalpellen som skär och inuti så framträder en klargrön kulör helt onaturlig för ett inre organ. Helena tog ett definitivt beslut. Inte en tatuering på hennes kropp. Nu är hon  förvisso rensad på lymfknutor i buken sedan trettio år tillbaka, i syfte att förhindra cancerspridning. Hon blev sjuk som ung. Och tatuerad är hon på sätt och vis där ärr pryder magen från årens många bukoperationer. I detta läge känns tatuering som en dålig trend att följa. Livet är mer värt än så.

Så summa summarum på denna reflektion är att för oss två, att vi inte skulle vilja ha några Coffeshops till Sverige, dit våra ungdomar kan gå och röka på. Vi tror att det är en dålig trend i grunden. Det är dåligt att röka överhuvudtaget. Få blir narkomaner som aldrig har rökt. Låt oss ta ett större samhällsansvar kring denna frågan. För den lilla människan klarar inte detta, för i strävan att få bli accepterad av gruppen så gör man dumma saker. Särskilt i ungdomsåren när man är ung och sökande. Och många ångrar sig med tiden. Kring rökning, fråga de med KOL och cancer tillexempel. Så ett samhällsansvar tycker vi är bra där vi sätter upp riktlinjer för det som skadar oss med hjälp av skyddsregler. Som ett slags bilbälte, det räddar liv faktiskt. Sen ska det råda sunt förnuft, vi ska inte ta ifrån människorna allt självbestämmande.

Frågan är för oss väldigt lätt. Vi vill inte att våra barn eller barnbarn ska fara illa. Vi vill vara trygga med att de inte så lätt hamnar snett. Det har bara gått några månader sedan en före detta arbetskamrat begravdes. Drogrelaterat. En god människa som hamnat snett. I syfte att nå acceptans från gruppen. Och han fick inte ens bli trettio år gammal. Vi tror hans mamma känner som vi.

Dåliga val börjar ofta som en liten oskyldig snöflinga men kan sluta som en stor snöboll. Att ha förmågan att se ur ett större perspektiv är klokt. Det är sorgligt att man kan köpa en liten modeväska för femtiotusen kronor men än sorgligare är det att se barn gå runt med en cigarett i handen. 

Glöm inte bort att även ditt beteende bidrar och förstärker trender.

Vi bär alla ett ansvar.

Amsterdam

Nu är vi i Amsterdam. Vi har hittat en bra kajplats på en privat marina, så här ligger vi utan en massa kommers. Till ett bra pris dessutom. Vi kan ta bussen härifrån in till city. Men vi berättar mer senare.
 
Ikväll ska vi på en Tibetansk restaurang med vänner och det ska bli spännande. Kan det finnas någon tibetansk jak på menyn månne.
 
Skepp o Hoj!

Edam

 Dessa ständiga äventyr…det piggar upp.
På parad genom staden. Kolla in träskorna, barnen borde ha medalj. Ingen ramlade.
Mera ost, överallt ost.
Ett litet skådespel. Edam var knökfull av besökare. En del kom säkert från ostligt håll.
Allt handlar om ost. Värt ett besök. Kom dit hungrig är ett tips.

Vi hade då valt att lägga Wilma i viken utanför Edam. Här låg vi fint för ankare och väl skyddade. Efter det att vi varit över på den danska grannbåten kvällen innan hade vi förtöjt lilljollen i aktern på Wilma.

På morgonen hade vi den där ostmarknaden att passa. Detta är Edamerostens hemvist och här lovordar man sin ost varje år med ett spektakel, en folkfest. Vi visste inte riktigt vad som skulle hända denna dagen. Men se det blev vi varse om.

Vi gjorde oss i ordning på morgonen, klänning på och fin hatt på för Styrman Pimpsten och Kapten Betong hoppade i något som fungerar med bravur för alla dess situationer, skjorta och brallor. Vi låste båten för Wilma skulle ligga kvar och vi ta lillbåten in. Helena drog in lillbåten och skulle klättra ner i den. Och lagom när hon skulle sätta foten i den så drev den ut. Helena drog mer i förtöjningstampen men då visade det sig att hon stod med en snörstump – knopen som satt i lillbåten hade gått upp och nu var den på väg att driva ifrån oss. Så snopet.

Den drev rätt fort, lite överraskade så visste vi inte vilket det smartaste draget var för att snabbast fiska tag i henne. Vi försökte ringa våra danska vänner för de hade precis åkt förbi oss och var på väg in till Edam. De kunde kanske hämta vår jolle som sakta förvann allt längre bort. Att simma ikapp den var inte lönt insåg vi, hon hade snabbt drivit för långt ifrån oss. Vännerna svarade inte på telefonen.

Alternativet var att låsa upp Wilma och starta motorn, dra upp ankaret och sätta fart med Wilma efter vår rymmande lilla båt. Men vi hann inte så långt, bakom oss så ankrade en holländsk segelskuta. Och en kille från båten drog snabbt av sig kläderna. Han hade sett när jollen smet och fick de välbehövliga sekunderna för att sätta på sig badbrallor och ta sig i vattnet. Samtidigt ringde telefonen, danska vännerna ringde upp. Vi förklarade bekymret, att vi stod i vår sittbrunn färdiga för ostmarknaden i stan men att vår dingy helt själv hade satt kurs mot Amsterdam.

Så vad händer då…jo, Operation Rescue var i full gång. Danska vännerna kom som ett skott tillbaka. Som tur hade de inte hunnit igenom slussen utan de hade vänt på som på en femöring och satt fart ut mot sjön igen. Så de var på väg mot jollen och samtidigt den holländske simmar-hjälten. Först till lilljollen kom holländaren, han krängde sig upp i båten och försökte starta motorn. Men den startade inte, den är rätt lurig vår utombordare och behövs gullas med för att gå igång. Och strax därefter så kom den dansk-flaggade segelbåten. Bambardi-bam…slängde i en tamp till simmarkungen och så drog de först dingyn så holländaren kom ombord på sin båt och därefter så kom då äntligen lilljollen tillbaka till oss igen.

Vi var tacksamma, kände oss lite plumpa men kunde skratta gott åt missödet. Vad vore livet utan lite spänning.

Knopen måste ha gått upp just när vi skulle kliva ner i båten. Jollen hade ju hängt i en navelsträng till Wilma hela natten utan att smita. Men nu ska vi splitsa fast en lina istället för att ha en knop.

Nu kunde vi då äntligen kliva ner i jollen, med oss hade vi en kasse med några öl i. Vi satte kurs mot segelskutan och där satt en kille på däck och torkade av sig med en handduk. Han sa:

-I just had my morningswim!

Vi skrattade gott, och vi tackade honom så mycket.

-Oh it was nothing, it happens all the time in Caribbean. When I was there I didn´t do anything else but saving dingys.

Det var ju en tröst för oss att höra att det är rätt vanligt för långseglare att jollarna rymmer emellanåt. Nu kunde vi nästan sälla oss till skaran även om inte vår ankarvik låg i Karibien utan i Holland. Vi lämnade över kassen med öl som tack och vi satte kurs mot ostmarknaden.

Vi kom lagom till detta ostspektakel skulle börja. En folkfest där vi först tågade med i en parad där de i täten bar på ostar, klädda i någon form av gammal folkdräkt och med en orkester som spelade. Och när vår vandring var över så bjöds vi på ett skådespel där man visade hur det gick till på marknaden förr i tiden. Edam var knökfull med åskådare och det var ditresta turister från hela europa till synes. Att ost kan locka så mycket människor hade vi ingen aning om.

Därefter så kunde vi gå runt i de olika stånden och smaka ostar och handla. Vi handlade på oss av några välsmakande Edamerostar; naturell, med franska örter, tomat och oliv, valnötter och en gjord på getmjölk. Vi gick runt i den vackra staden Edam med våra vänner och vi njöt av dagen. Och Edam är värt ett besök, i synnerhet om man prickar in den årliga ostfestivalen och är med i folkfesten.

Vi blev till slut rätt mätta på såväl ost som människor. Vi stack tillbaka till vår ankarvik. Danska vännerna släppte ner sitt ankare en bit i från oss. Vi skulle över till dem klockan sju på lite holländsk tapas, ost och vin och lite andra goda delikatesser. Så innan så passade vi två på att ta oss ett dopp. Vi simmade runt Wilma, Tjoppe simmade ner till ankaret och kollade att det satt rejält, vi tvagade oss med en liten tvål då vi inte fått fatt på en dusch på ett tag. Det var uppfriskande och skönt. Vi klev upp och  tog därefter en värmande kopp te och vi la oss och vilade en stund.

Ja och resten av kvällen gick som den skulle. Vi fick en härlig kväll tillsammans med våra räddande vänner och vi skojade och samtalade länge i deras sittbrunn, till solen gick ner. Då åkte vi hem till oss och kröp ner i bingen. För att vara pigga inför morgondagen då vi ska lägga Amsterdam för våra fötter.

En sån dag. Och hur var det nu? Jo man ska alltid surra för storm.

Skepp o Hoj!

Öppet vatten

Känslan att komma ut på öppet vatten efter ett par veckor i kanalerna är obeskrivlig.
Wilma ligger ankrad i en vik utanför Edam. En underbar kväll och sen plingade det i mobilen. Det var vännerna i den danska båten som vi gjort sällskap med ett tag. De undrade om vi ville ha en Irish Coffee i deras sittbrunn. Vi slängde i lilljollen och åkte över. Och där satt vi och pratade och myste tills solen gått ner. När livet är som bäst så säg.
 
Skepp och Hoj!

En längeseglares betraktelse

En del i vår resa är inte den rent fysiska, utan även den hälsomässiga och mentala också. Det är få förunnat att kunna ge sig ut på en resa utan krav på att ställa in sig på jobbet inom några veckor. Och få människor har så liten ekonomisk börda såsom vi har. Och ekonomin är mer än vi tror kopplat till tid, än någonting annat. Det är lite av en ekorrhjulsrevolt vi gör, där vi utmanar oss själva och ifrågasätter om vi verkligen behöver alla dessa materiella ting, ständiga it-uppkopplingar och andra onödigheter som vi gärna svärmar oss med.

Några saker vi tagit fasta på.

Mat. När man lever på begränsat utrymme med sparsam plats för matvaror så går det ju inte att prioritera skitmat, utan det blir riktig mat. Vi behöver energi ombord, basvaror som gör att vi ska kunna klara oss många dagar utan att behöva uppsöka affärer. På sina platser så befinner vi oss ute i klorofyllen och det finns varken McDonald´s eller ICA här. Så vad handlar vi då?

Det blir ytterst lite fabricerad mat. Basen är grönsaker i stora variationer där vi storkonsumerar tomater och lök. Blomkål, broccoli, skärbönor, morötter, champinjoner, skälkselleri, rädisor, grönsallad, paprika…. ja listan kan göras lång. En del frukt blir det också men den mognar lite snabbt så det blir inga överdrivna mängder. Till detta så finns en del nedstuvade konserver med krossade tomater, champinjoner, sparris, bönor…vi kan klara oss veckovis ifall mataffären skulle lysa med sin frånvaro.

Proteinkällorna består av ekologiska ägg, bacon, kött av olika slag och fisk, schysst korv ibland. Vi försöker välja kött som vi tror kan komma från lite bättre förhållanden, gärna ekologiskt men med alla betande kor och får vi ser här på alla betesmarker vi glidit förbi, så känns djurhållningen sund här. Det enda vi inte ser är hur grisarna har det i sina stall samt höns. Men det känns som att ett par lammkotletter oavsett här är riktigt bra mat. Vi köper kött i större förpackningar och fryser ner. Det lagas gärna grytor ombord men även våra vanliga enkla rätter äts men från grunden då. Det är värdelöst att köpa tillbankade frysta hamburgare när det ligger flera kilo köttfärs i frysen. You get it?!

Äkta smör, mjölk och creme fraiche eller grädde finns på lut. Bunkrat finns kokosmjölk som håller länge så tar färskvarorna slut så är det ingen kris. Sista paketet knäckebröd från Sverige är vi inne på nu. Men vi äter inte bröd varje dag, och mycket sällan mjukt bröd.

Potatis, ris och pasta finns men vi har oftast bara en generös sallad till maten, men ett par gånger i veckan blir det ändå att vi tar något av dessa tillbehör.

Mörk Choklad 70 % är vårt fikabröd. Vi äter en ruta till kaffet eller te´t på eftermiddagen, iallafall dagar som vi seglar då man behöver energi ofta. Annat sötebröd finns inte ombord (förutom lite dyrbar hemmagjord glass som vi försöker att spara på i oändlighet, den är lagad med kärlek på Victoriagatan i Halmstad). Men någon gång när vi hamnat i någon pittoresk stad så går vi på konditori och njuter av något sött. Som vi njuter då. Men det går veckor emellan. Jo, det finns en godispåse ombord. En påse Gott o Blandat ligger i medicinskåpet. Av någon anledning så måste Tjoppe äta sött om han blir illamående och därför ligger godiset bredvid allergimediciner och smärtlindrande preparat.

Vi dricker vatten, gärna med citron och lime i. Kaffe o te. Vårt unnande består nog i vin som vi tycker är gott till maten på kvällen. Inga söta drycker.

Ja och när man lever så här så blir det två ordentliga mål per dygn och något litet mer därtill. Då vi inte behöver gå upp i ottan som regel så blir vårt första mål någon form av brunch, ägg o bacon, en omelett, rester från gårdagen middag…inget slängs här. Middagen är efterlängtad och god, mycket mat så vi blir rejält mätta, lagat från grunden.

Resultat så här långt är att vi mår förträffligt i våra kroppar, vi känner oss starka och smidiga. Vi går stadigt ner i vikt så här långt, och då ser vi ändå till att vi alltid är mätta. Vi har sällan sug efter sött och skräpmat, och om man blir sugen så finns det inget ombord som man kan falla åt. (Och så tänker vi att när vi sen kommer iland så ska vi ge oss hän det vi suktar efter, men då har suget gått över). Matkontot är lägre än någonsin. Även om mycket av det vi handlar är lite dyrare så äter vi ju mer energität och bra mat, och på så sätt till ett lägre pris. Skillnaden är tusenlappar! Vi märker även att tänderna och tandköttet mår bra av detta.

Fråga. Måste vi ha mat som sysselsättning? Vi uppfattar att vi äter ofta när man lever i ekorrhjulet hemma. Mat (och tobak för en del människor) för att hålla oss vakna och pigga (för att vi inte har tid att sova), mat för att sysselsätta oss med när vi har tråkigt, mat för att umgås med varandra för man har glömt bort alla andra sätt. Kylskåpet fullt med mat för man är rädd för att planekonomin plötsligt ska slå till i mataffären med tomma hyllor som resultat. (Det är rätt länge sedan det var ransonering på mat i Sverige) Äter man riktig mat och hoppar över söta drycker och annat skräp så slipper man sug efter att hela tiden få stoppa i sig.

Fysisk aktivitet. Man kan ju tro att man blir stillasittande på en båt. Och jo, på ett sätt stämmer det. En lång segling tär lite på träsmaken. Men i övrigt så har man fullt upp ombord. Båten ska skötas, seglingen ska bedrivas. Det är rätt tungt bitvis. Och man hoppar ideligen och klättar, som små apor. I och ur. Så även cyklarna som ska stuvas upp och ner ideligen. Vi går och cyklar överallt. Det finns ingen bil, vi har inte kört bil på månader nu. Och när vi har ärenden att uträtta så kan det blir rätt långt vi behöver ta oss. I början så blev vi helt slut i mördarbacken på Anholt, men idag trampar vi på som två små illrar…man tänker inte ens på att man använder musklerna för framfart.

Givetvis så mår vi här som prinsar, vi känner oss alltmer fasta i kropparna och starka, diverse fysiska krämpor har gett med sig. Det enda negativa här är att Helena har problem med blödningar och man får ideligen blåmärken av att segla. Man stöter i överallt. Och det brister i blodkärlen i de små lederna i händer och fötter. Men nu har vi kunnat minska dessa besvär då det är stadiga seglingshandskar på och rejäla skor med sula. Och med anledning av ovanstående besvär så är ju cykling och promenad perfekt. Passar två 50-åringar där vi knappast längre faller in under katergorin ungdomar. Här i Holland cyklar personer som ser ut att vara rysligt gamla, de brassar förbi oss i fläktande fart med sina rynkiga kroppar och gråa hår men med största balans och kondition. I Sverige så ser vi nästan aldrig gamla människor cykla, vet att många skyller på bristande balans. Ja håller man inte igång sina förmågor så tappar man ju dem tillslut, och ju tidigare du lägger av att vara aktiv ju snabbare når du försämring. Häpp!

Fråga. Har vi i mångt och mycket inte gjort oss för beroende av bil, vi blir lata och även där vi skulle kunna gå och cykla så tar vi bilen. Man tar liksom bilen till gymmet, hur sjukt är inte det? Vi gissar att det är den ständiga tidsbristen. Tidsbristen består i att vi måste jobba så mycket för att ha råd med bil och annat. Något är stört. Vet ni hur mycket en bil kostar?? Vi hade för några månader sedan två bilar i vårt hushåll. Nu har vi ingen bil. Man blir stenrik på att inte ha en bil. Nu måste många ha bil för att kunna jobba, men det finns för många ett alternativ. En kollaborativ lösning kanske (samåkning, bilpool) och framför allt så kanske många skulle kunna klara sig på en bil istället för två. Det är praktiskt med två bilar men vi misstänker att man många gånger bara gräver sig djupare in i ekorrhjulet. Du måste jobba mer och du hinner mindre och inget får spricka i ditt tidsschema. Nä, sälj en bil, bli friskare och gå ner i arbetstid skulle kunna vara en lösning.

Ohälsosam stress. Jo om det var möjligt för läkare att skriva ut segling på recept så skulle det vara perfekt. Men kanske att vi kan försöka släppa lite på all den stimulatia vi har nästan hela dygnet runt. De flesta är nog mer eller mindre beroende av sin mobil, ipad och dator. Plockar man bort dessa så blir man rastlös rätt snart. Det behövs tid att hitta alternativen. Vi har högst begränsad uppkoppling numera, och telefon och sms-trafik kostar och vi kan inte alltid fylla på våra kontantkort. Så vi prioriterar starkt vilket gör att mobilerna mest ligger ombord som någon sorts prydnadssak med vackert skal. Det digitala vi använder är navigationssystemen, vilket ger en hel del hjärngympa. Uttråkad? Nej, man har hela tiden att göra..det är ett arbete att skaffa mat och vatten, planera färdrutt, städa, sköta om sig. Allt sånt som vi annars försöker hinna med i farten, som inte får ta tid i ett ekorrshjul. Nu kan man stå med tandborsten i tjugo minuter och göra ett schysst jobb. Så med andra ord så hinner man sy fickan som det gått hål i, man lagar punkan på cykeldäcket, man oljar in bänkskivan i köket, man vårdar båten och underhåller sitt hem. Visst behöver man förströelse, vi läser och spelar spel.

Fråga. Är det inte så att man gärna faller åt att springa ut i affärer och shoppa när lördagen kommer, istället för att rensa förrådet och ta skräpet till tippen, istället för att njuta av trevlig gräsklippning, istället för vila och koppla av när helgen äntligen infinner sig? Och hur ofta fastnar man inte i datorn och slösurfar istället för att ta tag i beting som ligger i pipen? Numera får inte ens matlagningen ta tid.  Nä, släng på en gryta på förmiddagen och fixa och röj lite i lugn och ro. Låt bilen stå hela helgen. Och starta inte upp en massa nya projekt hemma, utan ta hand om det du har först. Vår dåliga samvetes-lista gör oss säkerligen trötta. Avsluta sådant som du inte längre vill lägga din energi på (sälj golfklubborna om du aldrig är på greenen).

Vi märkte redan i Tyskland att människor var mindre stressade. I centrum så flanerar människor och alla har tid att stanna och prata. Men hemma så rusar alla på, vi går med fasta snabba steg dit vi ska. Kanske skulle vi börja gå baklänges för att göra det lite svårare och att det skulle ta mer tid. Ja det är lätt att skratta åt förslaget men det är allvarligt menat. Vi tror utan att ha vetenskaplig grund att luta oss emot, att många inte tror sig vara stressade men ändå är det. Vi tror att många är fartblinda. För att vi också själva har varit det.

Nä släng bort mobilen, göm bilnyckeln, sätt på kaffe och sitt och samtala med dina nära och kära. Ha tålamod och låt livet ta tid. Ja, låt livet få ta sin tid. Så kommer det säkert löna sig i saker som inte går att räkna i. Som bättre hälsa, bättre ekonomi, bättre fysik, tryggare barn och färre olyckor. Att prioritera tid är att investera i livet, det kan inte alltid vara kronor och ören som ska räknas.

Tack för att ni tog er tid att läsa…logga nu ut och gå och krama någon i din närhet.

 

Skepp o Hoj!

Koudum

Halloj, vi är i Koudum strax innanför Stavoren. Vi hamnade på värsta campingplatsen. Barnfamiljer de Lux, hundar och badringar till tusen. Vi betalar för hamnavgift och turistskatt och för något annat extra som vi inte begriper. Vi tar ingen el eller något annat än vår plats. Men kanske att det är en solavgift. Oavsett så ska vi försöka ta oss till Edam i morgon då det vankas ostmarknad på onsdag. Då är vi ute på sjön Ijsselmeer och kanske att vi kan skicka upp lite trasor så vi får segla.
 
Inga missöden idag, ingen grundstötning, inga trädkronor, inga motorproblem eller styrproblem. Rätt trist med andra ord (smile)
 
Skepp o Hoj!

Sneek

Nu är vi i Sneek. Vi försökte hitta en plats i Grou igår men det var knökfullt i hamnen. Grou verkade vara en liten sommarpärla såsom Smögen eller så. Istället gick vi förbi. Vi såg en liten annan hamn utanför men dit kom vi inte in. Vi plöjde lera en bit innan vi sög fast och vi fick backa ut igen. Därefter såg vi en sådan där hänga-upp-sig-plats där det fanns plats. Vi gick in med näbben men tre-fyra meter ifrån så sög det i kölen.
 
Det är med stor fascination som man tar sig igenom dessa kanaler. Helt klart behöver man ha en cool inställning så man tycker att det är ett äventyr.
 
Vi hittade till slut en hänga-upp-sig-plats precis innan Sneek. Där räckte djupet till och vi la oss i hängmattan och njöt i solen och på kvällen så grillade vi på bryggan. När vi låg där i hängmattan så seglade våra danska vänner förbi och vinkade. Vi har gjort mer eller mindre sällskap ända sedan Delfzijl och de har tagit ett par fina foton på oss som de mejlat över.
 
Idag på morgonen så gick vi den mycket korta biten från vår hänga-upp-sig-platsen in till centrala Sneek. Vi fanns oss en plats, klockan var halv tolv och det är lättare på förmiddagen att finna sig en bra plats. Nu ligger vi mellan broarna mitt i city.
 
Wilma i Holland.
Kaffedags för besättningen. Fotot är taget av våra danska vänner Erik och Christina.
Wilma på äventyr. Fotograf: besättningen på S/Y Skaer Silden
 
Här är vi nu, i Sneek.
 
Nu märks det tydligt att vi kommit in i semstertiden här i Holland. Det är många som vill uppleva sommaren från vattnet. Är det dessutom helg så är det extra trångt. Men det löser sig på något vis, det gör det alltid. Och vid någon tidpunkt så stänger broarna och då är det bara att hänga upp sig utanpå någon om man ännu inte funnit sig en plats.
 
Nu ska vi dricka kaffe i den sommarvärmen och titta båtlivet i kanalen.
 
Skepp o Hoj!
 
 
 

Från botten till toppen

Nu är vi i Leeuwarden strax söder om Dokkum. Vi hade tänkt att lägga till utanför staden men vi fick bottenkänning två gånger i leran. Inga problem, vi kom loss, men vi kände inte för att hoppa tre meter för att kunna komma iland med förtöjningar och annat. Därför fick vi fortsätta in till staden.
 
Här i Leeuwarden så hänger trädkronorna ut över vattnet, enormt vackert. Inte tänkte vi på att titta upp. Vissa delar av kajsidan var helt lediga, något som förvånade oss när vi kom hit rätt sent. Men så förstod vi varför.
 
Dessa platser är inte optimala för segelbåtar. Men med lite fantasi och positiv inställning så kan man göra en så kallad trädtilläggning. Gäller bara att se till att VHF-antenn och Windex går fria ovanför trädkronan.
För första gången hittills så har vi förtöjt inte bara i pollarna på båten utan även uppe i masten.
 
Nu ska vi dra vidare söderöver. Ska bli spännande att se vad nästa plats har att erbjuda, kanske nya överraskningar.
 
Skepp o Hoj!